Skip to main content

Full text of "Från skilda tider. Efterlämnade skrifter. II av Nils Selma och Afzelius Lagerlöf"

See other formats


Från skilda tider. Efterlämnade skrifter. II 


Red: 


Nils Afzelius 


Bokutgåva 


Albert Bonniers förlag, Stockholm 1945. 

SJÄLVBIOGRAFISKT — MINNESTECKNINGAR 
M. M. — FRU FASTA OCH PETTER NORD 
— ETT ÄVENTYR I VINETA — MELI 
SJÄLVBIOGRAFI. 

Selma Lagerlöf är född den 20 november 1858 på gården Mårbacka i Östra Ämterviks socken i Värmland 
och härstammar från den gamla värmländska prästsläkten Lagerlöf, vars medlemmar i tre århundraden ha 
gjort en rik insats i provinsens, några också i hela fäderneslandets kulturhistoria. 

Hennes levnad kan uppdelas i tre väsentligen skilda perioder. Först har man att nämna barndoms- och 
ungdomstiden, som förflyter på den lilla herrgården i Värmland. Hon studerar i hemmet för guvernanter, tar 
del i alla husets sysslor och insamlar, nästan utan att hon själv förstår det, från sin omgivning och från den 
vackra natur, vari hon lever, en mängd poetiskt stoff, som senare kommer till användning, förnämligast i 
”Gösta Berlings saga”. Nästan samtidigt med att hon lär sig läsa, vaknar hos henne lusten att författa, och 
under de sista år hon tillbringar i Värmland gör hon några försök att skriva vers. Men då hennes små 
skaldestycken inte vinna någon anklang, rycker hon sig år 1881 lös från hemmet och beger sig ut i världen 
för att skaffa sig den bildning hon anser sig behöva, för att hennes begåvning skall kunna göra sig gällande. 

Den andra perioden börjar med ett ivrigt studieliv i Stockholm, först ett år i Sjöbergs Lyceum för flickor, 
sedan tre år vid Högre lärarinneseminariet. Under dessa år har hennes författarverksamhet mestadels legat 
nere, endast en hop verser, som oftast i sonettform, ha sett dagen. Att den utbildning hon har genomgått 
varit utomordentligt betydelsefull, det känner hon sig dock viss om, och då hon år 1885 tillträder en 
lärarinneplats vid Elementarskolan för flickor i Landskrona, hoppas hon, att hon skall få tid att på allvar 
ägna sig åt diktandet, i all synnerhet som hon välver i sitt huvud idén till en stor bok. 

Lärarinnekallet visar sig dock kräva hennes tid och krafter nära nog i samma mått som studierna. De korta 
stunder hon får tillbringa vid skrivbordet förgå under ett hjälplöst sökande efter form och stil, och det är 
först sommaren 1889, som hon lyckas skapa några kapitel, som tillfredsställa henne. Under vintern 1890 
tillkommer det ena kapitlet efter det andra, och i augusti sändas några av de färdiga under titel ”Ur Gösta 
Berlings saga” till en av tidningen Idun anordnad pristävling. I november erhåller detta utdrag första priset, 
500 kronor, och nu blir det Selma Lagerlöf genom goda vänners kraftiga ingripande möjligt att helt och 
odelat få ägna sig åt bokens färdigskrivande. 

Den av Idun prisbelönta delen av Gösta Berlings saga utkommer i februari 1891 och finner ett mycket 
vänligt mottagande av kri t iken och i författarkretsar. Publiken visar sig i det stora hela mera förvånad än 
tillfredsställd, men entusiastiska anmälningar, såsom Helena Nybloms i Svensk tidskrift, väcker dess 



intresse och upplivar författarinnans mod under det fordrande arbetet. Boken blir också färdig redan i 
augusti och utkommer till julen på Iduns förlag. 

Den lycka, som hittills har - följt arbetet, synes nu svika det. På ett par - undantag när - äro anmälningarna matta 
eller rent av förkrossande fientliga. Publikens flertal finner boken snarast löjlig. Den har nästan ingen åtgång 
i bokhandeln, och Selma Lagerlöf, som inte kan se någon möjlighet att leva på sitt författarskap, beslutar sig 
för att återvända till skolarbetet. 

Under de följande åren producerar - hon endast några noveller, som utkomma i jultidningar - . Hon arbetar 
också på en diktcykel, Drottningar i Kungahälla, men saknar - mod att offentliggöra den. Över huvud taget 
lider hennes produktion under intrycket av det kyliga mottagande, som Gösta Berling har rönt, och hon 
fruktar, att hon inte har - tillräcklig begåvning för det yrke, som hon önskar - ägna sig åt. 

Förhållandena ljusna dock så småningom. År 1892 utkommer Gösta Berling på danska, och danskarna ge 
den genast det varmaste erkännande. Sakta men säkert vinner den sig anhängare även i Sverige, och den 
första upplagan blir - äntligen utsåld. En novellsamling, Osynliga länkar - , som utkommer på Bonniers förlag, 
mötes med allmän välvilja, och år - 1895 blir det fråga om att utge en ny upplaga av Gösta Berling. Samma år 
får Selma Lagerlöf mottaga en uppmuntrande gåva av konung Oskar och prins Eugéne och erhåller ett litet 
anslag från Svenska akademien. Under intrycket av denna framgång lämnar - hon skolan och beslutar - att helt 
och hållet ägna sig åt författarskap. 

Härmed vidtager den del av hennes liv, som upptages uteslutande av litterärt arbete. Den inledes av en 
studieresa till Italien, vintern 1895—1896, som hon företager i sällskap med fru Sophie Elkan. Året efter 
resan användes till utarbetande av romanen Anti kr ists mirakier, där - händelsen är - förlagd till Sicilien. Den 
utkommer julen 1897 och blir varmt välkomnad av kritiken, men lyckas varken nu eller senare tillvinna sig 
någon stor krets av läsare. År - 1897 inträffar - också den händelsen, att Selma Lagerlöf överger Landskrona 
och flyttar - till Falun för att få framleva sina dagar i närheten av kära släktingar, som bo i denna stad. 

År 1898 utger inte Selma Lagerlöf någon bok, men 1899 utsänder hon i stället två: en berättelsesamling, 
kallad Drottningar i Kungahälla, och den lilla romanen En herrgårdssägen. Den senare boken blir bäst 
mottagen och utkommer i flera upplagor, den förra har - ingen framgång vid utgivandet, men har senare 
tillvunnit sig en stor mängd vänner. 

Redan år - 1897, medan Selma Lagerlöf arbetade på Antikrist, får hon höra talas om att en skara dalbönder av 
religiösa skäl ha utvandrat till Det heliga landet, och hos henne uppstår - då den tanken, att dessa emigranters 
äventyr borde vara ett förträffligt romanämne. Denna tanke överger henne inte, och år 1900 företar - hon en 
studieresa till Österlandet och besöker dalfolket i dess nya hem. Året därefter ger hon ut första delen av 
romanen Jerusalem, som behandlar anledningarna till utflyttningen och avresan från hemmet i Dalarna. 

Selma Lagerlöfs böcker hade i allmänhet fått ett välvilligt mottagande, men Jerusalem är - hennes första 
verkliga succé. Den hälsas med samma glädje av både anmälare och allmänhet. Andra delen, som utkommer 
1902, får tyvärr inte ett så lyckligt öde, vilket torde bero på att den, i likhet med Anti kr ists mirakler, rör sig 
på mark, som är - för Selma Lagerlöf främmande. Dock kan man säga, att den stora läsekrets, som hon vann 
genom Jerusalem, har - förblivit henne trogen och även utvidgats. 

Efter Jerusalem har Selma Lagerlöf skrivit två berättelsesamlingar - : Kristuslegender och En saga om en saga, 
dessutom en längre novell: Hen - Arnes penningar, och en läsebok för folkskolorna: Nils Holgerssons 
underbara resa genom Sverige. Härmed torde listan på hennes verk vara genomgången. Anmärkas bör 
kanske, att under de sista åren är - hennes första roman, Gösta Berling, den av hennes böcker, som står högst i 
gunst hos den läsande allmänheten. 



På samma gång som Selma Lagerlöfs arbeten ha blivit alltmer lästa i hennes eget land, ha de tillvunnit sig 
en läsekrets i utlandet. Många nitiska och skickliga översättare, såsom Ida Falbe-Hansen och Elisabeth 
Grundtvig i Danmark, Mitzi Franzos och Pauline Klaiber i Tyskland, Margaretha Meyboom i Holland, 
André Bellessort i Frankrike, J. Bröchner och Velma Howard i England och Amerika, ha sökt sprida hennes 
arbeten i sina respektive länder med växlande framgång. Hos våra stamfränder i Danmark, Norge, Finland, 
Tyskland och Holland ha de fått det bästa mottagande. I Amerika, England, Ryssland och Fran kri ke ha 
försöken att sprida hennes verk haft ringa framgång, men återupptagas nu med bättre utsikter, sedan 
Nobelpriset blivit henne tilldelat. Även i Italien, Spanien och Brasilien förberedas översättningar. 

Med den växande populariteten har Selma Fagerlöf kommit i åtnjutande av en mängd hcdcrsbcvisningar. 
Hon har blivit kallad till medlem av Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg, av Svenska 
Litteratursällskapet i Finland m. fl. De tre sistförflutna åren ha bragt henne var sin betydelsefulla hyllning: 
så blir hon år 1907 kreerad till filosofie hedersdoktor vid Finnéfesten, år 1908 firas hennes femtioårsdag 
med en rörande hjärtlighet över nästan hela landet, och år 1909 ger henne Svenska akademien, som redan 
förut tilldelat henne sin stora guldmedalj, den högsta litterära utmärkelse genom att tillerkänna henne 
Nobelpriset i litteratur. 

Ungefär samtidigt som Selma Fagerlöf började sin författarbana, hade hennes fädernegård Mårbacka blivit 
såld till främlingar. Alltsedan dess har hennes önskan varit att återförvärva den. Detta lyckades henne delvis 
för ett par år sedan, då hon inköpte boningshuset och trädgården. Genom Nobelpriset åter blev det henne 
möjligt att tillhandla sig hela gården. Hon har nu sålunda blivit en jordbrukare, såsom hennes far och farfar 
voro det före henne, och brukar samma jord som de. Utan tvivel står hon härmed inför en nybörjad 
avdelning av sin livshistoria, men vem vågar säga vad den skall bringa henne? 

1910. 

EN SPEFMANSHISTORIA. 

Hårda år och svår tid hade de haft att kämpa med på den gamla herrgården. Arbete och omsorg tycktes intet 
hjälpa. Boskapen ville ej trivas, åkern ej frodas. Allt där hade blivit märkvärdigt gammalt och kraftlöst: de 
stora parkträden föllo, alla tak blevo otäta, alla väggar lutade, äppelträden buro små, maskstungna frukter, 
och trädgårdslanden tycktes ej mäkta fram alstra annat än ogräs. 

Människorna på den gamla gården fattades av ängslan. ”Vi duga ej mer”, tänkte de, ”gården är nog bra, men 
vi duga ej. Nya stränga tider äro komna, bistert arbete och oavlåtlig kamp fordra de av dem, som vilja bestå, 
men sådant är ej för oss.” Och de kände, att de voro dömda att förgås, därför att de voro gamla och ej kunde 
följa med den framstormande tiden. 

Väl hade de gjort en och annan ansträngning för att hålla allt vid makt, men de fattades av modlöshet inför 
dessa gamla tjänare och dessa gamla hästar, inför alla dessa gamla, som nog ville, men ej mäktade. Gamla 
sedvanor förmådde de ej bryta, nya bruk kunde de ej följa. Ägarna av den gamla gården kände sig glömda. 
De måste sälja gården och lämna barndomshemmet åt främlingar. De voro ej sådana människor, som tiden 
behövde. De älskade lugn och sorglöshet. De voro helt visst ej värdiga att behålla den gamla gården. 

Så hände sig en stilla sommardag, medan folket arbetade med rågskörden, fast där nog ej fanns mycken råg 
att skörda, att husets damer sutto på trappan med sina handarbeten. 

De sutto tysta, såsom de gärna gjorde på senaste tiden, men deras tankar vandrade i de vanliga spåren. Då de 
gåvo akt på att slingerväxterna, som eljest brukade nå takåsen, nu stannade på halva vägen, och sågo 
mängden av torra grenar i buskagerna och märkte, hur ostadigt och bräckligt trappräcket blivit, så kände de 
alla lika tydligt, att de ej hade krafter nog att upprätta allt detta, som ville falla. Och i tankarna sade de till 



sig själva: ”Detta går ej. Vi måste bort härifrån; här behövas kraftigare armar än våra.” Men dessa tankar 
hade ännu ingen vågat högt uttala, ty de hade gården övermåttan kär. 

De kände det bittert, att de nu skulle kastas bort som något, för vilket ej mer fanns plats eller användning. 
Naturen förkastade dem, människorna glömde dem. Gammalt herregårdsliv, sådant som de tyckte om, fick 
ej mer föras. Det var, som om tiden ej hade råd med sådant. 

Som de nu sutto där, hörde de plötsligen några gälla klarinettoner från flygelbyggnaden, där gårdskontoret 
låg. Av de första, osäkra drillarna blev det snart melodier, ypperliga, gamla dansmelodier, som de alla hört 
så ofta, att de kunde gnola dem takt för takt, och så blev det Näckens polska och så till sist Preciösa. 

De hörde genast, vem det var, som satt nere på gårdskontoret och underhöll inspektören med musik. De 
kunde ej tvivla på att deras egen gamle spelman var kommen till gården. Det var längesedan han varit där 
nu, men förut — ack, så många gånger! 

Han var ingen vanlig bondspelman. Han hade varit fältmusikant, och en tid, i hans ungdom, tänkte hans 
direktör på att sända honom till Stockholm och låta honom få konstnärlig utbildning. Det var mycket hos 
honom, som lovade framgång. Han hade gott huvud och riktigt glänsande musikaliska anlag, god sångröst, 
gott sätt och ett ståtligt utseende. Det var underligt, att han ej kunnat arbeta sig upp till herreman, men han 
hade gift sig med en bondkvinna, som endast velat förbli vad hon var, och detta torde hava stäckt vingarna 
på honom. Fattigdom och sorglöshet hade väl ock hållit honom kvar i hans eget stånd. 

Nu var han gammal — allting hade blivit gammalt. Han skötte ej mer musiken på herrskapernas baler och 
böndernas bröllop. Han kunde ej mer hålla ut vid klarinetten natt efter natt. Han var gammal och märkte det 
själv. Men att arbeta som en bonde vid plog och lie anstod honom dock ej. Han skötte fiske och jakt. 

Nu hade det denna vackra sommardag fallit honom in att gå ut med bössa och hund. Och på samma gång 
som han stoppade ned kruthorn och matsäck i jaktväskan, lade han också ned den sönderskruvade 
klarinetten däri, och detta var ingenting ovanligt, ty den tog han gärna med sig, vart han färdades. 

Men ovanligt för honom var att gå på jakt i sin bästa rock och att släppa lös hunden i skogen ovanför den 
gamla herregården, ty den var väl den sämsta jaktmark där på orten. Han ägnade ringa intresse åt jakten den 
dagen och fick ej heller något. 

Fram på förmiddagen hade han kommit drivande ned till skördefolket och talat med det om många likgiltiga 
ting. Inspektören hade råkat honom där och tagit honom med sig in på kontoret. Han hade följt honom 
under mycket krusande och undskyllan. 

Och så hade inspektören frågat efter hans klarinett och bett honom spela. Den gamle hade kastat en snabb 
blick genom fönstret upp till trappan, där damerna sutto. Inspektören slog upp fönstret, då började han 
genast. 

Tonerna rullade flinkt och lätt i de taktfasta dansmelodierna, men mycken känsla stod ej till att inlägga i 
dessa, som blivit nötta av att spelas tusentals gånger. Annat var det, när han kom till Näckens polska och 
Preciösa, som han spelade blott där i gården, där man förstod musik. Då blev klarinetten smältande öm och 
vemodig. 

Därpå nödgade inspektören honom att gå upp och hälsa på damerna, och han lät sig efter oändligt mycket 
motstånd tvingas därtill. A, den skrymtaren, inte var han kommen för att träffa just dessa damer! 

De, som suttit på trappan och lyssnat, hade så när tagit honom i famn, då han kom. De förstodo nog, hots 
alla hans omvägar, att han var kommen för att spela för dem nu, då det gick dem illa. Vad det var vackert av 



honom, att han ville trösta dem med att låta dem höra de kära. gamla melodierna ! 


Och så satte han sig ytterst på kanten av en liten ranglig trädgårdsstol i hemsk närhet av trappstegen och 
alldeles utan skydd mot solskenet. De kunde ej få in honom på en bättre plats, men där han satt, spelade han 
än en gång igenom hela repertoaren, alltifrån dansmelodierna till Preciösa. 

Jag tänker, att några av dem, som hörde honom, i all tysthet torkade bort en tår. Det var gott och ljuvligt, att 
någon velat komma och göra dem glädje. Människors oväntade godhet har makt att lätta den förhatliga 
börda, som trycker den sorgsne och olycklige. De sågo, att det ännu fanns de, som satte värde på dem, ännu 
ägde de kvar många goda och glada minnen att fröjda sig åt. 

Då den gamle mannen slutat spela, blickade han ut över trädgården med dess blommor och trädgrupper. 
”Detta är det vackraste jag vet”, sade han. 

Det kunde de nog tro. De kunde med ens förstå vad det varit för honom att få lämna slitet och släpet hemma 
i sin stuga och ko mm a dit på de stora festerna. Där hade han haft lust och glädje omkring sig, såsom hans 
hjärta behövde. Dansande ungdom, lysande blommor, ljus, vin och skämt hade omgett honom under långa 
nätter. Där hade, han hört dem, som voro längre komna än han i musikens härliga konst, spela förunderligt 
sköna saker på fiol eller piano. Den gården hade varit hans paradis. 

Där hade de gjort honom gott. Därför kom han nu och spelade för dem, då det gick dem illa. 

Han stannade där hela dagen, och de gjorde honom vad glädje de kunde: spelade för honom och talade med 
honom om de gamla tiderna. 

När han var gången, förstodo de vilket underbart tecken detta varit. Den gamle hade nog sett och hört, att 
det snart skulle vara slut med deras välde på den gamla gården. Han hade kommit för att säga farväl till de 
glädjens stunder han njutit där. De sade det nu högt till varann, för första gången: ”Vi måste bort, vi måste 
sälja.” 

Men det var, som om tankens bitterhet var borta. Det var nog sant, att de nu ej kunde motsvara tidens krav, 
men de hade dock ej levat ett så dåligt liv. Det var ej alldeles förspillt; det hade givit ögonblick av lycka åt 
en fattig stackare. 

A, den gamle spelmannen, han hade gjort många glada! Många lätta fötter hade svingat efter hans polskor, 
månget leende brudpar hade han ledsagat med brudmarschen, men aldrig hade hans toner haft sådan 
förmåga att lyckliggöra, som då han spelade för de sorgsna människorna på den gamla gården. Många stora 
konstnärer finnas, vilka kunna röra människornas hjärtan, och det blev ej hans lott att räknas som en av dem. 
Men vilken av de store mästarna skulle ej velat byta bort något litet av sitt världsrykte för att hava fått sitta 
och spela på denna solbelysta trappa och skänka bedrövade sinnen frihet och ljus? 

1891. 

DET ÄR EN STILLA KVÄLL I MITT ARBETSRUM ... 

Det är en stilla kväll i mitt arbetsrum. 

På gatan skymtar knappast mer en ensam vandrare. 

En tung, vit dimma, full av dunst och rök och en lätt lukt av svavel, sveper, framdriven av en sydlig vind, 
över dalbottnen, där staden är utbredd, 



och i töcknet brinna de elektriska lyktorna med ett rött, flämtande sken. 

Det är ännu vinter, men den vita snömarken upplyses inte av någon stjärnhimmel. 

Träden ha kastat av sina rimskrudar och höja mot himlen sina svarta grenskelett. 

Gatan löper fram, full av smutsiga spår, 

och de höga snökanterna, som ännu trotsa tövädret, äro översållade med halmstrån och barkstycken. 
Men hela den ständiga raden av tunga lass, som köra upp från stationen, är avstannad. 

I mitt arbetsrum har jag släckt alla ljus och sitter stilla med huvudet i handen. 

Vad behövas ljus, tänker jag, för att upplysa detta rum, där arbetet har gått till vila, 
där tankarna inte mer strömma fram med sina lass fulla av upplevelser, 

där endast vägar, som tusen gånger ha befarits, ligga inom synhåll men ingen frisk, spårlös snö, 
där inga klara stjärnor tindra, ingen nordanvind sänder friska fläktar, 

där jag går som en ensam gumma för att samla hop de spillror, som ligga kvar av forna dagars strålande 
överflöd. 

Varför tända ljus för att belysa denna hopplösa insamling av stickor och halmstrå och usla, onyttiga 
barkbitar. 

Låt häl - råda kvällens töcken och den ljumma, dåsiga sunnanvinden! 

Låt häi' mörkret ligga i ostörd ro, den disiga februarinattens djupa, stjärnlösa mörker! 

Medan jag sitter på detta sätt i mitt elände, 

i hopplös längtan såsom en, som har mistat all tro till livet, 

all lycklig tillit till egen kraft, 

all lust att anspänna sin själ till ett nytt arbete, 

och fördjupar mig i fasa över att detta är allt, som väntar mig under långa, kommande år, 
då jag är färdig att hellre önska mig vara död än att nödgas leva ett bragdlöst liv, 
mitt i detta elände känner jag en fläkt svepa kring pannan, 
ett sakta sus fara förbi örat. 

Och jag reser mitt huvud för att fråga 
vem det är, som har kommit in i mitt rum. 

Men i detsamma, i detsamma vet jag det redan. 

Mitt hjärta har börjat klappa lätt, med en ungdomens lediga gång. 


Jag reser mig och sttäcker ut mina armar. 



O, min själ, säger jag, min själ, är det sant, att du har kommit tillbaka, 
du rymmare, är det möjligt, att jag äger dig åter? 

Du förhäxade, vill du åter komma till mig och tjäna mig? 

Jag tänder ljusen, jag fattar pennan i handen, jag sätter mig vid skrivbordet. 

Jag frågar min själ var han har varit. 

Jag säger honom vilket eländigt liv jag har måst föra, sedan han hade lämnat mig. 

Jag förebrår honom hans otrohet. 

Hos vem har du dröjt? frågar jag honom, 
o, du allra heligaste, 
o, du, som ensam kan skapa, 
du ingivelsens furste, 

var har du varit, vem är det, som du har benådat med din närvaro? 

Då svarar min själ, inte utan stolthet: 

O, du oförnöjda, som aldrig kan höra upp att önska, du, som alltid vill se mig inför dig i nya skepnader, hur 
skulle jag kunna sitta stilla hemma hos dig som en gycklare och leva för ditt välbehag? 

Vet du då inte, att världen har stått i brand? 

Hur skulle jag vilja sitta hemma hos dig, du gamla och sjuka och orörliga? 

Men inte heller har jag levat hos en annan. 

Ensam har jag svävat över slagfälten. 

Jag har varit med, där rikens öden avgjordes. 

Jag har trängt fram till anfall med skyttegravarnas plågade folk. 

Jag har följt flyktingarna på deras väg ut i landsflyktens elände. 

Jag har gått under med de genomstungna skeppen, och med de mordiska undervattensbåtarna har jag legat 
på havets botten och väntat på rov. 

Jag har följt folkens öden i nödtiden. 

Jag har vakat i städerna, där granaterna har regnat lömskt ned över dem. 

Jag har lyssnat till de höga talarna i deras församlings salar. 

Jag har levat hos avsatta furstar och hos de förföljda och utstötta, som ha gripit till makten. 

Vilken tid skulle jag ha att stanna hos dig? 


Då frågade jag den evige, 



frågade med en stor ödmjukhet 
om han nu hade fått nog av syner, 
om han någonsin skulle komma åter att fröjda mig 
eller om han nu hade lagt av gycklartröjan, 

om han aldrig mer skulle vilja visa sig med träsvärd och harlekins trikå. 

Då svarade han mig med en röst, som var full av harm: 

Är inte du jag, och är inte jag du? 

Var har du varit med dina tankar och intressen sedan år och år t illhaka? 

Hur skall jag kunna gästa dig i ditt skrivrum och vid ditt arbetsbord, 
då du alltid lever där borta, där det stora och upprörande tilldrar sig, 
då jag aldrig råkar dig hemma, då jag kommer hit för att gästa dig? 

1918. 

MINA HÄNDER... 

Mina händer börja på att bli rynkiga, då jag lägger dem mot kinden, kännes inte skinnet så mjukt som förr i 
världen. Var gång jag ser ner på dem, tycker jag mig höra dem säga, att de börja tröttna. Vi ha redan skrivit 
alltför många ord åt dig, säga de. Vi börja bli styva och stela. 

Mina händer ha blivit gamla. De börja längta efter stickstrumpan. De ha jämnt och nätt kraft nog för att 
blanda patienceleken. Tankarna spela som förr inne i mitt huvud, men mina händer äro för trötta att sätta 
dem på papperet. 

O, mina händer, kvällen är mycket vacker. Luften är mild och ljuv, uppfylld av värme och fuktighet. Himlen 
välver sig blekröd över en lång räcka av vitblåa höjder. Gårdsplanen glimmar av dagg. Trädens grupper 
bilda murar omkring den, som här och där skjuta upp i jättelika torn. Mörkret sjunker och blir allt tätare. 
Snart är det endast en gul begonia, som lyser fram ur mörkret. O, mina händer, kvällens härlighet skall 
kanske kunna sätta er i rörelse. 

ETT MINNE FRÅN STRIDSÅREN. 

I hela tio år hade jag varit lärarin na vid Landskrona flickskola, och naturligtvis hade jag under denna tid 
varit över i Dan mark åtskilliga gånger. Jag hade sett Köpenhamn, jag kände till dansk målarkonst och 
bildhuggarkonst, jag hade god reda på dansk litteratur och teater. Jag visste hur bokskogen lyser om våren, 
jag hade rest utmed kusten ända upp till Helsingör, och i Frederiksborgs slott hade jag genomvandrat hela 
Dan marks historia. Men jag hade ännu inte sett en dansk folkhögskola, och jag hörde ständigt mina skånska 
vänner säga, att innan denna brist var avhjälpt, kunde jag inte säga, att jag kände till det riktiga Danmark. 

På våren 1895 råkade jag emellertid Ludvig Schröder, Askovs folkhögskolas föreståndare, på ett skolmöte i 
Stockholm, och jag begagnade tillfället att fråga honom om han inte ville tillåta mig att komma till Askov 
på några dagar, så att jag skulle kunna bilda mig ett begrepp om vad en dansk folkhögskola var för slag. 

Han gav mig sitt löfte beredvilligt nog, och fram emot slutet av sommaren höll han det också. Han skrev 
och sade mig, att om jag ville infinna mig på Askov under det tillstundande höstmötet, så trodde han, att jag 



skulle bäst vinna mitt mål. Han nämnde dagen för mötets öppnande och stationen, dit jag borde köpa biljett, 
och övertygad som jag var, att bättre tillfälle aldrig skulle yppas, drog jag åstad. 


Jag vågar inte säga, att jag har mycket minne kvar av själva resan. Sedan dess har jag upprepade gånger över 
öar och bält farit till Jylland, och det tyckes, som om dessa senare färder skulle ha utplånat minnet av den 
första. Men vad jag ännu minnes var intrycket av den stora stationen i Fredericia med de långa tågraderna, 
som skulle föra människor mot gränsen, bort till det riktiga utlandet. Aldrig förr hade jag på en 
stationspeiTong sett det lustiga vimlet av resande från världens fyra hörn eller hört omkring mig en tre eller 
fyra olika språk, som mitt ovana öra inte var i stånd att uppfånga annat än som ett oredigt surr. 

Kort därpå, då jag åter for vidare på ett fredligt tåg med endast danskar omkring mig, ville jag nästan tro, att 
den stora stationen med allt detta främmande, som gav den sin prägel, så att den var olik allt annat danskt, 
detta vittnesbörd om något stort och mäktigt, som fanns i närheten, endast var ett gyckelspel av min 
inbillning. 

Resan var besvärlig nog med oupphörliga tågombyten, men till sist kunde jag förstå, att vi nalkades slutet, 
därav att alla mina medresande hade samma mål som jag själv. Alla skulle stiga av vid Vejens station, alla 
talade om höstmötet på Askov, alla undrade om de skulle få höra goda föreläsare. Man visste till och med 
att berätta, att fru Schrpder skulle ligga sjuk, så att mötet hade varit nära att bli inställt. 

Vad som särdeles förundrade mig, det var, att alla dessa människor voro vida över den ålder, då man brukar 
besöka skolor av vad slag som helst. Inga unga män eller unga kvinnor såg jag omkring mig. Inga sådana, 
som voro på den första utfärden i livet och med ängslan och hopp bidade vad folkhögskolan skulle komma 
att skänka dem. 

Det vållade mig också en rätt stor besvikelse, då reskamraterna, som hade så väl reda på allt, som rörde 
Askov, läto mig veta, att just i dessa dagar försiggingo där inga av de vanliga kurserna. Nu voro 
sommarkurserna avslutade, och vinterkurserna hade inte börjat. Inga ungdomsskaror fyllde 
föreläsningssalarna. Nu under den lediga tiden hölls ett tredagars möte för dem, som i forna dagar hade 
genomgått folkhögskolan. 

Om jag hade haft minsta reda på de danska folkhögskolornas arbetssätt, skulle jag ju ha vetat, att dylika 
höstmöten hållas varje år och att de alltid äro avsedda för före detta elever och för ortsbefolkningen. Det var 
i alla fall en besvikelse för mig, och jag hade kanske avstått från resan, ifall jag hade blivit underrättad om 
detta på förhand. Men nu var jag så gott som framme och kunde ingenting annat göra än fortsätta. 

Vid Vejens station blevo vi resande sedan hämtade och åkte en kort sträcka genom ett flackt landskap fram 
till en by, som låg inbäddad i rik grönska. Åkdonet stannade på en flaggprydd gård utanför ett långt, men 
lågt boningshus, och jag blev visad upp på ett litet, trångt vindsrum, där det fanns säng och stol och tvättställ 
men just ingenting mer. 

För mitt minne vill huvudbyggnaden på Askov visa sig som ett rödmålat trähus med vita knutar, men jag tör 
väl ta fel så här tjugufem år efteråt. Den bör ju ha varit ett vitstruket korsvirkeshus av den där på orten 
vanliga sorten. Det kan vara en senare idéförbindelse, som gör, att jag ser den för mig i de danska färgerna. 

Men ett långt och brett hus var det, det kan jag inte ha orätt i, och likasom delat längsefter i två avdelningar, 
avsedda för olika ändamål. Alla rummen åt framsidan hörde skolan till. Där hade den sina stora matsalar 
med smala bord och långa bänkar, där fanns föreståndarens kontor, ett rikt bibliotek och ett par skolsalar. 
Längst bort åt vänster fanns en genomgång till en i senare tid tillbyggd flygel, där en storartad 
föreläsningssal var inredd. Men alla dessa rum voro kala och osmyckade, trösklar och golv voro nötta av 
människoskaror, som under trettio års tid hade passerat genom dem. Här fick endast finnas sådant, som 



kunde hålla att slitas på, trästolar, träbänkar, tjockt porslin, enkla glas, starka och tåliga bordredskap. 


Men som rätt kunde vara, var den andra långsidan av huset, den som vette åt trädgården, förbehållen 
husmodern och familjen. Hur där såg ut och hur där levdes, det fick jag dock ingen kunskap om de första 
dagarna. Så länge som fru Schrpder låg sjuk, var hela våningen avstängd för främmande. 

Återigen sviker minnet mig. Det är mig inte möjligt att påminna mig vad som ytterligare hände denna första 
dag. Jag tänker mig, att mötet öppnades med sång och tal och att deltagarna hälsades välkomna. Den kvällen 
var jag hopplöst trött efter att ha överfarit tre sund och två öar. Vagnombyten och färjombyten, knogande 
med reseffekter, friska havsvindar tre gånger om, allt det där måtte ha verkat, att vad som sades och gjordes 
drog spårlöst förbi. 

Nästa morgon, då jag åter hade ögon att se med och öron att höra med, började för mig det verkliga mötet. 
Och jag vill säga strax från början, att jag inte behövde ångra, att jag var kommen till ett höstmöte. Dessa 
dagar skänkte en överväldigande rikedom på idéer och uppslag. De framfördes vid de talrika föredragen, 
och de upptogos och bearbetades under långa, intressanta samtal vid måltider och kvällsstunder. Jag råkade 
människor, såväl de hemmahörande på Askov som resande, som i hög grad tillvunno sig min beundran och 
vänskap. Snart nog gick det mig som andra, vilka ha gästat danska folkhögskolor, att jag förlorade känslan 
av att befinna mig bland främmande. Detta var en värld av öppenhet, gästvänskap och broderlighet. Man 
var van att uttala sig fritt och förtroligt. Värmande och frigörande sympati strömmande en till mötes från 
alla håll. 

Men häl - skall jag inte uppehålla mig vid de föredrag i religion, litteratur och pedagogik, som till en början 
voro de, som intresserade mig mest. Jag skall i stället tala om några små särdrag från livet på Askov, vilka, 
alltsom dagarna gingo, tilldrogo sig min uppmärksamhet. De bidrogo inte minst till att göra vistelsen på 
Askov stämningsfull och fruktbärande. 

Redan första morgonen lade jag märke till att en hel hop stora vagnar, dragna av väldiga kampar och 
fullastade med storväxta människor, stannade på gårdsplanen. Jag såg redan vid första blicken, att detta var 
ett nytt slags danskar. Detta var ett jättefolk, sådant man väntar sig att finna det i avsides byar långt borta i 
karga skogsbygder, där människor med stor möda finna sin bärgning, men ingalunda på den fruktbara, 
lättodlade slätten. Men än mer förvånades jag av uppsynen hos dessa mötesdeltagare. Ingenstädes i 
Danmark har jag mött bönder av så självsäker, nästan trotsig hållning. Varför hade dessa människor alldeles 
förlorat det vänliga och godmodiga i uppträdandet, som annars utmärkte deras landsmän? 

Vi intogo våra måltider vid de långa borden i de stora, kala salarna med Ludvig Schrpder i högsätet. Här satt 
han och spisade med dessa forna elever, såsom han annars året igenom satt där med dem, som höllo på att 
utbildas. Ty det tillkommer inte folkhögskoleföreståndaren och inte heller hans hustru eller hans barn att 
föra ett avskilt liv, utan de deltaga i lärjungarnas måltider och njuta samma kost. Detta måste mången gång 
kännas som ett tvång, men ett gott bruk bör det erkännas vara, att föreståndaren sitter där och övervakar de 
bänkade ungdomsskarorna såsom en husbonde sina barn eller en bonde sitt husfolk eller kanske hellre som 
hövdingen sin hird. 

Ty jag må säga, att såsom jag såg Ludvig Schrpder sitta där till bords med bred, kraftig panna, vasst 
blickande ögon och stort, svart skägg, så blev det för mig något hövdingartat över hans gestalt och 
uppträdande. Och detta fastän han ingalunda var någon högväxt man. Hans kropp föreföll dock stark nog att 
uthärda alla de ansträngningar, som en fruktansvärd vilja kunde vilja pålägga den. 

Min tanke flög sökande genom den långa rad av lärare, som jag hade råkat i livet, och undrade om någon av 
dem hade på mig gjort detta intryck av att egentligen vara en mäktig vikingadrott, en man, som ingen kunde 
våga att tilltala, utan att han först gjorde en den äran att spörja en till. Men på samma gång måste jag 



erkänna, att hos mannen inte fanns något uppblåst eller något medvetande om egen härlighet, snarare 
tycktes han känna sig stå på en så viktig och farlig post, att den tvang honom att fordra obetingad vördnad 
och lydnad. 

Jag försökte förklara Askovdirektörens väsende ur det förhållandet, att hans skola verkligen var hans 
egendom. Han hade rest den, där den nu stod, han ägde den och styrde den. Han hade sett den växa opp till 
den förnämsta folkhögskolan i Norden, sett den utvidgas med lantbruksskola, missionärsskola, 
folkhögskolelärareskola såsom ett skuggrikt och mångstämmigt träd. Han hade själv valt sin ställning och 
innehade den av egen makt. Ingen hade tillsatt honom, och ingen kunde avsätta honom. Och jag tänkte mig, 
att detta kunde väl ha bidragit till att ge honom hans särprägel, men hela förklaringen kunde det inte ge mig. 

Och se här något, som återigen förvånade mig. Alla de, som uppträdde i talarstolen och höllo de tätt efter 
vartannat följande föredragen, tycktes kunna lägga sina ord hur de behagade utan att vara på något sätt 
bundna av att de talade till ett auditorium av enkla jordbrukare och deras hustrur. Ludvig Schrödcr själv 
stod där en timme varje dag och förklarade Grundtvig. Nu var det ju rimligt, att ingen man i världen var så 
känd i denna krets som grundtvigianismens skapare, men i alla fall måste jag häpna över att han förutsatte, 
att åhörarna voro inne i den minsta detalj av den store mannens liv. Detta sade Grundtvig den sommaren, 
och detta skrev han det året, hette det gång på gång, och det antogs utan vidare, att åhörarna hade reda på 
vad den gamle läraren vid den nämnda tidpunkten hade sysslat med eller i vilket stadium av sin utveckling 
han då befann sig. 

En annan gång kom Jacob Appel, som var lärare vid Askov, upp i katedern för att hålla ett föredrag om 
vindelektriciteten. Han begagnade sig av vilka vetenskapliga termer som helst utan att ett ögonblick hejda 
sig för att förklara dem. Han visste tydligen, att han talade till en åhörarskara, som var alldeles på det klara 
med vad som menades med katoder, spänningstillstånd, enfasig växelström, ledningsmotstånd, hela den 
elektriska terminologien. 

Och där uppträdde professor Poul La Cour, en av lärarna han också, och berättade sina minnen från en nyss 
avslutad vistelse i Venedig. Men också han förutsatte, att hans åhörare voro fullt hemmastadda i de gamla 
dogernas vittberömda stad, att de kände dess historia, dess författning, dess läge och dess konst, så att han 
kunde framlägga sina personliga intryck utan att behöva inlåta sig på några tröttsamma utredningar. 

Voro dessa erfarna lärare alldeles likgiltiga för att deras ord blevo förstådda, eller visste de, att deras 
åhörare, fastän de till allra största delen utgjordes av människor, som livnärde sig av sina händers arbete, 
stodo fullkomligt på samma bildningsgrad som en föreläsningspublik i en huvudstad? 

Inte heller kunde jag upphöra att förvåna mig över att Poul La Cour, den kände uppfinnaren och författaren, 
arbetade som lärare här på Askov. Var det så, att det gavs honom bättre tillfälle till experiment, bättre ro att 
uppfinna, bättre tid att författa här än annorstädes? Eller var den lärargärning, som här bedrevs, av så stor 
vikt, att även de främsta, de mest begåvade måste offra sina krafter åt den? 

Jacob Appels föredrag hade rört sig om La Cours sista stora uppfinning, som gick ut på att tillgodogöra sig 
vindens styrka och låta den mala kraft och ljus åt ett land, som inte ägde kol och inte vattenkraft men en 
sådan ofantlig rikedom på blåst. Han sade oss, att uppfinningen höll på att utexperimenteras här på Askov 
av La Cour och honom själv och att upplysningen i föredragssalen härrörde från deras vindhjul. Och då jag 
hörde detta, försjönk jag åter i häpet eftersinnande, undrande vad detta månde vara för en skola, där man 
hade råd att lämna uppfinnare tillfälle till sina kostsamma undersökningar och där man avprovade 
riksviktiga uppfinningar. 


Och var det inte ävenledes mycket anmärkningsvärt med alla de redogörelser, som här på Askov avlades 
över vad som gjordes eller borde göras till Dan marks rikes fromma? 



Det var en av de främmande talarna, som talade om det danske Hedeselskab och redogjorde för dess 
uppkomst och verksamhet. Ljungheden hade ju så småningom utbrett sig så vitt över Jylland, att man kunde 
säga, att hela västra delen av landet låg öde. Heden hade trängt ända hit fram till Askov. Nu drevs den 
tillbaka steg för steg. Marken befriades från det hårda ytlagret, där endast ljung kunde rotas, och träd 
planterades. Man hade lärt sig genom mångfaldiga experiment hur plantorna skulle skyddas mot vind och 
torka, man hade grävt långa kanaler för att åstadkomma bevattning, man hade byggt järnvägar för att 
framföra märgel, man hade odlat mossar, man hade tusentals stora egna farmer, som sköttes av sällskapets 
arbetare, och man hade tillsyn över ännu många flera, som sköttes av sina ägare. Och genom allt detta hade 
man vunnit så mycket, att befolkningen i tre jylländska amt hade fördubblats, medan hedens område hade 
blivit till hälften förminskat. Det var ju så gott som en hel provins, som man hade vunnit tillbaka till gamla 
Danmark. 

En annan talare var en missionär, som hade sin verksamhet i Santalistan i Bengalen och nu var hemma på en 
tid för att vila och samla krafter till fortsatt arbete. Han berättade hur danska missionärer hade funnit 
santalernas folk gott och milt till sinnelaget men förtryckt av hårda herrar och nedsjunket i laster. I detta 
land hade nu genom de danskes försorg ny ordning införts, engelsk rättskipning var påbjuden, skatter 
utkrävdes med rättvisa, brännvinsförsäljning var förbjuden. Skolor och sjukhus hade upprättats, och genom 
dessa missionärernas välgärningar hade folket vunnits för kristendomen, så att de döptes antal nu kunde 
räknas i tiotusental. 

En annan av de föredragshållande ville inte berätta om vad som redan var gjort genom danske mäns 
viljestyrka och duglighet, utan han var kommen till Askov för att lägga de där församlade på hjärtat, att från 
Esbjerg ända upp till Skagens udde, det vill säga utefter hela Jyllands västkust, inte fanns någon säker hamn. 
Han beskrev för oss denna farofyllda sandstrand, järnkusten, som de resande kallade den. Där funnos 
räddningsstationer i mängd med utsökt både manskap och materiel, men med dessa kunde man inte 
förekomma de mångfaldiga skeppsbrotten. Vad som behövdes var en hamn, där stormdrivna fartyg kunde 
finna en tillflykt i stället för att som nu vräkas från sandrev till sandrev upp mot stranden. En hamn 
behövdes för främmande seglare men också för den egna befolkningen, hela fiskarflottor fingo nu gå till 
spillo, om de överraskades av storm ute på havet. 

Den mannen talade med en säregen styrka och lidelsefullhet. Man kunde frestas tro, att det var här på 
Askovs högskola, som det skulle avgöras om hamnen skulle ko mm a till stånd. Och så som det förhöll sig 
med honom, så var det med andra. De kommo inte hit bara för att hålla ett föredrag. De kommo till detta 
enkla höstmöte på Askov såsom till en riksdag, där man hade rätt och makt att besluta om sådant, varpå 
rikets ve och väl berodde. 

Redan andra dagen hade fru Schrpder kommit upp från sin sjukdom, och jag blev stundom inbjuden till 
andra sidan av huset. Där inne fanns ett gott och vänligt danskt hem, där gjordes musik, där arbetades med 
stickning och sömnad, där funnos blommor och stoppade stolar, där kunde man liksom vila ut från alla de 
påträngande intrycken. Men ingen må tro, att folkhögskolans husfru var främmande för något av det, som 
skedde på andra sidan. Det var inte nog med att hon skötte hela det ofantliga hushållet med största heder, 
hon tog del i all mannens strävan, och av dem, som kände henne, hörde jag henne nämnas med en aktning, 
som väl gick upp mot den, som de ägnade Askovs föreståndare. 

I lugnet där inne i våningen berättade man mig om alla de framstående män och kvinnor med Björnson i 
spetsen som den förnämsta, som hade gästat Askov. Man talade om det nordiska lärarmötet, som hade 
samlats här, och jag förstod, att stället var en föreningspunkt inte bara för allt danskt utan också för allt 
nordiskt. Här hade alla de varit, som hade något att betyda för nordiskt liv, och de, som ännu inte hade varit 
häl - , de skulle nog komma. Dan mark förslog inte alls att utfylla den gästfrihet, som här utövades. Vänkretsen 
beskrev en båge, som berörde Nordkap, Helsingfors, Ystad, Fan0, Reykjavik. 



Men alltmedan jag lyssnade, arbetade det tyst inom mig för att förstå vad det var hos dessa människor, som 
hade gjort deras hem till en sådan samlingsplats. Den gåta, som detta Askov var mig, lämnade mig ingen ro. 
Jag levde med i all rörelsen, jag gick upp i alla enskildheter, men alltjämt hade jag en känsla av att det 
förefanns något högst väsentligt, som jag inte hade reda på och som skulle ge mig förklaringen till allt, som 
försiggick. 

Jag skall nu berätta hur jag så småningom kom lösningen på spåren. 

Under en fristund mellan ett par föreläsningar hade La Cour och Appel, som arbetade gemensamt på den 
ännu inte fullt färdiga uppfinningen av vindljuset, fört mig till deras elektricitetsverk. Det var en hög 
byggnad, utsikten från dess fönster stängdes inte av häckar och trädkronor, man kunde få en översikt inte 
bara över Askovs högskolas många byggnader utan också över hela omnejden. 

Jag frågade vad det var för en älv, som slingrade fram över slätten ett stycke mot söder. 

»Det är Kongeaa», svarade Appel. 

»Nej, är det verkligen Kongeaa?» utbrast jag förvånad. 

Han sträckte ut handen och pekade på landskapet, som försvann i en disig skymning långt nere i söder. 

»Vi bo på gränsen», sade han. »Landet där nere är Söndcrjylland.» 

Jag hade inte förut vetat, att vi voro så nära Tyskland. Vejens station hade jag funnit på en järnvägskarta, 
men Askovs läge fanns inte där angivet. 

»Före 1864 hade Schrödcr en folkhögskola i Rödd ing där nere på andra sidan», sade Appel. »Efteråt 
flyttade han den hit till Askov.» 

Det föreföll naturligt, att Ludvig Schrödcr inte hade velat leva under tyskt kommando, och jag tänkte inte så 
mycket på vad allt dessa ord kunde innebära. Jag var upptagen av tanken, att jag hade inför mina ögon detta 
bortrövade Söndcrjylland, detta land, så älskat, så saknat, så omstritt, så varmt besjunget, så oåterkalleligen 
förlorat. 

Jag tror, att jag hade väntat, att det skulle vara något säreget över landet, men det bredde ut sig under mina 
spanande ögon jämnt och fruktbart med husklungor, åkrar, vägar och små dungar, likt denna skånska 
slättbygd, som jag nu sedan många år tillbaka var förtrogen med. 

Under en annan fristund blev jag inbjuden att besöka den gamle, ryktbare folkloristen, pastor Feilberg. La 
Cour var inte den ende av betydande danska vetenskapsmän, som bodde på Askov. Även denne älskvärde 
åldring, den ypperste kännaren av all nordisk folktro, av alla våra sägner, sagor och folkseder, hade slagit 
sig ner här och skötte här sin forskargärning och sitt vidlyftiga författarskap. 

Jag kunde inte låta bli att undra vad som hade kommit honom att slå sig ner här, ty han deltog ju inte i 
undervisningen. Han kunde ha bosatt sig var som helst. 

»Han har varit präst en gång där nere i Söndcrjylland», fick jag till svar, och jag förstod, att man betraktade 
detta som tillräcklig förklaring. 

Under en av mötesdagarna blev jag ombedd att läsa upp en av mina egna berättelser och gjorde det också 
men måste tyvärr erkänna, att mitt föredrag var det enda på hela mötet, som gjorde fullständigt fiasko. De 
annars så tåliga åhörarna ägnade mig ingen uppmärksamhet, ja, en hel mängd av dem lämnade salen mitt 
under läsningen. 



Det upptäcktes sedan, att de helt enkelt inte hade förstått ett ord av det jag föreläste. En och annan av dem 
kunde nog läsa svenska, men det talade språket voro de inte i stånd att uppfatta. 


»Nåja», sade Schrpder, »det är också ett gott stycke väg från Värmland till Spnderjylland. Ni kan vara viss 
om, fröken Lagerlöf, att ni inte heller skulle förstå spnderjydernas munart.» 

Jag frågade förvånad om det då verkligen var spnderjyder, som kommo hit under förhandlingarna. 

»Åja, de flesta av dem.» 

»Och de ha gått igenom Askov?» 

»De flesta av dem», upprepade han. 

»Alla de där stora människorna, som ko mm a hitåkande om morgnarna, de äro då söndcrjydcr?» 

»De flesta av dem äro folk från andra sidan gränsen», bekräftade han- 

Det var visst den allra sista mötesdagen. En tidningsredaktör från Flensborg steg då upp i katedern och 
talade om Söndcrjylland. 

Han började med att säga, att då man tänkte på det tyska kejsarrikets makt och storhet, dess rikedom på folk 
och penningar, dess utmärkta organisation, dess plikttrogna ämbetsmannakår, för att nu inte alls nämna dess 
militära styrka, så föreföll det omöjligt, att en liten folkgrupp i ett avlägset hörn av landet kunde göra 
motstånd mot riksviljan och till trots för alla hinder söka bevara sitt språk och sin nationalitet. 

Jag måste erkänna för mig själv, där jag satt och lyssnade, att jag för min del hade varit av den tanken. Jag 
hade inte alls trott, att det gavs något motstånd. Jag trodde, att det fanns sorg, lidelsefullt hat, smärtsam 
längtan men inte någon kamp. Man strider endast, där man har något att hoppas, men här fanns ju intet 
hopp. 

Men talaren försäkrade, att så omöjligt, som det kunde synas vara att hålla danskheten vid liv nere i 
Söndcrjylland, så gjordes det likafullt. Det låg en slags hjälp redan däri, att Tyskland var så stort och 
Söndcrjylland så litet. Det var inte så lätt för det stora landet med dess mångfaldiga intressen att följa med 
vad som skedde i en liten trakt vid gränsen med bara hundrafemtiotusen innevånare. 

Därpå gav han sig till att skildra uppkomsten av hans egen tidning. Den kom ut till en början så liten och 
oansenlig, den föreföll så ofarlig, att den lilla lågan inte genast blev uttrampad av den stora foten. Sedan, då 
den växte sig större, hade man gärna velat kväva den, men då hade den blivit till ett sådant behov för 
befolkningen, att man hellre lät den fortsätta, fast man aldrig underlät att hålla ett öga på den. 

Men vad en dansk tidning kunde göra för att hålla samman de dansktalande och bistå dem i kampen mot 
övermakten, det var ju lätt att förstå. 

Men utom tidningar hade man ju för samma ändamål att tillgå alla dessa i lagen tillåtna föreningar, som 
ingenstans voro så talrika som i Spnderjylland. Det var sparkassorna och kreditkassorna till exempel. De 
spelade en särskild roll, ty det gällde framför allt att förekomma, att dansk bondejord såldes till tyskar, 
något som regeringen med all makt sökte befordra. Därför fick man lov att tillse, att ingen dansk 
egendomsägare skötte sig så illa, att han måste sälja sin jord. Måste han sälja, då gällde det att ha pengar till 
hands för att kunna bjuda över den tyske kolonisten. 

Man kunde inte hindra, att undervisningen i skolorna, såsom lagen bjöd, sköttes på tyska, men man kunde 
anordna föreläsningsföreningar med föreläsare, som talade danska. Man kunde inte hindra, att 



rättskipningen sköttes på tyska, den också, men man hade sina välj arföreningar, sina språkföreningar, som 
omslöto de danske som ett skyddande nätverk och verkade, att ingen kände sig stå hjälplös och åt bara sin 
egen hjälp överlämnad inför det tyska trycket. 

Det stod inte till att undvika, att värnplikten måste uttjänas nere i Tyskland, men till gengäld sände man 
hundratals av landets söner hit över till Askov för att insupa kärlek till det gamla landet. Man kunde inte 
förhindra, att det predikades på tyska i kyrkorna, men man kunde bilda friförsamlingar, vilkas präster 
underhöllos av folket och talade dess språk. 

En tid hade det sett ut, som om förtyskningen skulle gå hejdlöst framåt, under de sista åren kunde man våga 
påstå, att den hade avstannat, nu skulle man nästan vilja säga, att det var danskheten, som var på 
frammarsch. 

»Ja, vi gå framåt», sade han, »men det händer ändå, att folk frågar mig både där hemma och här oppe i 
Dan mark vad vi tro oss kunna vinna med all vår strid. De mena, att Söndcrjylland kommer att förbli tyskt 
till evärdliga tider, att vi intet annat göra än förlänga en dödskamp, som redan har varat alldeles för länge. 

Men det känns inte så för oss där nere, som stå mitt i striden. Jag skulle nästan vilja säga, att det gör oss gott 
att kämpa. Vi sitta inte och förarga oss och samla ihop agg mot tyskarna. Vi göra dem allt det motstånd vi 
kunna på laglig väg, och det växer inte hos oss fram någon sammansvärjningsstämning eller någon 
attentatsman. Och bland annat vinna vi detta, att en hel mängd av de tyskar, som äro bosatta ibland oss, få 
upp ögonen för den orätt, som tillfogas oss, och önska, att myndigheterna måtte ge oss samma ställning som 
rikets övriga innebyggare. 

I alla fall, när stunden skall komma, det veta vi inte, men lika säkert som vi tro, att varje människa skall dö, 
lika säkert tro vi, att varje stort rike skrider mot sin undergång. Och vi på andra sidan, vi, som stå under 
trycket, vi äro beslutna att hålla oss redo och ha våra lampor fyllda den dagen, då brudgummen står för 
dörren och klappar.» 

Den spnderjydske föreläsaren hade talat utan all exaltation, klokt, redigt och hoppfullt. Hos oss alla 
efterlämnade hans ord en stark stämning, och inne vid kvällsborden blevo vi sittande mycket länge och tala 
om det förlorade landet. 

Man kom snart i gång med att berätta historier. Schrödcr talade om bonden, som inte kunde tåla, att hans 
dotter skulle föda sitt barn på tysk jord, utan byggde henne på norra sttanden av Kongeaa en tillfällig bostad, 
över vars dörr han målade ordet Frihet. 

Jacob Appel, som hade sitt hem i Söndcrjylland, hade rymt till Danmark för att slippa att fullgöra sin 
värnplikt i Tyskland. Sedan hade han inte på flera år vågat besöka sina föräldrar, men en gång hade dock 
längtan blivit honom för stark, och då hade han gjort färden hem klädd i kjolar och frun t immershatt. 

Man talade om hurusom den danska flaggan inte fick hissas och hur danska färger i allmänhet förföljdes. 
Dock kunde man ibland få se hur den svartvita flaggan svajade från en röd och vit flaggstång. Man talade 
om de rödvita fuchsiorna, som nu voro sönderjydernas älsklingsblommor och som funnos i varje fönster, 
och om de röda husen med de vita knutarna, som man nu så ofta fick se i de förr i världen helvita gårdarna. 

Det berättades om glada samkväm, som hade blivit avbrutna av spionerande polis, därför att danska 
folksången hade sjungits. Framför allt talade man om dessa barska bönder, som mången gång rent av 
utmanade faran, liksom hade de betraktat detta tillstånd av ständigt övervakande, vari de levde, som en 
eggande lek. 


Men det kom också vemod in i berättelserna. Det fanns de, som mindes, när de första preussiska soldaterna 



hade visat sig i deras fädernestad, som längtade till sina gamla hem och sörjde över förlorade vänner. 


Och detta motstånd, som nu restes, hur länge skulle det kunna fortfara? Det var de gamle, de forna 
danskarna, som hade satt det i gång. I deras tid hölls det nog oppe, men de unga, skulle de finna det mödan 
värt? Det hade kämpats nu i trettio år, men tänk om kampen skulle behöva hållas uppe i ännu andra trettio 
år. Kunde man våga hoppas, att människors trohet skulle räcka till för detta?- 

Efteråt under natten låg jag och tänkte på allt vad jag hade fått höra, och då kom jag äntligen till att förstå. 

Detta Askov, sade jag till mig själv, är alls ingen folkhögskola. Det är en fästning. 

Det är en fästning, rest här på Dan marks gräns för att understödja dem, som där nere i det erövrade landet 
kämpa för danskheten. 

Det är en fästning, skapad av en man, som har tagit upp den fruktansvärda striden med övermakten. Det är 
därför han känner sig inte som en enkel folkets lärare men som en hövding, en storman. 

Det är härifrån, som de krafter utgå, som bibehåller folket där nere som danskar. Här ger man dem danska 
hjärtan, danska seder, dansk bildning. Här få de lära sig Danmarks stora minnen, som också äro deras, här 
ställer man för deras ögon vad Danmark har ljuvast och bäst, så i dikt som i bild. 

Dan marks bästa män ko mm a hit för att understödja arbetet, därför att detta är en stridsplats, och den som 
strider här, han strider för fosterlandet. 

Här uppehåller man förbindelsen mellan nordanlanden. Här församlar man omkring sig deras mest 
betydande andar. Det är för att det övriga Skandinavien inte skall glömma bort Spnderj ylland, detta 
smärtornas land. 

Och de, som föra Dan mark framåt, de ko mm a också hit för att de där nere skola förstå, att det finns vilja till 
lycka och framgång i deras gamla fädernesland. Det är ett gott land, skola de tänka. Det gör erövringar inom 
eget område, och det vandrar på Guds vägar, då det vill föra kristendom till Indiens hedningar. Tyskland är 
väldigt och mäktigt, men det lilla Danmark är vänligt och gott, och att räknas som dansk är ingen vanheder. 

Ja, detta Askov var en fästning, men ännu mer var det väl likt en modersfamn, som det gamla landet sträckte 
mot sina förlorade barn. I förföljelse och betryck kunde de se upp mot Dannebrogen, som fladdrade över 
den danska folkhögskolans tak, och säga sig, att de inte voro glömda. »Vår moder Danmarks hjärta slår för 
oss», kunde de tänka, »det vakar över oss, det följer alla våra vägar.» 

* 

Sådan tedde sig för mig bilden av söndcrjydcrs och danskars gemensamma strävan år 1895, nu tjugufem år 
efteråt är den förd till seger. 

Och allt Norden fröjdar sig inte endast, att den tåliga, modiga, offerkrävande striden nu är lyktad med heder 
och framgång, utan också över att den orätt, som skilde germanernas stammar, nu är utplånad. Jordlotten, 
som vållade brödrastriden, är kommen till den rätte arvingen, och den långa, bittra frändefejden kan avlysas. 

1920. 

SONETTER. 

På den tiden, då jag gick igenom Kungliga Högre Lärarinneseminariet, råkade jag ut för en sjukdom, som 
jag skulle vilja kalla sonettfeber. 



Det året då jag befann mig i andra avdelningen, ansatte den mig som svårast. Jag hade läst Snoilsky under 
sommarlovet, och därmed hade jag fått smittan in i blodet. Det var omöjligt att undgå den. Knappast en dag 
förgick, utan att jag skrev ihop en, ja, ibland två hela sonetter. 

Jag vill inte påstå, att de hade ett synnerligen djupsinnigt eller poetiskt innehåll och inte heller att de voro 
särdeles originella eller formfulländade. Jag tror, att de hade alla möjliga fel, som sonetter inte böra ha, men 
sonetter var det i alla fall med två kvadcrnaricr och två tersiner och alla lagstadgade rim. När jag nu tänker 
på att jag var i stånd att tränga in mina tankar i dessa små, nätta tvångströjor, så finner jag det mer än 
förunderligt. 

Förunderligt och märkvärdigt fann jag det själv, att det var en så lätt sak att författa på detta versmått. När 
jag hade skrivit ner första och andra raderna, så kom allt det andra nästan av sig själv. Jag kunde alls inte 
fatta hur det tillgick. Och jag vågar visst inte tala om hur stolt jag var över att det var jag, som kunde sätta 
ihop dessa konstfärdiga, små skapelser. 

Det var visst det gladaste författarskap, som jag någonsin har bedrivit. Det föll sig likaså lätt och naturligt 
som det är för ett barn att forma lerfåglar eller resa sandfästningar. När jag en hel dag hade arbetat med 
skripta, läxor och en lång rad av lektioner, var det en den ljuvligaste vederkvickelse att sätta sig ner och 
dikta sonetter så där mellan tio och tolv på nätterna. 

Jag skrev sonetter om alla mina seminariekamrater, om alla mina lärare och först och sist om hjältar och 
hjältinnor i alla de teaterstycken, som jag hade sett uppföras. Ämnena voro hämtade ur de kretsar, som på 
den tiden voro föremål för mitt djupaste intresse. 

I begynnelsen höll jag sonettskrivandet djupt hemligt, men snart kunde jag inte låta bli att låta en eller två av 
mina bästa vänner få se vad jag sysslade med, och sedan kunde dessa i sin ordning inte tiga, utan de små 
dikterna blevo kända inom hela kamratkretsen. De blevo väl mottagna, framför allt de, som voro skrivna om 
lärare och kamrater. Det torde knappt finnas något tacksammare yrke än att skriva poesi för en klass 
seminarister. 

Det var inte utan, att berömmet steg mig åt huvudet. Att jag skulle bli författare, det hade jag ju klart för mig 
för länge sedan, men att jag skulle nå fram till ryktbarhet som sonettskrivare, det hade aldrig förr fallit mig 
in. 

Nu hände sig emellertid, att en av dessa mina entusiastiska kamrater visade teatersonetterna för sin bror, 
vilken återigen överlämnade dem till en god vän, som gav ut en tidskrift. Tidskriftsredaktören fann behag i 
dem, också han, och i ett hastigt ögonblick erbjöd han sig att trycka dem. 

Nu förståi - jag, att jag borde ha skjutit den äran ifrån mig av all min makt, men det är inte så lätt att vara 
klok, då alla ens hetaste önskningar gå åt annat håll. Inte heller var jag i stånd att se de brister, som funnos, 
utan jag fann nog alltsammans mästerligt. Och jag lät dikterna med lättaste hjärta gå till tryckning. 

När nästa tidskriftshäfte kom ut, så var det med de gladaste förväntningar, som jag öppnade det. Mina 
sonetter borde ju finnas införda där. 

Men de funnos inte i det häftet. De visade sig inte heller i det nästa och inte i det följande. I själva verket 
blevo de inte alls införda, därför att redaktören hade fått betänkligheter. 

Nu förståi'jag, att det var bäst som skedde, men det var i alla fall en stor glädje, som jag gick miste om. Ty 
den gången hade jag inte ännu lärt mig att vara rädd för kritik. På den tiden trodde jag, att om man bara blev 
tryckt, så var allt vunnet. Jag skulle ha känt mig upplyftad till den högsta av alla himlar, om så mycket som 
en rad av min hand hade kommit ut på trycket. 



Jag hade rest upp så stora luftslott. Jag hade sett mig själv inne i mina förväntningars land. Jag skulle inte 
behöva bli lärarinna, om detta lyckades. Jag skulle börja med ens att leva på mitt författarskap. 


Men det blev som sagt ingenting av alltsammans, och jag fick nöja mig med att ta plats vid flickskolan i 
Landskrona. 

På samma gång upphörde jag med sonettskrivandet. Jag fick söka mig fram på en annan väg. Denna var 
tydligen inte den rätta. 

Så gingo ett par år, och jag trodde mina sonetter bortglömda för alltid, då jag en vacker dag fick ett brev från 
friherrinnan Sophie Adlersparre, utgivarinna av Dagny och ledare av den tidens kvinnorörelse. Hon hade 
fått läsa några av mina sonetter. Fru Gurli Linder, också hon en seminariekamrat, hade visat henne fyra av 
de bästa. Nu skrev Esselde, som hade gjort till sitt livs uppgift att hjälpa fram den kvinnliga begåvningen, 
var hon så mötte den, och uppmuntrade mig att fortsätta med min diktning. Det lilla hon hade sett röjde 
tydliga anlag. I Dagny skulle jag alltid kunna införa vad jag diktade. 

Så stod jag äntligen vid mina önskningars mål. Mitt hjärta överflödade av lycka och tacksamhet. 

Jag jublade vid tanken på att åter få börja skriva sonetter. Denna kosteliga, lätta lek, som hade förljuvat de 
stränga studieåren, skulle nu få taga vid på nytt. 

Men då jag nu försökte, var förmågan borta. Rimmen flydde. Lättheten var försvunnen. Vad jag nu 
åstadkom måste vinnas genom pinsamt arbete. Jag blev nödgad att upphöra. 

Nu så häl - många år efteråt förekommer det mig alldeles omöjligt och otroligt, att jag en gång har ägt denna 
gåva att rimma och smida samman orden till vers. Det är nästan för att övertyga mig själv om att 
alltsammans inte endast är en dröm, som jag ur minnet tecknar upp en av dessa dikter, som en gång voro 
bärare av så djärva förväntningar. 

Den är diktad över La Traviata, och hon, som utförde titelrollen, var på den tiden fröken Grabow. 

Jag väl förstår varför de unga dö, 
långt bättre än varför de gamla leva, 
förstår, att rosen vill sin bladskrud strö, 
förr’n masken hunnit till dess hjärta treva, 

förstår, att månget skepp av stormig sjö 
långt hellre krossas vill i skärets skreva 
än att ett segel efter annat reva 
och lyda vindens gång som bräckligt rö. 

Och jag förstår jämväl den vilseförda, 
att hon går bort från olyckstunga öden. 

Men ett jag ej förstå, ej fatta kan. 

Hur masken väg till hennes hjärta fann, 
hur hon åt vinden gavs som redlös börda, 
hon, som nyss gick så god och skön till döden. 

1921. 

VAD DET KOSTAR. 

Just nu, medan jag sitter fördjupad i arbetet, lyser i nordväst en brandröd solnedgång. Dagen har förut varit 



regnig och jämngrå, men helt nyss visade sig en smal rand klar himmel nere vid horisonten. Den kom 
alldeles lägligt för att jag skulle få se en skymt av solskivan, innan den gled ned bakom de blå höjderna. Nu 
begagna sig solstrålarna av den för att glida upp till moln ryggarna och kanta dem med blod och puipur. Hela 
rymden ter sig såsom en ofantlig grå sidenvåd vattrad med rött. Nederst, fr a mför allt i närheten av den plats, 
där solen nyss sjönk, är det röda förhärskande, där löpa de röda strimmorna samman så tätt, att den gråa 
grundtonen försvinner. Högre upp blir vattringen glesare, och i zenit synas endast några röda stänk. Den 
stora penseln, som tycktes vilja måla hela himlavalvet, har varit slösaktig. Färgpytsen är redan tömd. Det 
blir - ingenting över för den östra himlahalvan. 

Glöden och strålglansen ha lockat mig att lägga pennan från mig och gå fram till fönstret, men med en liten 
suck vänder jag snart tillbaka till skrivbordet. Jag har kommit att tänka på att det nästan aldrig vill lyckas 
dem, som arbeta med penna och bläck, att beskriva en dylik härlighet. Man må göra sitt allra bästa, så är - det 
dock ytterst sällan, som man förmår - fängsla läsarens intresse. Tänk er, att ni i en bok råkar - på en lång 
beskrivning på en solnedgång, en aftonrodnad. Bekänn ärligt, att ni helst hoppar - över den, så gör jag 
åtminstone. 

Det måste emellertid vara något fel hos den, som skildrar - . En så förtjusande sak som en aftonrodnad bör 
kunna beskrivas så, att den väcker samma hänförelse som vid åskådandet. Det kan nog göras, men det gäller 
att finna det rätta sättet. 

Jag påminner mig, att på den tiden, då jag vistades som lärarinna i Landskrona, för en trettiofem år sedan 
alltså, förekommo i Sydsvenska Dagbladet en serie naturskildringar - , som väckte alla läsares stora beundran. 
De voro sällan mer än en spalt i längd, ytterst koncentrerade, men skrivna med en häpnadsväckande 
säkerhet och elegans. De infördes anonymt, men det var - lätt att märka, att författaren ägde vetenskaplig 
bildning. Han skildrade dock inga främmande världsdelar och länder, han lämnade endast varje vecka en 
översikt över väderlek och årsväxt från en plats utmed Öresundskusten. Han följde med de vilda 
blommornas framträdande, räknade upp dem allteftersom de visade sig på våren eller försvunno om hösten. 
Han anmälde flyttfåglarnas ankomst, höll ett öga med jordens kryp och insekter, liksom med de maneter, 
sjöborrar och krabbor, som kastades upp bland strandstenarna. 

Vad den anonyme framför allt annat sysslade med var - dock himlavalvet, molnen, dagrarna, regnbågarna, 
åskvädren, solnedgångarna. 

Allting tydde på att han uppehöll sig i Hälsingborgstrakten, alltså endast några få mil norr om Landskrona. 
Man kunde säga, att samma himmel välvde sig över honom som över oss, att samma molnbildningar - ströko 
fram över hans huvud som över våra. Men ändå grep man med iver efter tidningen, varje gång som en av 
hans artiklar var - införd, för att läsa om regnbyar, om fjädermoln, om aftonrodnadens färgskiftningar. Vi 
hade ju sett precis detsamma, men vi hade inte funnit hur anmärkningsvärt, hur intressant alltsammans var, 
förrän denna man öppnade våra ögon. 

”Gav ni akt på solnedgången den och den kvällen?” kunde han fråga, och därpå följde liksom ett helt drama. 
Ett moln tågade upp, beskrevs, ställdes i position, därpå kom ett andra, ett tredje, ett fjärde, tills hela västern 
omgavs av en hotande molnborg. När de väl voro tillreds och ordnade, började strålarnas spel, färg övergick 
i färg, de kämpade och besegrades. Sundets vatten och den vackra danska kusten fingo sin del av skiftningar 
och stämningar, inte en nyans av hela skådespelet gick förlorad för läsaren. 

Man kände nog igen alltsammans, men synen blev så mycket rikare och klarare än våra egna sinnen hade 
förmått uppfatta den. 


Man får inte tänka sig, att dessa skildringar voro poetiska i vanlig bemärkelse, den anonyme begagnade sig 
varken av ståtliga bilder eller av höga och klingande ord. Hans trollmakt bestod i något helt annat. Han 



tvingade en att uppleva vad han talade om. Han förde oss med sig ut i det fria. Man kände sig kringsvept av 
kvällsbrisen, man fick regnskuren eller åskvädret rätt över sig. Man skådade med sina egna ögon dessa 
violetta eller guldgröna eller citrongula eller gyllene solnedgångar. 

Men det där att vi så att säga deltogo i hans vandringar, att vi liksom vid hans sida samlade in snäckor och 
växter, gjorde väl, att vi gärna ville veta vem han var. Vi deltogo så ivrigt i hans små fröjder, vi voro stolta 
över hans upptäckter. Vem var han då denne vetenskapsman med den eleganta pennan, denne 
solnedgångens dyrkare, denne ordmålare? 

Det borde egentligen inte vara svårt att finna gåtans lösning. Helt få människor kunde ju passa till 
signalementet. Vetenskapligt tränad iakttagare, konstnärligt utbildad skribent och bosatt på landet i närheten 
av Hälsingborg. 

Men hur vi än spanade, så stod mannen inte att uppleta. 

Då hjälpte vi oss själva. Vi antogo, att den okände var ung, han hade ännu inte hunnit göra sig ett namn, det 
var därför man inte kunde spana upp honom. Och vi tänkte oss honom som en ny Linné, glad, vacker, 
strålande och snillrik. Vi voro förvissade om att vi snart skulle få höra talas om honom. När han blev färdig, 
när han på sitt eget levande sätt framlade resultatet av sina forskningar, skulle vårt land äga en ny stor 
vetenskapsman att vara stolt över. 

Detta gingo vi och hoppades på, då med ens alla ar t iklarna upphörde. 

Några dagar efteråt berättade Sydsvenska Dagbladet, att den anonyme, som hade skrivit de högt skattade 
artiklarna från Hälsingborgstrakten, hade avlidit. 

Tidningen lämnade också några korta biografiska upplysningar. Mannen med den vetenskapliga träningen, 
det eleganta framställningssättet var en gammal före detta student. Hans namn var Fredriksson, och han 
hade väl aldrig tänkt på att det skulle kunna nå någon ryktbarhet. En tid hade han studerat i Lund, men han 
hade lämnat akademien utan att avlägga examen. Han hade på senare år blivit vad man kallar folkskygg, 
ytterligt fattig som han var och ovillig att mottaga någons hjälp, hade han på sista tiden bott i en övergiven 
koja någonstädes utmed Sundet. Det föreföll nästan, som om tidningen trodde, att han dött av brist och 
svält. 

Alltså de sköna solnedgångarnas mästare var ingen ny Linné. Vi hade att tänka oss honom som en ruggig, 
gammal överliggare, människoskygg och förfallen. 

Hans enda umgänge hade varit den stora fria naturen, hans enda nöje hade bestått i att följa dens växlingar. 
Den enda prakt, som han hade haft för ögonen, hade varit aftonrodnadens. En skön solnedgång hade varit 
den stora tilldragelsen i hans fattiga liv. 

Men det är kanske detta, som vill till. Det är väl endast det, som har högre värde för oss än något annat i 
världen, som man kan skildra på det rätta sättet. 

1925. 

TAL PÅ SVENSKA AKADEMIENS HÖGTIDSDAG DEN 20 DECEMBER 1926 
Mina herrar! 

Var och en har väl ofta gjort erfarenheter, som, medan de just pågå, synas vara av ringa vikt men som 
genom den senare utvecklingen kunna vinna ett alldeles oförmodat intresse. Det är av denna anledning, som 
jag vågar ta Svenska akademiens uppmärksamhet i anspråk för skildringen av några intryck från en kort 



Rysslandsresa, som jag på inbjudan av doktor Emanuel Nobel företog vintern 1912. 


Doktor Nobels bekantskap hade jag gjort vid Nobelfesten 1909, och han hade redan då inbjudit mig att 
besöka honom och hans styvmor, fru Edla Nobel, i S:t Petersburg, såsom det hette på den tiden. Så 
frestande det än föreföll mig att med egna ögon få se vårt mångomskrivna östra grannland, kom inte 
förslaget till utförande förrän 1912, i samband med en resa till Finland, som jag företog på anmodan av 
Svenska litteratursällskapet i Finland. På Sällskapets högtidsdag den 5 februari, Runebergsdagen, befann jag 
mig i Helsingfors, och ett par veckor senare en kall vinternatt bestego vi, min reskamrat, fröken Valborg 
Olander, och jag, tåget till Petersburg. 

Resan började med en liten händelse, som torde vara ganska betecknande för dåtida förhållanden. Våra 
reseffekter, liksom vi själva, hade just blivit installerade i en mycket bekväm sovkupé, då tågbetjäningen 
underrättade oss, att vi måste byta plats. En rysk amiral med sällskap skulle resa med samma tåg, och han 
gjorde anspråk på bästa sovkupén. Man anförde som skäl, att hans biljetter voro inköpta tidigare än våra, 
men hela saken var nog ett tydligt övergrepp. Våra finländska vänner, som hade följt oss till stationen, 
knotade och förargades, men någon protest kunde inte vågas, och vi måste förflytta oss till en vida enklare 
vagn. 

I Helsingfors hade man sagt oss, att det rätt ofta hände, att finska resande trakasserades vid ryska gränsen, 
men allt sådant sluppo vi lyckligen undan och lågo i vår bästa sömn, då gränsstationen passerades. Då vi 
vaknade, voro vi i omedelbar närhet av S:t Petersburg. Vi sågo ut över ett flackt landskap med småskog och 
körde snart in på den rätt oansenliga ändstationen, där doktor Nobel var oss till mötes. Från och med detta 
ögonblick voro vi under det Nobelska namnets beskydd. Tullbesiktningen försiggick utan svårighet, och 
under hela vår följande Rysslandsvistelse mötte vi endast tillmötesgående och vänlighet. 

Familjen Nobel residerade vid den tiden i ett palats, beläget inte inne i det egentliga centrum av staden utan 
vid Sampsoniev-kajen åt Viborgssidan. Flera kvarter voro här upptagna av Bröderna Nobels fabriker, 
affärslokaler, arbetarebostäder, sjukhus och skola, för vilket allt det präktiga boningshuset utgjorde en 
värdig medelpunkt. Efter att ha passerat en stor hall på nedre botten kom man på en hög, ståtlig trappa upp i 
statvåningen, där man fann en stor vinterträdgård. Till vänster därom lågo matsalen och doktor Nobels 
vackra arbetsrum sida om sida. Fängre in träffade man på en jättestor salong, det största rum jag någonsin 
sett i ett privat hus. Till vårt förfogande ställdes en salong och två sovrum med badrum. Man levde på stor 
fot med betjänter, kock o. s. v. Flera vackra konstverk sågos i rummen. Dock kan jag inte påminna mig, att 
de voro utstyrda med någon synnerlig lyx. Men dimensionerna imponerade. Vi påmindes om att vi befunno 
oss i ett stort kejsardöme, där livet nödvändigtvis måste ordnas efter en annan skala, än vi voro vana vid. 

Vår första dag i Petersburg avslutades med ett besök på den kejserliga operan. Teatersalongen var mycket 
stor men gick helt och hållet i den vanliga stilen. Publiken liknade en vanlig västeuropeisk 
huvudstadspublik, men något säreget ryskt förelåg däri, att samtliga officerare, som övervoro 
föreställningen, under mellanakterna intogo en stående ställning — som det sades, på kejserlig befallning 
till förekommande av något ofog, som de förut skulle ha bedrivit. Utförandet på scenen, sången och 
musiken voro förstklassiga men på intet sätt ovanliga. Man gav en rysk opera med ett ryskt ämne. För så 
vitt jag kunde uppfatta handlingen, bestod den däri, att en farlig rebell, eftersatt av myndigheterna, hjälptes 
och beskyddades av dottern till en rik godsägare. Kärlek uppstod mellan henne och hennes skyddsling, men 
den unga flickan dolde sorgfälligt sin böjelse, ända tills hennes älskade dödades av sina förföljare, då hon i 
ett ståtligt utbrott inför sin häpnande omgivning bekände, att den fågelfrie upprorsmakaren hade ägt hennes 
kärlek. 

Denna opera var tydligen högt värderad av publiken, som mottog den med livliga applåder. Dessa voro 
naturligtvis framför allt ägnade den härliga sången; de, som tänkte på handlingen, voro väl helt få. Men för 



den, som i hela sitt liv, kan jag väl säga, hade hört historier om ryska nihilisters kamp mot den bestående 
ordningen, gjorde det ett egendomligt intryck att se ett dylikt stycke uppfört på en kejserlig scen. Det var 
något i detta, som påminde om de frihetsglödande pjäser, som uppfördes i Paris före den stora revolutionen 
och mottogos med hänryckning. 

Detta var naturligtvis bara ett löst hugskott av mig. Någon anledning att vänta revolution i Ryssland fanns 
knappast på den tiden. 

Som jag nyss nämnde, kom jag till Ryssland efter att under ett par veckor ha vistats i Finland. Där hade man 
efter revolutionsrörelsen 1905, som medförde någon tids lindring av det ryska förtrycket, åter börjat lida av 
ryska övergrepp. Man var där full av förakt för allt ryskt, men på samma gång av fruktan. Man kände väl till 
alla underjordiska rörelser inom det egentliga Ryssland, man visste, att alla randstater önskade lösslita sig, 
man, så att säga, höll räkning med alla sjukdomsföreteelser inom det ryska samhället, men man vågade inte 
tro på någon snart förestående omstörtning. Ryska riket hade tydligen hämtat sig efter nederlagen mot 
Japan. Dess krigshär och flotta voro åter fruktansvärda, dess hjälpkällor syntes outtömliga. Hur skulle en 
revolution kunna sättas i gång under sådana förhållanden? 

Hos familjen Nobel i Petersburg mötte jag inte bara samma förtroende till Rysslands styrka och fortbestånd 
utan också en verklig kärlek och sympati för detta land. Båda de stora ryska banbrytarna Robert och Ludvig 
Nobel voro döda vid tiden för mitt Rysslandsbesök. Familjens dåvarande huvudman var doktor Emanuel 
Nobel, den generöse befrämjaren av Alfred Nobels testamente, och dess sammanhållande kraft var fru Edla 
Nobel, Ludvig Nobels änka, en rikt begåvad kvinna, världsdam och älskvärd värdinna, omtänksam husfru 
och en stor familjs kärleksfulla moder och kloka rådgivare. 

Dessa båda satte Ryssland ofantligt högt. De prisade den ryske musjikens godmodighet och älskvärdhet, de 
njöto av det stora, rörliga liv, vari de voro inkastade. De framhöllo den ryska konsten och litteraturen. De 
voro ivriga inte bara att visa oss alla Petersburgs sevärdheter utan också att låta oss göra bekantskap med 
ryska folkdräkter, rysk folkmusik, ryska nationalrätter, såsom blini, piroger, svamp- och fisksoppor m. m. 
Ingen kunde vara bättre skickad att inge oss kärlek för landet, och vi voro ganska villiga att låta oss vinnas. 
Man får komma ihåg hur vi i Sverige åren före världskrigets utbrott ständigt oroades av rykten om ryska 
erövringsplaner och av ryskt spioneri. Det var mycket behagligt att höra Ryssland skildras som ett fredligt 
land, upptaget av att utveckla det egna landets hjälpkällor, med ett folk, som skulle bli till ett mönster och 
en förebild för alla andra. 

Behöver jag säga, att vår tid i Ryssland tillbringades på det angenämaste sätt? Vi följde i allo det Goetheska 
programmet att slita ont om dagen och ägna kvällen åt fester. Dagarnas slit bestod i att så mycket, som sig 
göra lät, lära känna den stora stad, som vi gästade. Termometern stod emellertid på minus 20 å 25 grader 
under hela vårt besök, men lyckligtvis befunno vi oss i en familj, där varje medlem tycktes ha egen bil, och 
dessa ställdes med största tillmötesgående till vårt förfogande. Jag kom alltså i tillfälle att uppfånga en 
skymt av dessa gatubilder, som så ofta omtalas i ryska romaner: den sköna utsikten från Neva-broarna med 
Peter-Paulsfästningens vackra silhuett, de ute i det fria brinnande eldarna, där de förbigående stannade och 
värmde händerna, de röda regeringsbyggnaderna, det glada vimlet på Neva-kajen utanför Vinterpalatset, där 
den fina världen åkte i öppna slädar, körda av skäggiga kuskar, uppstoppade till en ofantlig bredd. Framför 
allt beundrade vi de två ryktbara kejsarstatyerna: Peter den store, som lagerkransad spränger uppför sin 
branta klippa, och Alexander III, en väldig koloss på en jättehäst, som tycktes komma jorden att sucka under 
dess odrägliga tyngd — den ena en bild av självhärskaren, som ville rycka upp sitt rike i jämnhöjd med det 
övriga Europa, den andra av självhärskaren, som förkvävde ljuset och stängde ute Västerlandet. 


Vi sågo också några av Petersburgs förnämsta kyrkor. De voro pompösa anläggningar, uppfyllda av 
dyrbarheter. Kustoderna i västra Europas kyrkor bruka fästa turistens uppmärksamhet på byggnadens ålder 



och stil, på dess målerier och statyer. Kustoderna i Rysslands kyrkor framhöllo i synnerhet det oerhörda 
pen n ing värdet. De visade oss oupphörligen sagolikt dyrbara detaljer av nefrit, rhodonit, lapis lazuli, malakit. 
Ingenstans fick man ett sådant intryck av det dåvarande Rysslands makt och rikedom som i dessa glänsande, 
skatte fy lida Petersburgskatedraler. 

Ett par av dem påminde inte bara om tsardömets väldighet utan också om de förstörande makterna på djupet. 
Det var Alexander II:s minneskyrka, helt klädd med mosaik, uppförd för en kostnad av 15 millioner rubel. 
Den var rest över den plats, där nihilisternas bomb hade träffat tsaren. Genom en öppning i kyrkgolvet såg 
man ett stycke av en gatas enkla stenläggning. Det var där, som det blodiga skådespelet hade ägt rum. Hela 
händelsen åskådliggjordes genom denna enkla anordning. Där var också Peter-Paulskatedralen, Rysslands 
gravkyrka, där de Petersburgska tsarerna vilade i vita marmorsarkofager. Kyrkan reser sig emellertid på 
Peter-Paulsfästningens område, det bekanta statsfängelset, där framför allt politiska förbrytare höllos i 
förvai - . Man kunde inte låta bli att undra över dessa härskare, som hade valt sin sista viloplats just i närheten 
av de fängelsehålor, där deras farligaste motståndare försmäktade. 

Tiden tillåter mig inte att ingå på vidare skildringar av museer, kloster, basarer, av allt det myckna, som det 
dåtida Petersburg kunde bjuda turisten. Jag vill endast tillägga, att jag också, tack vare vår minister, fick 
tillfälle att övervara ett sammanträde av riksduman. Inrymd i en ofantlig, amfiteatraliskt ordnad sal med 
ganska fulltaligt besatta bänkar, gjorde den, trots att man där märkte många egendomliga ryska typer, 
samma intryck av lugn vardaglighet som andra europeiska parlament. Man sorlade här som där under 
föredragen, man öppnade brev och läste tidningar, stenograferna avlöste varandra, talmannen mottog 
oupphörliga telegram och avsände depescher. 

Alltihop föreföll fullt korrekt och västeuropeiskt. Man visste ju, att detta var Rysslands stora hopp, att här 
skulle dess framtid utformas, men man kunde inte fullt tro på att detta var rätta vägen. 

Ett ögonblick kom jag att vända huvudet, och genom en glasvägg bakom mig såg jag ner mot en ståtlig 
trappuppgång och breda korridorer, tillhörande ett palats i barockstil. Ja visst! Duman residerade i det 
Tauriska palatset, där Katarina II en gång i tiden hade givit lysande fester för ett lysande hov. Vad skulle 
hon ha gjort för en min, om hon i sina trappor hade mött dessa vardagsklädda advokater, dessa långhåriga 
lantpoper, dessa bondgestalter i röda skjortor och höga stövlar? Jag kunde inte motstå en syndig önskan att 
få se den stolta kejsarinnan tåga in i dumasalen, köra ut den gråa vardagligheten och ta sitt palats i ny 
besittning. 

Efter att nu ha talat om dagens slit måste jag nämna några ord om kvällens fester. De utgjordes av stora 
middagsbjudningai' eller, rättare sagt, banketter: en hos familjen Nobel, en hos svenske ministern, general 
Brändström, och hans fru och en hos Svenska föreningen i S:t Petersburg å det ståtliga Hotel d’Europé. 

De personer, med vilka jag sammanträffade på dessa fester, voro naturligtvis till större delen svenskai' eller 
utlänningar, som hade svenska förbindelser. Jag vill nämna i första rummet vår utmärkte minister med fru 
och dotter, tre synnerligen framstående människor var och en i sitt slag. Jag råkade också professor 
Backlund vid Pulkova-observatoriet, tjänstemän hos Bröderna Nobel och andra medlemmar av den svenska 
kolonien, ett par förnäma finländare, greve Tolstoj, son till den store Tolstoj, och många andra. Hos alla 
dessa fann jag, om de än inte voro sådana Rysslandsvänner som familjen Nobel, en stark tillit till att det 
Ryssland, som då fanns, skulle bli beståndande. General Brändström låg i underhandling om inköp av ett 
hus för svenska ambassadens räkning, svenska kolonien hade skaffat sig egen lokal vid Nevskijprospekt och 
hade anordnat svensk skola för den uppväxande generationen. Man höll på att inrätta sig för en lång framtid. 


Nästan alla rådde oss att utsträcka vår resa till Moskva. Dit måste man, om man ville lära känna det verkliga 
Ryssland. Detta var visserligen mycket lockande, men en sådan resa föreföll oss nästan omöjlig, så 



obekanta, som vi voro, med språket och landet. Då erbjöd sig fru Nobel själv att ledsaga oss dit, och därmed 
var färden beslutad. Vi foro med nattåg till Moskva och anlände dit i god tid följande morgon. Vi bodde där 
på hotell, men omhändertogos på det vänligaste av ingenjör Gösta Nobel och hans tyska fru. De och 
direktör Knut Littorin, en synnerligen god vän till fru Edla Nobel, visade oss en enastående gästfrihet. Vår 
svenske konsul, Arvid Nordenson, och chefen för det svenska telefonbolaget, direktör Per Nilsson, tävlade 
om att skaffa oss tillfälle att se det gamla Moskvas märkvärdigheter. 

Vi fingo genast den nedslående underrättelsen, att vi inte kunde få se det historiska museet med Karl XII- 
minnena. Det befann sig under något slags vårstädning. Likadant hade förhållandet varit med Eremitaget i 
S :t Petersburg. Inte heller detta hade vi kunnat få besöka av ett liknande skäl. 

Däremot förde man oss redan första dagen till Museum Tretjakov. 

Som man vet, innehåller detta den förnämsta samling av rysk målarkonst, som existerar, och det finnes väl 
knappast i hela Europa ett museum för modern konst, som ger ett så strålande skönhetsintryck. Men jag 
skall inte göra någon framställning av målningarnas konstvärde. Jag skall i stället berätta ett litet äventyr, 
som hände mig själv. 

Jag var stadd på vandring genom salarna i samma stämning ungefär som ett bi, som fladdrar över en rik 
blomsterbädd, då jag kom att stanna framför en tavla av Repin, föreställande Ivan den förskräcklige 
ögonblicket efter att han hade mördat sin son. 

Jag törs inte säga, att det är en av den store målarens bästa tavlor. Jag åtminstone hade inte hört talas om 
den. 

Likaså vill jag erkänna, att jag hade bra litet reda på Ivan den förskräcklige, inte stort mer än att han hade 
friat till Katarina Jagellonica på samma gång som Johan III. Alls inte hade jag hört, att han hade haft någon 
son, än mindre att han hade mördat honom. 

Jag visste alltså inte mera än vad själva tavlan berättade mig. Den framställde en gubbe, som försökte att 
från golvet upplyfta en yngre man i rik bojardräkt, som var sårad och halvdöd. Det tycktes, som om den 
yngre med sina sista krafter sökte frigöra sig ur den gamles grepp, men han förmådde inte. Gubben omslöt 
honom alltför kärleksfullt. På golvet bredvid dem låg en lång elfenbensstav med järnskodd spets. Det var 
med den, som tsar Ivan nyss hade gett sonen banesår. Men knappt hade gärningen begåtts, förrän han hade 
ångrat sig. Han sökte resa upp sonen, han kysste hans panna, han jämrade sig över honom och ville 
återväcka honom till livet. 

Så där tedde sig tavlan vid första påseendet, just som en vanlig historiemålning. Men så kom jag att betrakta 
Ivan den förskräckliges ögon. De voro grumliga, lystna, fulla av vansinne. Det var inte ögonen av en 
människa utan av en tiger, en varulv. Och sedan jag hade sett in i ögonen, förstod jag, att mördaren ännu 
mitt i sin sorg erfor en hemsk njutning av att se blodet, som kvällde fram ur såren, och bevittna livets 
utslocknande. 

Dessa ögons gåtfulla hemskhet kvarhöll mig länge. Det var grymheten, denna besynnerliga mänskliga 
förmåga att finna njutning vid åsynen av lidande och blod, som återspeglades i dem. 

Till sist slet jag mig dock lös och gick in i ett annat rum. Jag såg andra tavlor och tänkte inte mer på tsar 
Ivan och hans son. 

När jag hade kommit tillbaka till hotellet, kastade jag mig ner på en soffa och slöt ögonen för att låta dem 
vila från all den rikedom, som de nyss hade insupit. Men i samma sekund såg jag framför mig tsar Ivans 
ögon. De stirrade emot mig, grumliga och vansinniga, och jag var inte i stånd att bli dem kvitt. Jag kände 



mig nästan rädd. Jag var ganska ansträngd och trött, jag fruktade nästan, att jag aldrig skulle kunna frigöra 
mig från det intryck, som de hade gjort på mig. 

Jag ville rikta tankarna på de många andra undersköna konstverken, som jag nyss hade sett, men då var det, 
som om de stirrande, blodstrimmiga ögonen skulle leda in min tanke på något, som jag förut inte hade 
uppmärksammat. Jag kom att tänka på hur många av museets tavlor ävenledes gingo i grymhetens tecken. 

Där var till exempel tavlan över Peter den store, där han satt till häst på Röda torget nedanför Kreml och 
åsåg strelitzernas avrättning. Där var tavlan, som föreställde hans syster Sofia, där hon satt instängd i 
klostercellen, medan de upproriska stridscheferna, som hade velat upphöja henne på tronen, hängdes utanför 
cellfönstret. Där var den utmärkta tavlan, som återgav tsar Peter och hans son Alexej. Där förekom ingen 
våldshandling, men det förakt, som den kraftige, livsduglige tsaren kände för den slöe, nästan idiotiske 
sonen, var så livligt återgivet, att man förstod det drama, som skulle följa. Jag tänkte också på en tavla, som 
föreställde Jesus och Pilatus. Då man såg den, tänkte man, att ingen målare någonsin förr hade velat eller 
kunnat skildra hur en man, som hade pryglats, bespottats, torterats, släpats i smutsen av omilda 
krigsknektar, måste ha sett ut. Jag mindes den stora berömda Repintavlan ”Kosacker, som skriva ett brev till 
sultanen”. Den återger en fredlig scen. Kosackerna äro i utmärkt humör och gapskratta över lag. Men vi lk a 
fruktansvärda ansikten! Detta var folket, som hade kriget till hantverk. Alla som en hade de bränt och 
plundrat, mördat och skändat. 

Jag hade också återsett Verestsjagins krigstavlor, dessa som hade förts runt Europa för att inge avsky för 
krig. När jag nu tänkte på dem, tyckte jag, att de grymma scenerna voro tillsatta som en krydda för att ge 
smak och intresse åt det, som eljest skulle ha varit en tråkig porträttering av landskap och byggnader. 

Jag sökte ko mm a ifrån tavlorna och tänka på annat. Jag ville framkalla för minnet den stora ryska 
litteraturen: Turgenjev, Dostojevskij, Tolstoj. Men just då kunde jag inte påminna mig något annat än 
Meresjkovskijs bok om Peter den store med dess många upprörande skildringar. Den boken förstod jag i det 
ögonblicket. Jag tyckte, att den var sann som ingenting annat, som jag hade läst om Ryssland. 

Snart kom jag ju i rörelse igen, råkade människor och glömde både tsar Ivans ögon och hela min 
misstämning. Men så snart jag släckte ljuset på kvällen, hade jag ögonen svävande över mig, och de 
medförde en tilltagande ångest. 

Jag sade till mig själv, att det ryska folket, som mina vänner talade om såsom godmodigt och älskvärt, i 
själva verket var grymt och farligt. Jag förstod knappt, att människor, som inte voro ryssar, vågade stanna 
häl - . Detta folk var ännu inte civiliserat. Barbaren var inte genom långa århundraden av laglydnad och tukt 
utdriven ur själarna. Här var man ännu kvar i medeltiden. 

På samma gång förstod jag, att detta var ogrundade fantasier, som hade fått makt med mig, därför att jag var 
övertrött. Så starkt intrycket än var, ville jag inte tro på det. Jag gjorde mig inte löjlig. Jag sade inte till mina 
värdar, att jag visste, att de en gång skulle bli tvungna att fly för rasande folkhopar och att deras egendom 
skulle slås i spillror. Jag höll mig lugn och gjorde allt vad jag kunde för att bli fri från den skrämmande 
förkänslan. 

Det fanns ju härliga ting att se på alla håll. Jag behövde inte alls fästa mig vid den murade, marmorklädda 
schavotten, som ännu stod kvar på Röda torget nedanför Kreml, och inte heller vid anekdoten om Ivan den 
förskräckliges byggmästare, som hade rest den underbara Vasilij-Blasjennij-katedralen, vilken 
självhär skaren hade låtit blända, på det att han inte än en gång skulle kunna uppföra ett lika härligt 
byggnadsverk. 


Staden Moskva utbreder sig över en flack slätt på båda stränderna av floden, som har gett den sitt namn. 



Men mitt i staden reser sig en kulle, vars breda, platta krön omgives med höga, röda murar, skyddade av 
talrika torn. Innanför murarna trängas kejsarpalats och katedraler, kloster, regeringsbyggnader och kaserner 
med varandra. Ett vimmel av torn och gyllene kupoler reser sig mot skyn. Detta är Moskvas berömda 
Kreml, den festligaste och gladaste syn, som ett öga kan bjudas. 

Vi vandrade omkring där uppe under ett par förmiddagar, tittade in i den ärevördiga, ålderstigna 
kröningskatedralen, så mörk att man knappast kunde se väggarnas målningar framträda från den svartnade 
guldgrunden. Vi sågo i kejsarpalatset en rad ofantliga, strålande praktsalar och hörde, såsom alltid i 
Ryssland, priset på pelare, bordskivor och praktfulla golv. Vi sågo också några gemak från de gamla 
moskovitiska tsarernas tid, högst intressanta rum, låga, med välvda tak, bemålade med helgonbilder, 
omgivna med blommor och rankor i allmogestil. Vi sågo också den smala gången utanför gemaken, där 
bojardöttrarna brukade samlas för att invänta tsaren, som bland dem hade att välja en gemål. 

I dessa rum hade Ivan den förskräcklige en dag mött sin sonhustru. Hon var högt i grossess och kunde inte 
därför på övligt vis kasta sig till golvet vid hans åsyn, och i vrede däröver hade han så svårt misshandlat 
henne, att hon avled. Hennes gemål, Ivans son, hade gjort fadern förebråelser, och i harmen hade den 
förskräcklige mördat också honom. 

Häl - hade jag min tavla återigen. Det var inte lätt att hålla Repins mästerverk ur tankarna. 

Den söndag, som vi tillbringade i Moskva, bjöd direktör Littorin fru Edla Nobel, min reskamrat och mig 
samt en del Moskvasvenskar på en utflykt till det berömda Trojtskijeklostret. Vi hade först ett stycke 
järnvägsresa, därpå en oförglömlig färd i slädar, efter trespann, ”trojka”, framåt ett snötäckt landskap, 
småkulligt och vänligt, med glimtar av herrgårdar på höjderna, ett ryskt Sörmland. Då klostret visade sig, 
hade vi intryck av ett annat Kreml. Det lyste fram ur snön, omgivet av en hög mur, krönt av nio torn. Taken 
glänste i färger, kupolerna glimmade i guld och silver. Det var en obeskrivbar färgglädje. 

Det är alltid mycket vackert att se ryska bönder i deras hängivna fromhet, djupt bugande sig framför 
ikonerna och kyssande dem. Men på samma gång, var det inte en oförtydbar anda av medeltid och av 
stillastående både i detta berömda kloster och i ett par andra, som vi sågo? Ett av dem var rest till minne av 
några eremiter, som hade tillbringat sitt liv i underjordiska hålor. De hade levat ända till sista tiden. Hörde 
inte sådant självplågeri samman med medeltida barbari? Hade jag inte rätt i att frukta för vad detta folk 
skulle företa sig, då dess bojor en gång lossnade? 

Det föll sig så, att under en av de kvällar, som vi tillbringade i Moskva, hade den Konstnärliga teatern 
premiär på Hamlet. Denna motsågs i hela staden med utomordentligt intresse. Man berättade, att under två 
år hade teatern förberett uppförandet. Under denna tid hade sujetterna studerat sig in i rollerna, fast detta är 
inte nog sagt. De hade levat sig in i dem. Alla dräkter och rekvisita voro utförda efter medeltida förebilder. 
Varje ställning var avvägd för att framkalla ett skönhetsintryck, varje klädesplagg var ämnat att utgöra en 
del av en stor färgsymfoni. Alla biljetter till detta evenemang voro utsålda långt före vår ankomst till 
Moskva, men nu var det chefen för det svenska telefonbolaget, som grep in och förskaffade oss en inbjudan 
att beskåda föreställningen från direktörslogen. 

Konstnärliga teatern i Moskva — vem har inte hört talas om den nuförtiden? Avdelningar av densamma ha 
till och med ett par gånger gästat Stockholm. Den reform, som den åstadkommit i teaterkonsten, ha vi även 
på annat sätt fått göra bekantskap med, men år 1912 var allt detta ännu ganska okänt för oss, och någon 
svensk teater, där man sökte tillämpa en så ytterligt genomförd konstnärlig regi, torde väl knappast ha 
funnits. 


Jag vill nu inte tala om hur rollerna uppfattades och återgåvos. Jag vill bara med ett par exempel förklara det 
utsökta i framställningen. 



I en scen satt drottningen, Hamlets mor, på en tronstol och lyssnade till musik, som utfördes av en grupp 
musikanter, stående på en liten upphöjning. Men såg man närmare på dessa musikanter, märkte man, att de 
voro kostymerade som Memlings spelande änglar och hade liknande instrument som dessa. 

I en annan scen hörde man ett dovt oväsen utanför scenen och förstod, att folket gjorde uppror och rusade 
mot slottet. Två järnklädda män störtade in för att skydda drottningen, som alltjämt satt kvar på sin tron. 
Försvararna lade sig på ett knä på ömse sidor om tronen och sttäckte ut sina spjut mot den anstormande 
skaran. Man igenkände noga den ställning, som intages av spjutbärarna på en berömd grekisk fris. 

Det var den oerhörda beräkningen av alla detaljer, som slog mig med häpnad. Här kunde man inte tala om 
barbari. Här rådde den ädla, sköna samverkan, som är det höga mål, vartill mänskligheten alltid strävat. Ett 
hängivet uppgående i det hela, utan att individens särskilda anlag förkvävdes. Detta allt tycktes 
åstadkommet genom en nästan religiös vördnad för konstverket. Det var en långt framskriden kultur, som 
gav sig till känna i en dylik föreställning. 

Efter detta Hamlet-uppförande kände jag endast lust att skratta åt min skrämsel och mina farhågor. Här hade 
jag råkat på det Ryssland, som skulle bli vårt föregångsland, det, som skulle ge oss ny religion, ny konst, 
nytt samhällsskick. 

Men detta intryck var dock inte så starkt rotat som det första. Jag kommer ihåg, att då vi reskamrater ett par 
dagar senare lämnade landet, sutto vi och genomgingo vad vi hade upplevat: all vänlighet, som vi hade rönt 
såväl av vårt värdfolk som av andra svenskar, allt vackert, som vi hade sett, alla intressanta samtal, all 
kunskap, som vi hade inhämtat. Men mitt uppe i allt detta kunde jag inte låta bli att utropa, att jag visste, att 
Ryssland var ett hemskt och farligt land. Jag skulle inte ha velat stanna där. Det skrämde mig. 

Och så kom jag hem. Tsar Ivans rovdjursögon upphörde att visa sig för mig. All min skrämsel tycktes mig 
ha varit ett utslag av överansträngning. 

Men något år senare fick jag läsa i en tidning, att Repintavlan hade varit utsatt för skadegörelse. Tsar Ivans 
ögon hade blivit utstungna. Gärningsmannen hade blivit upptäckt och fasttagen, och han hade förklarat, att 
anblicken av ögonen pinade honom så oerhört, att han hade känt sig tvungen att förstöra dem. 

Sedan gingo åter några år. Världskriget kom. Den första ryska revolutionen kom. Den var kanske inte så 
oblodig, som det först sades, men den ingav i alla fall mera förhoppning än förskräckelse. Det var ingen 
jordbävning, bara en liten jordstöt. 

Men så, i höstens mörker, kom Lenins revolution. Den riktiga jordbävningen började, marken gungade, 
Neva fylldes med lik, mordet härjade över hela Ryssland, en hel samhällsklass förintades. 

Jag för min del blev inte förvånad, då allt detta hände. Jag hade sett det, vetat det långt förut. Jag hade 
försökt att inte tro på det varsel, som jag hade mottagit, men innerst inne hade jag vetat, att det skulle gå i 
uppfyllelse. 

1926. 

BJÖRNEBORGARNAS MARSCH. 

Det är höst. Sommaren är inte långt borta, ty vi äro inte längre hunna än till september, men avståndet är 
dock fullt märkbart och förstoras med varje dag. Alla de främmande, som ha gästat Mårbacka, äro resta, den 
första frostnatten har skrumpnat till alla blommor, några krusbär, som vi ha sparat alltför länge, hänga 
oätbara på grenarna, plommonen, som ha blivit överraskade av frosten mitt i mognandet, ha upphört att 
svälla och gulna. Man behöver inte läsa i almanackan. Varje dag ger ett nytt bevis på att vintern är i 



antågande. 


Detta är den tid på året, då en del gamla människor bruka känna sig nedslagna. De märka tydligare än 
annars, att deras livsdag är i avtagande. Deras sol skall slockna, deras skörd är så gott som inbärgad. De 
behöva inte räkna sina år. När de märka hur håret vitnar, hur kinderna sjunka in, hur på deras händer ådrorna 
höja sig under huden, veta de, att de hålla på att ingå i en höst, som inte skall efterföljas av någon vår. Varje 
fallande löv för deras tankar till den dystra tid, då de inte mer skola tillhöra de levande. 

Men det finns också gamla människor av ett annat slag. Det finns sådana, som inte alls äro rädda för att dö. 
De lämna all fruktan åt sin omgivning, låta den leva i fruktan för att mista dem, under det att de själva inte 
göra sig ett ögonblicks bekymmer. De ha själar, som äro lätta och bevingade. När hösten är inne och 
flyttfåglarna draga förbi, måste man varje dag frukta, att de skola lockas att följa dem ut i de väglösa 
rymderna. 

Löjtnant Lagerlöf på Mårbacka hör till det senare slaget av gamla människor. Egentligen är han inte gammal 
alls, endast några år över de femtio, men han är böjd, han är vithårig, han är alltid trött, livets börda har blivit 
för tung för honom, och han vill gärna lämna den. Han har varit sådan, alltsedan den där våren, då han kom 
hem från en av sina långa uppbördsresor så förkyld och sjuk, att han genast måste bäddas ner och fick en 
lunginflammation, som varade flera månader. Om somrarna brukar han tära till västkusten för att bada, och 
då han kommer tillbaka, är han uppkryad, så att man tror, att han äntligen är fullt återställd. Men det är inte 
så. Så snart som det blir höst, kommer den eviga hostan tillbaka. Han sjunker samman, och man måste på 
nytt börja frukta, att han skall ta till flykten med flyttfåglarna. 

Det är alltså september, och årets tal är 1871 eller kanske 1872. Sommaren är borta, och löjtnant Lagerlöf 
går omkring på sin gård långsamt med tunga, dröjande steg. Han undviker allt som tröttar, han promenerar 
inte längre på landsvägen, där han kan riskera att möta människor och nödgas stanna och språka. Han 
vandrar omkring i trädgården och den lilla parken, där han vet, att han får gå ostörd. 

Men hemma i huset har han två unga döttrar, som äro hans mycket goda vänner. De se, att han håller på att 
försvinna, och de säga till varandra, att de måste hitta på något, som kan hålla honom kvar. Men vad skola 
de egendigen kunna åstadkomma? Man förstår, två unga flickor, två barn, den ena fjorton år, den andra elva. 
De ha guvernant och ha sina lektioner och läxor och handarbeten att syssla med. De äro inte sina egna 
herrar. Och även om de vore det, vad slags läkemedel skulle de kunna uppfinna? 

En dag står en av dem och bläddrar igenom nothögarna på bordet bredvid pianot. Hon finner, att 
sommargästerna, de kära själarna, ha glömt kvar både ett och annat. Bland en del operetter och valser finner 
hon också en marsch satt för piano och fyra händer, Björneborgarnas marsch. 

Men Björneborgarnas marsch, det är på den tiden marschen framför alla andra. Den hänrycker, den sätter 
blodet i svallning. Man kan inte hålla sig stilla, då den spelas upp. Den väcker minnet av ärofulla bragder 
och av förluster, som måste ersättas genom kraftiga ansträngningar. Den eldar till mod och hänförelse. Det 
finns en dold förtrollning i dess tongångar. 

Löjtnant Lagerlöfs två unga döttrar älska marschen som alla andra, och de veta, att deras far älskar den mer 
än alla andra. Jan Asker, musikanten, måste spela den vid alla fester på Mårbacka, framför allt på hans 
födelsedag. Han skulle inte anse sig ha firat en verklig födelsedag, om inte björneborgsmarschen hade blivit 
spelad för honom. Den värmer honom och gör honom ung på nytt. Den verkar nästan som ett livselixir. 

De två unga flickorna smida genast en liten plan. De skola försöka öva in marschen. De skola göra det strax 
efter middagen, då löjtnanten har gått ner i kontorsbyggnaden för att sova middag. På så sätt skall han 
ingenting märka, förrän de äro färdiga. 



En eftermiddag just som fadern har kommit in från middagssömnen, blir han ombedd att stiga in i förmaket 
och ta plats i gungstolen. Däipå slå sig de båda flickorna ner vid pianot och stämma upp: Söner av ett folk 
som blött... Inte orden för all del, endast musiken. 

De spela inte särdeles bra. Det är så svåra grepp, framför allt i basen. De små fingrarna vilja inte räcka till. 
Och dessutom äro de så oerhört spända på utgången. Nej, de spela visst inte med sådan fart och kläm som 
Jan Asker, som varit vid regementet och vet hur en marsch skall spelas. 

Men de göra så gott de kunna. De ta samvetsgrant om varje repris. Om inte marschen ljuder så hänförande 
skön, som den borde, så är den dock fullt igenkännlig. 

Men i synnerhet mot slutet spela de långsamt och osäkert. Det segerrika standaret, som björneborgarna 
sjunga om, hålles inte högt mot skyn. Det släpas utefter marken med sönderslitna flikar. 

De ha väntat sig, att fadern sttax i början skulle ge ett tecken till erkännande. Att han skulle slå takten mot 
armstödet, att han skulle ropa bravo, såsom då Jan Asker spelar, eller att han skulle brumma fram textorden. 
Men nu ingenting! Han förhåller sig stilla, gör inte en rörelse, säger inte ett ord. Det är därför som modet har 
förgått dem och som de mot slutet knappast ha mod att sätta ner fingrarna på tangenterna. 

De resa sig litet dröjande från pianot, lägga undan noterna och kunna nu se fadern, där han sitter i 
gungstolen. Han håller handen över ögonen. 

Gråter han? Är det därför som han ingenting säger? 

Men det är inte så heller. Nu tar han handen från ögonen och gör ett litet tecken till dem att komma närmare. 
Han gråter inte, men han ser frånvarande ut som en drömmande. Och är det inte, som om han skulle ha litet 
högre färg på kinderna, litet mer glans i blicken? 

”Om ni visste, när jag hörde den här marschen första gången”, säger han. 

Det ser ut, som om han skulle vilja berätta dem något, men han avbryter sig. Döttrarna äro så unga och små, 
där de stå inför honom. 

”Nej, det där förstår ni inte”, säger han. ”Men tack ska ni ha i alla fall, barna mina.” 

Därmed reser han sig, sätter på sig hatten och beger sig ut på sin vanliga aftonpromenad. Döttrarna se till 
sin häpnad, att han inte går till trädgården, där han inte behöver råka någon. Han går ut på åkrarna till sitt 
arbetsfolk. Då småle de små flickorna och trycka varandras händer, som om de skulle ha vunnit en stor 
seger. 

Nästa dag, då skymningsstunden är inne och arbetet för en stund vilar i hela huset, kommer deras far och ber 
dem, att de skola spela björneborgsmarschen för honom än en gång. Det göra de naturligtvis mycket gärna, 
det är en stor heder för dem, och då de ha slutat, gläder det dem att se, att deras far såsom dagen förut sitter 
och drömmer med handen över ögonen. 

Han kommer igen med samma bön dagen däipå och även den följande. Det börjar bli en regel, att 
Björneborgarnas marsch skall spelas varje dag i förmaket på Mårbacka. 

De små flickorna göra det så gärna. Det är inte någon stor sak. På ett par minuter är det överståndet. 

Det är ju möjligt, att det bara är en inbillning, men de tycka sig märka, att deras far har blivit litet kryare, 
sedan de ha börjat spela den där marschen för honom. Han rör sig lättare, han hostar mindre, och humöret är 
bättre än förra hösten. Doktorn är mera nöjd med honom. Han tror naturligtvis, att det är hans piller och 



mixturer, som hålla på att kurera honom, och de unga flickorna låta honom behålla sin tro. De nämna alls 
ingenting om att de spela Björneborgarnas marsch för honom varje dag. 

Men löjtnant Lagerlöf är nu sådan han är - . När - en vacker dikt kan komma honom att känna sig stark, när en 
nyutslagen ros kan ge honom nytt mod, när - en telning, som skjuter upp rak och spänstig i hans trädgård, gör 
honom glad för en hel dag, varför skulle då inte en gammal melodi, som för honom bort från den grå 
vardagen och låter honom drömma om en skön ungdomsdröm, kunna bota honom bättre än den beska röran 
i en droppflaska? 

Är inte själen kroppens herre? Varför skulle en marsch vara ett sämre livselixir än en pillerburk? 

De båda flickorna spela alltså sin marsch kväll efter kväll. De spela den gärna och känna sig lyckliga, 
medan de spela. Hur skulle något annat vara möjligt? De kunna inte undgå att märka, att deras far - har - blivit 
starkare och livligare, alltsedan de började spela den för honom. 

Då september månad är - till ända, räkna de efter, att de ha spelat marschen sjutton gånger, alla dagar alltså 
utom de tretton första. Då oktober har - förlupit, ha de trumfat igenom den under var - och en av dess trettioen 
skymningsstunder. Under november tåga Döbelns raska gossar - varje kväll genom förmaket med bullrande 
trummor och svängande fanor, och då nyårsaftonen är - inne, veta de, att lika många dagar, som december har 
ägt, lika många gånger ha de utfört de björneborgska krigarnas stolta segerhymn. 

Det är ju inte någon stor sak. De göra det gärna, på ett par - minuter är det överståndet. 

Men det måste vara så, att det bland de ledande makterna här - i världen finns en liten gyckelmakare. Det är 
en ibland dem, som har - till uppgift att sätta en damm för det mänskliga högmodet. Han fruktar kanske, att 
de två små flickorna skola bli frestade till stolthet, därför att deras far - har - blivit bättre genom deras spel. Han 
fruktar - , att de skola börja betrakta sig själva som ena riktiga undergörare. 

Den där gyckelmakaren förvandlar - deras öron. De märka själva med förfäran, att då de ha spelat marschen 
trettio dagar i sträck, kunna de inte mer höra, att den är - vacker eller tändande. 

De spela den alltjämt mycket gärna. Hur skulle något annat vara möjligt? 

Men man förstår, de äro barn, de tycka om ombyte. De börja önska, att de bara en enda dag kunde slippa att 
spela den. 

Brådskan med julklappar har - varit mycket stor denna tid före jul. De ha inte haft ett ögonblick ledigt. Men 
sådant räknas visst inte som laga förfall. Varje dag måste de en stund lägga ner arbetet, tända ljusen på 
pianot, sätta upp noterna och storma igenom björneborgsmarschen. 

Flera gånger ha de också tagit del i något hushållsgöromål. De ha med feta och nedsmorda händer suttit mitt 
i korvstoppningen. Det har - ingenting haft att betyda. När - stunden var - inne, måste de tvätta sina händer, 
binda av sig hushållsförklädet och gå in till pianot för att spela björneborgsmarschen. 

Det är ju rakt ingenting att tala om. De göra det verkligen gärna. Det är - bara så stor skada, att marschen har 
förlorat all klang och färg, att de inte mer finna den värd att bli spelad varje dag. , 

När - någon av grannarna kommer på besök, tro de unga flickorna, att de skola slippa undan. Men löjtnant 
Lagerlöf glömmer sig inte. Det må vara hur - sent som helst, men så snart som förstugudörren har - stängts 
efter den främmande, förklarar han, att han inte vill gå och lägga sig, förrän han har - hört 
björneborgsmarschen. 


Ack, vad kan det vara, som han finner så fängslande i just dessa tongångar, varför kunna inte de unga 



flickorna få spela för honom något annat och vackrare? 


Liksom fadern har velat höra marschen på det gamla året, så vill han höra den på det nya. Han blir - aldrig 
trött. Och det är en så liten sak. De båda flickorna spela så gärna för honom. Men det är synd, att den gamla 
marschen har förlorat all sin tjusning, att de nästan finna den avskyvärd. 

Det händer ett par gånger under julen, att de unga flickorna skola resa bort på bal. De ha tankarna fulla av 
allt annat än björneborgsmarschen, de ha gjort sig färdiga och skola sätta sig i släden för att resa. Men 
varför ser löjtnant Lagerlöf så missnöjd och sorgsen ut? Se där, se där, de komma ihåg sig. Och med 
bottforer på fotterna och kjolarna uppfästade, sätta de sig till pianot och hamra igenom den efterhängsna 
tonskapelsen. 

De äro verkligen så lyckliga hela tiden, därför att de ha lyckats skaffa fadern detta livselixir, som ger honom 
hans hälsa åter, som visst inte har gjort honom alldeles bra, men i alla fall så pass mycket bättre, att man 
inte mer behöver frukta för att han skall draga bort med flyttfåglarna. Det är bara så synd, att den där 
marschen har förändrat sig, att den har blivit så uttryckslös, att den tråkar ut dem. 

Det finns så mycket annat i musikväg. De öva in Don Juan, Barberaren, Figaros bröllop. Löjtnant Lagerlöf 
säger visst inte nej. Han lyssnar tåligt, men då de ha spelat ett par timmar och vilja slå igen pianot, ber han 
dem inte glömma, att han ännu inte har fått höra b jörneborgsmarschen. 

Det är verkligen hans livselixir. Och de båda flickorna ångra visst inte, att de någonsin började spela 
marschen. Det är en så liten sak. Det betyder ju ingenting, att de skola få hålla på att spela den varje dag 
långt, långt in i framtiden. Men man förstår, man förstår. De äro rädda för att tålamodet skall svika dem, att 
de en dag skola springa upp från pianot, riva sönder noterna och skrika, att de inte förmå mera. 

Men det gjorde de aldrig, de voro löjtnant Lagerlöfs små snälla flickor ända till slutet. De sveko honom inte, 
de höllo ut. 

1928. 

ANDROMED AS KLIPPOR. 

Det var en vacker kväll i mars år nittonhundra, som Sophie Elkan och jag kom resande till Jaffa för andra 
gången. 

Vi var ute på resa i Österlandet, och innan vi for hemifrån, hade Sophie Elkan, som var både klok och 
resvan, stakat ut en resplan. 

Först skulle vi fara genom Danmark, Tyskland och Italien till Brindisi, ifrån Brindisi till Alexandria med 
ångbåt och ifrån Alexandria skulle vi göra en tur neråt Egypten, till Kairo, Luxor och Assuan. 

Sedan skulle vi vända tillbaka till Alexandria och därifrån fara med ångbåt till Jaffa. Från Jaffa återigen 
skulle vi göra en tur inåt Palestina, till Jerusalem, Betlehem och Jordan. 

Därpå skulle vi vända tillbaka till Jaffa och fara med ångbåt till Haifa. Från Haifa återigen skulle vi göra en 
ny tur inåt Palestina, till Nasaret och Tiberias och Genesarets sjö. 

Sedan skulle vi vända tillbaka till Haifa för att fara med ångbåt till Beirut. Från Beirut återigen skulle vi 
göra en tur inåt Syrien, till Baalbek och Damaskus. 

När vi var återkomna till Beirut, skulle vi fara med båt till Konstantinopel, från Konstantinopel sjövägen till 
Aten, ifrån Aten till Brindisi likaledes sjövägen, och i Brindisi äntligen skulle vi få stiga på tåget och fara på 



det vanliga sättet genom Italien, Tyskland och Danmark hemåt till Sverige. 


Det var en utmärkt plan, och jag kunde inte annat än gilla den. Det enda, som jag undrade över, var, att 
Sophie Elkan hade föreslagit så många sjöresor. Men hon visste väl, att de inte kunde undvikas. 

Hittilldags hade vi också i det stora och hela följt resplanen. Vi hade farit från Brindisi till Alexandria och 
rest igenom Egypten ända till Assuan. Vi hade landstigit i Jaffa, och därifrån hade vi rest tvärsigenom 
Palestina ända till Jordan. Nu kom vi i den vackra marsaftonen tillbaka till Jaffa för att nästa dag med den 
stora tyska ångaren, Augusta Viktoria, fortsätta till Haifa. 

Skall jag behöva tala om vad Jaffa hade för en hamn på den tiden? 

Alla människor vet ju, att Jaffas hamn har varit tagen i bruk sedan den grå forntiden. De vet, att det var dit, 
som kung Hiram skickade skepp, lastade med cedertimmer från Libanon, och att det var därifrån, som 
profeten Jona seglade ut, då han kom i möte med valfisken. De vet, att fenicier, romare, venetianer, 
korsfarare, saracener och otaliga pilgrimer där har farit ut och in, så att de kan inte gärna tro annat, än att det 
skall vara en säker och tryggad plats. 

En hel del människor skulle nog också ha blivit förvånade, om de hade kommit till Jaffa så där för en trettio 
åi - sedan och sett, att där inte fanns någon hamn alls utan bara en öppen redd, där ångbåtarna låg och svajade 
för vinden alldeles oskyddade, medan passagerare och varor föipassades i land i små öppna roddbåtar. 

Men den resande, som hade blivit nerstuvad i ett sådant där litet hoppande nötskal och roddes mot land över 
vågor, som kunde vara mäktiga nog, han hade ändå inte gått igenom sin värsta prövning. Den värsta 
prövningen bestod däri, att roddbåten, innan den nådde land, måste fram mellan två svarta basaltklippor, 
som inte lämnade bredare passage, än att roddarna nätt och jämnt hade plats att svänga ut årorna. Så att om 
det skulle ko mma en vindstöt och kasta båten bara några meter ur den rätta kosan, rände den upp på klippan, 
välte och vräkte lasten i havet. 

Det hjälpte inte stort, att man visste, att de där basaltklipporna var desamma, där Andromeda en gång stod 
fängslad och väntade på vidundret. För man tror ju inte, att det finns någon Perseus nuförtiden. Om 
Medelhavet skulle öppna sitt vida gap för att sluka en, så kan man inte hoppas på att det skall ko mm a en 
räddare ur skyn för att befria en ur det rykande svalget. 

Vad Sophie Elkan beträffar, så tyckte hon inte om sjöresor. Hon hade en gång varit ute i en livsfarlig storm, 
och det glömde hon aldrig. Resa, det ville hon, det var hennes käraste nöje, men det var aldrig lätt att förmå 
henne att stiga ombord på en aldrig så stor och säker ångare. Men trots denna hennes rädsla hade hon 
verkligen stigit i land i Jaffa. Var gång jag tänker på att hon klättrade utför fallrepstrappan, hoppade ner i 
roddbåten, lät ro sig över det öppna havet, som visst inte var lugnt utan ganska upprört, och for förbi de två 
basaltklipporna, så förefaller det mig som ett otroligt under. 

Vad som den gången hade gett henne mod, det var väl, att hon visste, att jag måste gå i land för att komma 
till Jerusalem och se hur dalkarlarna hade det i den amerikanska kolonien. Jag ville skriva en bok om dessa 
människor, som för sin tros skull hade utvandrat till det Heliga Landet, och om jag inte kunde få råka dem, 
så var min resa förfelad. 

Men nu, då vi vände åter till Jaffa, hade vi varit i Jerusalem, hade träffat dalfolket, besökt deras koloni och 
hört dem berätta om sina erfarenheter. Nu var avsikten med resan uppfylld, och vi behövde inte mera känna 
ängslan för att någonting skulle ställa sig i vägen för mina planer. 

Vi reste ner till Jaffa i en av dessa festliga, europeiska landåer, som på sin tid hade fraktat kungar och alla 
möjliga storheter men nu på sin höga ålderdom hade blivit utskickad till Orienten. Sammeten och 



lackeringen var litet skamfilade, men man åkte ännu mycket bekvämt i den. Vi hade det allra vackraste 
väder och bra väg och mittemot oss på baklängessätet satt den präktige dragomanen, Jemil, som hade varit 
vår ledsagare nu i fjorton dagars tid. Det var en kunnig och klok karl, beslutsam och pålitlig, och vi hade så 
smått fattat vänskap för honom. Vi skulle inte ha begärt bättre än att få fortsätta färden under hans beskydd, 
men nästa dag skulle han överta en stor sällskapsresa och hade inte längre tid med oss. Han hade dock lovat 
oss, att han skulle ko mm a och hämta oss nästa dag, då Augusta Viktoria var kommen, följa med oss ut i 
roddbåten och föra oss ombord. 

”Det blir ingen risk alls nu, då vi får så vackert väder”, sade han. ”Känn bara! Känn lukten från Jaffa!” 

Som han sade detta, märkte vi hur den finaste och lättaste orangedoft kom oss i möte. Till Jaffa hade vi ännu 
tre mil, men lukten från de femhundrade orangeträdgårdarna, som stod i blom där nere, fördes inåt land med 
den lätta västanfläkten och var tydligt förnimbar. 

”Nu kan vi vara vissa om att det blir vackert i morgon”, sade Jemil. 

Detta borde ju ha varit ett gott budskap för oss, men Sophie Elkan blev helt blek och sade inte ett ord på en 
lång stund. 

Hon var visst inte mycket angelägen om att det skulle bli vackert väder för denna sjöresan. 

Se, saken var den, att hon hade kommit underfund med att det fanns ett annat sätt att ko mm a till Haifa än 
med ångbåt. Man kunde fara dit med vagn, landvägen. Det var just inte någon vanlig turistväg, men i 
Bredeker fanns en uppgift, att Cooks byrå i Jaffa hyrde ut vagnar för färden. 

Jemil ville inte alls höra talas om att vi skulle ta den vägen. ”Den begagnas bara av karavaner”, sade han. 
”Men den tyske kejsaren reste ju där för två år sedan.” 

”Ja, tyske kejsarn, ja. Det var en annan sak. Då var vägen iordningställd. Nu är den åter i olag.” 

Han försökte göra klart för oss, att det var fulla tolv mil mellan Jaffa och Haifa. Vi kunde inte komma fram 
på en enda dag, utan vi måste övernatta under vägen. Men på hela sträckan fanns bara ett ställe, där ett par 
europeiska damer kunde tänka på att ta in. Det var i en judisk koloni, som låg omkring åtta mil från Jaffa. 
Om hästarna tröttnade eller om vagnen ginge sönder, så att vi inte kunde komma fram dit, så skulle vi få 
sova under öppen himmel. 

För att än mera förta oss lusten för detta äventyr, berättade han hur han just under kejsarresan hade skickats 
som förbud på den där vägen för att ordna med frukost för de höga resandena. Han hade farit nattetid på en 
lastvagn, och under ett par timmars tid hade en stor hyena, tjutande och grymtande, följt efter vagnen. 

Men den historien hade ingen verkan alls på Sophie Elkan. En hyena hade hon aldrig varit ute för, men 
Jaffas hamn, den kände hon till, och den ville hon helst undvika att göra förnyad bekantskap med. 

”Men, miss Lagerlöf’, sade dragomanen till sist, ”ni får lov att hjälpa mig att övertala lurs Elkan. Det går 
inte an, att ni två reser landvägen till Haifa.” 

Jag förstod nog, att han menade väl med oss, men just då ville jag inte sätta mig upp mot reskamraten. 
Eftersom hon hade gått i land i Jaffa för min skull förra gången, så skulle hon nu få följa sitt eget huvud. 

Det visade sig snart, att hon tänkte allvarligt på landvägen. Vi var inte förr komna till Jaffa, än hon gick in 
på Cooks byrå för att fråga efter vagn. Jo då. Herrarna på resebyrån var genast villiga att skaffa en lätt och 
stark resvagn och en skicklig kusk. Etthundra francs skulle det kosta, det var ju två dagars resa. Och vägen? 



Ja, det var ju bara en karavanväg. Men tack vare de senaste dagarnas torka torde den nog vara bättre än 
vanligt. 

Vi var mycket tacksamma för upplysningarna, men vi ville inte bestämma oss redan i kväll. Vi ville först se 
om det skulle bli så pass vackert väder i morgon, att vi kunde fara med Augusta Viktoria. 

”1 morgon blir det ett förtjusande väder”, sade den ene av Cookherrarna. ”Men apropå om landresan. Har 
damerna någon dragoman?” 

Han förklarade för oss, att vi inte kunde fara landvägen till Haifa utan en säker reseförare. Det var ogörligt. 
Kusken talade endast arabiska. De själva hade tyvärr ingen att erbjuda. Det var högsäsong, och alla deras 
män var i arbete. 

Detta var ett svårt mothugg, ty någon dragoman hade vi ju inte. Om ingen sådan kunde anskaffas, skulle 
alltså Sophie Elkan bli tvungen att fara förbi Andromedas klippor än en gång. Hon såg så olycklig ut, då vi 
lämnade resebyrån, att den fängslade jungfrun inte kunde ha haft en mer tragisk uppsyn, där hon stod på sitt 
skäl'. 

Vi bodde på det vänliga och hemtrevliga Hotel du Parc, och då jag gick genom hallen, märkte jag på ett 
bord mellan tidningar och resehandböcker ett litet häfte, som bar titeln Andromeda. Eftersom jungfrun 
alldeles nyss hade varit i mina tankar, tog jag det med mig upp på mitt rum och läste några sidor, innan jag 
somnade. Det var en långt utdragen och mycket fritt gjord utläggning av den gamla myten. Den tycktes vara 
tillyxad uteslutande till glädje för den, som besökte Jaffahotellet, och bar intet författarnamn. 

Den natten antar jag, att reskamraten låg vaken och hoppades, att det nästa dag skulle storma och regna, så 
att hon skulle få plausibel anledning att undvika sjöresan. Och eftersom vi under hela vår vistelse i Palestina 
inte hade hört annat än berättelser om hur storm och oväder brukade bryta lös över Jaffas hamn, så att den 
ena ångaren efter den andra, som kommit dit fullastad med palestinaresenärer, helt enkelt fick resa vidare 
utan att kunna landsätta en enda, så hade hon god grund att tro, att hennes förhoppningar skulle gå i 
uppfyllelse. Men det gjorde de dock inte. Jag skall aldrig glömma vad det blev för en vacker dag, hur havet 
blänkte och orangerna doftade. Och hur lång den blev sedan. Jag tror aldrig, att jag skulle ha kommit 
igenom den, om det inte hade varit för Andromeda. 

Vår frukost blev just inte glad. Sophie Elkan hade inte sovit och såg blek och förhärjad ut. Tanken på den 
förestående resan tyngde henne, så att hon varken kunde tala eller äta. 

Då frukosten var slut, kom Jemil och hämtade oss för att visa oss Jaffa. Han berättade, att Augusta Viktoria 
ännu inte hade anlänt, och det var en lugnande nyhet. Sophie Elkan sken upp. Jag vet inte om hon hoppades, 
att ångaren skulle ha stött på grund eller fått en liten maskinskada. Inte något farligt, förstås, bara så pass, att 
det inte kunde ifrågasättas, att vi skulle gå ombord på den. 

Resandehotellen i Jaffa ligger inte i själva staden utan på en höjd där ovanför, och vi gick nu i den vackra 
morgonen genom Jerusalems-porten ner i den gamla arabstaden. Jemil ville visa oss de berömda 
såpsjuderierna, men hela inrättningen luktade härsken olja, så att det var kanske inte en riktigt väl vald 
förströelse den morgonen. Dessutom råkade vi helt plötsligt få syn på en stor ångare ute på redden. Augusta 
Viktoria var alltså kommen. Reskamraten hade inte mer någon lust efter förströelser. Vi vandrade hem t ill 
hotellet. 

Jemil frågade när han fick komma och hämta oss, och Sophie Elkan bestämde tiden till klockan tolv. ”Vi 
har ju ingen dragoman”, sade hon beklagande. ”Vi kan inte ta landvägen.” 


”Det ska vi bara vara glada åt, mrs Elkan”, sade dragomanen allvarligt. 



Vi gick in igen. Klockan var inte mer än tio, och vi hade ingenting att företa oss. Sophie Elkan, som annars 
var den muntraste och mest underhållande människa, satte sig ner i ett soffhörn och molteg. Jag visste mig 
ingen annan tillflykt, jag satte mig på nytt till att läsa Andromeda. 

”Vad är det du läser?” frågade hon om en stund. 

”Det är sagan om Andromeda.” 

Hon höjde på ögonbrynen. Hur kunde en människa sitta och läsa sagor i ett sådant ögonblick! 

”Är du inte rädd?” frågade hon. 

”Inte i det här vädret”, sade jag och läste vidare. 

Några ögonblick senare kom en hotelltjänare och anmälde, att en dragoman ville tala med oss. Han införde 
till oss en ung man med ett mycket fördelaktigt yttre. Han var lång, ståtlig, nästan vacker, och så väl han var 
klädd sedan. Han bar vit solhjälm, ljusbrun sportkostym, blanka läderdamasker och gula pjäxor. Allt nytt 
och skinande. Han ville erbjuda sig som dragoman åt oss. Hans namn var David, och egentligen var han 
apotekare i Tiberias, men förtjänsten hade varit dålig, och sedan någon tid hade han ägnat sig åt att föra 
resande. Det var herrarna på Cooks byrå, som hade uppmanat honom att gå och anmäla sig hos oss. 

Det var märkvärdigt att se hur Sophie Elkan sken upp nu igen. Men hon förhastade sig alls inte, hon frågade 
ut den nye mannen mycket noga, och till sist sade hon, att han skulle komma tillbaka om några timmar och 
få besked, sedan vi två hade fått överlägga om saken. 

Klockan tolv kom Jemil för att föra oss ut till Augusta Viktoria. Vädret var lika vackert och havet lika lugnt. 
Men Sophie Elkan stod inte till att övertala. Jemil sade allt vad en klok och samvetsgrann karl borde säga. 
Men det var hon, som segrade. 

Tärningen var alltså kastad, men stämningen blev inte lättare för den skull. Sophie Elkan förstod 
naturligtvis, att det hade varit klokast att resa sjövägen. Hon hade nog en känsla av att hon onödigtvis 
utsatte oss för fara. Hon kämpade med sin egen rädsla som en förtvivlad, men det var tydligen alldeles 
omöjligt för henne att än en gång fara förbi de svarta klipporna. 

Vad mig angår, så var jag just inte så glad, jag heller. Inte för att jag ängslade mig för landresan, den 
skrämde mig inte det minsta, men jag oroade mig för resans fortsättning. Hur skulle vi komma till Beirut, till 
Konstantinopel, till Aten, till Brindisi? Det föreföll mig nästan, som om vi skulle ko mm a att bli sittande 
kvar här borta i Österlandet för alltid. 

Klockan ett skulle vi äta lunch. Det var alltid ett avbrott. Men någon ljusning i den långa tråkigheten 
medförde det inte. 

Var och en, som kommer ihåg Sophie Elkan, minns nog vad hon hade för en förmåga att dra till sig 
människor. Hon intresserade och roade dem. De kunde inte på något sätt lämna henne i fred. Under den här 
dagen i Jaffa var det helt märkvärdigt. Nu var hon ju alls inte språksam och glad som vanligt utan snarare 
frånstötande, men hela sällskapet kring lunchbordet tycktes endast ha henne och vår förestående resa till 
Haifa i tankarna och gjorde allt som var möjligt för att hindra henne för att utsätta sig för denna risk. 

Den ene frågade om vi hade gjort våra testamenten och den andre om vi hade bett guvernören i Jaffa om 
väpnad eskort. De lade framför allt an på att skrämma oss för beduinerna och berättade för oss om en 
engelsman, som bara för någon vecka sedan hade blivit överfallen av dem och så utplundrad, att han endast 
hade haft ett par nummer av Times att sätta på sig, då han vände åter till Jerusalem. 



Efter lunch höll vi en liten siesta, som man ju gör i Österlandet, därefter föreslog jag, att vi skulle göra en 
promenad för att få tiden att gå. 

Men det tycktes förhålla sig på samma sätt med hela den lilla främlingskolonien i Jaffa som med 
bordssällskapet på hotellet. När vi gick genom grinden ut på vägen, kom hotellägaren själv fram till oss och 
började språka. Han talade om mångt och mycket, men han slutade med att uttala en varning för den 
tilltänkta resan. 

Då vi hade gått ett stycke vidare, stod en tysk missionär och väntade oss utanför sitt hus. Han inledde 
samtalet med att fråga om det var sant, att vi kom ifrån Fredrika Bremers land, och talade om, att han som 
litet barn hade sett henne i sin faders hus här i Jaffa. Men detta var bara en förevändning. Hans egentliga 
ärende var att höra om det var sant, att vi två ämnade fara landvägen till Haifa. Fredrika Bremer skulle 
aldrig ha gjort sig skyldig till en sådan oförsiktighet. 

Vi skyndade från honom för att strax däipå infångas av en mycket hygglig dam, som var gift med den ryske 
baronen, som bodde i närmaste villa och ägde ett litet museum. Hon inbjöd oss att ko mm a och bese 
mannens samlingar. Men vi sade nej, vi vågade inte. Den ryske baronen ville nog endast varna oss för 
Haifaresan. 

Vi flydde tillbaka in på våra rum. Sophie Elkan satte sig på sin förra plats i soffhörnet, och jag fördjupade 
mig i Andromeda. Den föreföll mig inte mer så obetydlig och tillkonstlad, den hade börjat intressera mig. 

Ibland smög jag mig till att kasta en blick på min reskamrat. Jag fruktade, att hon skulle bli sjuk. Jag hade 
aldrig sett henne så tyst, så, vad skall jag säga, fientligt stämd mot alla människor. 

Klockan var över tre, och ännu var ingenting avgjort. Resebyrån hade inte fått besked och inte heller David. 
Augusta Viktoria låg ännu kvar på redden och skulle säkert stanna där i flera timmar, så att vi kunde mycket 
väl fara sjövägen, om vi skulle besluta oss för detta. 

Vi satt på det där sättet till halv fyra, då frågade Sophie Elkan: ”Vad är det du läser?” 

”Sagan om Andromeda.” 

Hon höjde ögonen mot taket alldeles som förra gången. 

”Är den intressant?” 

”Den är verkligen inte så oäven”, sade jag och försökte förklara för henne hur den gamla historien fick ett 
nytt liv genom att läsas på den plats, dit den hade blivit lokaliserad. Den blev inte mer en blott och bar saga 
utan en verklig myt. Den försatte mig till de tider, då människor ur den hämtade ledning för sitt handlande, 
då man tillbad denna Andromeda såsom ett slags helgon, anropade henne om hjälp och vördade henne 
såsom ett föredöme. 

”Berätta för mig litet om Andromeda!” sade Sophie Elkan. 

Jag tvekade en smula att efterkomma uppmaningen. Hon brydde sig inte det allra minsta om sagor. Det 
visste jag av gammalt. Kanske att hon skulle tro, att jag berättade den i moraliserande syfte. ”Det är ju bara 
den där Perseusmyten, du vet”, sade jag. 

”Ja, jag vet, men den vore kanske nyttig för mig.” 

”Nåja”, sade jag och började berätta, i det jag då och då kastade en blick på den engelska texten. ”Här finns 
således en kung, som heter Kepheus, hans drottning bär namnet Kassiopeia, och Andromeda är deras dotter. 



Det har kommit en svår olycka över dem, därigenom att Kassiopeia har råkat förolämpa havsguden. 
Poseidon har i sin vrede skickat till deras kust ett ohyggligt vidunder, som ligger på lur utanför de svarta 
klipporna, vräker i havet vartenda fartyg, som läm nar staden, och uppslukar de sjöfarande. Det är den givna 
undergången för hela befolkningen, och man har skyndat att rådfråga ett orakel. Detta har svarat, att om 
kung Kepheus’ sköna dotter Andromeda frivilligt lät sig föras ut på basaltklipporna som ett offer åt 
vilddjuret, så skulle Poseidons vrede lägga sig.” 

Jag tystnade. Jag hade väntat att bli avbruten för länge sedan, men intet sådant hördes av. Jag fortsatte 
således, ”Så snart som Kepheus har fått mottaga orakelsvaret, låter han sammankalla hela stadens 
befolkning till den stora, öppna platsen framför sitt palats. Inte bara den vanliga rådsförsamlingen utan alla 
innevånarna, präster, krigare, köpmän, hantverkare, fiskare, skeppare, matroser, karavanförare, ja, även 
kvinnor, barn och åldringar. Då alla är samlade, infinner han sig själv, åtföljd av Kassiopeia och 
Andromeda, men stan nar med dem på den breda yttertrappan, så att de syns för allt folket, därpå kungör han 
med hög röst oraklets grymma befallning för de närvarande.” 

Jag avbröt än en gång. Sophie Elkan hade lutat sig tillbaka i soffan. Ögonlocken hängde tunga ner över 
ögonen. Hon såg mer lidande ut än någonsin och återigen föreföll det mig, som om hon skulle vara nära att 
bli sjuk. Jag skulle inte bättre ha önskat, än att jag hade kunnat glädja henne, liva upp henne, men hur? Den 
engelska texten, som jag följde, var inte särdeles fängslande. Här var verkligen goda råd dyra. Som hon 
emellertid satt och väntade på fortsättningen, måste jag återta berättelsen. 

”Då den unga kungadottern, som hittills inte hade mött annat än mildhet och fördragsamhet under sitt korta 
liv, hör dessa faderns ord och förstår vad man väntar sig av henne, är det första, som hon erfar, en häftig 
vrede. Vad, begär man, att hon, Andromeda, skall kasta sig för vidundret? Hon, som är ung, skön, 
eftertraktad och endast sexton år! Hon, som är alldeles oskyldig! Hon, som ännu inte fått smaka en enda av 
livets fröjder! Hon blickar ut över platsen harmfull, föraktfull. Alla dessa människor, som begär och hoppas, 
att hon skall offra sig för deras skull, vad har de givit henne? 

Medan hon gör sig själv dessa frågor, har hennes ögon blivit vilda och stirrande, hennes ögonbryn dras 
samman, hon bleknar, hon åldras. Hon är alltjämt skön, men skön som en staty eller som en död. 

Men i samma ögonblick som kung Kepheus ser hur dotterns ansikte förändras, störtar han emot henne. ’Mitt 
barn, min Andromeda’, ropar han med det ömmaste tonfall, ’du tror väl inte, att jag önskar och väntar, att du 
skall offra dig? Tvärtom. Vet, att jag har sammankallat folket för att säga det, att vi måste trotsa Poseidon.’ 

Och på samma sätt som kungen talar drottningen, hennes mor. 'Min dotter, min dotter, vakta dig väl för att 
uttala det olycksbringande ja-ordet. Förrän du skulle kastas för vidundret, lämnar jag mig själv i dess våld. 
Det är jag, som har retat gudarna, det är jag och inte du, som är den skyldiga. Du bringar mig till förtvivlan, 
om du vill åtaga dig att försona min skuld.’ 

’Du Andromeda, ljuva dotter, min sol, min levnads tröst, lämna oss inte’, säger konungen. Däipå höjer han 
rösten och ropar ut över torget: ’Finns här någon enda, som (inskar, att denna svaga ungmö skall gå i döden 
för oss andra? Ni ser henne här inför er, ung, skön, oskyldig. Fåt henne veta er önskan! ’ 

En häftig rörelse uppstår nu i den täta människoskaran. Alla tränger sig upp mot palatstrappan, där 
Andromeda står mittemellan fadern och modern. Kungadottern bleknar på nytt. Hon tror, att folket vill slita 
henne ifrån dem. 

Men det blir helt annorlunda. De första, som når fram, är ett par av Poseidons präster. 'Andromeda’, säger 
de, 'avlägg aldrig detta löfte. Vi, havsgudens präster, är de första, som anropar dig därom. Ve oss, om din 
hulda skönhet inte mer upplyser denna jord.’ 



Efter prästerna kommer en ung man framstormande. Det är Phineus, hennes trolovade. 'Kungadotter, du, 
som jag dyrkar’, viskar han och kan knappt tala för rörelse. 'Dö inte, om du dör, måste jag dö med dig.’ 

På samma sätt från alla håll. Den unga flickan är ungdomen, våren, skönheten. Man kan inte låta henne dö. 
Man ä!skar henne. Gamla kvinnor ropar till henne, att de gärna fördrager förlusten av sina söner, endast hon 
får leva. En köpman skyndar fram till henne och bjuder henne på knä ett gyllne armband. 'Tag detta till ett 
tecken, att jag inte begär, att du skall offra dig, ehuru jag vet, att jag hädanefter kommer att bli utfattig.’ — 
'Lev, Andromeda, lev, hulda kungadotter!’ ropar unga sjömanshustrur, vilka vet, att deras män löper den 
största faran. 'Lev, så att du får smaka lyckan av att bli maka och moder! ’ 

Det fortgår på det där sättet i timtal. Kungadottern står kvar på trappan hela tiden, medan hon mottar alla 
dessa försäkringar om folkets kärlek. Hennes kinder har fått färg och hennes ögon skimrar fuktiga av tårar. 
En oändlig lycka fyller henne. Vart hon ser, möter hon tillbedjande blickar. Händer sträcks ut för att räcka 
henne gåvor. Man strör ut rosor för hennes fötter. Om en av de himmelska hade visat sig, så kunde hon inte 
ha blivit varmare tillbedd. 

En lång rad av unga jungfrur kommer fram till henne. 'Låt oss spela och dansa för dig, dotter av Kepheus, 
så att du må erfara livets ljuvhet och mista lusten att avhända dig detsamma.’ 

Efter dem följer en skara ynglingar. 'Andromeda, tänk inte mer på något orakel. Se, vi ynglingar har ingått 
ett förbund att gå ut mot vidundret och dräpa det.’ 

'Andromeda, vår stads ljuva härskarinna’, säger en skald. 'Hör en sång, som jag har diktat i detta ögonblick 
för att förmå dig att stanna kvar bland oss människor. ’ 

Ett barn kommer med ett enda granatäpple i sin hand. 'Lev, Andromeda’, säger det, kastar granatäpplet till 
henne och flyr förfärat över sin egen djärvhet. 

Det är allt mycket vackert med en skönhet, som berusar. Över palatstorget, där de brokigt klädda 
folkskarorna rör sig, ser Andromeda ner till havet. Det ligger orörligt och strålande, dyningen sover kring 
klipporna, vidundret är försvunnet. Allt är skimrande ljuvhet, en härlig dag för den, som vill försvinna i 
skugglöst ljus. 

Hennes hjärta börjar drömma, det börjar önska, det begär att få ge en gengåva till alla dessa, som älskar 
henne. Det längtar efter att få erfara offrets, självuppoffringens försmältande ljuvhet. 

Till sist måste hon lyda hjärtats röst. Hon störtar upp till toppen av palats trappan, så att alla må kunna se 
henne, breder ut armarna, som om hon ville omfamna dem alla, och ropar: 'Jag gör det. Jag offrar mig åt 
vidundret. Jag vill dö i denna dag, då jag älskar er.’ 

Det uppstår först en stor tystnad, sedan ett långt ångestrop. Därpå störtar alla till marken liksom för att inte 
nödgas se det, som nu måste ske. 

Poseidons präster skyndar fram till kungadottern, lyfter henne på sina händer och bär bort henne. 
Runtomkring är dödsstillhet, ingen lyfter huvudet. Endast Andromeda visar sitt leende ansikte, där hon bäres 
bort, blomstersmyckad, segerstrålande, vetande att hon med offret av sitt unga liv ger frälsning åt alla dessa 
människor, som under en hel dag har dyrkat henne.” 

Jag avbröt mig, och Sophie Elkan såg hastigt upp. ”Nå?”, sade hon, liksom om hon väntade på 
fortsättningen. 


”Det andra vet du nog. Hon kedjades fast vid klippan.” 



”Och så kom Perseus?” 


”Ja, han kom ner ur himmelens sky. Vidundret kom just vältrande upp ur havet, då ett mörkt åskmoln med 
svindlande hast körde upp på himmelen och ur molnet framsprang den lysande hjälten, som dödade draken 
och befriade jungfrun.” 

”Vet du, vad”, sade Sophie Elkan, ”det var verkligen duktigt gjort av en liten kungadotter.” Och hon var 
inte retsam heller. 

”De gamla myterna är mycket vackra”, sade jag. 

Jag hade talat mig varm, och jag tyckte mig märka, att Sophie Elkan också hade något vått i ögonvrån. Hon 
var förresten, hur det nu hade gått till, alldeles sig lik igen. Allt det föipinade och förskrämda, som hade 
legat över dragen förut under dagen, var borta. Hon var livlig och vänlig som vanligt. 

”Den där historien skall du en gång skriva ner”, sade hon. 

”Men den är ju tagen ur den engelska boken.” 

”Får jag se?” 

Jag räckte henne boken efter någon tvekan. ”Detta var ju bara ett sammandrag.” Hon tog det lilla häftet, 
bläddrade i det och slängde det helt respektlöst rätt i väggen. 

”Det visste jag väl”, sade hon. ”Här finns inte ett ord om att man bevekte prinsessan genom kärlek, hyllning 
och fester. Det har du hittat på. Här ligger de bara på knä för henne och tigger och klagar från kungen till 
tiggaren. Och hon själv är ett odrägligt dygdemönster. Puh!” 

”Ja, jag gjorde ju några små förändringar.” 

”Ja, det vill jag lova.” Hon knep skälmskt ihop ögonen. ”Det var bra ihopsatt av min tös. Och nu skall du få 
en liten belöning.” 

Hon gick till dörren och tryckte på en knapp. Om ett par sekunder visade sig hotellets springpojke. 

”Vi skulle be om vår räkning — vi ämnar resa med Augusta Viktoria.” 

”Men, mrs Elkan”, sade pojken helt bestört, ”Augusta Viktoria är gången. Den ångade ut från redden för en 
kvart sedan.” 

Då han var borta, blev vi sittande och stirrade på varandra. 

”Vad skulle nu detta tjäna till?” frågade Sophie Elkan. 

”Det tjänade till mycket”, sade jag. ”Det var vackert. Du har nu satt ner foten på basaltklippan, du kan göra 
dig räkning på att Perseus skall komma till din räddning, då du behöver honom.” 

Resan till Haifa nästa dag skall jag inte ägna många ord. Den började inte illa, vädret var vackert, hästarna, 
kusken och vagnen tillfredsställande. David sken skön och välvillig i sin solhjälm och sina blanka 
benskenor. Vi kände oss tacksamma mot herrarna på Cooks byrå, som hade stigit upp i den tidiga 
morgonstunden för att se till att vi kom lyckligt åstad, och mot det vänliga husfolket på hotellet, som 
tillvinkade oss lycklig resa. 

Första milen eller halvmilen var vägen förträfflig. Vi satt just och undrade vad man kunde ha att an märka på 



en sådan väg, då den helt plötsligt tog slut. 


Sedan fick vi erfara vad en karavanväg var för något. Det var ungefär samma förhållande med den som med 
Jaffas hamn. Liksom den inte var någon hamn, så var karavanvägen ingen väg. 

En karavanväg är en bred sträcka av kamelspår, som slingrar sig fram över marken. Den är inte grusad, 
kamelerna trampar säkert lika gärna om inte hellre på jord och gräs som på grus. Den har inga diken, 
kamelerna fäster sig inte det minsta vid om den är full av vattenpussar. Den har inte en enda bro. Vad skulle 
långbenta kameler göra med broar? 

Nu efter flera dagars torka var kamelvägen mycket knagglig. Ojämnheterna mellan spåren stod upp som 
hårda piggar. Det var som att åka på ett våffeljärn. Om vi hela tiden hade måst hålla oss kvar på den 
upptrampade sträckan, torde vi ha blivit ihjälskakade, innan vi hade hunnit halvvägs. Lyckligtvis utbredde 
sig på båda sidor om vägen Sarons slätt, oodlad, utan gärdesgårdar eller andra stängsel, täckt med en matta 
av kort gräs och små blommande bellis, och på den åkte vi. Den var full av små förrädiska gropar och hål, 
men vida att föredraga fra mf ör karavanvägen. 

Vi skulle ha kommit tämligen fort fram, om vi inte hade hindrats av bäckar och åar. Vi måste köra rätt ner i 
dem, och vanligen var vadställena steniga och ojämna, så att vi måste stiga ur vagnen och balansera på 
stenarna över till andra sttanden med Davids hjälp. Tyvärr hade David sina nya pjäxor att tänka på, så att 
han var inte särdeles livad att kliva ner i vatten och lera för att hjälpa oss. Dessa små vattendrag, som 
överfor slätten, var otaliga. Det var ett ständigt ur och i. Ingen kan förstå vad den bräckligaste och snedaste 
och trasigaste svenska landsvägsbro är för en härlighet, som inte har farit över Sarons slätt på en 
karavanväg. 

Överhuvudtaget kunde vi färdas precis som vi behagade. Slätten låg öppen, och några människor, som ägde 
marken, såg vi inte. Just där den riktiga vägen hade slutat, hade vi mött en omnibus full av folk, men sedan 
hade vi inte sett ett levande väsen. Klockan tolv kom vi till ett litet karavanscri, och där fanns en karl, som 
kunde några ord engelska. Bortom karavanseriet vidtog åter den stora ödsligheten. 

Det var nu efter lunchen, som vi kom underfund med att David troligen inte alls var någon dragoman. Han 
visste ingenting om den trakt vi for igenom, ingenting om korsfarare, tempelherrar och filistéer. Han förstod 
sig inte på att duka fram en matsäckslunch. Han hjälpte oss inte självmant ur och i åkdonet. Man måste be 
honom om allting. Han var rädd och föreföll mycket opålitlig. Troligen var han än i dag apotekare i 
Tiberias. Han hade gjort resan till Jaffa för att skaffa sig nya kläder och hade tagit platsen hos oss för att få 
fri hemresa. 

Detta var just ingen trevlig upptäckt. Om något skulle hända, hade vi nu alls ingen att lita till. 

När klockan närmade sig fyra, körde vi tvärsöver en liten dalgång. I dess djup blänkte det fram en smula 
fuktighet, och gräset var högt och grönt, annars fanns ingenting, som tydde på fara. Vi körde raskt på, helt 
hastigt började hästarna plaska i vatten, vagnens hjul sjönk djupt i dyn, och så stannade alltsammans. 

Kusken svängde piskan, hästarna drog, så att det knakade i remmarna, men vagnen rörde sig inte. Hjulen 
stod i vatten till över naven och sjönk för varje ögonblick allt djupare. David hoppade ur. Han stod om några 
ögonblick på fast mark, men vi andra? 

Vad skulle vi ta oss till? Vi borde naturligtvis vada i land, men det var alls inte lätt gjort. Bakvagnen stod i 
den djupaste dyn. Vi skulle ha fått gå i vatten högt över knäet. Om det hade varit Jemil, så skulle han ha 
tagit oss på ryggen och burit oss i land, men David tycktes alls inte ha några sådana avsikter. 

Kusken hoppade ner från bocken och plumsade i land, han också. Han stod nu på det torra och överläde med 



David. De såg lika bestörta och rådlösa ut båda två. 


Det fanns ju den utvägen att sända David till den judiska kolonien för att hämta hjälp. Den var ännu ett par 
mil avlägsen. David skulle behöva tre t i mm ar för att komma dit, två timmar för att vända tillbaka. Vi skulle 
få sitta häi' i kärret och vänta i minst fem timmar. Mörkret skulle komma. Dimman skulle breda sig över 
kärret. Hyenorna skulle börja tjuta. Beduinerna skulle kanske få syn på oss, där vi satt hjälplösa, ur stånd att 
ko mm a undan dem. 

Kunde man lita på att David skulle leta sig fram till kolonien, kunde man vara viss om att han skulle få 
hjälp? Vi skulle kanske bli sittande här hela natten. 

”Det finns ingen hjälp”, tänkte jag. ”Här får vi sitta fastlåsta och vänta på vidundret.” 

Varken vi eller våra manliga hjälpare hade funnit någon utväg, då kusken skrek till och pekade uppåt 
dalsluttningen på dalens andra sida. David skrek också, och snart skrek vi alla fyra. Det kom ett åkdon utför 
backen, en simpel arbetsvagn, dragen av två hästar. 

Jag tror aldrig, att jag har varit med om något så underbart. Vi hade inte mött ett åkdon sedan morgonen. Vi 
hade inte sett en människa sedan klockan tolv. Men nu, nästan i samma ögonblick, som vi hade fastnat i 
gungflyet, då vi var i fara och nöd, då kom det en räddare. 

Han som körde lastvagnen var en riktig karl. Han fattade situationen genast. Utan att man ens bad honom, 
spände han ifrån sina hästar, sammanlänkade dem med våra, klatschade med piskan, och med ett enda ryck 
av de fyra hästarna var vi uppe på fast mark igen. 

Vi såg på den enkla karlen i arbetskläderna och på hans enkla don. Vi betraktade honom som en himmelsk 
räddare och vände blickarna mot varandra. Vi hade båda ett och samma ord på tungan: 

”Perseus!” 

1930. 

TAL I RADIO FÖR DANSKE DRAMATIKERES FÖRBUND DEN 9 MARS 1931. 

Mina damer och herrar. 

Det förefaller mig troligt, att medlemmarna av Danske Dramatikeres Förbund mer än en gång har undrat 
över hur det väl har kommit sig, att ägarinnan av den rösten, som nu talar till dem, har alls vunnit inträde i 
deras krets, då jag ju för det första inte är dansk och för det andra inte heller kan räknas som en dramatiker. 

Ja, förhållandet har också förefallit mig själv litet underligt, men då jag tänker på att det, så långt jag kan 
minnas tillbaka, alltid har varit danskar, som har gett anledning till det lilla, som jag har åstadkommit i 
skådespelsväg, så tycker jag, att det därigenom har fått en viss grad av berättigande. 

Ni påminner Er säkerligen, att Er store Hans Christian i sin saga om Rejsekammeraten berättar om en 
marionettteater. Det var nog först i den sagan, som jag hörde talas om att det fanns något sådant till i 
världen, och då jag sedermera av den anledningen skaffade mig en dockteater och skrev skådespel för 
densamma, så törs jag väl säga, att det var dansken Andersen, som introducerade mig på teaterbanan. 

Nästa gång jag försökte mig på att skriva för teatern, kom också impulsen från Danmark. Det var fru Emma 
Gad, som bad mig skriva ett skådespel för en festföreställning på det Kongelige i samband med Kvindernes 
Udstilling. Det borde inte bara skrivas av en kvinna, det skulle också utföras av kvinnor och endast 
innehålla kvinnliga roller. Det var ju rätt så svåra villkor, och det var en oförlåtlig djärvhet av en, som 



hittills endast hade arbetat för dockteatern, att försöka sig på uppgiften. Men jag gjorde det och inhöstade 
det avgjorda och välförtjänta fiasko, som var att vänta. 

Nu var jag för många år framåt botad för lusten att skriva för scenen. När jag åter kom in i det, var det så att 
säga utan egen förskyllan. Direktör Selander, som innehade Nya Teatern i Göteborg, bad mig om tillåtelse 
att låta dramatisera och uppföra en av mina noveller, Tösen från Stormyrtorpet. Det fick han gärna, och han 
föreslog, att han som dramaturg skulle anlita en herr Bernt Fredgren, som hade utfört flera bearbetningar för 
hans räkning. 

Jag hade förbehållit mig att få genomse dramatiseringen, och jag måste erkänna, att jag blev ganska 
missnöjd. Bearbetaren svävade i djupaste okunnighet om förhållandena på värmländsk landsbygd, och jag 
såg mig tvungen att företa en betydande omarbetning. Denna godkändes på det älskvärdaste av herr 
Fredgren, och då stycket uppfördes, stod både hans och mitt namn på affischen. 

Det egendomliga med saken var, att herr Fredgren aldrig visade sig och att all korrespondens gick genom 
Selander. Jag började misstänka, att Bernt Fredgren endast var en pseudonym, och rätt snart förklarades 
gåtan både med obekantskapen med det värmländska och allt annat, då det upptäcktes, att Bernt Fredgren 
var en dansk dramatiker Peter Fristrup. Alltså var det återigen en dansk, som hade fört mig in på 
teatervägen. 

Men Peter Fristrup var medlem av Danske Dramatikere, och hans och min pjäs, Stormyrtösen, kom alltså in 
under dess beskydd och blev spelad i Köpenhamn och hela Dan mark. Då Fristrup inom kort dog, blev jag 
inbjuden att ingå som medlem, och som jag redan då hade haft erfarenhet av den ärlighet, påpasslighet och 
reda, som utmärkte förbundet, skyndade jag att med glädje antaga förslaget. 

Förbundet har sedan dess för min räkning haft om händer fem skådespel, hämtade ur mina berättelser, och 
jag känner mig lycklig över detta tillfälle att få uttala min tacksamhet för den tillmötesgående hjälpsamhet, 
som har kommit mig till del. Det är inte bara så, att det ekonomiska utbytet har blivit större, än om jag själv 
skulle ha underhandlat med teaterledarna, utan först och främst vill jag tacka förbundets styrelse, för att jag 
har sluppit ifrån så många underhandlingar, så mycken korrespondens, så många ofrånkomliga slitningar, 
som skulle ha verkat störande på mitt egentliga arbete. 

Men då jag nu har tackat de danska dramatikerna för ekonomisk hjälp, finner jag det dock nästan omöjligt 
att endast stanna vid detta. Det har varit tider, då jag kväll efter kväll har suttit på det Kongelige och lyssnat 
till Fiolberg, Oehlenschläger, JJeiberg, Hertz, Hostrup, Edvard Brändes, von der Recke, Benzon, och ända 
in på det sista året har jag njutit av danskars kloka, humoristiska och gripande dramatiska konst på svenska 
scener. Får jag nu för de stora gamlas arvtagare och efterföljare erkänna den oändliga tacksamhetsskuld, 
som jag står i till både Er och dem. 

Men det tyckes mig, att jag inte heller kan stanna vid detta. Under en tid av tio år var jag lärarinna i 
Landskrona, och som Landskrona var en tyst, liten stad, så var Danmark en tillflyktsort för oss lärarinnor. 
Det var stora, vida världen för oss. Det öppnade för oss inte bara sina teatrar utan också sina museer, sina 
utställningar, sina föreläsningar, sina bibliotek. Vi levde med i dess litteratur, vi uppbyggdes i dess 
folkhögskolor, vi fröjdades åt dess gamla arkitektur, vi tjusades av dess natur från bokskogen och 
rosenhäckarna på Sjre 11 and till Fanös Klitter. Jag tror, att vi njöto av landet nästan mer än dess egna barn, 
och än i dag blir - mitt hjärta varmt, då jag uttalar Danmarks namn, och jag ville sända land och folk ett 
innerligt, ett förälskat tack — 

1931. 


DE BLINDAS RATT. 



Låt mig begagna detta tillfälle att uppliva minnet av något gammalt och vackert, som nu håller på att 
alldeles falla i glömska. 

År 1895 under min första italienska resa råkade jag uppehålla mig i Rom på Santa Lucias dag den 13 
december. Och eftersom jag var hemma i en del av Sverige, där man ännu firade ”Lusse” med vitklädda 
jungfrui', kransar, ljus och glödgat vin, hade jag velat ta reda på hur man högtidlighöll dagen här nere i 
Södern och begivit mig till en Luciakyrka. 

Det hade alls inte varit någon lätt sak att finna den sicilianska jungfruns helgedom. I resehandboken fanns 
den inte upptagen, på hotellet hade man inte hört talas om den, och jag hade varit nära att uppge sökandet, 
då jag i en Romtidning hade lyckats finna en kungörelse om att högtidlig gudstjänst skulle firas i Santa 
Lucias kyrka klockan 7,30 den 13 december. 

Sedan var det ingen konst att finna adressen, och inte mycket efter halv åtta på morgonen befann jag mig på 
ort och ställe. Gatan var trång och mörk, kyrkan var så litet framträdande, att man knappast kunde skilja den 
från de övriga husen, regnet plaskade ned på trappstegen, och jag var ganska ångerköpt över det besvär jag 
hade gjort mig. Men då jag hade skjutit åt sidan lädermadrassen, som hängde framför ingången, möttes jag 
genast av både ljus och värme. Här firades verkligen stor mässa. Pelarna fr amm e i koret voro klädda med 
rött siden, en kardinal stod för altaret, och på sångarnas plats upptäckte jag den ryktbara kören från 
Sixtinska kapellet, som jag redan hade lärt att uppskatta och känna igen. 

Kyrkan var, som vanligt är i Rom, utan bänkar, men sakristanen, som genast hade märkt mig, anskaffade 
med osedvanlig brådska en halmstol och placerade den så väl, att jag hade full överblick över koret. Det 
tycktes inte vara någon annan utlänning närvarande, och det var lätt att märka, att det ansågs som en 
utmärkelse för den fattiga kyrkan, att åtminstone en sådan hade infunnit sig till dess fest. 

Ty det var alldeles tydligt, att kyrkan var mycket fattig. Den röda damasten, som täckte pelarna, var urblekt 
och smutsig. Kyrkvaktarens kåpa var både trasig och obeskrivligt nedfläckad. Kardinalen hade naturligtvis 
medfört sin egen glänsande skrud, men kyrkans prästerskap, som assisterade honom, bar kåpor, där 
sammeten var solkig och galonerna ställvis voro avslitna. Det låg något grått och dammigt, något 
försummat och slarvigt över det hela. På altaret stodo buketter av mycket tarvliga pappersblommor, och de 
få tavlor, som funnos, voro sannerligen inga mästerverk. 

Egentligen fann jag ingenting besynnerligt i detta. Bland Roms tallösa kyrkor kunde naturligtvis inte alla 
vara rika och väl hållna. Högmässans ceremonier utfördes andaktsfullt och vackert, och sången klingade 
med rent underbar skönhet. Jag glömde nästan bort att tänka på ställets armod. 

Jag kan knappt säga hur det kom sig, att jag mitt under de härliga hymnerna kom att lägga märke till en 
man, som stod i närheten, stödd mot en pelare. Jag fann det visst underligt, att han inte tycktes följa med 
altartjänsten utan vände ryggen åt både kardinal och korgossar. Strax däipå fann jag anledningen. Han var 
blind. 

Det var visst detta, som gjorde, att jag svängde runt på stolen och började betrakta församlingen. Bland dem, 
som stodo eller sutto närmast bakom mig, fann jag genast tre, fyra blinda, och sedan mötte jag, vart jag såg, 
tomma ögonhålor, förbundna ögon, igensvällda ögonlock. Kyrkan var nästan packad av människor, men det 
tycktes förhålla sig så, att de allesammans voro blinda eller blindas förare. 

Detta var ju alldeles i sin ordning. Santa Lucia hade vunnit helgonglorian genom att själv utstinga sina 
sköna ögon, på det att en ung munk, som älskade henne, måtte lösas ur sina kärleksbojor och inte frestas att 
bryta sitt klosterlöfte. Men jungfrun, som frivilligt ålagt sig blindhetens börda, hade därigenom blivit de 
blindas älskade skyddshelgon, och det var därför, som så många av dem ännu denna dag hade samlats till 



hennes kyrka. 


Denna upptäckt gjorde mig helt varm och rörd. Jag tänkte på alla de böner, som nu runtomkring mig 
uppstego till Lucia, till Ljusjungfrun. Jag hade aldrig på ett enda ställe sett samlade så många, som saknade 
synens gåva och fördenskull voro dömda till livslång fattigdom, till livslångt beroende. Hur måtte inte alla 
dessa olyckliga anropa helgonet att åter låta ljusets gnista tändas i deras ögon. 

Jag tyckte, att alla dessa böner buros mot himlen på den härliga sångens vingar, och det kom över mig en 
känsla, att de måste finna bönhörelse, att ett under måste ske. Och jag tror, att samma övertygelse spred sig 
genom hela kyrkan om än endast för några korta ögonblick. 

Stämningen drog mycket snart förbi. Ingen av de blinda återfick synen, endast till mig kom med ens ett 
slags inre upplysning. 

På en gång tyckte jag mig förstå sammanhangen mellan Söderns Luciafest och den mycket anspråkslösa 
högtid, som firades på värmländska landsbygden den trettonde december. Alldeles säkert hade det i gångna 
tider varit så, att man i katolska kyrkor över hela världen hade brukat utdela vin och bröd till de fattiga 
blinda efter högmässan. Jag tyckte mig se hur Luciakyrkornas korgossar, iförda sida, vita dräkter och med 
ljusprydda kransar om håret, hade gått omkring bland församlingen av frusna och hungrande blinda, med 
kannor fyllda av värmt vin och korgar med vitt bröd. 

Sedan efter reformationen hade Luciafesten i Södern bibehållits nästan i sitt ursprungliga skick. Den 
högtidliga mässan, den sköna sången hade man kvar, och de blinda fortforo att dyrka sitt skyddshelgon, man 
hade endast upphört med att i kyrkan undfägna dem med mat och vin. 

I Norden däremot hade man upphört att fira Santa Lucias fest i kyrkorna, och de blinda där uppe hade 
alldeles glömt bort att åkalla hennes hjälp. Men festen hade troligen på sin tid varit oerhört omtyckt, och 
därför klädde man ännu i avlägsna landsbygder hemma i Sverige en ung jungfru i sida, vita kläder, satte en 
grön krans, prydd med tända ljus, på hennes huvud, kallade henne Lucia och sände henne runtom i gården 
för att bjuda allt dess folk på en vann dryck och gott, vitt vetebröd. 

När jag efter mässans slut lämnade den gamla kyrkan, kunde jag inte låta bli att önska, att den goda Santa 
Lucia åter måtte bli dyrkad på det gamla sättet, så i Södern som i Norden. Jag önskade, att de blinda i 
Södern skulle undfägnas inte bara med en skön mässa utan också med en riklig måltid. 

Jag önskade också, att vi, som i Norden fira Lucia, inte alldeles måtte förgäta, att vi begå minnet av en from 
kristen jungfrus uppoffrande handling. Även om vi inte kunna högtidlighålla hennes bragd i någon kyrka, 
vore det dock en vacker gärd, om vi på hennes dag inte glömde hennes skyddslingar, de blinda, utan gåve 
dem hjälp och hugsvalelse. Det är väl ändå de, som genom hundraden av år ha hållit Ljusjungfruns 
tillbedjan levande, det är deras eviga längtan ut ur mörkret, som har skänkt oss denna sköna symbol av 
Söderns sol, som uppenbarar sig för oss under årets mörkaste tid, det är deras stora rätt att få sin del med av 
Luciadagens festglädje. 

1933. 

JULKLAPPSBOKEN. 

Ett barndomsminne. 

Vi sitter vid det stora slagbordet en julkväll på Mårbacka. Pappa vid den ena kortändan och m a mm a vid den 
andra. 

Farbror Wachenfeldt är där — han har hedersplatsen till höger om pappa — och faster Lovisa och Daniel 



och Anna och Gerda och jag. Gerda och jag sitter som alltid på ömse sidor om ma mma , därför att vi är de 
yngsta. Jag kan se det alltsammans. 


Vi har redan ätit både lutfisk, risgrynsgröt och smörbakelser. Tallrikar, skedar, knivar och gafflar är 
bortskaffade, men duken ligger kvar, de två hemmagjorda grenljusen brinner i sina stakar mittpå bordet, och 
runtom dem står ännu saltkaren, sockerskålen, bordsstället och en stor silverbägare, fylld till brädden med 
julöl. 

Eftersom måltiden sålunda är slutad, borde vi ju resa oss upp, men det gör vi inte. Vi sitter kvar i väntan på 
julklappsutdelningen. 

Det finns intet annat ställe i trakten, där man delar ut julklapparna vid kvällsbordet efter att ha ätit julgröten. 
Men det är ett gammalt bruk på Mårbacka, och vi tycker om att ha det så. Ingenting går opp emot att gå och 
vänta timme efter timme en hel lång julafton och veta, att det bästa återstår. Tiden går långsamt, mycket 
långsamt, men vi är övertygade om att andra barn, som har fått sina julklappar klockan sju eller klockan åtta, 
inte alls kände det så njutningsrikt som vi nu, då det väntade ögonblicket äntligen är kommet. 

Ögonen lyser, kinderna står i brand, händerna darrar, då dörren slås opp för de två jungfrurna, som är 
utklädda till julbockar och släpar ett par stora korgar, fyllda av julklappspaket, fram till mammas plats. 

Sedan plockar mamma opp paket efter paket utan att göra sig alltför stor brådska. Hon läser opp namnet på 
mottagaren, stavar sig fram genom otydligt skrivna julklappsrim och langar ut julgåvorna. 

Vi är nästan tysta de första ögonblicken, medan vi sliter opp lack och papper. Men snart ger den ena efter 
den andra till ett glatt utrop. Och sedan pratar vi och skrattar och forskar efter handstilar och jämför våra 
presenter och låter glädjen stå högt i tak. 

Den julafton, som jag nu tänker på, hade jag nyss fyllt tio år, och jag sitter vid julbordet med den allra 
spändaste förväntan. Jag vet så väl, så väl vad jag önskar mig. Det är inte vackra klänningstyger eller spetsar 
eller broscher eller skridskor eller konfektpåsar, det är något helt annat. Måtte bara någon ha fått den idén att 
presenta mig därmed! 

Den första julklappen, som jag vecklar fram ur omslaget, är ett syskrin, och jag förstår genast, att det är från 
mamma. Det finns många små fack i det, och i dem har hon lagt in nålbrev och stoppgarn och en docka 
svart silke och vax och tråd. Mamma vill nog påminna mig om att jag bör försöka att bli litet duktigare i min 
sömnad och inte bara tänka på att läsa. 

Av Anna får jag sedan en utmärkt vacker liten broderad nåldyna, som passar till ett fack i syskrinet. Faster 
Lovisa skänker mig en silverfingerborg, och Gerda har sytt mig en liten märkduk, så att jag hädanefter ska 
kunna själv märka mina strumpor och näsdukar. 

Aline och Emma Laurell är hemresta till Karlstad, men de har tänkt på mig och oss alla med julklappar. Av 
Aline får jag en liten brodersax, som ligger i ett fodral, som Aline själv har knåpat ihop av en hummerklo 
och ett stycke siden. Emma ger mig en liten igelkott av rött ylle, som är fullsatt med knappnålar i stället för 
piggar. 

Det är bra nätta saker alltsammans, som jag har fått, men jag börjar på att bli litet orolig. Det är så förfärligt 
mycket sysaker. Tänk, om jag alls inte skulle få det, som jag vill ha! 

Se, jag ska tala om, att det råder den ordningen på Mårbacka, att när man lägger sig på julkvällen, så får 
man ställa ett bord bredvid sängen och sätta dit ett ljus, och sedan har man rättighet att ligga och läsa så 
länge, som man någonsin vill. Och detta är det förnämsta av alla julnöjen. Ingenting går opp mot att ligga 



där med en ny rolig julklappsbok, en bok, som man aldrig förr har sett och som ingen annan i huset heller 
känner till, och veta, att man får läsa sida opp och sida ner, så länge man kan hålla sig vaken. Men vad ska 
man ta sig till om julnatten, ifall man ingen julklappsbok har fått? 

Det är detta, som jag sitter och tänker på, medan jag packar opp det ena paketet efter det andra med sybehör. 
Jag blir allt het om öronen, det är bestämt en riktig sammansvärjning. Tänk, om jag ingen julklappsbok 
skulle få! 

Daniel ger mig ett gentilt virkskaft av ben, av Johan får jag ett litet nätt nystblad för små trådhärvor, och till 
sist kommer pappa fram med en stor present, en broderbåge, som han har beställt hos den utmärkta 
snickaren i Askersby. Den är alldeles sådan, säger han, som den hans systrar sydde på, när de växte opp. 

»Du ska väl bli en riktig storsömmerska, du, som har fått så många vackra sysaker», säger mamma. 

De andra storskrattar. Det syns väl på mig, att jag inte är så värst belåten med mina julklappar, och de 
tycker säkert, att de har spelat mig ett riktigt bra spratt. 

Det börjar lida mot slutet av utdelningen, och jag har redan fått alla de presenter, som jag kan hoppas på. Jag 
har ingenting mer att vänta. 

Faster Lovisa har fått en roman och två kalendrar, Svea och Nornan, och dem kommer jag ju att få gott av 
en gång, men först ska faster själv läsa dem. Ja, det är verkligen inte en lätt sak att se glad ut och hålla god 
min. 

Då m amm a lyfter opp det sista paketet ur julklappskorgen, ser jag på fasonen, att det är en bok. Men 
naturligtvis är den inte till mig. Det är nog överenskommet, att jag ingen bok ska få. 

Men paketet är verkligen adresserat till mig, och när jag har det i mina händer, känner jag genast, att det är 
en bok. Jag blir - röd av glädje, och jag riktigt skriker i min iver att få låna en sax och klippa av snörena. Jag 
sliter opp papperet med våldsam fart, och jag ser framför mig den allra vackraste lilla bok, en sagobok. Det 
kan jag förstå av bilderna på omslaget. 

Jag känner, att alla vid bordet tittar på mig. De vet naturligtvis, att detta är min bästa julklapp, den enda, 
som jag har blivit riktigt glad åt. 

»Vad är det för en bok du har fått?» säger Daniel och böjer sig fram över mig. Då slår jag opp titelbladet 
och blir sittande och stirrar. Jag förstår inte ett ord. 

»Låt mig se!» säger han, och så läser han: 

”Nouveaux contes de fées pour les petits enfants par Mme la comtesse de Ségur.” 

Han lägger ihop boken och ger den tillbaka till mig. »Det är en sagobok på franska», säger han, »nu får du 
något att roa dig med.» 

Jag har läst franska en termin för Aline Laurell, men då jag nu tar boken och bläddrar i den, förstår jag inte 
ett ord. 

Detta att få en bok på franska är nästan värre än att ingen få. Det är ganska svårt att hålla gråten tillbaka. 
Men lyckligtvis får jag syn på en plansch på en sida inne i boken. 


Där åker den mest förtjusande lilla prinsessa i en vagn, dragen av två strutsar, och på den ena strutsens rygg 
rider en liten page i plymagerad hatt och vapenbroderad jacka. Prinsessan själv bär vida puflarmar och 



pösande halskrage. Strutsarna har höga panascher på huvudet, och remtyget utgöres av breda guldkedjor. 
Man kunde inte se något nättare. 

När jag bläddrar vidare, finner jag en hel rikedom av planscher, föreställande stolta furstinnor, präktiga 
kungar, ädla riddare, strålande feer, avskyvärda trollpackor, underbara sagoslott. Det är ingen bok att gråta 
över, även om den är på franska. 

Under hela julnatten ligger jag sedan och tittar på bilderna, framför allt på den första, den med strutsarna. 
Den ger underhållning tillräckligt för många timmar. 

På juldagen, sedan vi har varit i julottan, tar jag fram ett litet franskt lexikon och börjar läsa franska. 

Det är svårt. Jag har ju bara studerat efter Grönlunds metod. Om det här i sagorna talades om ”den store 
mannens lilla hatt” eller ”den gode snickarens gröna paraply”, då skulle jag ha förstått, men hur skulle jag 
kunna reda mig med en sammanhängande fransk text? 

Sagoboken börjar så här: Il v avait un roi. Vad betyder det? Det dröjer visst en timme, innan jag är i stånd 
att begripa, att det ska översättas med: ”Det var en gång en kung.” 

Men teckningarna lockar. Jag måste få veta vad de föreställer. Jag gissar, och jag letar i lexikonet, och jag 
arbetar mig fram rad för rad. 

Och när jullovet är slut, då har den lilla vackra boken lärt mig mer franska, än jag skulle ha inhämtat på flera 
åi - efter Aline Laurells och Grönlunds metod. 

1933 

SAGAN OM VÄRMLANDS PRINS. 

Det är en varm och solig sommareftermiddag år 1871, och jag ser mig själv alldeles tydligt, där jag står på 
landsvägen utanför Högbergs gästgivargård i Östra Ämtervik, i väntan på att kronprins Oscars äldste son, 
prins Gustaf, och en av hans bröder, som är stadda på resa i Värmland, ska ko mm a framkörande till 
gästgivargården och stanna där en stund för att byta om hästar. Jag är bara en liten tös på 12 år, jag är klädd 
i ljus, småprickig, hårdstärkt kattunsklänning, och jag håller i handen en liten bukett av liljekonvaljer, som 
vissnar och sjunker ihop, allt vad den hinner, och vållar mig ett oavlåtligt bekymmer, därför att det är min 
mening att överlämna den till prins Gustaf, ifall den inte är alldeles förstörd, innan prinsen behagar anlända. 
Så liten jag är, vet jag mycket väl, att prins Gustaf är hertig av Värmland, och det är därför, som jag skulle 
ha velat, att jag hade haft riktigt vackra blommor att ge honom. 

Jag är förstås inte ensam, där jag står utanför gästgivargården, utan mina systrar Anna och Gerda är också 
med. De har prickiga, hårdstärkta kattunsklänningar, de som jag, och de också har blombuketter i händerna, 
men deras blommor är inte så vissna och hopfallna som mina, därför att Anna och Gerda har varit försiktiga 
och hållit parasollerna över dem. Vi står alla tre så långt ut på dikeskanten som möjligt, för att vi inte ska bli 
överkörda av den stora kungavagnen, när den kommer framsprängande med sina sex hästar. Vi har ju hört 
sägas, att när det är de kungliga, som är ute, så brukar de åka okristligt fort och ovarsamt. 

Vi har redan stått ganska länge på landsvägskanten och väntat, och vi känner oss ganska trötta, men det där 
med tröttheten har alls ingenting att betyda. Det värsta är, att vi börjar känna oss generade. Vi tror, att alla 
människor ska skratta åt oss, som har gått den långa vägen från Mårbacka till Högberg för att få titta på två 
små gossar. Vi vet mycket väl, att varken prins Gustaf eller den brodern, som är med honom, har slutat 
skolan, och ett par skolpojkar kan väl inte vara någonting att titta på, även om de skulle råka vara prinsar. 



Vad som mycket ökar på vårt missmod och kommer oss att önska, att vi vore hundra mil borta från den där 
landsvägskanten, det är blombuketterna. Inte nog med att de vissnar mer och mer i våra heta, små händer. 
Det, som gör oss allra mest oro, det är, att vi rakt inte vet hur vi ska lämna fram dem. Pappa har sagt, att vi 
skulle gå fram till den prinsen, som är hertig av Värmland, och niga och ge honom blommorna och säga: 
”Välkommen till Värmland, Ers Kunglig Höghet!” Men vi kan rakt inte tro, att detta är rätt. Vi tycker, att 
”Ers Kunglig Höghet” låter så förfärligt högtidligt. Vi kan inte komma oss för att säga så. 

Men det är allt en annan sak också, som bekymrar oss. Vi är nämligen inte alldeles säkra på att prinsarna 
verkligen ska ko mm a till Högberg just i dag. Det är bara den gamle gubben, som hämtar posten, som har 
talat om det där hemma, och han kan ju ha misstagit sig. Om bara våra kusiner från Gårdsjö, Hilda och 
Emilia Wallroth, vore här, så skulle vi bli mycket lugnare. 

Nu tycker vi, att när inte Hilda och Emilia, som bor på en riktig herrgård, har brytt sig om att möta 
prinsarna, så borde väl inte vi, som bor på Mårbacka, som bara är ett rödmålat envåningshus, ha flaxat i väg. 
Det kunde ju också hända, att Hilda och Emilia har fått veta, att prinsarna skulle ta en annan väg och att det 
är därför, som de inte har kommit. Men om det förhåller sig på det sättet, då tjänar det ju ingenting till för 
oss att vänta längre. Då kan vi lika gärna gå hem när som helst. 

Vi tittar åt alla håll för att se om någon vagn skulle ko mm a körande, men landsvägen ligger alldeles tom. 
Och så märkvärdigt tyst som det är på den stora planen framför gästgivargården! Inte en häst, inte en 
människa! Om här skulle komma prinsar till gårds, så borde väl någon ha tänkt på att sätta upp en äreport. 
Men något sådant är det alls inte fråga om. Det ser alldeles hopplöst ut. Vi blir - övertygade om att inga 
prinsar ska komma till Högberg denna dag, och nu fattar min äldsta syster, Anna, sitt beslut. Hon spänner 
upp parasollen och går sin väg, och Gerda och jag följer henne. Vi går mycket långsamt bort från 
gästgivargården och är nästan gråtfärdiga, därför att vi ingenting ska få se, men vi har inte gått många steg, 
förrän det är någon, som ropar på oss. Vi stannar och ser oss om, och då ser vi, att två unga flickor står på 
just samma landsvägskant, som vi nyss har lämnat, och vinkar åt oss att ko mm a tillbaka. Det är våra goda 
vänner och jämnåriga lekkamrater, Hedvig och Erika Noreen, döttrar till ingenjör Noreen på Herrestad. De 
har kommit till Högberg för att se på prinsarna, de som vi, och de är alldeles säkra på att de inte ska få vänta 
förgäves. Noreenarna har mycket bättre reda på alltsammans än vi. De vet, att prinsarna ska resa till Sunne 
prostgård för att hälsa på professor Fryxell, och eftersom Högberg ligger vid stora vägen till Sunne, så 
måste de byta hästar där, det finns ingen annan möjlighet. Och vad det angår, att prinsarna bara vore ett par 
små skolgossar, så har de med sig löjtnant Gustaf Uggla som kavaljer, och han är den vackraste löjtnanten i 
Värmland. Det är om honom, som de unga flickorna i Karlstad brukar sjunga: 

Har du ögon? 

Har du hjärta? 

Har du Gustaf Uggla sett? 

Jag har känt en gruvlig smälta. 

Jag har mistat allt mitt vett. 

Noreenarna tyckte visst, att det lönade sig att gå till Högberg bara för att få titta på den vackra löjtnanten. 

Ja, i alla fall så är det bra väl, att Noreenarna kom i tid och hindrade oss från att gå hem, för nu kommer 
länsman Wahlstrand i Sunne åkande med guldband om mössan och kör in på gästgivargården, så att vi 
förstår, att han ska ta emot prinsarna där. Så att nu vet vi, att allt är riktigt. Och knappt är länsmannen 
kommen, förrän hela planen framför gästgivargården på en gång blir full av folk. Jag kan inte förstå var alla 
människor har kommit ifrån. 


Nu kommer riksdagsman Nils Andersson i Bävik, stor och svartskäggig, åkande i sin lilla karriol och tar oss 



i hand och säger, att det är riktigt rätt, att vi har gått hit för att ge prinsarna blommor. Och detta är ju än mer 
lugnande, för riksdagsman har många gånger varit bjuden till kungen på slottet, så han vet nog vad som är 
rätt. 

Sedan kommer klockar Melanoz, som också är skollärare, och han har med sig en lång rad av små skolbarn. 
Klockar Melanoz kommer fram till oss och Noreenarna och är pratsam som vanligt. Han talar om, att han 
har fått brev från mamsell Eva Fryxell och att hon är orolig, därför att hon inte vet hur hon ska ta emot 
prinsarna. Hon hade fått så stränga brev från föräldrarna, att hon inte fick bjuda dem varken på konfekt eller 
andra sötsaker. Klockar Melanoz hade gärna rest upp en äreport och skrivit vers, som hans skolbarn hade 
kunnat sjunga för prinsarna, men det hade han inte vågat sig på, sedan han hade fått veta, att man inte fick 
skämma bort prinsarna med några slags ”sötsaker”. 

Klockarn har knappt talat ut, förrän gamle Jon Larsson i Ås kommer körande. Pappa brukar säga om honom, 
att han är äldst och klokast och rikast i hela socknen, och jag tycker, att det är synd, att inte prinsarna vet vad 
han är för en man, för då skulle de allt ha känt sig hedrade av att han kommit för att titta på dem. 

Ja, det är ett beständigt åkande och gående, och där till sist, där kommer Gårdsjövagnen med Hilda och 
Emilia på baklängessätet, så att nu är det ingenting, som fattas. 

Det har kommit så mycket folk till Högberg, att jag tycker, att varenda människa i hela Östra Ämtervik 
borde vara där. Och nu går det liksom ett sus genom luften, och det ropas från alla håll, att nu kommer de. 

Och jag, som verkligen, så liten jag är, har vistats en hel vinter i Stockholm och därför vet hur kungliga 
åkdon och kuskar och hästar ska se ut, jag väntar, att en stor sjuglasvagn, förspänd med sex hästar och körd 
av en kusk med vidlyftig krage och trekantig galonerad hatt, ska svänga in på gästgivargården. Men en 
sådan vagn visar sig visst inte. 

Däremot kommer en vanlig liten droska helt sakta körande framåt vägen. Den har nerslagen sufflett, den 
dras av bara två hästar, och den köres av en kusk i vanlig rund mössa utan några galoner. Den ser ut som 
alla andra droskor brukar göra här ute på landsbygden, och den far inte in på gästgivargården, utan den 
stan nar på landsvägen alldeles framför den platsen, där vi och Noreenarna står och väntar. 

Jag för min del tror inte ett ögonblick, att detta kan vara de små prinsarnas ekipage, men som droskan har 
stannat mitt framför mig, tar jag den i noggrant betraktande. På baklängessätet, som inte är bredare eller 
bekvämare än i andra droskor, sitter en mycket fin och vacker ung herre, och mitt emot honom på framsätet 
sitter två unga gossar, de sötaste, som jag någonsin sett. De är smala och finlemmade, de har en hy så skär 
och jämn som den vackraste flickas, de har stora, mörka ögon och ljust, vågigt hår. De har också mycket 
nätta ljusgrå sommarkostymer och de mest förtjusande halmmössor med små, svarta skärmar. 

Så snart som droskan har stannat, reser sig den unge herrn, som åker baklänges, hoppar ur och skyndar 
genom grinden in på gästgivargården. Men de två unga gossarna sitter alldeles stilla och ser sig omkring. 
Ingen kommer fram till dem. Ingen talar till dem. Det är bara vi fem småflickor på dikeskanten, som stirrar 
på dem helt betagna och inte kan ta ögonen ifrån dem. 

Men nu blir - jag allt bra häpen. Tänk, att jag har varit så dum och stått här så länge utan att förstå något! Här 
kommer Adolf Noreen, som är bror till Hedvig och Erika, och viskar till dem, att de borde passa på att 
lämna sina blommor till prinsarna nu, då de har dem alldeles framför sig. 

Och äntligen förstår jag, att de vackra små gossarna i droskan är hertigen av Värmland och hans bror. Men 
när jag nu begriper, att de är prinsar, så blir jag alldeles förlamad av blyghet och kan rakt inte gå fram till 
dem med mina liljekonvaljer. 



Och på samma sätt går det med de andra flickorna. Både Anna och Gerda och Hedvig och Erika blir 
förstelnade av blyghet och kan inte ta ett steg. Vi står bara stilla och låter tiden gå ifrån oss. Vi ser, att den 
vackre unge herrn, som åkte på baklängessätet, kommer tillbaka och tar - plats i droskan. Vi förstår nog nu, 
att detta är - prinsarnas kavaljer, den vackre löjtnant Uggla, och att han nu har skrivit in de resandes namn i 
dagboken på gästgivargården och att det snart ska bli resa av, men vi rör oss inte. 

Vi ser hur gästgivarn och hans drängar - byter om hästar - åt prinsarna, men detta kan inte sätta fart i oss. Vi 
ser, att Jon Larsson och klockarn och länsman ställer sig runt droskan och bugar, vi ser, att folket springer 
närmare och börjar - flängas omkring den, men vi står - stilla på landsvägskanten. 

Riksdagsman lyfter hatten högt över huvudet och ropar - , att alla de närvarande ska förena sig med honom 
och höja ett leve för Hans Kunglig Höghet Prins Gustaf, hertig av Värmland, och för hans broder Prins Carl, 
hertig av Västergötland. Då svingas många hattar i luften, och många röster ropar, men vi förblir - tysta och 
orörliga. 

Men när - kusken smäller med piskan och hästarna sätter sig i rörelse, då blir det äntligen liv i oss. Då 
springer vi tvärsöver vägen fram till droskan och försöker kasta våra buketter in i den. 

Ack, vi har - ingen tur den dagen! När - droskan med de unga prinsarna är - borta, ligger fem små halvvissnade, 
hårdklämda blombuketter nertrampade i vägdammet. 

Och vi, som så väl, så väl hade kunnat lämna fram dem till prinsarna själva, när - vagnen stod stilla! Det är 
vårt eget fel alltsammans. Det är så bedrövligt, att vi kan gråta. 

Och det må vara sant, att vi hade varit bra dumma. Men nu i denna dag, då vi skriver juni 1938, tycker jag 
ändå, att det är - något mycket dyrbart att ännu kunna minnas vår - gamle kung sådan han var på den tiden, då 
han först tog sina värmlänningars hjärtan i besittning. 

1938. 

DEN HELIGA GRAVENS KYRKA. 

FÖREDRAG I FALU FÖRELÄSNINGSFÖRENING. 

Några få steg utanför Jerusalems murar sågs på Jesu tid en kulle, som kallades Golgata eller 
huvudskalleplatsen. Det ligger nära till hands att antaga, att med detta ord betecknades en avrättsplats, men 
då man besinnar - , att judarna ej brukade avliva förbrytare genom halshuggning och ej tyckas ha känt till 
några särskilda avrättsplatser, förefaller det dock ingalunda säkert, att stället fått sitt namn av en så dyster 
anledning. Det kan mycket väl vara möjligt, att den lilla kullen, där - den helt tvärt reste sig över marken, 
hade en form, som liknade ett huvud, och att benämningen uppkommit härav. Får man åter sätta tro till en 
gammal sägen, som än i dag är - gängse bland greker och latiner, har stället blivit kallat Golgata av en helt 
annan orsak. 

Det förtäljes nämligen om människomas andre stamfader, Noak, att han skulle hava ägt och förvarat Adams 
huvudskalle såsom ett dyrbart minne av släktets urfader. På sin dödsbädd skänkte Noak denna skalle till sin 
son Sem med förbigående av sina två andra söner, därför att han förutsåg, att från Sem skulle det yppersta 
av alla folk härstamma. Sem åter, som också ägde förmågan att profetiskt genomskåda framtiden, lämnade 
ej det vördade ätteminnet i arv till sina söner, utan, ledd av den högsta visheten, begrov han kort före sin död 
den förste syndarens huvud under en liten kulle på berget Sion, vilken därefter fick bära namnet Golgata 
eller huvudskallens plats. 


Detta Sions berg, på vilket den lilla kullen Golgata befann sig, hade ett läge och ett utseende, som från 
tidernas början måste hava tilldragit sig uppmärksamheten. Djupt inne i en ökenartad bergstrakt sköt Sion 



upp ur en mörk dal, på vars botten strömmar brusade fram, såsom en befästad borg reser sig ur den 
omgivande vallgraven. På andra sidan dalen åter upptornade sig en rundel av höjder såsom skyddande 
fästningsvallar. I söder, öster och väster stod Sions berg otillgängligt och stupande brant upp ur dalen, 
endast norrut var det genom en bred landremsa såsom genom en bro förbundet med den omgivande 
bergstrakten. 

Redan tidigt började herdarna, som förde sina hjordar in i den svårtillgängliga bergöknen runtom Sion, att 
berätta sagor om denna ödsliga platå, som sköt ut över avgrunden, liksom en brygga skjuter ut i havet. Det 
var framför allt ett stort klippblock på platåns östra sida, en stor, rund, tämligen tillplattad häll, som av ett 
stöd mittunder hölls en smula lyftad från marken, och sålunda närmast liknade huvudet av en jättesvamp, 
som sysselsatte deras fantasi. Denna stora, svävande klippa, sade herdarna, var det första Gud skapade av 
världen. Härifrån spände han ut jordens yta åt väster, öster, norr och söder, härifrån byggde han bergen och 
rullade ut haven ända bort mot himmelens fästen. Och de försäkrade, att liksom det stora blocket var det 
första av allt skapat, själva grundstenen till världen, så låg det ock i skapelsens centtum och var hela 
världens medelpunkt. 

Alltsom dessa herdarnas berättelser blevo spridda och trodda, vann berget Sion anseende som en helig plats. 
De kringströvande nomadfolken drogo dit för att offra, och det stora stenblocket blev ett altare, på vilket 
hjordarnas förstfödde och markens frukter skänktes åt Herren. Så småningom, då den ödsliga platsen blev 
allt mer och mer besökt, började köpmän draga dit med varor för att hålla marknad, och till sist erhöll den 
även bofasta invånare. 

Det var naturligt, att då berget blev befolkat, skulle dess olika delar få skilda namn. Platån var ej alldeles 
jämn utan småkullig, och varje kulle fick sin benämning. Kullen på södra sidan kallades alltjämt Sion, men 
den upphöjning på östra sidan, där det stora stenblocket låg, benämndes Moria. Åt väster låg en kulle, som 
kallades Gareb, och åt norr Bezetha. Den lilla kullen Golgata låg åt nordväst, nästan mitt på platån mellan 
Gareb och Bezetha. 

På Abrahams tid inträder berget Sion för första gången i den heliga historien. Ty till offerstenen på Moria 
berg var det Abraham vandrade för att offra sin son Isak. Det var således på den svävande klippan Abraham 
byggde bålet, och i en av Sions klyftor fann han väduren, som fastnat med hornen i en buske. 

Redan på denna tid synes någon del av berget hava varit bebyggd, ty skriften talar om Melkisedek, som var 
högste Guds präst och konung i Salem. Och på denna tid, säger sägnen, blev den gamla huvudskalleplatsen 
än en gång symboliskt helgad för den stora händelse, som där en gång skulle äga rum, i det att Melkisedek, 
den förste översteprästen, efter sin död blev jordad i en klippgrav under Golgata, på samma ställe där 
Adams huvud redan vilade djupt inne i berget. 

Staden på berget Sion synes emellertid hava tillväxt helt långsamt, ty det var blott med motvilja människor 
slogo sig ned på denna plats, som låg instängd i en ofruktbar och vattenfattig bergstrakt. Men ställets 
helighet utövade dock en oemotståndlig dragningskraft, städse fler och fler invånare strömmade till, och då 
Israels barn erövrade Palestina och folket under David höjde sig till sin största glans, flyttades kungasätet 
och förbundets ark till Sion. Det nya kungadömet slog sig ej ned i det leende Betlehem eller vid Genesarets 
fruktbara stränder utan inne bland otillgängliga berg, på den platå, som tusenårig dyrkan omgivit med 
helighetens glans. 

Om ej judarna sökt att ur sina hävder bortrensa så mycket som möjligt av det, som påminde om gammal 
avgudadyrkan, skulle man där oftare se den heliga klippan omtalad. Nu åter förhåller det sig så, att den nära 
nog aldrig nämnes. Men av sådant, som man vet verkligen vara skett, kan man dock förstå vilken stor 
betydelse den ägde. Ty då Salomo byggde sitt beryktade tempel, blev det rest på den gamla offerplatsen på 



Moria, och byggnaden förlädes så, att förbundets ark i det allra heligaste vilade på klippan, som var hela 
skapelsens grundsten och medelpunkt. 

Golgata åter låg på den tid, då templet byggdes, glömt och obemärkt utanför stadsmuren. Staden utbredde 
sig nämligen på södra och öska sidan av berget, och en vallgrav strök fram en tjugu steg innanför Golgata. I 
trakten däromkring ägde stadsinvånarna på Salomos tid och sedan allt framgent sina trädgårdar, där de 
odlade fikon, oliver och andra fruktslag, som kunde trivas på den torra högslätten. 

Men under Salomos regering inträffade åter en händelse, vilken förebådade den glans, som en gång skulle 
omge det glömda Golgata. Då kom nämligen den visa drottningen av Saba för att besöka Salomo, och 
kungen mottog henne i sitt palats, som kallades Libanonskogens hus, därför att det var rest av timmer från 
det fjärran Libanon. Detta palats ansågs som en stor märkvärdighet, ty väl funnos skogar i Salomos eget 
rike, men där växte ej de raka, höga barrträden, varav man lättast uppför byggnader. Varken de lågstammiga 
fikonkäden eller sykomorerna eller de krokiga olivträden, vilka växa vridna som skruvar, kunde lämna 
passande byggnadsvirke. 

Då nu Salomo visade den arabiska drottningen denna utomordentliga byggnad, vars make hon aldrig skådat, 
fästades hennes uppmärksamhet vid en av de i väggen insatta stockarna. Den var av en ofantlig tjocklek, 
och då man noga betraktade den, kunde man se, att den egentligen bestod av trenne sammanväxta stammar. 

Den visa drottningen fylldes av bävan, då hon såg, att detta träd hade blivit fört till konungens palats, och 
hon skyndade att berätta honom dess historia. Hon sade honom, att ängeln, som efter de första människornas 
bortdrivande vaktade paradiset, en gång hade låtit Adams son Set ko mm a in i den härliga lustgården och 
vandra så långt in, att han hade fått skåda livets träd. Då Set åter måste avlägsna sig, hade ängeln givit 
honom i avskedsgåva trenne frön av det underbara trädet. Dessa frön hade Set nedsatt i jorden på Adams 
grav på berget Libanon, och tre stammar hade vuxit upp ur mullen samt bildat ett enda träd. 

Detta träd var det, som kung Hirams vedhuggare hade fällt åt Salomo, och där satt det nu intimrat i 
Libanonskogens hus. ”Men”, sade drottningen, ”på detta träd skall en gång en människa dö, och då detta 
skett, skall Jerusalem falla och alla Israels släkter skola varda förskingrade.” 

På det att en så ond spådom ej måtte gå i uppfyllelse, rådde hon kungen att förstöra trädet, och Salomo lät 
taga det ut ur väggen i sitt palats och befallde, att det skulle gömmas på bottnen av dammen Betesda. 

Djupt nere i denna damm vilade trädstammen under hundratals år. Medan den låg gömd där, blevo Salomos 
palats och tempel kullstörtade och både Israel och Juda bortförda i fångenskap. Innan den åter kom i dagen, 
var templet byggt på nytt och ombyggt igen, och Jerusalem hade för länge sedan mottagit de landsflyktige 
från Babylon. 

Men under kung Herodes regering tilldrog det sig, att några arbetare, som hade fått i uppdrag att rensa 
dammen Betesda, funno stocken djupt nedsjunken i dyn och kastade upp den på dammens brädd. Där 
kvarlåg den, tills en gång Pilati bödelsdrängar fingo syn på den och därav förfärdigade ett kors, på vilket 
dödsdömde förbrytare skulle avrättas. 

Ungefär samtidigt därmed att trädet återfanns, lät den rike rådsherren Josef av Arimatia bereda sig en grav i 
en lustgård, belägen utanför Jerusalems murar, tätt intill det ödsliga Golgata. Rådsherren byggde sig en 
klippgrav liknande dem, som funnos överallt i stadens omgivningar. Den urholkades i fasta berget med 
ingången från sidan likt en källare och bestod av två kammare, den ena innanför den andra. Ingången 
stängdes av en stor sten, och i det inre rummet var en lång, smal stenkista uthuggen utmed ena väggen. 


Men då det gamla trädet blivit återfunnet och graven beredd, då var Golgatas dag nära. Allt dittills hade det 



varit en obemärkt plats, en naken och stenig kulle, som omgavs av välodlade lustgårdar. Men då 
människornas frälsare överlämnades åt Pilati bödelsknektar, att de skulle korsfästa honom, tänkte de på att 
den ödsliga kullen var en lämplig avrättsplats, och förde Jesus ut till detta Golgata, som så länge legat och 
väntat, att korsets trä skulle nedsättas i dess mull. 

Och det skedde, att sedan den korsfäste uppgivit andan, började jorden att skälva, och hällebergen rämnade. 
Och i detsamma tydliggjordes för människorna Guds stora rådslag, ty i Golgatas grund uppstod en springa, 
och genom denna springa droppade blod från den korsfästes sår ned till jordens innandömen, till Adams 
huvud och Melkisedeks grav, bärande ett tyst budskap till de döde, till syndaren och försonaren, att 
människornas synder voro utplånade. 

Och nu är att märka, att alltmedan Jesus hade lidit på korset, pågick på Moria berg i templet, som vilade på 
den svävande klippan, det stora påskoffret. Israeliterna inträdde festklädda i de pelaromgivna förgårdarna, 
de, som önskade offra, tågade in i högtidlig procession, bärande offerlammen mellan sig på långa stänger. 

Så snart förgårdarna ej kunde rymma flera människor, stängdes tempel portarna, och med trumpetstötar gavs 
tecken till högtidlighetens början. 

Då upphängdes djuren till ett antal av flera hundrade på krokar, som voro uppsatta mellan pelarna, och 
slaktades. Prästerna stodo uppställda i en lång rad tvärs över gården och langade offerdjurens blod i skålar 
av guld och silver upp till brännoffersaltaret. Och så mycket blod utgöts, att det flödade över hela gården, 
och prästerna stodo på små pallar, för att ej fållarna av deras sida, vita kläder skulle bliva genomdränkta av 
blod. 

Men i samma ögonblick, som den korsfäste dog på Golgata, avbröts den stora offerfesten på Moria. Ett stort 
mörker sänkte sig över helgedomen, hela byggnaden skalv under jordbävningen, och det babyloniska 
tempelförhänget, som var styvt av invävt guld, rämnade i två hälfter, till ett tecken, att makt och dyrkan och 
helighet från denna stund skulle övergå från Moria till Golgata. 

Under den tid, som följde närmast efter Jesu död, blev Golgata ofta besökt av den korsfästes vänner och 
lärjungar. De visade varandra de ställen, där Jesus lidit döden och där han hade återuppstått till livet. Likaså 
visade man en plats helt nära korset, där Jesu moder hade legat på knä sörjande sin son, och en stor platt 
sten, där man hade lagt ned hans kropp för att bereda den till den sista vilan. Man gick in i graven och besåg 
den tomma stenkistan samt den stora, runda stenen, som hade varit ställd för dörren och på vilken ängeln 
hade suttit, då kvinnorna kommit på söndagens morgon. 

Maria Magdalena förde sina vänner djupare in i lustgården och visade dem stället, där hon hade mött Jesus 
och tagit honom för örtagårdsmästaren. 

På alla dessa platser torde snart nog hava blivit uppsatta små minnesmärken, på det att man alltjämt måtte 
kunna utpeka de ställen, där så stora och så rörande händelser hade timat. Redan på denna samma tid lär 
man ock hava tänkt på att insamla allt, som kunde påminna om Jesus. En av Josefs av Arimatia tjänare hade 
lyckats att få köpa hans kläder av krigsknektarna. Blodet, som hade tvättats av hans misshandlade kropp, 
hade blivit tillvarataget. Och likaså bevarades bland de troende linklädet, som hört till hans svepning, och 
hans törnekrona. 

Korset däremot kunde ej Jesu vänner taga i sitt förvar, då det ej var deras tillhörighet. Såväl Frälsarens som 
de båda missdådarnas kors blevo av krigsknektarna nedkastade i en djup håla i närheten av Golgata, som 
troligen var en kvarleva av en gammal vallgrav. 


Men ändå viktigare än att insamla dessa synliga minnen var det dock för Jesu bekännare att i minnet 
genomgå de heliga berättelser, som anknöto sig till hans person. Och till allt det, som man verkligen kunde 



påminna sig, började snart nog läggas diktade berättelser. En sådan var historien om Longinus, 
hövitsmannen, som stuckit lansen i Jesu sida. Han hade varit en enögd man, sade man, men en droppe av 
Jesu blod hade fallit i hans sjuka öga och botat honom. 

Det var visserligen av nöden, att de kristna tillvaratogo alla Golgatas minnen, ty kort efter Jesu död lät 
Herodes Antipas bygga om stadsmuren. Han gav den en nordligare sträckning än den hittills ägt, Golgata 
blev intaget inom stadsområdet och utsattes för att alldeles borttappas bland nyuppväxande gator och 
husrader. 

Den lilla platsen blev dock vårdad och helighållen, så länge som de kristna bodde kvar i Jerusalem, men 
snart vidtog judarnas stora uppror mot romarna, och de kristna, som ej ville deltaga i detta, lämnade den 
heliga staden och bosatte sig i Peréen. 

Så blev 70 år efter Kirsti födelse hela staden förstörd, templet på Moria berg brändes och plundrades, den 
stora, härliga tempelplatsen betäcktes med spillror efter nedbrutna portiker och fallna pelare och lämnades 
så på kejsarens bud, på det att judarna ej där måtte kunna uppföra ett nytt tempel. Och vad Golgata angår, 
stod det så övergivet, att snart nog ingen visste att utpeka platsen, där den store läraren från Nasaret hade 
lidit döden. Då staden sedan så småningom uppbyggdes, och de kristna började göra efterforskningar, 
tycktes hela kullen spårlöst försvunnen. 

Om någon hade försökt att finna korsfästelseplatsen med ledning av den beskrivning, som ges i bibeln, att 
den var en kulle utanför staden, skulle han i själva verket hava fått ett svårt arbete. Staden hade nu än en 
gång ändrat läge, så att Golgata låg nära nog i dess mitt, och stadsgrunden höjde sig år för år, såsom den väl 
gör i alla stora städer, så att Golgata snart nog upphörde att vara en kulle, snarare tycktes det ligga i en däld. 

Äntligen i början av fjärde århundradet kom kejsar Konstantin den store till makten. Och skedde då, att 
Konstantins moder, kejsarinnan Helena, som var en kristen och ett helgon, i en dröm blev befalld att gå till 
det Heliga landet och resa helgedomar på dess minnesrika platser. Kejsarinnan drog ock dit med ett stort 
följe av fro mm a och lärda män för att med deras bistånd kunna bestämma läget av de heliga orterna. 

I Jerusalem efterspanades i förstone förgäves rätta läget för den heliga graven. Men på den tiden reste sig 
mitt i staden ett Venustempel, en stor, skön byggnad, rund till formen med rikt skad fris, uppburen av röda 
porfyrpelare, som voro tagna från det gamla templets portiker. Kejsarinnans lärda följeslagare lyckades 
utforska, att kejsar Hadrianus, på samma gång som han hade rest ett Jupitertempel på judarnas heliga berg, 
också hade byggt ett Venustempel på en plats, som de kristna brukat hålla helig. Kejsarinnan lät riva 
Venustemplet, och se, det hedniska templet hade verkligen varit rest över de kristnas dyrbaraste 
minnesmärken. Alldeles oskadade och på detta sätt bevarade åt eftervärlden återfunnos under 
tempelgrunden både den heliga graven, en grotta inhuggen i den råa stenen, och Golgatas lilla klippkulle 
med Melkisedeks klippgrav och med sprickan i berget, ur vilken man påstod, att det ännu droppade blod. 
Man fann stenen, på vilken Jesu kropp hade varit lagd, då den sveptes, platserna, där Johannes och Maria 
hade stått, då Jesus tilltalade dem från korset. 

Men vad kejsarinnan ivrigast efterforskade var det heliga korset. Kunde hon upptäcka denna relik, så visste 
hon, att hon skulle vinna det mäktigaste skydd och den största undergörare. Detta kors var för det kristna 
helgonets åskådning lika mycket värt som hennes sons kejsardöme. 

Hon visste, att det åt den, som kunde förvärva det, skulle skänka seger, lycka, hälsa, Guds välbehag och 
syndernas förlåtelse. 


Men medan hon lyckades finna allt annat, syntes korset vara försvunnet. Hon upptäckte trappan till Pilati 
palats och sände den till Rom, hon fann pelaren, vid vilken Jesus hållits bunden, då han gisslades, hon fann 



törnekronan, som hon sände till Konstantinopel, där den förblev ända tills en grekisk kejsare skänkte den till 
Ludvig den helige, som förde den till Sainte Chapelle i Paris. Det var endast korset hon ej kunde upptäcka. 


Då skall äntligen en gammal jude hava rått henne att anställa grävningar på en plats ej långt från Golgata. 
Hon lydde honom, men det blev ett långt och mödosamt arbete, ty den djupa vallgraven, dit korset hade 
kastats, hade blivit ända till randen fylld med jord och sten. Helenas män måste gräva så djupt och så länge, 
att de flera gånger tröttnade vid arbetet. Hon själv fortfor dock att hoppas, och för att uppmuntra de sökande 
kom hon ofta till arbetsplatsen, satte sig vid randen av den uppkastade graven och dröjde där timme efter 
timme. 

Äntligen nådde man bottnen av den murade fördjupningen, och där nere fann man verkligen trenne grova 
träkors jämte spikar och verktyg. 

Då nu tre kors voro funna, uppstod ett nytt bekymmer. Ingen människa var i stånd att säga, vilket av dessa 
tre kors var det, där Kristus lidit döden. Då lät kejsarinnan hämta krymplingar och sjuka och bad dem 
vidröra korsen. Och det rätta Kristi kors visade då genast sin stora undergörande förmåga. 

Efter detta följde en härlig tid. En anda av återuppväckt tro och kristligt nit genomströmmade det Heliga 
landet. Sjuka botades vid berörandet av de återfunna relikerna, pilgrimer strömmade till från alla länder, 
eremiter bosatte sig i klipphålorna, och stora kloster uppstodo. Och på kejsarinnans och hennes son 
kejsarens befallning blevo härliga kyrkor uppresta på dessa orter, dit hela världen skulle komma att 
vallfärda. 

Över platsen, där korset funnits, byggdes en basilika, men över den heliga graven restes en rundbyggnad, 
måhända efter mönstret av det nedrivna Venustemplet. 

Dessa båda kyrkor blevo utstyrda med stor prakt. Gamla skrifter tala om basilikans porfyrpelare med kapitäl 
av gediget silver. Man behöver ej heller betvivla, att kyrkorna voro av en stor skönhet. De uppfördes av 
byggmästare, som voro vana att tillmöteskomma allsmäktiga och förfinade kejsares skönhets- och lyxbegär. 
De bysantinske konstnärerna prydde sina kyrkor med smäckra kolonner, och i bågarna, som förenade dessa, 
insatte de härliga mosaikornament. De nedre väggytorna klädde de med brokig marmor och de övre med 
mosaikbilder på gyllene grund, eller ock läto de dem genombrytas av läktare, vilka skyddades av konstrikt 
utskurna gallerverk. Dagsljuset släpptes ej in kallt och klart i dessa underbara byggnader utan silades och 
bröts mellan dubbla skivor av tunn alabaster eller färgat glas, till dess att varje stråle blixtrade fram, som om 
den utgått ur slipade ädla stenar. Och över hela byggnaden visste de att välva kupoler så lätta och svävande, 
att de tycktes vila över byggnaden med samma lätta trygghet, som himlen svävar över jorden. 

Då kejsarinnan sålunda hade väl förrättat sitt värv, återvände hon till Europa. Det heliga korset 
sönderdelades vid hennes avresa, ty det syntes ej rätt, att dess välsignelse endast skulle komma över en plats 
i det vida riket. Stycken därav lämnades kvar på olika ställen i Palestina, andra kommo till Konstantinopel 
och blevo därifrån utspridda över hela jorden. 

Även de tre spikarna, som genomborrat Jesu händer och fötter, förde kejsarinnan med till Europa. En av 
dem satte hon in i fästet på kejsarens svärd, en satte hon in i betslet, varmed han styrde sin stridshäst, den 
tredje satte hon in i den gyllene ringen, som prydde hans huvud. I sanning, spikarna i Jesu kors hade blivit 
återfunna underbart passande för att kunna omsmidas till den förste kristne kejsarens ”järnkrona”. 

Efter Helenas tid blev den heliga graven en allt oftare besökt vallfartsort. De kristna i Österlandet delade sig 
i många bekännelser, men alla voro de ense om att betrakta Jerusalem som deras heliga stad. Och alla dessa 
nyuppståndna kyrkor nöjde sig ej med att sända pilgrimer till Jerusalem, utan deras kyrkliga överhuvuden 
med sina följen av präster och munkar togo där sin bostad. Och runtom Konstantins kyrkobyggnader 



flockade sig en liten stad av kloster. Kopter från Egypten och abessiniska kristna djupt inne från Afrika 
skapade där var sitt kloster, och likaså jakobiterna, infödda syrer, som ansågos fasthålla vid de första 
kristnas tro. En patriark, vilken hade sin församling i Ninive, i det gamla Kaldéen, hade sin hemstad i 
Jerusalem och likaså en annan patriark, vilkens undersåtar bebodde det bergiga Armenien. Och naturligtvis 
fanns där, jämte alla dessa, som alla hyllade mer eller mindre kätterska läror, också en patriark, som 
bekände sig till den rättrogna läran. 

Medan rättrogna och avfälliga kristna trängde samman sina kloster kring de präktiga kyrkorna och i dessa 
firade gudstjänst på det sätt, som vars och ens religion fordrade, kom en stor prövning över kristenheten. 
Omkring år 600 uppstod muhammedanismen, hela västra Asien intogs av araberna, och få år efter 
Muhammeds död erövrades Jerusalem av kalifen Omar. 

Såväl kristna som muhammedaner äro eniga om att prisa den mildhet Omar visade, då han hade intagit 
Jerusalem. Han lät visa sig fram till gravkyrkan för att tillbedja Jesus, vilken Muhammed hade erkänt som 
en profet. Men han gick ej in i kyrkan utan böjde knä på tröskeln, på det att ej hans anhängare sedermera 
skulle få anledning att tillbedja honom. Omar, på denna plats och förvandla kyrkan till en moské. Han t illät 
de kristna att fortsätta sin gudstjänst, deras präster och munkar fingo leva oantastade, och de talrika 
pilgrimsskarorna kunde utan hinder genomströva landet. 

Dock tycktes det, som om Golgatas glans från denna stund skulle börja blekna, i det att klippan på Moria 
återvann sitt forna anseende. O mar själv lät bortföra spillrorna, som betäckte den vidsträckta tempelplatsen, 
och det stora stenblocket kom i dagen. Snart knöto sig däromkring nya underbara sägner. På detta stenblock, 
sades det, fanns Guds heliga, outsägbara namn inskrivet. Jesus hade läst det där, och det var i kraft av detta 
allra högsta vetande, som han utfört sina underverk. Och än vidare berättades, att det var från detta 
stenblock, som Muhammed uppstigit till himmelen. Den heliga klippan hade till och med höjt sig ett par fot 
upp ur jorden för att följa honom, och allt sedan dess hade den förblivit svävande mellan himmel och jord. 

Över detta stenblock restes om någon tid, ej av Omar. utan av en bland hans efterföljare den sköna byggnad, 
som fått namnet Omars moské. Innan denna blev färdig, hade en vild persisk inkräktare erövrat Jerusalem, 
förstört Konstantins två kyrkor och bortfört deras skatter. Intet återstår numera av dessa berömda 
byggnader, dock flor man sig rätt väl kunna uppkonstruera åtminstone gravkyrkans utseende. Det är nästan 
säkert, att araberna togo denna till modell vid uppförandet av moskén. Liksom gravkyrkan var byggd över 
en naken klippgrotta, så byggde de sin moské över en grov och oputsad klippa, och troligen förefanns redan 
i den gamla kyrkan denna motsats mellan omhöljets utomordentligt rika utstyrsel och det vördade 
föremålets oantastade enkelhet, som gör en så gripande verkan på envar, som sett den stora, ohuggna 
klippan vila under moskéns mosaikvalv. I sin lätta och överdådiga prakt är moskén ett tydligt utslag av 
bysantinskt skönhets- och lyxbegär, den är ej arabisk till sitt ursprung utan alldeles säkert utgången från 
samma folk, som skapat Sofiamoskén och de ålderdomliga kyrkorna i Ravenna. 

Då Omarmoskén reste sig i sin fulla glans, voro de båda kyrkorna vid Golgata uppbyggda på nytt, ehuru på 
ett ringare och långt mindre konstrikt sätt än förut, men även dessa kyrkor förstördes, denna gång av en 
egyptisk härskare. De restes snart åter, men nu endast som en mängd små obetydliga kapell, som knappast 
skyddade de bedjande för väder och vind. Byggnaden över den heliga graven var tämligen stor, men över 
Golgata fanns endast ett litet lågt bönehus. En likadan liten kyrka fanns över svepningsstenen, över en 
källarhåla, där Jesus skulle ha varit nedsänkt, medan de båda rövarna uppsattes på korsen, över platsen i 
trädgården, där han uppenbarade sig för Maria Magdalena. 

Så inträffade mot slutet av tiohundratalet, att muhammedanska folk av en helt annan och vildare läggning än 
araberna bemäktigade sig Väst-Asien. Dessa förbjödo ej direkt de kristna att vallfärda till Palestina, men de 
plundrade pilgrimerna och tvungo dem att betala en hög avgift för att få inträde i Jerusalem. Ständigt sågos 



utplundrade resenärer sitta i klagande väntan utanför den heliga stadens portar - , och flera omkommo utan att 
få skåda den långa resans mål. Även bland dem, som lyckats komma in i staden, rådde det största elände, då 
klostrens barmhärtighet ej räckte till för att underhålla alla dessa utblottade människor. 

År 1094 gjorde en fattig munk från Picardie ett pilgrimståg till det Heliga landet. Hans namn var Peter 
eremiten, en liten obetydlig man utan börd eller makt. Men djupt upprörd kände han sig, då han tänkte på att 
Kristi bekännare, som ägde stora och mäktiga riken i Västerlandet, måste låta sig nöja med att det land, som 
låg deras hjärta närmast, ägdes av en främmande religions bekännare. Och en gång, då han inne i den heliga 
gravens kyrka i innerlig bön bad Gud komma till sina bekännares bistånd, visade sig Jesus för honom och 
sade till honom: ”Stå upp, Peter, tiden är - kommen! Gå ut i världen och förtälj mitt folks prövningar - ! Tiden 
är - kommen, att mina tjänare skola bli hulpna och mina heliga platser befriade.” 

Så skyndade Peter eremiten bort till Västerlandet och predikade det heliga kriget. Och var - han drog fram, 
reste sig folken och deras furstar - , på alla vägar sågos beväpnade skaror tåga mot öster. Det var - korstågens 
tid, som kommit. 

Några år senare firades i den heliga gravens kyrka den märkvärdigaste gudstjänst, som den ännu bevittnat. 
Det var då västerländska riddare, som efter tusen mödor och med stormande hand intagit Jerusalem, drogo 
in i kyrkan för att bedja vid de heliga platserna. 

Men ringa och förfallna måtte dessa platser hava förefallit de stolta riddarna, ty de grepo sig skyndsamt an 
med att bygga en ny kyrka, och denna gjordes så ansenlig, att icke blott den egentliga gravkyrkan utan ock 
alla de omgivande kapellen kunde inrymmas under dess tak. 

Denna korsfararnas kyrka har visserligen även den blivit ändrad och tillbyggd, plundrad och bränd och 
upprest på nytt, men i sina huvuddrag står - den dock kvar - sådan den blev till på korsfarartiden. 

Det återstår - nu att berätta vad denna kyrka har - att visa våra dagars vallfärdande. 

Man kommer fram till den genom en trång gränd, där - helgonbilder, reliker, vaxljus och radband säljas till 
ryska pilgrimer. Gränden mynnar ut på ett litet fyrkantigt torg, som på tre sidor omgives av byggnader, 
tillhörande kyrkan. 

Innan man träder in, försummar - ej den vägvisande dragomanen att beröra den städse oavgjorda frågan om 
kyrkan ligger på rätt plats, om den är - rest över den verkliga graven och det verkliga Golgata. Det ges tyvärr 
stor anledning till tvivel. Man behöver blott tänka på att bergplatån, där staden ligger, egentligen är - rätt 
liten. Men på Jesu tid var - Jerusalem en stor stad, större än nu, och det är - omöjligt att tro, att den plats nära 
nog på platåns mitt, där gravkyrkan nu är förlagd, på den tiden befann sig utom murarna. Det är ej lätt att 
bestrida detta, men för några år sedan fingo gravkyrkans försvarare åter vind i seglen. Vid en grävning öster 
om kyrkan upptäckte man nämligen lämningar efter en stadsmur, som löpte fram i sådan riktning, att det 
visade sig, att platsen, där - kyrkan ligger, en gång måste hava befunnit sig utom murarna. 

Gravkyrkans fasad, som vetter åt det lilla torget, gör ett ruskigt och förfallet intryck. Högt uppe ser man 
fönster, som sakna en och annan ruta, och på en smal balkong nära nog uppe under taket hänga några 
smutsiga klädtrasor. Det är, som om dessa alltid vore fastbundna där uppe, de fläkta från det tunna 
järnräckverket, närhelst man ser kyrkan. Hela den stora murytans dekorering ter sig som ofärdig eller 
förfallen, man vet ej rätt vilket. 

Den ena av de två stora portarna är - igenmurad, den saknar nästan alla prydnader, den andra, som lämnar 
tillträde till kyrkan, är - försedd med några goda bilder i upphöjt arbete. Dessa återgiva de sista ärorika 
scenerna av Jesu jordeliv: Lazari uppväckande, intåget i Jerusalem, nattvardens instiftande. Träder man så in 



i kyrkan, är det första man ser en stor mattbetäckt estrad, som befinner sig till vänster om porten. På denna 
estrad sitta vanligen ett par turkar med sina vattenpipor liksom för att bevaka de inträdande. 

Det förhåller sig nämligen så, att allt i denna märkvärdiga kyrka äges av kristna utom själva ingången. 
Porten och rätten att öppna och sluta denna tillhör en muhammedansk familj i Jerusalem och utgör ett 
ganska inkomstbringande fideikommiss. Kyrkans prästerskap betala de muhammedanska väktarna en viss 
summa varje dag, för att porten skall hållas öppen några bestämda timmar. Då dessa äro förlupna, stänges 
porten, men vem som helst kan komma in genom att betala en avgift av en franc. 

Häl - befinner man sig nu i kyrkans första avdelning, i förhuset, som i forna dagar var en kyrka för sig, rest 
över stenen, där Jesu kropp insalvades. Mitt i rummet ligger en stor marmorplatta litet upphöjd över 
golvläggningen. Det är ej samma sten som den, på vilken Jesus lades, denna är för länge sedan utnött, men 
den anses ligga på samma plats. Över den stora hällen hänga flera vackra silverlampor, av vilka ett par 
tillhöra de romerskt katolske eller latinerna, några grekerna, några armenierna och en de koptiska kristna. 

Ty nu är att märka, att dessa bekännare av urgamla kristna sekter, som ständigt bott omkring kyrkan, 
alltjämt finnas kvar där och äga var sina kloster, som äro sammanbyggda med gravkyrkan till en ofantlig 
byggnadskomplex. Inne i själva kyrkan har varje religion sitt eget kapell, men särskilt heliga platser där äro 
oftast delade mellan de olika bekännelserna, och vars och ens andel betecknas genom rätten att tända ett 
större eller mindre antal av de lampor, som hänga över helgedomen. 

Det är detta förhållande, som sätter sin egendomliga prägel på gravkyrkan och det liv, som föres inom dess 
gamla murar. Nu till dags äro de olika sekternas rättigheter noga begränsade och avvägda, men hur lätt 
uppkommer ej något, som ger anledning till tvister och bråk. Där komma t. ex. armenierna och läsa sin 
mässa utanför den heliga gravens kapell, men de draga ut den en smula över tiden. Genast rycka grekerna 
fram med rop och smädelser, med avsjungande av skämtvisor påminna de armenierna om att deras tid är 
utlupen. 

De svåraste sttiderna uppstå genom grekers och latiners försök att utvidga sina områden. Det var endast för 
några månader sedan, som franciskanerna, vilka bebo kyrkans latinska avdelning, började sopa en avdelning 
av gården, som ej tillhörde dem, för att så småningom vinna hävd för att detta område, som de togo vård 
om, också var deras. Men beväpnade med stenar stego grekerna upp på kyrkans högt liggande balkonger 
och anföllo franciskanerna med ett raseri, som kostade inkräktarna både döda och sårade. 

Dessa kyrkostrider i Jerusalem hava till och med lämnat märke efter sig i världshistorien. Detta inträffade 
för en femtio år sedan, då den stora kupolen, som välver sig över själva gravkyrkan, hade gått sönder och 
behövde lagas. 

Den var bristfällig till den grad, att den hotade att störta in, men ingen lagning kunde komma till stånd på 
grund av de olika religionsbekännarnas fruktan, att de, som finge utföra arbetet, skulle anse sig som herrar 
till hela kyrkan och utestänga de övriga. Och de strider och förvecklingar, som uppstodo, då franciskanerna 
vädjade till Frankrike och de grekiska munkarna till Ryssland, voro en av anledningarna till Krimkriget. 

Emellertid höra ju ej dessa häftiga gräl till vad som händer varje dag. Oftast är det lugnt i den heliga gravens 
kyrka. Och då man besinnar vad det vill säga, att sex olika religioners prästerskap skola förrätta gudstjänst i 
samma kyrka, synes det snarast förunderligt, att sämjan är så pass god som den är. 

Men för att återvända till beskrivandet av själva kyrkan. 


Endast ett par steg från svepningsstenen och i samma förhus finnes uppgången till Golgata. Den gamla 
korsfästelseplatsen låg ju på en kulle, och till minne därav är gravkyrkans Golgata förlagt på en läktare, dit 



man når på en dubbeltrappa. Här är allt av natur och verklighet undandolt, man ser blott en liten plattform 
med trenne tarvligt utstyrda altaren. Under mittaltaret visar man hålet, där korset varit nedsänkt, det är 
beslaget med en ring av silver, och i golvet visas sprickan, som uppstod, då jorden skalv och hällebergen 
rämnade. Den är liten, utan djup och täckt av ett metallock. 

Detta Golgata är en ringa och oansenlig plats, som ej efterlämnar något annat intryck än bedragen förväntan. 
Hela kullen, om där verkligen varit någon, har tydligen blivit bortsprängd under kyrkans många 
ombyggnader. Den nuvarande upphöjningen är säkert alldeles konstgjord. 

Under Golgatas estrad ligger ett litet kapell, som tillhör grekerna. Det kallas Adams kapell, och där inne 
visas Melkisedeks grav. 

Dragomanen upplyser, att stället har fått sitt namn på grund av sägner, som nyare forskare hålla för 
uppdiktade, men den resande pilgrimen börjar nu först fatta vad detta är för en kyrka. 

De grå murarna synas utgöra ett ofantligt förvaringsrum, där mänsklighetens käraste sägner ligga 
uppsamlade, sant och falskt, dikt och verklighet sida om sida liksom i ett gammalt smyckesskrin, där icke 
endast äkta stenar och ädla dyrbarheter ligga gömda utan också saker, som äga värde endast genom sin ålder 
och sin historia. 

Mitt emot Golgata på försalens andra sida ligger ingången till själva gravkyrkan. På vägen dit går man förbi 
det ställe, varifrån Jesu moder såg upp till korset. Det är intet kapell, endast en liten inhägnad plats. 

Den egentliga gravkyrkan är den största och förnämsta av alla dessa sammanbyggda kyrkor. Den är alltjämt 
en rundkyrka såsom den varit från äldsta tider och har ännu bibehållit något av de bysantinska kyrkornas 
vackra och rika anordning. Här höjer sig kupolen vackert svävande över hela rummet, och runtom väggarna 
löper en pelarrad, på vilken vila rikt smyckade läktare. 

Mitt i rummet reser sig en byggnad av vit marmor, som själv ser ut som en liten kyrka. Denna byggnad är 
den heliga graven. 

Tämligen troligt synes det vara, att de första kristna lämnade graven orörd och att den låg kvar mitt i 
Konstantins och Helenas mosaikkyrka såsom en osirad gravkällare, på samma sätt som den svävande 
klippan än i dag ligger kvar oprydd och osirad under mosaikvalven i Omars moské. Men man vet, att under 
den korta tid, som korsfararna härskade i Jerusalem, beklädde de klippan i Omars moské med marmor, och 
det ligger därför nära till hands att ho, att det är de, som hava skänkt den heliga graven dess marmordräkt. 
Man måste tänka sig, att de av den källaiiika håla, där Frälsarens hk jordades, endast läto mycket tunna 
väggar kvarstå och att dessa väggar jämte själva gravkistan blevo alldeles övertäckta av marmor. Det yttre 
rummet kallas Ängelns kapell, och stenen, på vilken de sörjande kvinnorna sågo ängeln sitta på 
uppståndelsedagens morgon, finnes där än att se, inmurad i golvet. 

I det inre rummet, där den marmorklädda kistan står, täckt av ett brett lock, finnes intet utom de to mm a vita 
väggarna och en massa lampor, som hänga ned över kistan. Och även här äger samma delning rum, som är 
bruklig överallt i kyrkan, i det att somliga av dessa lampor få skötas av latinerna, andra av grekerna, åter 
andra av armenierna. 

Det är en trång och låg öppning, som leder in till gravkammaren. Pilgrimerna komma in där med djupt 
böjda ryggar. Katolikerna kasta sig ned på knä där inne och kyssa marmorn. Protestanterna stå där en smula 
osäkra, flera se ut, som skulle de vilja följa katol ik ernas exempel, ty detta är ett heligt rum även för dem, 
och en övermäktig rörelse vill tvinga dem att falla ned och tillbedja. 


Det händer ofta, medan den västerländske resanden står utanför graven och beskådar de väldiga vaxljusen 



vid ingången, som kunna brinna i månader, och den mängd prydnader, som täcka gravens utsida, att en 
skara ryska pilgrimer kommer in i kyrkan. Det är en hop fattiga människor, enkelt bondfolk i hemvävda, 
starka kläder med tjock stoppning i rockar och kappor, men man vet om dem, att de hava slitit och sparat 
hela livet för att kunna göra denna färd till Kristi grav. Under den långa resan till det Heliga landet hava de 
på järnvägar och ångbåtar blivit behandlade sämre än djur, genom hela Palestina hava de gått till fots på de 
svåra, branta bergstigarna. Nu här i Jerusalem äro de inrymda i den stora, ryska koloniens gästhus, de bo 
femton, tjugu i samma rum, sova i en luft, som en västerlänning ej skulle kunna inandas i fem minuter utan 
att sjukna, och leva av bröd, som tyckes vara bakat av grus. Men dessa stackars människor stå strålande av 
lycka framför Jesu grav. De flesta av dem nalkas den på knä, de kyssa golvet, medan de krypa framåt och 
gråta av rörelse och glädje. Och för envar, som sett de ryska pilgrimernas fro mma stämning utanför graven, 
blir detta det vackraste minne han får hemföra från den underbara kyrkan. 

Men en resande kan ock där inne få se scener, som ej äro goda att minnas. Han kan vara där en påsk, sitta i 
säkerhet uppe på ett av gallerierna och vänta på påskundret, på den heliga eldens antändande. Kyrkan där 
nere är alldeles uppfylld av människor, av dessa samma ryssar, som nu alla hava ett eller flera otända ljus i 
händerna. Och då så undret sker, då elden från himmelen visar sig inne i Ängelns kapell, då en präst 
kommer utrusande med den och allt folket stormar fram för att få sina ljus tända! Då får åskådaren på 
läktaren se uppträden av vildhet och upphetsning, av våld och kamp, vartill han väl knappast under hela sitt 
liv sett något jämförligt. 

Då korsfararna reste denna stora kyrka, var det deras avsikt, att den till sin plan skulle likna en vanlig 
västerländsk korskyrka med långhus och kor och två korsarmar. Den runda gravkyrkan skulle i den stora 
kyrkan motsvara långhuset; och de tillbyggde den med ett förhus, för att kyrkan skulle få den rätta 
utsträckningen i längd. Detta förhus, som är mörkt och kalt och fullkomligt källarlikt, äges av de syriska 
jakobiterna. Koret, som också är byggt av korsfararna och som strålar av guld, äges av grekerna. Det är 
inrett som en vanlig grekisk kyrka med en skärm framför högaltaret, som är helt betäckt med förgyllt silver. 
Rummet prydes av präktiga tronstolar för patriarkerna av Jerusalem och Antiokia. Längs väggarna visas 
tavlor med upphöjda figurer i guld och silver, det är ryska tsarers gåvor, som äro värda millioner. Detta är 
gravkyrkans mest lysande plats. 

Mitt på golvet i den grekiska kyrkan, som ock kallas katolikon, finnes en liten trefot, som uppbär en rund 
marmorkula, och denna kula berättas utgöra världens medelpunkt. Vi möta således ännu en av de gamla 
sägner, som här leva sitt fördolda liv. Det är historien om det stora stenblocket borta på Moria, som nu blivit 
hit överflyttad. Sägnen behöves ej mera där borta, sedan stenen kommit att spela en roll i Muhammeds 
historia, och den har tagits i tacksamt arv av de kristna. 

Den ena av korsfararkyrkans korsarmar utgöres av svepningsstenens och Golgatas kyrka, det nuvarande 
förhuset, där ingången befinner sig, den andra däremot utgöres av en kyrka, som är rest till minne av Jesu 
uppenbarelse för kvinnorna i örtagården. Denna är nu i de romerska katolikernas ägo, den är praktfullt 
utsmyckad, men utan dyrbarhet och konstnärlig smak. 

Latinernas förnämsta relik är ett stycke av den pelare, vid vilken Jesus var bunden, då han hudflängdes. 
Denna förvaras inmurad i huvudaltaret och kan alls ej ses. Men på altarets baksida finnes ett hål, som går 
ända in till pelaren, och bredvid hålet ligger en käpp, som pilgrimerna sticka in till pelarstyckct. Då de 
dragit ut käppen, betäcka de den med kyssar. 

Här i latinernas synagoga träffar man på ett av de få korsfararminnena i denna korsfararkyrka. Det är den 
store Gottfrid av Bouillons enkla svärd och hans väldiga järnsporrar. 


Efter detta följa nu en rad av små och stora kapell, mestadels helt mörka. De flesta ligga i en halvcirkel 



omkring koret, och alla äro de illustrationer till långfredagens händelser. Ett kapell kallas Jesu fängelse, där 
visas en sten med två hål, i vilka hans fötter skulle varit inskjutna, medan han väntade på korsfästelsen. Ett 
är helgat åt S:t Longinus, hövitsmannen som stack lansen i Jesu sida. Ett kallas för Den rämnade förlåtens 
kapell och ännu ett för Försmädelsens kapell, emedan där förvaras en kort liten pelare, på vilken Jesus satt, 
då krigsknektarna prydde honom med purpurmantel och törnekrona. 

Men från dessa heliga orter, som ligga omedelbart bakom grekernas kyrka, måste man vandra långt bort och 
stiga djupt ned utför breda, branta trappor för att nå till kejsarinnan Helenas kapell. Här nere är åter en stor, 
kolmörk kyrka med altaren helgade åt den botfärdige rövaren och åt den fromma kejsarinnan. Än djupare 
ned, liknande en svart källarhåla, ligger ett kapell, som påminner om att detta var den plats, där korset 
återfanns. Och på en muravsats visas stället, där kejsarinnan brukade sitta, då hon blickade ned på sina 
sökande arbetare. 

Denna Helenas kyrka nere i djupet är återigen en av de platser, som väcka djupare känslor. Där tycker man 
sig åter möta osmyckad verklighet, och man tror sig höra hackorna arbeta i djupet, sökande efter detta 
underfulla kors, som egentligen var livets träd, ett avlägg från paradisets lustgård, och som skulle tillföra de 
i eviga strider och synder utpinade människorna ny frid, ny försoning, nytt liv. 

Det kan vara på tiden att nu avsluta denna vandring genom den heliga gravens kyrka. Den gömmer 
visserligen ännu många märkliga sägner i sina flygelbyggnader och vidhängande kloster, men föga mer 
finnes att berätta från den egentliga kyrkan. 

Det är en kyrka, som ej innesluter ett enda konstverk och kanske ej en enda sanning. Medan man går där, 
pinas man av att man i överdrivet nit här har velat samla för mycket. Allt detta ifrån Adam till kejsarinnan 
Helena, som är sammanträngt under ett enda tak, verkar helt otroligt. 

Men väldig och mer full av liv än något annat tempel står kyrkan med dessa sex bekännelser, som tränga sig 
omkring den; pilgrimernas massor genomströmma den, människornas hjärtan längta till den, rikedom och 
fattigdom och alla livets motsatser råda inom den, sägner så gamla som skapelsen växa och frodas i dess 
mörka vrår, och där finnas under dess valv platser, där minnen av så betagande helighet slå emot en, att man 
knappt vågar nalkas dem. 

1902. 

JULGUDSTJÄNSTEN I MORA. 

Det är i Mora kyrka en helgdag i julen 1520. 

Inne i kyrkan ligga bönder i vita pälsar och deras hustrur i brokiga huvudbonader rad vid rad på knä och 
åhöra mässan. Prästen står framför altaret i guldbroderade mässkläder och framsjunger latinska ord ur en 
stor mässbok. Alla huvuden äro nedböjda, alla händer äro knäppta. Nästan ingen vågar göra ens den minsta 
rörelse, ty nu nalkas stunden för mässoffret, då det vita oblatet skall förvandlas till Guds sons heliga 
lekamen. 

De båda små korgossarna, som passa upp prästen, få alltmer bråttom. De komma skramlande med 
rökelsekar i långa silverkedjor. De flytta evangelieboken från vänster till höger, från höger till vänster. De 
komma med ett handfat och två prästens händer, innan han skall förrätta den heliga gärningen. De bära fram 
till altaret vin och vatten, som skola blandas i den höga silverkalken. Äntligen hämta de två tända vaxljus 
och knäfalla på altarets trappsteg, under det de hålla sina små händer knäppta om ljusen. 


Kyrkan är låg och osmyckad, med nakna väggar. Men nu under julen är den överdragen med bonader både 
till väggar och loft nästan som en gästabudssal. 



För att beteckna, att det är glad och fröjdefull juletid för handen, är en grotta av granris och mossa uppbyggd 
i koret bredvid altaret. Och på en mark av lingonris tronar där en jungfru och ett Kristusbarn, vilka äro 
skurna i trä av en slöjdkunnig man i Mora socken. 

Framför grottan brinna många små ljus, som äro skänkta av lantfolket, och vid deras milda sken hava 
tankarna, så snart som folket inträtt i kyrkan, förts långt bort till det fjärran Österlandet, till fro mm a herdar, 
som i tysta natten hört himmelens änglar sjunga och spela, och till heliga visa vandrare, som tågat genom 
spåiiösa öknar, ledda av en stjärna. 

Ute stål - kall vinter med skarp nordan, och vid gudstjänstens början rådde en isande köld även i kyrkan, men 
då så mycket folk är sammanpackat där, har det så småningom nästan blivit varmt. Den vita randen av 
rimfrost, som löper runt om taket som en list, börjar mörkna och försvinna. 

Allteftersom mässan har skridit framåt, ha också människornas sinnen blivit ljusare och gladare. Från 
julkvällen i det fjärran Österlandet ha tankarna förts till julen i hemmet, till barnen, som leka i julhalmen, till 
hela den goda jultiden. 

Nu skall då äntligen arbetet vila en tid. Mjöd är bryggt, bröd är bakat, och julmat står framdukad på bordet i 
var stuga. Över hela den rika Mora socken skall stå gästabud efter gästabud. 

Och nu mot slutet av gudstjänsten ha bönderna fallit på knä, ödmjukt nedböjda inför altaret, där prästen 
skaffar dem fred med deras Gud och öppnar för dem himmelrikets portar. 

Blott de hava gjort sin gudstjänst, skola de kasta ifrån sig alla bekymmer. De skola gå på dryckeslag i de 
långa, mörka kvällarna. De skola löpa på skidor genom skog och mark till avlägsna gårdar och besöka 
fjärmare vänner och anförvanter. 

Allt folket upplyfter sina hjärtan till Gud och tackar honom för att de nu än en gång utan oro få glädja sig åt 
det jordiska. Ty under många år ha Morakarlarna måst utföra ständiga krigståg, och omsorg om hela riket 
har vilat på bönderna här uppe vid Siljan. Men nu är åter fred i riket, och till styret är kommen en god 
konung. 

”Vi tacka dig, Flerre Gud”, mumla bönderna, ”att vi fått en konung, som är menige man huld och nådig. 
Änskönt han är från utlandet kommen, veta vi, att han ej skall sätta över oss hårda och giriga fogdar eller 
låta mäktiga herrar handla mot lag och rätt oss till skada. Flan är en klok man, som förstår, att det är bonde 
och borgare, som uppbygga riket.” 

”Vi tacka dig, Flerre Gud, att vi få njuta fred nu i julens tid, då den kan njutas med mesta lyckan.” 

Längst framme i kyrkan ligger på knä en storbonde från Morkarleby. Han tänker på att han nu sttax på 
nyåret skall rusta till bröllop åt sin dotter. ”Må nu Gud stå oss bi med fred och god tid, så att min dotters 
bröllop äntligen kan bli firat”, tänker han. ”Två gånger förut har jag rett till detta bröllop, men alltid har 
örlog kommit i vägen.” 

Men något bakom honom ser man en liten man, som är hemma långt norrut i socknen, borta ibland stora 
skogshöjder, och som har så lång väg till kyrkan, att han kommer dit knappast mer än en gång om året. Han 
har i många år fått sin boskap riven av björn och varg, och nu tackar han Gud och tänker: ”1 år skall jag 
säkerligen kunna församla mina socknebor till storjakt på vilddjuren. Gud vare lov, att det nu en gång kan 
gå löst på björn och varg och att vi slippa gå ut mot människor.” 


Alldeles framme vid altarringen ligger en vithårig gubbe. Han tänker på sin stuga, som är fallfärdig och som 
han ämnar bygga om. Han ber till Gud, att det ej skall ske mer ofrid i hans tid utan att det måtte bli honom 



beskärt att resa en ny bostad på sina fäders gård, innan han skall tagas bort i döden. 


Men alla hustrur i Mora socken tacka Gud för att de nu skola få behålla sina män och söner vid hemmet. 

”Nu i år”, säga de, ”skola vi baka bröd och röka korv och kärna smör och fylla ränslarna åt våra män och 
söner så fulla, att remmarna knappt kunna hålla. Men då de vandra bort, skola de ej gå ut i ofruktbart krig, 
utan de skola gå ut på svedjeland och så oss råg, de skola gå på jakt och fiske och komma hem med de stora 
älgarna och den röda laxen. De skola hugga vår ved och odla vårt lin och freda oss för stigmännen. I år skola 
ej vi kvinnor behöva sköta både hästen och kon, både plogen och sländan, både slagan och grytan, både 
släggan och sleven.” 

Alla de unga karlarna och kvinnorna låta tankarna gå till juldansen i de stora stugorna och till kappkörning 
på Siljans is och till de heliga tre kungars dag, då Herodes och Judas och alla Jesu män och följeslagare 
skola draga genom kyrkbyn i rik påklädnad på frustande hästar. 

Nere vid dörren stå fattiga djäknar från Västerås, som äro utsända till att tigga sitt bröd i dalsocknarna, och 
även de tacka Gud för att freden är rådande i landet. ”Nu kunna vi fattiga djäknar vänta att få oss månget 
gott mål mat, då vi hava sjungit våra sånger vid stugdörrarna.” 

Och nära dem uppehålla sig två tyska krämare. De le över hela ansiktet, ty det förefaller dem, som om 
sådana tider nu nalkas, då människor skola få tillfälle att köpa sig smycken och njuta av livet. Och de tänka 
på att det till sist skall lyckas dem att samla så många goda mark silver, att de kunna få vända åter till det 
saknade fosterlandet. 

Och då mässan äntligen är slutad, känner envar den största frid och lycka och reser sig glad och går ut för att 
helt stilla vandra till sitt hem. 

Ute på marken ligger snö och glittrar i skarpt solsken. Män och kvinnor komma ur kyrkan höga och ståtliga, 
rikt klädda i brokiga dräkter. De hava pälsarna fästa med stora silversöljor. Vid bältet blänka dyrbara 
spännen. Tofsar och band fladdra från huvudbonaden. 

En och var i skaran blir glad av att se på de andra, som lysa präktiga mot den vita snön. Han blir också glad 
av att se ned över den stora bygden med de präktiga gårdarna. Han vet med sig, att han ser ut över den 
mäktigaste orten i hela riket. ”Här skola vi alla njuta den största frid och glädje i julens tid”, tänker han. 

Men i detsamma stiger en främmande man upp på en hög kulle invid kyrkan. Han är klädd i sliten 
bondjacka, som bär stora revor efter vandringar i oländiga skogar. Hans ögon äro vilda och skarpa som på 
en stigman, som ständigt är van att speja efter fiender. Han är sårad och ombunden, han bär vapen, och hans 
stämma stiger med skingrande ljud mot höjden liksom en förtvivlads. 

Och han kallar dem till vapen för att fördriva den utländske våldsmannen, som vunnit landet. Han kallar 
dem mot den vilda tyrannen och hårda löftesbrytaren. 

Han kallar dem till strid, både bonde och präst, både kolare och stigman, både krämare och djäkne. Han står 
i den starka nordanvinden på kullens topp och ropar, att de än en gång måste gå ut och frälsa Sveriges land. 

1903. 

VINTER I DALARNA. 

Sommarens liv var så kraftigt. Hösten måste arbeta i flera månader, innan han kunde fördriva det eller döda 
det. 

Det långa utslocknandet började ute på åkrarna. Rågen gulnade, havren vitnade. Människor kommo och 



hjälpte till med liar och skördemaskiner, och åkrarna sjönko stilla ner till glädjelös overksamhet. 


Sedan kom turen till lundar, skogar och busksnår. De berövades ännu inte sina blad, men under långa, 
stormiga regndagar jagade hösten bort deras små sommargäster. Småfåglarna flyttade, fjärilarna lade 
samman sina vingar och dogo en lätt död, spindlarna upphörde att vittja sina nät, myrorna lade sig att sova 
djupt nere i sina stackar. 

Därpå trängde hösten in i trädgårdarna. Blomknopparna ville inte mer slå ut utan hängde mjuka och 
vissnade. Astrarnas och georginernas tunga blommor bräcktes av stormen, hallonen blevo vattniga, svarta 
och gula löv skräpade på gångarna. Höstens närvaro märktes allt tydligare. Det var inte annat att göra än att 
bärga vad som fanns kvar av ärter och bönor och lämna trädgårdarna åt sitt öde. 

Till allt detta hade hösten behövt väl en månad. Men nu tog han nattfrosten till hjälp, och sedan tycktes allt 
gå fortare. Tack vare den förmådde han människorna att i all hast plocka upp potatis och rovor ur jorden, att 
ta ner frukten, att linda halm om rosenbuskarna och att täcka rabatterna med granris. Frosten kom trädens 
blad att gulna och lossna, och stormen kastade dem till marken. Det började se dött och höstlikt ut överallt. 

Ännu var dock inte allt liv utsläckt. Men efter att ha begagnat sig av regnet, stormen och frosten, tog hösten 
också mörkret till sin hjälp. Då utrymdes och stängdes de sista sommarvillorna, turisterna visade sig inte 
mera på vägarna, till och med de stora surrande höstflugorna somnade av. Slutligen flyttade även krukorna, 
och kajorna kretsade inte längre kring kyrktornet. 

Härmed var det väsentliga gjort, men det återstod dock något arbete. De envisa tistlarna satte nya knoppar, 
ogräset bredde ut sig på de tomma trädgårdslanden, gräsmattorna höllo sig gröna liksom på trots. 

Det var inte alls säkert, att naturen var död. Marken var ännu mjuk, och sjöarna voro isfria. Bara solen 
visade sig, kunde den ännu locka fram gröna strån och små, ängsliga höstblommor. 

Den första snön kom, och hösten trodde ett ögonblick, att hans verk var fullbordat. Men snön hade fallit på 
ofrusen mark och i öppna sjöar. Den försvann efter några timmar. 

Äntligen, fram emot jul kom den skarpa kölden och i och med detsamma förstod hösten, att hans arbete var 
slut. Vattnet hade blivit till is, marken till sten. Varje livsgnista, som sommaren hade tänt, var utsläckt. 

Och hösten lämnade sin spira till vintern. ”Nu är allt i bästa skick”, sade han. ”Björnen sover i idet, 
människorna hålla sig inne i bostäderna, himlen är blek, solen maktlös. Allt är stilla. Akta dig för att väcka 
det.” 

Och vintern tar spiran. Under några dagar regerar han med järnhård köld. Allt förblir' så stilla och dött, som 
han kan önska. Men det är, som om vintern inte vore fullt säker. Den vill inte se det minsta spår av 
sommaren. 

Så låter den snömassorna välta ner den ena dagen efter den andra. Himlen sjunker tung och grå ända ner 
mot jorden. Inte ett ljud hörs. På gator och vägar blir' det stilla. Snön bara faller och faller. Den tyckes vilja 
begrava hela jorden. Hon var död redan förut, nu är det, som om den skulle bli begraven, nersnöad. Sömn 
och vila är allt vad som återstår. 

Så upphör till sist en natt det stora snöfallet. Drivorna ligga höga och djupa. Nu måtte ju livet äntligen vara 
riktigt kuvat. Nu kan ingenting väcka det. 

Men knappt har' snön upphört att falla, förrän det pinglar av bjällror på vägen, vedkörarna färdas fram i den 
tidiga morgonstunden med sina lass, en timme efter dem kommer den breda snöplogen med stor ståt, dragen 



av tre par hästar. Så rycka snöskottarna ut i hela skaror, väpnade med skövlar och spadar såsom 
lantbruksarbetare. 


Det ser ut, som om vintern hade misstagit sig. Det ser ut, som om livet skulle välla fram på nytt just ur snön, 
just ur den djupa, kalla snön, som skulle begrava det. 

Ungdomarna storma ut i snön med friska röster och röda kinder liksom nyvakna. Snön har kommit. De bli 
som sprittande av liv. De kunna inte nog fort få fram skidorna, kälkarna och sparkstöttingarna. 

Det är ett sådant liv på den mjuka mattan, som täcker marken. Man kan knappast mer säga, att det är vinter. 
Det är ett slags sommar. Himlen lyser på nytt högblå. Träden stå i skrudar av snö och rim och ha återfått sin 
skönhet. Snön strålar ut ljus både natt och dag och håller mörkret borta. 

Det är verkligen ett slags sommar. Marken har inga blommor, men tusentals små gnistor leka och glittra på 
snön. På gårdarna byggas snöhyddor liksom man på sommaren sätter upp tält och lövsalar. Bonden drar till 
skogen för att skörda, yxan går i stället för lien. Ved och timmer bärgas till gården. På sjöarna sopas 
skridskobanor på isen, om kvällarna ljuder musiken ute i det fria. Dansen går, som om det vore midsommar. 

Turisterna börja åter draga ur städerna ut på vägar och stigar. Lekar och tävlingar börja. På den vita snön 
tumlar och leker livet lika glatt som på so mm arens gröna ängar. Det fröjdas och jublar där, så länge som 
snön ännu finns kvar, ända tills våren kommer och förintar den. 

1907. 

SCOUTRÖRELSEN. 

TAL VID UNGDOMSMÖTET I ARVIKA DEN 23 JUNI 1912. 

För det första skall jag be få berätta litet om tre pojkar, som jag råkade bli bekant med för ett par år sedan. 
De voro alla tre omkring 14 år, och de förde ett svårt och besvärligt liv, som inte passade deras ålder. 

Annars hade de ingenting gemensamt, de kände inte varandra och bodde på skilda orter. 

Den första av pojkarna hette Charles, och han var den som hade det värst. Han var född i Stockholm, och 
fadern var murare, men försupen, så att han hade hört upp att arbeta, och modern var en hjälphustru, som 
dag ut och dag in strävade för att skaffa bröd åt familjen. Sitt hem hade Charles högt upp i femte våningen 
av en stor hyreskasern. Det bestod av ett enda rum, där hela möblemanget utgjordes av en säng, ett bord och 
två stolar. Han hade tre syskon. Av dessa sovo de två yngsta i sängen hos föräldrarna, den äldsta systern och 
Charles själv hade sin bädd på golvet i en hop trasor. Föräldrarna kommo aldrig hem förrän sent på kvällen. 
Då var modern trött och retlig och fadern full, och han visade sig egentligen för att tvinga till sig hennes 
arbets förtjänst. Hon nekade då, och då slog han henne och barnen, tills hon gav vika. Om dagarna voro 
barnen ensamma i det hemska rummet, och det var given sak, att Charles inte satt länge inne utan begav sig 
ut på gården och gatan, och här råkade han samman med andra pojkar från den stora hyreskasernen, l ik a 
fattiga och övergivna som han, men mycket, mycket sämre. Charles hade egentligen ända dittills varit en 
snäll gosse. Han rökte förstås, och han hade svårt att säga ett ord utan att svälja, men han var inte elak eller 
förvildad till sinnelaget. Innan fadern hade börjat supa, hade familjen bott i hyggliga kvarter, och gossen 
hade icke kommit i beröring med fördärvade kamrater, men nu vid senaste flyttningen hade man kommit till 
ett hus med dåligt anseende, där det från källaren upp till vinden inte fanns annat än försupna män, utpinade 
husmödrar, dåliga, odugliga unga flickor och pojkar, som spelade kort, söpo, slogos och snattade. Man kan 
knappt tänka sig ett värre ställe i världen än detta hus med all dess smuts, trasor och elände. 

De pojkar, som Charles råkade här, lekte aldrig, det förekom inte alls i denna omgivning. Deras nöjen voro 
av sämsta slag, och de undervisade honom i allt vad man kan tänka sig av uselhet. Hans goda natur gjorde 



motstånd, men då han intet stöd hade hemifrån, intet arbete, utan bara omgavs av det onda, sjönk han allt 
djupare. Han var aldrig lycklig, utan pinades av självförakt och samvetskval, men det gick ändå så långt 
med honom, att han söp sig full som fadern och följde kamraterna ut på deras tjuvnadståg. Han stal inte 
ännu själv, men det var väl bara en tidsfråga, när han skulle komma att börja härmed. Man kunde inte se, att 
något annat väntade honom än korrektionsanstalten, fängelset, ett långt liv i elände, utan nytta för någon. 

Detta var nu den första gossen. Den andra hette Sten, och han bodde inte i Stockholm, utan i en av de större 
landsortsstäderna. Hans far var rätt förmögen, och han hade det på alla sätt bättre än den stackars Charles. 
Han gick i storskolan, och han hade rätt gott huvud, så att det gick bra för honom. Det var egentligen bara 
en sak, som fattades honom, och det var friska nerver. 

Han läste jämt, jämt, i ständig fruktan för att icke kunna sin läxa, för att få sitt betyg sänkt, för att inte vara 
den sämsta. Han satt uppe till långt in på nätterna, hans kinder blevo hemskt bleka, han blev närsynt, 
förfärligt tafatt och gick krokig med insjunket bröst. Han skulle ha varit löjlig att se på, om det icke väckt 
ens oro att tänka på vad det skulle kunna bli av honom, vilken av livets krävande sysslor han skulle kunna 
sköta i en framtid. Och med all sin pliktuppfyllelse var han icke nöjd med sig själv, han led omedvetet av att 
föra ett liv, som inte passade hans ålder, och han blev plågsamt retlig. Än for han ut mot sin omgivning, än 
gick han dyster och ruvade över sina olyckor och undrade på om det inte kunde vara lika så gott att göra slut 
på alltsammans. 

Nu bara några ord om den tredje pojken, han, som hade det bäst. Han hette Erik, var son till en fattig torpare 
och bodde långt borta på landsbygden. Han hade knappt någon aning om de frestelser, som omgåvo 
Charles, och han var inte förläst och nervös som Sten. Det var mycket troligt, att det skulle bli en bra karl av 
honom en gång, men man skulle vilja säga, att han höll sig för lågt nere. Han saknade uppryckning och 
upphöjda exempel. Han fick inte lära att älska renlighet, han tyckte inte om att hjälpa far och mor. Han var 
ohövlig och olydig hemma, och då han kom bort, var han så blyg, att han inte tordes säga ett ord. Han var 
inte dum, och det gick inte illa för honom i skolan, men han fick inte lära vad han bäst behövde veta: huru 
han skulle kunna arbeta sig upp, så att han av toipet därhemma, som nu närde honom med knapp nöd, skulle 
kunna få riklig bärgning. Föräldrarna klagade jämt, att de med allt sitt arbete aldrig fingo det bättre. De 
kände sig tillbakasatta och vanmäktiga, och pojken tänkte naturligtvis, att inte ville han leva samma 
otacksamma släpliv som de. Han skulle, så snart det var honom möjligt, över till Amerika. 

Det stod alltså inte riktigt bra till med honom heller. Det var nog tämligen givet att, om det inte på ett eller 
annat sätt kom hjälp till dessa tre pojkar, så skulle de gå förlorade för sitt fosterland. 

Men hjälp har kommit, åtminstone till två av dem. Huru detta har kunnat ske, det är vad jag nu har att tala 
om. 


Vi måste, för att kunna förstå den rörelse, som i dessa dar har uppstått för att hjälpa ungdomen till att få leva 
ett naturenligt liv, förflytta oss till en liten stad i Amerika. Det är bara en helt obetydlig ort, men det finns 
naturligtvis en hel del fabriker, en mängd fabriksarbetare och arbeterskor och en massa arbetarebarn. Och de 
där barnen återigen äro allesammans så gott som utan hem. Far går på arbetet från tidig morgon till sena 
kvällen, mor likaså, och den lilla stund de äro fria tillbringar fadern mest på krogen, medan modern har så 
mycket arbete med att ställa och rusta i hemmet, att hon inte har tid att tala med barnen. Dessa gå i skolan, 
det är klart, men då skolarbetet är slut, driva de omkring på gatorna och samlas i klungor i gathörnen. Utan 
sysselsättning som de äro och utan tillsyn, ta de sig till med all möjlig odygd, de bli ungefär sådana som de 
kamrater, som den stackars Charles råkade ut för, en hel hord av små elaka varelser, som till en början bara 
slå dank och röka men snart nog ta sig till med att supa, spela och snatta. Deras språk består inte av annat än 
av svordomar och okvädinsord, och förvildade som de äro, söka de bara ställa till ont, retas med 
förbigående, pina djur och förolämpa gammalt folk. 



Dessa pojkar äro förenade i ligor, och en av dessa ligors förnämsta mötesplatser ligger strax utanför staden, 
en vidsträckt, öde tomt, där det finns en rätt stor träddunge, genomfluten av en liten ström. Här leva 
pojkarna sitt vilda liv, och stadsborna gå inte gärna åt detta håll, nästan rädda för att bli överfallna, om inte 
med annat så åtminstone med grova ord och tillmålen. 

Emellertid hände nu, att just den tomt, där barnen trivas bäst, blir - inköpt av en rik man, en nu - Moale, som 
ämnar anlägga en villa där och ordna en trädgård. Han och hans arbetare ko mm a till stället, köra bort 
pojkarna och börja röja av platsen. 

I första ögonblicket måtte ungdomarna ha blivit tagna med överraskning, de läto verkligen köra bort sig. 
Men nästa dag ha de fattat nytt mod, och de återvända till tomten. De bliva bortdrivna på nytt och komma 
igen på nytt. 

Man får tänka sig, att detta är en liten stad, det finns nästan ingen polis, barnen äro vana att få sköta sig 
själva, de bli upprörda över att någon vågar köra bort dem ur deras tillhåll, hålla långa överläggningar och 
bilda en riktig liten sammansvärjning. Det är fråga om ingenting mindre än att ta tillbaka tomten från mr 
Moale. 

De förstå mycket väl hur de skola förmå sin fiende att rymma fältet. De anstränga sig helt enkelt att göra 
livet outhärdligt för honom. Om han planterar en växt, låta de den stå, tills den börjar blomma, men då 
förstöra de den. Om han reser en byggnad, hindra de honom inte, men då den är färdig och nymålad, 
ko mm a de och klottra den full med oanständiga inskrifter. Mr Moale vill inte låta driva sig från sin egendom 
av en skara okynniga pojkar, och han försöker få deras föräldrar att ta dem i tukt. Men då finner han, att man 
nästan kan säga, att de inga föräldrar ha. Han klagar i skolan hos deras lärare. Deras lärare tala allvarsamt 
med dem, förehålla dem huru orätt de göra, och allt blir - som förut. 

Då intet annat hjälper, beslutar sig mr Moale att omge hela lägenheten med en mur, och han reser denna så 
hög, att han antager, att pojkarna inte skola kunna klättra över den. Pojkarna hålla sig stilla tills det dyrbara 
arbetet är fulländat. Men då klättra de över en natt, stjäla bort nu - Moales kaninungar, avrycka hans rosor 
och trampa ned hans jordgubbar. 

Då kallar mr Moale till sig en hjälpare, som han borde ha vänt sig till förut. Det är hans goda vän Ernst 
Seaton, en man, vilken det senaste året försökt förbättra sitt lands ungdom genom ett nytt 
uppfostringssystem, som han har färdigt i tankarna men som hittills inte blivit mycket använt. Ernst Seaton 
kommer till nu - Moale, lyssnar på hans klagomål och blir inte mycket förvånad. 

— Ja, säger han, du har rätt att beklaga dig, men vad annat kan man vänta. Tänk på att vi överallt i hela vårt 
land låta en massa barn växa upp utan hem. De bli lika vilda som de hemlösa kattorna, som stryka omkring 
på taken. Varför skola de inte stjäla och göra odygd, då de intet annat ha att roa sig med? Och tänk på att 
dessa elaka apor skola växa upp till män och skapa vårt lands framtid. Det blir Amerikas undergång, om det 
får fortsätta som hit t ills. 

— Du har rätt, säger hans vän, man måste försöka göra något. Här har du fria händer, gör vad du kan. Ernst 
Seaton griper genast verket an. Mr Moale ställer arbetare till hans förfogande, och han företager sig att i den 
lilla skogsdungen, där pojkarna helst vistas, upprätta ett indianläger. Man reser en hel rundel av tält, förser 
dem med kokkärl, skinnfällar att sova på, en del verktyg, lassorep och pilbågar. Man anordnar den stora 
rådsplatsen mitt i lägret, skaffar ett par åsnor, höns, getter och annan egendom. När allt är färdigt, sändes en 
inbjudning till 12 av stadens pojkar att komma och bo och leva indianliv hos deras gamla fiende mr Moale. 
Pojkarna rycka på axlarna och ge föraktfulla svar. De ana något slags försåt, de vilja inte ha något att göra 
med mr Moale. 



Det var kanske i alla fall litet påkostande att inte få leva i det där indianlägret. Ernst Seaton hade skickat 
flera arbetare med bud till pojkarna, så att de hade sett litet av anordningarna och även berättat om dem för 
kamraterna. Men det var ingen tanke på att de skulle mottaga något av mr Moale. De ville icke försona sig 
med honom. 

Den dagen, då öppningshögtidligheten skulle försiggå, var man i stor spänning ute hos mr Moale. Portarna 
till inhägnaden stodo vidöppna, och elden var tänd under lägergrytorna, men inga indianer visade sig. Seaton 
kände sig olycklig, och hans vän började smått att göra narr av honom, då man helt hastigt får höra storm 
och brak utanför muren. Ja, skrik och tjut och tramp förnimmas verkligen, och sannerligen är det inte 
indianer, som äro i antågande. Så rusa de in, inte 12, utan 50 till antalet. Var och en av de först inbjudna 
hade trott sig göra Seaton en glädje genom att ta med sig ett halvt dussin andra. Seaton är också glad över att 
se dem där, men sannerligen de annars äro inbjudande att göra bekantskap med. Det är barn, som växt upp i 
vanvård och svält, de äro ruskigt klädda, och deras ansikten ha ett illvilligt och ondskefullt uttryck. 

Ingen av dem tycks ha för avsikt att uppföra sig hyggligt och städat. De förklara först, att de vilja bada. De 
få bada, och de föra ett förfärligt väsen under badet. Däipå förkunna de, att de vilja ha mat, och mat få de, 
men lägrets förråd, som voro avsedda att räcka för flera dar, äro slut med denna enda måltid. Då de nu äro 
mätta och trötta, får Ernst Seaton tillfälle att tala vid dem. Han berättar för dem om de stolta och kraftiga 
stammar av rödskinn, som fordom hade ägt landet, berättar hur de levde fria i sina skogar, livnärde sig av 
jakt och fiske och hur skickliga de voro att skjuta med båge, kasta lasso, hur sköna kläder de tillverkade åt 
sig, hur stolt de handlade, hur väl de talade, hur okänsliga de voro för plågor. 

Gossarna höra på med uppmärksamhet. Detta var något, som tilltalade dem. Detta var icke något predikande 
och undervisande, utan det var något, som det verkligen kunde vara lustigt att vara med om. De gingo in på 
att bli indianer och taga namnet De svarta kattornas stam. Den värsta bland dem valde de till anförare. Ernst 
Seaton och mr Moale fingo bli stammens trollkarlar, som skulle ge goda råd och bota sjuka. 

Däipå stiftades lagar med stränga straff för stöld och lögn, för ovärdigt talesätt, för odygd, för allt, som icke 
anstod tappra och dygdiga indianer. 

Truppens första åliggande var att vakta mr Moales gård, och detta utfördes utmärkt, från denna dag stals 
inte ett körsbär, krossades inte en drivbänksruta. 

Men inte nog härmed. Den unga indianhövdingen hade blivit intresserad och ville ha en lydig och ädel trupp 
under sig. Man lämnade nu honom och hans pojkar mycken frihet att regera sig själva, och de upprätthöllo 
ordning på ett beundransvärt sätt. Under tiden lärde och undervisade man dem i en mängd arbeten, som en 
fri indianstam måste kunna för att livnära sig i skogen, och detta var av stor vikt för dessa lättingar. Men det 
bästa de lärde av sin indianlek var kanske, att de på nytt blevo barn, frigjordes från de vuxnas ovanor, lärde 
sig leka, lärde sig att bli glada och goda. 

Denna Seatons första framgång blev naturligtvis bekantgjord i tidningarna. Jag har sett den berättad i 
svenska tidningar flera gånger. Samtidigt följdes det exempel han givit på många håll. Det fanns överallt 
människor, som hade blivit upprörda över ungdomens tilltagande förvildning, dessa upptogo hans tanke, 
och innan året var slut, funnos i Amerika över 100,000 av dessa Seatons indianer, som de kallas. Det är 
pojkföreningar, som genom självstyrelse, liv ute i det fria och kroppsövningar, vana vid lydnad, försöka 
utbilda glada, starka människor, och säkert har denna Seatons idé gagnat hans land mer än om han hade 
erövrat en provins. 

År 1904, då Seaton hade vunnit denna stora framgång, reste han över till England. Han visste nogsamt, att i 
detta de stora fabriksstädernas land måste det finnas en mängd barn, som behövde hans nya uppfostran, och 
han ville söka utbreda kännedom därom även till dem. 



På denna resa sammanträffade Seaton med Baden-Powell, en engelsk general, nyss hemkommen från 
Sydafrika, där han först hade deltagit i boerkriget och sedan tjänat kvar som ordnare av den ridande 
poliskåren på landsbygden. Ernst Seaton hade redan förut hört talas om generalen. Han hade läst i sina 
tidningar under kriget om hur denne försvarade Mafeking mot boerna, en stad, som vid krigets början 
knappt hade några befästningar - alls men som han med brådskande hast satte i försvarstillstånd och där - han 
sedan höll ut månad efter månad. Detta försvar - var - nästan det enda uppmuntrande, som han hörde från det 
sorgliga kriget, därför att befälhavaren var - en lika glad som tapper man. Han spelade sina fiender många 
roliga puts, och han uppehöll sina truppers mod i alla de lidanden, som följa en belägring, genom sin 
glättighet och sin vinnande personlighet. 

Seaton visste också, att Baden-Powell inte bara var - en glad och tapper, utan också en god man. Han hade 
hört huru han efter kriget hade ansträngt sig för att införa bättre förhållanden i det erövrade landet, att hans 
polismän hade särskilda order att inte ådagalägga någon vrede eller häftighet, utan handla med kärlek och 
vänlighet mot alla. De skulle bemöda sig att utöva rättvisa, så långt som Gud uppenbarade den för dem. 

Men vad Seaton icke visste, det var - , att Baden-Powell gick och kände ungefär - samma ängslan som han. Han 
oroade sig som han för sitt lands framtid, därför att dess befolkning inte tycktes äga kraft att bära upp dess 
storhet. 

Baden-Powell tyckte efter sin hemkomst från kriget, att vart han vände sina blickar - mötte han i sitt hemland 
småaktigheten och egennyttan. Han kunde inte komma till bottnen av en människa, utan att denna visade sig 
svag och karaktärslös. Det var - ett trångsinne över tiden, det fattades mod och lust till uppoffring, till glädje, 
det fattades sinnets lyftning mot Gud. Det fanns ju ännu oförvitligt folk, men det saknade förmåga till 
stordåd och till glad tro på t illvaron. 

Han ville ändra och hjälpa, men han stod rådvill, ända tills han råkade amerikanen, som talade med honom 
om sina gossindianer. Då blev det klart för generalen vad han hade att göra. Han skulle försöka, han också, 
att uppfostra sitt lands ungdom. Vad tjänade det till att söka påverka de vuxna, de voro ändå sådana de voro. 
Nej, han skulle göra början med gossarna. 

Men generalen tänkte icke på att förmå de engelska barnen att leka indianer, detta låg väl avsides för dem. 
Däremot kom han nyligen från ett ännu nära nog vilt land och hade sett huru de européer, som hade slagit 
sig ned där - ute, klädde sig, huru de förstodo att skaffa sig sitt uppehälle i vildmarken, hur de kunde spana 
upp ett villebråd, förfölja en fiende, dölja sig för förföljare, laga mat, göra upp eld, baka bröd. 

Han upptog hos sig många av de amerikanska idéerna också, såsom att gossarna skulle bilda små kårer, som 
styrde sig själva, att dessa kårer skulle ha indianska namn, att de skulle ha sina särskilda signaler, som 
efterapade djurläten, m. m. sådant. 

Efter något år lämnade general Baden-Powell armén för att helt och hållet ägna sig åt den engelska 
ungdomens uppfostran. Hösten år - 1907, då han hade sina planer färdiga, samlar - han omkring sig några 
pojkar, för dem ut på landet i ett läger och lär - dem att sörja för sig själva. Han kallade dem spejaregossar — 
boyscouts — med tanke på de förslagna spanare han hade lärt känna under kriget. Men han nedlägger en 
helt annan mening i ordet. Vad dessa pojkar - skola spana efter, det är - efter tillfällen att göra gott. Ingen 
spej argosse får - låta en dag förgå utan att göra en god gärning. 

Det är ur Baden-Powells stora, ädelmodiga hjärta, som denna sista regel är hämtad. Han vill göra sina gossar 
till små riddersman, goda, ädelmodiga, artiga, öppna, behagliga i sitt uppträdande. 

År 1908 på våren gav Baden-Powell ut en bok, som nu är - känd och läst över hela jorden. Han säger däri 
bestämt ifrån, att den uppfostran vi i dessa dagar - ge våra pojkar går - i orätt riktning. Det finns hos varje 



pojke, säger han, en mängd kraft och hänförelse, men detta måste framkallas och stärkas genom en 
uppfostran, som rättar sig efter pojkarnas natur. Som det nu är, fattas det pojkarna en säker ledare på den 
korsväg i livet, dit de en gång måste komma och där de ha att välja mellan gott och ont. 

Baden-Powell vill vara en av dessa ledare, och för att lyckas har han uttänkt en ny metod. Han vill för det 
första föra ungdomen ut i det fria. Deras kroppar måste stärkas och göras motståndskraftiga och starka. Men 
det viktigaste för honom är karaktärens fostran. 

Den metod han använder därvidlag är den gamla beprövade, att framkalla det goda hos barnet genom att 
visa att man tror på dem. 

”Jag litar på dig”, säger han till sina små riddersmän, ”en spejargosses ord är heligt.” När en ny pojke blir 
intagen i truppen, ställes han upp framför fanan, och med tre fingrar upplyfta avlägger han en trefaldig ed: 
jag lovar att tjäna Gud och konungen; jag lovar att göra allt vad jag förmår för att bistå min nästa; jag lovar 
att följa spejargossarnas lag. 

Denna spej argossarnas lag har tolv artiklar, som lyda på detta sätt: 

En spejargosse kan icke ljuga. 

En spejargosse kan icke bedraga någon, icke svika ett förtroende ; han är trogen mot sin husbonde och vakar 
över hans egendom. 

En spejargosse förstår att alltid göra sig nyttig. Han bör göra åtminstone en god gärning varje dag. 

En spejargosse är vän med alla sina kamrater och med alla människor. 

Han ser icke till om den han råkar är rik eller fattig, han är hövlig mot alla, fr a mför allt mot de gamla och 
mot kvinnor. 

Han är god emot djur. 

Han är lydig emot överordnade. 

Han är alltid i gott lynne. 

Han är uthållig och låter sig inte skrämmas av några svårigheter. 

Han är arbetsam, förtänksam, sparsam. 

Han är renlig till sin kropp, till sina tankar, sina ord. 

Han gör aldrig något skamligt. 

Det är icke så litet, detta, som begäres, och inte så lätt. För att göra det lättare för gossen, får han sin 
uniform, som skiljer honom från de kamrater, som gå och driva på gatorna. Den är visserligen av enklaste 
slag, en brun skjorta av kakityg, ett par korta byxor, en bredskyggig hatt, en rensel och en grov käpp. Man 
skall inte tro. att det är meningen att härmed ge pojkarna smak för krigaryrket. Spej argossen har intet mer 
med detta att beställa än t. ex. frälsningsarméen, men uniformen visar, att han hör till en samling ungdom, 
som vill utmärka sig genom godhet, hövlighet och arbetsamhet. De bli väl behandlade överallt, och detta 
gör det lättare för dem att handla rätt. 


Då eden är avlagd och uniformen påsatt, intages gossen i en patrull, och han föres ut i det fria. Ty det är ute, 
som han skall härdas, lära att ge akt på vad han möter, få övning nog att icke vara bortkommen i något livets 



förhållande. 


När dagen är slut, samlas gossarna vid lägerelden omkring sin ledare, då gör man bekantskap, då talar man 
om hur man har det hemma, då stärker man sitt mod genom att berätta spejargossehistorier. 

Det finns redan en hel massa sådana. Se här en av dem! 

I det mörkaste hörnet av London, där det endast bor fattigt folk och där det råder ett elände, som det knappt 
är möjligt för oss att fatta, levde två små fattiga spejarpojkar. Den ena av dem hade lungsot, och det fanns 
ingen möjlighet att rädda honom. Då han låg på dödsbädden, kallade han till sig sin kamrat och anförtrodde 
honom ett uppdrag: 

— Du vet, sade han till honom, att far brukar supa en smula, inte så mycket, men ändå mer än vad som är 
bra för honom. Det är inte farligt på vardagarna, då han har sitt arbete, men om söndagarna, då han går 
sysslolös, brukar han smyga in på krogen. Nu så länge jag har varit till hands, har jag tagit honom med mig 
till kyrkan eller till någon sammankomst, och på det sättet har han kunnat hålla sig uppe, men han går inte 
ensam till sådana ställen. Nu vill jag fråga dig om du ville ta dig an honom och hindra honom att återfalla i 
de onda vanorna. Ja, kamraten lovade detta, och sedan dess ser man honom varje söndag ko mm a i sällskap 
med den döde kamratens far till någon föreningslokal. Och det var scoutrörelsen och endast den, som har 
kunnat framkalla den självuppoffringen hos en liten gosse, som väl hellre hade tillbragt sin söndag 
tillsammans med sina kamrater. Man har också börjat räkna med scouterna där ute. Under år 1911 räddades 
300 människoliv av scouter. Man märker dem vid eldsvådor, vid översvämningar, vid alla möjliga 
olyckstillbud. Men det är nästan än mer rörande att höra hur de vid mindre prövande, mindre 
uppseendeväckande tillfällen söka bispringa sina likar. Eller vad sägs om en scout i Paris, som tog sig för att 
sopa fem smutsiga trappor i en hyreskasern! Andra äro tillhands för att hjälpa gamla fruntimmer vid 
gatuövergångarna i trängseln i de större städerna, andra hjälpa springpojkar, som ha fått för tunga bördor, 
bistå trötta tjänarinnor med deras torgkorgar. 

Det är en vacker lek detta scoutväsen, och det bör bli av oerhörd ekonomisk nytta för framtidens England. 

En engelsk scout måste lära ett yrke, en blir smed, en skomakare, en trädgårdsmästare. Helt nyligen fick 
Baden-Powell till skänks en hel lantgård för att där uppfostra jordbrukare. 

En rörelse med dessa vackra verkningar har inte gått ouppmärksammad förbi. Redan efter fyra år funnos i 
England 300,000 scouter och i kolonierna lika många, om inte flera. 

Det var en svensk, bosatt i London, författaren Gustaf Hellström, som först skrev till våra tidningar om 
saken, och han uttalade, att i denna tid, då man såg så många tecken till förfall, är scoutrörelsen det mest 
trösterika. Att leva bland spejargossar och se deras hurtiga, älskvärda sätt, det var det, som mer än annat gav 
hopp om en lycklig framtid för människosläktet. 

Sedan denna tid har rörelsen tagit väldig fart hos oss. Framstående män ha satt sig i spetsen för företaget och 
offrat det tid och krafter. Den ena kåren bildas efter den andra, och överallt ser man goda resultat. Den har 
också nått fram till min vän Charles i slumkvarteret. Han blev upptagen i en kår. Han fick litet stöd, litet 
glädje, och det var inte mer han behövde för att bli en bra pojke. Han tänker på sitt forna liv som något 
förfärligt tråkigt. Vad är det för roligt att vara ond och elak och lat? Men detta nya är roligt. Bara att få sätta 
på sig uniformen och att få ta ränseln på ryggen och bege sig ut på marsch, är ju härligt. Och tänk sedan att 
få vandra ut ur staden med kamraterna, att få laga mat under bar himmel, att få tillhöra en trupp, som kallar 
sig Grymma noshörningen, att bli hälsad med scoutropen, då man utmärkt sig! Det bästa är ändå att inte 
vara i strid med sin bättre människa, att känna aktning för sig själv. 

Och även till Sten har rörelsen hunnit. Den har gjort honom lika mycket nytta som Charles. Han börjar på 



att få färg på kinderna, mod i hj ärtat, och han blir herre över både sin livströtthet och sina nerver. 


Men till den tredje pojken, till Erik borta på landsbygden, har den inte ännu nått. Jag är rädd för att han går 
hemma under de långa söndagarna och inte vet vad han skall ta sig till. Jag vet, att Erik är den, som har det 
bäst bland de tre pojkarna, men jag tror i alla fall, att han behöver bli en uppryckt människa. Han behöver få 
sina tankar upplyfta från det alldagliga, han behöver gott kamratskap, han behöver umgängessätt, han 
behöver lära tala fritt och lugnt och se folk i ögonen. Erik behöver lära att ha respekt för far och mor, vara 
hjälpsam hemma, att vara artig mot gamla och beskydda småfåglar, och vad Erik allra bäst behöver, är att få 
litet roligt här i hemlandet, så att han icke längtar bort. 

Jag vet inte hur det skall gå till för att rörelsen skall nå honom. Men jag är säker, att den kommer. Det kan 
ju hända, att någon av dessa kårer, som äro bildade inne i städerna, ta till uppgift att sätta honom in i saken. 
Kanske får han höra talas om hur roligt Charles och Sten ha och kallar själv på undervisning. Men om det 
går så, då vill jag be Eriks föräldrar, att de göra sitt bästa för att hjälpa honom och inte ställa sig i vägen, för 
det är en stor sak, som man här vill genomföra med små medel. Det är hela ungdomens omläggning till goda 
människor. Det är vårt lands framtid, som det gäller att försäkra genom det yppersta av alla medel, genom 
de unga släktenas uppfostran till ypperligt folk. 

Det är midsommar i dag, midsommar detta år, som tycks mer fullt av löften än något år har varit på länge 
häl - i Värmland. Det fyller ens ögon med fröjd att se ut över den löftesrika naturen, och då man en sådan dag 
skall tala till människor, vill man gärna välja ett ämne, som är lika glatt och lovande som årstiden. Jag för 
min del har funnit, att intet mer passande fanns att tala om på ungdomsglädjens dag än denna gossrörelse, 
som är den mest förhoppningsfulla, som finns i denna tid. 

Och ännu ett ord. Det kan hända, att det kommer en dag, då denna rörelse inte bara vänder sig till de unga. 
Det kan hända, att de gamla och vuxna en gång ko mma till dem och säga: Lär oss att bli glada, trofasta, 
uppoffrande, lekfulla, vi vilja inte vara sämre än ni, vi, som äro edra föräldrar; ni skola föra oss an, vi skola 
lära de 12 scoutartiklarna; de äro inte så särdeles nya, vi ha nog hört dem förr en gång, då vi sutto på 
skolbänken och läste vår lillkatekes, men det skadar aldrig att få nya ord till gamla visdomsregler. 

1912. 

NÅGRA ORD OM 1914 ÅRS PSALMBOKSFÖRSLAG. 

Det mest iögonenfallande draget hos 1914 års psalmboksförslag torde vara detta, att det så föga skiljer sig 
från den år 1819 antagna psalmboken. Trots att så många (67?) psalmer ha blivit utgallrade och trots att 
närmare ett par hundra (153?) tillkommit, känner man sig aldrig stå inför en ny och främmande bok. Samma 
ordval, samma bilder, samma tankar, samma lugna, trosglada och nöjda gudstro återfinnes här som där. 
Samma rytmer och versmått upprepas med trohet och outtröttlig pietet. Parafraser av Davids psalmer och 
andra bibelställen förekomma i denna samling likasom i den föregående. Ja, samma växling mellan starka, 
besjälade dikter och alldeles intetsägande kristlig tillfällighetspoesi går också igen i den nya samlingen. 

Vid första konstaterandet av denna rätt förvånande företeelse tränger sig den tanken fram, att 
psalmboksförslaget bör ha lätt att vinna bifall från de många, som hålla den Wallinska psalmboken högt i 
ära, att övergången till det nya bör kunna gå för sig utan att väcka motstånd och förargelse. Men en annan 
tanke uppstår också: är verkligen en revidering av vår psalmbok nödvändig, då skillnaden mellan den gamla 
och den nya är så obetydlig, som den nu visar sig vara? 

Man måste ju ovillkorligen fråga sig varför ett så vittomfattande företag som en psalmboksrevidering skall 
sättas i gång, då så litet av nya andliga värden därmed står att vinna. Och man frestas att ställa sig på samma 
ståndpunkt som hovpredikanten Ahfeldt i hans ”Försvar för Sveriges gamla psalmbok”, däri han fastslår, att 



så länge som ingen oomtvistligt stor ny svensk psalmdiktare har uppstått, vars sånger, så att säga, tvinga sig 
fram till intagande, finns ingen anledning att inlåta sig på revidering. 

Denna grundsats tyckes vara så ovederläggligt riktig, att Svenska Akademien med fullt fog kunde göra den 
till sin och på grund därav alldeles förkasta de kommitterades förslag. Ty att någon stor förnyare av vår 
svenska psalmsång icke uppträtt efter 1819, det lär redan vara för var man tydligt. Om man icke visste det 
förut, skulle kommitterades förslag bära tillräckligt vittnesbörd därom. Det egendomliga inträffar, att av de 
under perioden 1819—1914 nydiktade inhemska svenska psalmer, som föreslås till införande, säkert ingen 
finns, som kan mäta sig med de bästa i den gamla psalmboken, knappt nog med de medelgoda, och att detta 
stränga omdöme framför allt måste fällas om dem, som äro författade av våra ivrigaste psalmsångare, 
medan tillfälliga medarbetare lyckats bättre. Dessa psalmer äro till största delen föga originella, välmenande 
utläggningar av förut behandlade motiv. Flere av dem göra intryck av att vara tillkomna på beställning, utan 
någon oemotståndlig inre drivkraft. Helt medvetet, och nästan som skulle det vara en förtjänst, användas 
äldre tiders vändningar och ordaval. Det sätt, varpå en del uttryck omkastas och användas i olika 
sammanställningar, påminner om ”Sigurds” berömda samling av klingande ord, som kunde hopfogas till 12 
olika festtal. — Den mest begåvade av de nyare författarna är väl Nilsson, som mestadels har en vacker 
rytm. Närmast honom står, i mitt tycke, Alin, med fast tankegång, om än oftast för torr och prosaisk form. 
De övriga tillåta sig ofta dåliga rim, oklart uttryckssätt, ja, till och med grammatikfel kunna uppspåras. Hos 
Eklund, som är en verklig vältalare på prosa, blir psalmen rätt lätt en dogmatisk utläggning, en liten 
predikan i sammandrag. 

Om kommitterades förslag endast ginge ut på att tillföra vår psalmbok ett tillskott av nyare svenska 
psalmer, kunde det alltså knappast röna något tillmötesgående från Svenska Akademiens sida. Men detta är 
ingalunda förhållandet, förslaget har också annan innebörd. Kommitterade ha beflitat sig om att uppsöka 
psalmer från vår egen kyrkas äldre perioder, från de stora tyska psalmdiktarna, från finska och norska 
psalmböckerna med flera håll och ha därvid ofta gjort goda fynd. Ingen kan ju lämpligen ha något att 
invända mot att vår psalmbok förökas med sådana skatter som Runebergs fosterlandssång, Topelii hymner, 
Franzéns sommarpsalm, den troskyldiga bröllopspsalmen ur gamla sv. psb., översättningen av ”Dies irae” 
— för att nämna några av de bästa. 

Då därtill kommer, att svenska kyrkans krav på att få ur sin psalmbok avlägsnade psalmer, som den finner i 
ett eller annat avseende olämpliga, säkerligen inte längre kunna avvisas och att berättigade fordringar ha 
framställts på psalmer, användbara vid olika slag av kyrkliga högtidsstunder och för att tillgodose ”nya 
livsrörelser inom kyrkan”, torde ett radikalt avstyrkande av kommitterades förslag icke vara på sin plats. 
Däremot skulle Akademien säkerligen kunna utföra ett viktigt arbete i den svenska kyrkosångens tjänst, om 
den företoge en noggrann mönstring både av de till utgallring föreslagna psalmerna och av deras tillämnade 
ersättare. Vid genomläsandet av det nya förslaget har undertecknad trott sig finna, att omkring ett 70-tal av 
de nu införda psalmerna, eller ungefär lika många som de ur 1819 års psalmbok utgående, skulle kunna 
användas. Härvid måste dock fästas det uttryckliga villkoret, att en del översättningar underkastas en 
noggrann revidering. Man tycker sig ana, att t. ex. de Gerhardtska psalmerna inte fått nog värdig tolkning. 

Utan att tillmäta dem någon vidare betydelse bilägger undertecknad härmed några anmärkningar, som gjorts 
vid genomläsande av de nya psalmerna. De kunna kanske tjäna att belysa ovan framkastade förslag. 

Det tyckes mig säkert, att om Svenska Akademien lyckades genomföra en hälsosam gallring, skulle på 
grundval av kommitterades förslag kunna skapas en psalmbok ännu rikare på skön och utvald poesi än den 
nuvarande. Men om denna gallring icke får företagas, utan den massa medelmåttiga, intetsägande dikter, 
som nu ingå i förslaget, skola däri kvarstå, kan detta däremot icke annat än anses alldeles förkastligt. 


1915. 



HÄLSNING TILL KVINNOROSTRATTSMOTET DEN 13 MAJ 1917. 


Det har länge gjorts gällande av motståndarna till kvinnornas rösträttskrav, och det har utgjort en källa t ill 
bekymmer även för de mest övertygade kvinnliga rösträttsvänner, att fordran på rösträtt inte framföres av 
hela den kvinnliga befolkningen i Sverige, ja, att det här ännu torde finnas många kvinnor, som inte alls 
känna någon längtan efter denna förmån. Och det råder inte heller något tvivel om att det är gott för en god 
sak att stödjas av en mängd anhängare. Vi veta ju alla hur mycket detta skulle ha underlättat vårt arbete. 
Upprepade gånger ha vi såväl från regeringen som från riksdagens partiledare blivit tillfrågade hur många 
medlemmar vi räkna i våra föreningar, och vi ha själva genom massinsamling av undertecknare sökt ge vår 
rösträttspetition den största vikt och betydelse. 

Allra helst skulle vi således ha velat, att alla svenska kvinnor — och varför icke alla svenska män? — hade 
stått eniga bakom vår fordran, men för envar, som vill ägna den allra ytligaste eftertanke åt de mänskliga 
framstegens historia, torde det snart visa sig, att detta är fåfänga och onödiga önskningar. Det är helt enkelt 
inte på det sättet, som det mänskliga framåtskridandet försiggår. I stället torde sakerna regelbundet ha det 
förloppet, att den reformsträvan, som först framföres av en ensam man eller kvinna, i sinom tid 
omhändertages av ett parti och därefter, oaktat den visst inte ännu vunnit allmän tillslutning, med hjälp av 
landets styrelse upphöjes till lag. Det är först sedan reformen har hunnit så långt och år efter år har fått 
arbeta in sig i vanor och föreställningssätt, som man kan våga hoppas på att den skall kunna tillvinna sig 
allas gillande. 

Det är på samma sätt som vi i dessa dagar se nykterhetsvännerna arbeta på att få sina åsikter upphöjda till 
lagbud, gällande för hela landet, fastän de mer än väl veta, att de ha flertalet av dess invånare till 
motståndare. Det är på detta sätt som i förra tider de stora religionsförändringarna försiggingo. Inte ett 
ögonblick lär Gustav Vasa ha funnit nödigt att på övertygelsens väg göra alla sina undersåtar till 
sannskyldiga protestanter, innan han här införde protestantisk kyrkoförfattning. Man kan också lätt 
föreställa sig hur avskaffandet av allmänt förekommande missbruk, såsom träldom och blodshämnd, måste 
ha försiggått. Det har varit ett fåtal människor, som, rörda av kristendomens kärlekslära, ha rest sig mot det 
fäderneärvda eländet. De ha framtvingat det av lag befästade förbudet, och därpå ha de gamla osederna 
blivit alltmer ovanliga, ja, så glömda, att man inte mer kan tänka sig, att de i detta land ha varit rådande. 

Då vi nu hoppas, att den kvinnliga rösträtten skall ko mm a att genomföras på ett liknande sätt, så vilja vi 
genast erkänna, att detta inte är något idealiskt tillvägagående. Hur många förhoppningar korsades inte, då 
kristendomen genonr ett kungligt eller kejserligt påbud infördes i ett land! Ivrare och drömmare lära ha 
väntat sig ett himmelrike på jorden. Verkligheten visade, att eftersom en så ofantligt stor massa av liknöjda 
och missnöjda bekännare hade tillförts den nya religionen, förblev världen just sådan den var, och de goda 
verkningarna framträdde först långsamt efter generationers tåliga, målmedvetna arbete. 

Och vi veta, att förhållandet skall bli detsamma vid vår reform. Den dag, då kvinnorna erhålla full 
medborgarrätt, skall inte utmärkas av några omstörtningar. Världen skall förbli sig lik, inte bara i tio, utan 
kanske i hundraden av år. Om vi, i det ögonblick vi vinna vår seger, hade hela nationens kvinnor bakom 
oss, vore det ju en annan sak. Om alla vore tränade till att se bristerna i samfundslivet, ivriga på att avhjälpa 
dem, det vore en annan sak. Om alla vore färdiga att offra tid och arbete för det allmänna, det vore en annan 
sak. Som det nu är, måste man avhålla sig från alla stora förhoppningar. Reformen är för stor, för oerhört 
betydande för att genast framträda till hela sin vidd. Men jästen är inblandad i brygden, och den skall sätta 
hela massan i rörelse bara den får tid på sig, men till dess fordras det tålamod. Det kan till och med hända, 
att vi skola komma att sakna dessa dagar, då vi voro få, men alla fulla av nit, av självuppoffring, av tro. 

Men till trots för att vi veta allt detta, stå vi nu här för att begära de svenska maktinnchavarnas hjälp för att 



förvandla de svenska rösträttskvinnornas önskemål till allmänt erkänd och efterlevd förordning, till ett led i 
rikets grundvalar. Och detta därför att vi veta, att sådan är vägen. Allt det andra skall ko mma sedan, inte 
hastigt, men säkert, inte av sig självt, men genom vaksamt, målmedvetet arbete. Utan lagens hjälp kommer 
det däremot aldrig. 

Varför vi begära vår rösträtt, det är ju närmast därför att vi tro, att vår hjälp behövs vid genomförandet av 
statens stora uppgifter. Vår husmoderliga erfarenhet, vår moderliga instinkt, vi tro, att dessa ha saknats 
alltför länge i statsarbetet. Men nu i detta ögonblick begära vi rösträtt kanske mest för de unga kvinnornas 
skull. Det är många skrankor, som fallit i våra dagar, många förhållanden ha ändrats, och de unga njuta en 
frihet som aldrig förr. Må denna frihet bli belagd med ansvar! Må dessa unga veta, att Sverige räknar med 
dem! Fabriksarbeterskor som studentskor, familjemedlemmar som ensamma må veta, att landet behöver 
deras omdöme, deras modiga, öppna, fria tankar. Bredvid sig själva och sina små intressen må de se 
skuggan av något strängt och fordrande, se skuggan av ett fosterland, som aldrig lämnar dem ur sikte, som 
mäter och dömer över dem och deras gärningar! 

Och så ännu ett ord! Huru små rösträttskvinnornas förhoppningar må vara, är det dock så, att våra hjärtan 
skälva av längtan efter att få pröva våra krafter, se vad vi kunna duga till. 

Må man inte längre låta oss vänta! Vi äro arbetare, som i åratal ha hållit på att samla material till ett bygge. 
Vi ha grund, vi ha ritningar, vi ha sten, vi ha bruk, men vi ha inte ännu kunnat utverka oss tillåtelsen att 
börja verket. Må den ko mma ! Må grundstenen bli lagd! Må murarna få resa sig! Varför skall så mycken 
kraft förspillas i väntan? Varför så mycken iver svalna i overksamhet? 

Må man låta oss ko mm a till verket! Vi äro såningsmän, som stå vid kanten av åkern med våra påsar fulla 
och våra händer öppna för att strö sädeskornet ut över åkern. Det har varit lång, kall vinter, hård nordan, 
frost och försenad vår. Låt oss slippa in på åkern för att gräva och så! Låt inte så mycken god vilja stängas 
ute från det stora arbetet! Låt inte så många nya uppslag och tankar driva bort med vinden! 

Vi äro tiggerskor. Vi lida av hård tid, vi tyngas av förtvivlan, vi ha sedan år tillbaka endast hört om olyckor, 
vi äro nästan färdiga att digna av trötthet. Låt ko mm a en smula glädje till oss! Låt oss möta än en gång 
medkänslan och barmhärtigheten. Hur härligt måtte det inte kännas att i tider utan hopp vara den, som 
skingrar mörkret och låter en aning av ny, oväntad lycka stråla ner över mänskligheten! 

1917. 

TAL VID LANDSFÖRENINGENS FÖR KVINNANS POLITISKA RÖSTRÄTT MEDBORGARFEST I 
STOCKHOLM DEN 29 MAJ 1919. 

Detta är en dag, som jag aldrig trodde mig få uppleva, och jag är glad, att jag har fått se den framträda ur 
tidens gömmor och bli till verklighet. För jag må väl bekänna, att jag och många med mig, som ha tagit del i 
det kvinnliga rösträttsarbetet, vi ha nog många gånger känt oss till mods som en utestängd, som i mörka 
natten står och klappar på en väl reglad port och inte kan göra sig hörd. Man vet nog i vilken ängslan och 
rådlöshet man råkar, då sådant händer en. ”Det är ju mitt eget hem, detta, det är ju det enda ställe i världen, 
där jag har oomtvistlig rätt att bli insläppt”, tänker man, ”men här tyckes ingen tänka på att jag har blivit 
lämnad utanför. Här inne bo ju de män, som älska mig, min far, min bror, min man, varför har jag blivit 
utestängd? Jag vill ju bara ko mm a in för att tjäna dem, hur kan det ko mma sig, att ingen av dem öppnar för 
mig?” Och man dunkar och slår, tills att handsken spricker och handen flyger i blod. ”Nu borde de ju höra”, 
tänker man, och inom sig är man också övertygad om att de göra det. Det är bara det felet, att ingen vill göra 
sig det omaket att stiga upp ur sängen och öppna. Och stundtals sätter man sig ner på tröskeln och tänker 
bittra tankar om dem där inne, som för all den kärlek man har gett dem inte en gång bry sig om att se efter, 
att man har kommit ordentligt in under tak. Och timmarna gå med ängslande långsamhet. Gång på gång 



reser man sig på nytt för att bulta och ropa, men ögonblicket därefter sjunker man på nytt samman i 
förtvivlan. 


Men se, nu har porten blivit öppnad både för otåliga rösträttskvinnor och för andra, som inte en gång ha 
ansträngt sig med att klappa. Vi ha nog fått se våra medsystrar både i öster, söder och väster gå in i sina hus 
före oss, men vi äro dock varken förfrusna eller förbittrade av en alltför lång väntan. Porten är öppen. Det 
där ihärdiga klappandet och ropandet, som vi trodde utan verkan, har dock vunnit genklang inne i 
byggnaden. De ivriga önskningarna, som vi sände in genom de järnbeslagna dörrarna, ha ryckt i de 
sovandes ögonlock. Det var ändå en lycka, att vi blevo sittande kvar, att vi inte uppgåvo hoppet. Det var 
gott, att vi trots allt fortforo att tro, att genom denna port och ingen annan skulle vi bli insläppta. 

Kanske att öppnandet skedde av en ren tillfällighet. Kanske att vi fingo smyga in på samma gång som andra 
utestängda, som hade bättre röst och bättre nävar och bättre förstodo att göra sig hörda, men i alla fall, om vi 
inte hade varit där tillstädes, om vi inte hade haft tro, hopp och tålamod tillräckligt för att stanna kvar på vår 
post, så hade det goda tillfället gått onyttjat förbi. 

Och nu i denna stund, då segern är vunnen och då man kan vara glad, ”såsom man är glad, då man skiftar 
byte”, då skulle jag vilja fråga vad som är det yppersta av allt det, som vi nu ha vunnit. 

Ty bytet är visserligen stort och betydelsefullt. Det heter medborgarskap i det egna älskade fosterlandet, det 
heter förbättrad uppfostran, det heter hälsosam, stigande ansvarskänsla, det heter kvinnokaraktärens 
rensning från pjoskighet och barnslighet, det heter ökade ekonomiska möjligheter. Det heter detta och 
mycket annat. 

Men jag för min del, och jag tror också alla de andra, som ha varit med i kampen, räknar inte de sociala 
fördelarna som den förnämsta vinsten. Det yppersta skulle jag vilja säga är segern själv, detta att vi ha fått 
föra en stor och god och omöjlig sak fram till sin fullbordan. 

Nu när vi blicka tillbaka, måste vi ju tycka, att det har skett nästan genom ett under. Ty vilket litet fåtal ha 
vi inte varit, och hur svagt synes inte i dessa de våldsamma stridernas dagar vårt kampmedel, som endast har 
bestått i att tala och övertyga. 

Vi ha haft att strida mot vanor och betraktelsesätt, som voro lika gamla som världen. Vi ha haft lagar emot 
oss likasåväl som fördomar. Vi ha måst bryta ner egennyttan och undanröja lojheten. Det föreföll en tid, 
som om våra krav inte skulle kunna genomföras med mindre än att hela samhället blev omstörtat. 

Och märk väl, att vi ha inte haft pengar att lita till. Och vi ha inte ingett fruktan, vi ha inte hotat med 
revolution och uppror. Allt skulle ha kunnat fortgå som förut, även om våra fordringar hade lämnats utan 
avseende. 

Men våi' sak har segrat, därför att det var en rätt fordran, detta, att de människor, som ha fötts i detta land 
och ha fått sig det anvisat till sitt jordiska hem, inte där skulle behandlas som gäster och främlingar, utan att 
deras rättigheter och ställning måste vara som andra medborgares, därför att det är en rätt fordran, att alla de, 
som lyda ett lands lagar, också böra få vara med om att stifta dem, en rätt fordran, att alla de, som erlägga 
dess skatter, också skola få vara med om att bestämma dem. 

Men hur omöjligt har det inte tyckts vara att få detta erkänt, hur hopplöst och förtvivlat. När det nu har gått 
igenom, så tyckes det oss inte vara ett verk av vår egen strävan, utan vi känna det så, som skulle vi ha fått 
hjälp av någon väldig naturmakt. Det förefaller oss, som om vi skulle med mycken möda och dåliga verktyg 
ha arbetat på att hugga sönder ett isberg. Det har varit ett segt och långsamt och tålamodsprövande arbete 
och gjort blott små framsteg. Men så med ens ha vi fått hjälp av sol och vind och regn och värme, och på 



några få dagar har isberget förintats. 


Det är många, som i dessa dagar måste känna det på samma sätt, att de ha fått underbar - framgång i sin 
strävan för en omöjlig sak. Alla de, som ha nedlagt arbete för Finlands, Sönderjyllands, Polens, Armeniens 
hopplösa, omöjliga frihetsönskningar, alla de, som ha arbetat för världsfreden, måste känna, att de till sitt 
eget, oändligt svaga och maktlösa arbete ha fått en utomordentlig hjälp, att händelser och tillfälligheter nu 
verka för dem på ett sätt, som de aldrig vågat drömma om. 

Och om nu i våra hjärtan befästes tron på att den, som vill en stor och god sak och sätter in sitt liv för den, 
så, hur omöjligt det än må förefalla, skola en gång de tillfälligheter inträda, som skola förhjälpa den till 
seger. Om denna tro kan vinna insteg i våra hjärtan, då ha vi hunnit fram till något stort, då ha vi äntligen 
kommit till att förstå vad Kristus menade, när - han talade om den tro, som kan försätta berg. 

Om kvinnorna nu efter detta förvärva sig denna tro, vilken styrka och vilket mod skall den inte skänka dem! 
Vilken makt skulle de inte bliva i återuppbyggandet av den arma förhärjade och förvildade världen! 

Jag vet ju inte vad som hädanefter kan ko mm a att bli målet för kvinnornas gemensamma strävan. Ett är 
säkert, att den inte behöver avstanna av brist på stora, omöjliga mål att längta efter. 

Vem skulle vilja eller mäkta motstå kvinnorna, om de nu vilja ta itu med att tämja och förgöra de stora 
odjuren, som förhärja världen, om de skulle vilja lägga grymheten i band och bojor och nedgöra 
sedeslösheten eller bryta fattigdomens udd eller sätta dammar för fåfänglighet och njutningslystnad? 

Gud, som har - gjort människan sådan, att hon med alla sina fel trängtar - efter att bli herre över sina lustar och 
lidelser och vill leva ett lyckligt, harmoniskt liv, skall stå bakom dem, och världen skall inte kunna motstå 
dem. 

1919 . 

ETT MINNE. 

Det är längesedan nu, tjugufem år - åtminstone ha förflutit sedan den tiden. 

Ellen Key och jag gingo en eftermiddag och promenerade i en av Humlegårdens alléer. Vi talade om 
fredsarbetet, om dess utsikter och möjligheter, och vi uttryckte vår avsky inte bara för kriget utan också för 
krigsmakten, för allt militärväsen. Europas människor borde väl snart vara mogna tillräckligt för att avskaffa 
detta föråldrade plågoris. 

Bäst som vi gingo där, mötte vi emellertid en ung hästgardist. Ingen officer utan en menig man, men i alla 
fall en den vackraste syn, som ögon kunde skåda: smärt och lång, blåögd och ljushårig, frisk och rödkindad, 
spänstig och stark, putsad och prydlig i ljusblått med vita knappar, tofsar och snören och med klirrande 
sporrar på hälen. Till min stora förvåning gick han inte förbi utan stannade framför Ellen Key, gjorde 
ställningssteg och hälsade. 

Och nu började ett rätt så långt samtal mellan dessa två. Jag lade märke till att hästgardisten sade fröken 
Key, men hon kallade honom vid hans förnamn. Hon frågade om han trivdes i kasernen, och han tycktes 
vara mycket nöjd. Hon bad honom framföra en hälsning till en av hennes släktingar, som var - hans 
överordnade. De talade om många småsaker, som visade, att de hade väl reda på varandra. Och jag såg ett 
vackert uttryck av ödmjuk tillgivenhet i den unge mannens ansikte, då han talade med Ellen Key, och hörde 
en varm ton i rösten. 

Det är väl någon, som brukar - gå på hennes föreläsningar - och är - anhängare av hennes läror, tänkte jag. 



Men så var ingalunda förhållandet. Då Ellen Key äntligen hade avfärdat hästgardisten, berättade hon, att för 
en del år sedan hade hon nere på Gotland råkat på en fattig gosse, som hade förefallit henne så 
utomordentligt begåvad, att hon inte hade kunnat finna någon ro, förrän hon hade lagat så, att han skulle få 
den utbildning, som tillkom honom. 

Hon hade tagit gossen med sig till Stockholm för det första, och här hade hon gått omkring för att söka 
fosterföräldrar åt honom. Men hon hade fått nej hos alla, som hon hade vänt sig till. Hon hade haft en sådan 
stark tro på den där gossen, hon hade till och med vågat sig upp till Viktor Rydberg och sagt till den store 
skalden, att hon hade en värdig fosterson att bjuda honom, men han, lika litet som någon annan, hade varit 
böjd att mottaga gossen i sitt hus. 

Det hade slutat så, att det hade blivit hon själv, som hade måst åtaga sig att sörja för barnet, och det hade 
hon gjort så gott hon kunde. Hon hade hållit honom inackorderad i en enkel familj, och han hade fått gå 
igenom Borgarskolan. Rätt snart hade det dessutom visat sig, att hon hade begått ett misstag, han hade inte 
utvecklat sig till något märkvärdigt alls, men han var i alla fall en präktig och snäll pojke, och hon hade 
glatt sig åt att han skulle bli en nyttig och duglig samhällsmedlem. 

Men nu i år, just som han var färdig att börja livet på egen hand, hade han kommit till henne och förklarat, 
att han ville bli militär. Han ville gå in vid livgardet till häst. 

Och där var han nu. Hon hade inte kunnat hindra honom från att gå den väg, som tilltalade honom. 

Ellen Key berättade hela historien mera som en, som ursäktar sig för en obetänksamhet, än för att berömma 
sig av sin godhet. Och tillsammans skrattade vi åt att livet hade kunnat hitta på en sådan elakhet som att 
göra just henne till fostermor åt en soldat. 

Vi skildes åt strax efteråt, och jag tror inte, att det var, förrän jag blev ensam, som jag riktigt förstod den 
rikedom av kärlek och tålamod, som allt detta hade uppenbarat för mig. Jag kände den lycka, som omflödar 
en, då man har fått blicka in i en god människas själ, och jag har aldrig kunnat glömma den lilla händelsen. 

Men, kära Ellen Key, efter allt det vi ha upplevat under dessa sista år, kan jag inte låta bli att tycka, att det 
låg något symboliskt, något förebådande i ditt äventyr med den lille gotlandspojken. Ty var det inte så, att 
du en dag fann vid din väg mänskligheten, rik på anlag och gåvor, lovande allt tänkbart stort men 
försummad och ouppfostrad? Och ditt hjärta rördes, din godhet flammade, du ville ta dig an den förvillade, 
leda fram den löftesrika mot nya mål, mot ny lycka, mot fullödig utveckling, mot högsta fulländning? Och 
har inte detta ditt fosterbarn svikit dig liksom det andra, givit vika för våldets och maktens lockelse, blivit 
en förstörare och förbrytare, rasat mot sig själv och mot sina verk? 

Men du, Ellen Key, förblir - ändå densamma, som du varit. Aldrig har din godhet och ditt tålamod varit 
större, aldrig har du, o, uppfostrarinna, talat visare ord. Mittunder sammanstörtandet har din storhet rest sig 
allt högre, och ur förnedringen lyser du mot oss som ett hopp och en ledstjärna. 

1919. 

HJORDVARELSER. 

Jag sitter och läser ett brev från en tysk sjuksköterska. Hon ber mig, att jag skall tänka på de arma fångar, 
som försmäkta bakom mur och taggtråd i Sibirien och Turkestan. Hon har sett dem där år 1916, hon tyckte, 
att de redan då voro som en hjord, de hade förlorat något av det säregna, som skiljer människa från 
människa. De hade nersjunkit till att alla ha samma utseende, samma vanor liksom en flock boskap. 


”Ingen i Europa kan tänka sig vad det vill säga för människor att vara sammanfösta som en skara djur”, 



skiiver hon. ”Försök, om ni kan, att tänka er in i detta!” 


”Och tänk på att detta har varat i tre, fyra, ja, för somliga av dem i hela sex år.” 

”Inte ett ögonblick har jag kunnat glömma dem, sedan jag såg dem i deras elände”, säger hon, ”inte ett 
ögonblick.” 

Jag läser och läser. Det är något särskilt i detta brev, som upprör mig och skr ä mmer mig på samma gång. 

Sjuksystern skiiver inte, att fångarna svälta. Det göra de väl också, och något annat än den allra uslaste föda 
få de i alla händelser inte, men de måtte ha kunnat vänja sig vid detta, eftersom tusen och åter tusen av dem 
äro vid liv. 

Inte heller talar hon om att de äro utan kläder. Och dock kan man knappast tänka sig annat än att deras 
uniformer vid det här laget måste vara förvandlade till de eländigaste trasor. De kläder, som ha skickats dit 
bort, kunna inte ha räckt till för fångar, som räknas i hundratusental. Men många tusen av dem äro vid liv. 

På ett eller annat sätt måtte de alltså ha kunnat skydda sig för den sibiriska vinterns mördande köld. 

Inte heller skriver sjuksystern något om de sjukdomar, som härja i fånglägren. Och dock veta vi, att 
förfärliga farsoter måste rasa bland människor, som äro utmattade av hunger och köld och sammanfösta i 
stinkande baracker. Hur som helst har det funnits många bland fångarna, vilkas kroppar kunnat motstå 
sjukdomens makt, eftersom så många tusen ännu äro vid liv. 

Inte heller skriver hon om hemlängtan, om sysslolösheten, om dagarnas tunga enformighet, om förtvivlan 
över de förlorade ungdomsåren. Allt detta måste ha kunnat uthärdas, eftersom så många tusental av dessa 
olyckliga fångar ännu finnas kvar i livet. 

Vad hon däremot ber mig betänka, det är, att stora hopar av män måste leva hopträngda på samma område. 
Detta, menar hon, är den värsta och yttersta plågan. Det är detta, som förstör dem, från detta måste de räddas 
fortast möjligt. 

Jag försöker lyda henne och tänka mig in i saken. Jag hade inte alls förstått, att det var häri den största 
olyckan låg. 

Vad menar hon med detta, att de fångna förvandlas till hjordvarelser? Hon säger inte, att de ha förlorat sitt 
förstånd. Det är något annat, som har skett med dem under trycket av svält, hunger, sjukdom, själslidande 
och tvungen samvaro med andra lika eländiga varelser. De ha förlorat något av sin mänsklighet, de ha 
närmat sig det djuriska, de ha blivit hjordvarelser. 

Men är det sant, detta? Finns det någon möjlighet, att människor uppvuxna på europeisk mark kunna 
nersjunka till ett stadium av djuriskhet. Kan det gå så, att en europeisk man följer med i en flock utan egen 
tanke, äter, när andra äta, sover, när andra sova, rör sig, när andra röra sig, handlar, när andra handla, utan 
att någonsin företaga sig något på eget initiativ, utan att ha en vilja, en önskan, som inte delas av hela hans 
flock? 

En gång för tusenden av år sedan måste de varelser, som sedan ha utbildats till människor, ha levat på detta 
sätt i flockar och hjordar. De måste alla haft ungefär samma utseende, de åto alla samma föda, de hade 
samma levnadsvanor, de voro alltid tillsammans, de företogo sig samtidigt samma slags handlingar. De 
hade ännu inte nått fram till de nuvarande vildarnas stadium, eftersom en vilde kan vara en man för sig och 
ha sitt eget samvete, sitt eget ansvar, de voro endast hjordvarelser. 

Men lever det ännu månne kvar i den civiliserade människans själ minnen från de utvecklingsformer, som 



släktet har genomgått? Kan den måhända ännu i dag sjunka tillbaka till det tillstånd, vari den har befunnit 
sig i sin tidigaste begynnelse, om bara de yttre omständigheterna finnas för handen, som framtvinga en 
sådan tillbakagång? 

Sant är ju, att det förefaller, som om det alltjämt skulle vara en fara för människor att samlas många på en 
plats, även om det skulle vara för en kort stund. I folkmassan tappar den enskilde bort sin själ, sin 
urskiljning, något främmande tar makt över honom. Det kan vara något upplyftande, som skänker den 
högsta hänförelse, det kan vara något lågt, som väcker en onaturlig orimlig vrede och ostyrbar vildhet. Alla 
ha erfarit detta. Efteråt har mången sagt till sig själv: ”Jag vet inte vad som kom åt mig. Jag vet inte hur jag 
kunde handla så. Jag var inte mig själv.” 

Men detta tillstånd av samgående med andra räcker ju för den i vårt land levande endast några timmar. Men 
för fångar, som leva sammanfösta, som fodras, såsom boskap fodras, som sakna arbete, som sakna 
förströelse, är det för dem så att de tappa bort sin själ, att de glömma bort, att de äro män för sig, att något 
anlag, som har legat dolt i själsdjupet ända hittills, reser sig och tar makten över dem, så att de sjunka ner 
till det människor voro, innan de ännu voro vildar, att de bli till djur i en stor boskapshjord? 

Och i hemlandet sitta hustrur och gamla mödrar och undra på att de inte mer få några brev som den första 
tiden. Skulle dessa kunna skriva, som äro på väg att förvandlas till djur? 

Skall det då inte nu, om många ville det, kunna göras ett slut på detta? Dessa hopar av fångar måste först 
och främst skiljas åt. De måste föras hem för att få leva var och en för sig och återvinna sin mänsklighet. 

Det är inte från hunger bara de måste räddas, inte från köld, inte från sjukdom, inte från grämelse och 
längtan. Man måste rädda dem från att bli till djur, hjordvarelser. 

Man måste göra som den tyska sjuksystern säger, försöka tänka sig in i detta. Försöka förstå, och sedan man 
har förstått, måste man försöka att göra något, var efter sin förmåga. 

1920 . 

TAL TILL EVA FRYXELLS MINNE. 

Den sista av de gamla prostdöttrarna har vänt tillbaka hem för att bäddas ner i den lugna fristaden på Sunne 
kyrkogård. Därmed har ett vackert och ärorikt kapitel i denna trakts historia kommit till sin avslutning. Med 
tacksamhet må vi alltid minnas, vi, som äro gamla nog för att våra hågkomster skola kunna sträcka sig en 
femtio år tillbaka, att bland allt det, som på den tiden skänkte glans åt vår hembygd, de många vackra 
heiTskapshemmen, det rörliga brukslivet, de originella och begåvade människor, som man råkade på så 
bland låga som höga, fanns också prosthemmet i Sunne med sin strängt sedliga hållning och sin höga 
bildningsståndpunkt, ett ständigt föremål för vördnad och beundran även för dem, som måste leva sitt liv 
efter helt vanliga mått, ett ständigt vittnesbörd för den uppåtsträvande om något rikt och stort, som var värt 
att söka nå fram till. 

Huvudpersonen i det hemmet var ju alltid prosten själv, den ståtlige åldringen, den vördade 
församlingsherden, den ärorike historikern, den lysande sällskapsmänniskan, men näst efter honom kom 
hon, som längst har levat av hans barn, Eva, den äldsta dottern. 

Jag minns henne från min tidigaste barndom, lång, litet framåtlutad, med den höga pannan omfattad av det 
bruna, vågade håret, med en liten skär rodnad på de finhyllta kinderna, ett milt småleende, en helt naturlig 
värdighet, som aldrig övergav henne. 


Jag vet inte om hon ansågs vacker, men nog måtte hon ha varit mycket intagande. Jag minns intet ansikte 




från min barndoms värld, som så tilltalade mig. Jag skulle ha kunnat sitta i timtal och beundra dessa rena 
och milda drag. Och det slag av skönhet, som var hennes, förlorade hon aldrig. Den fina rodnaden på 
kinderna fanns kvar ännu i höga ålderdomen och likaså hårvågorna omkring pannan. Man ville bara 
förundra sig över att ansiktet blev mer tilldragande för varje flyende år. 

Hennes sätt mot alla de ståndspersoner, som hörde till hennes fars församlingar, var fullt av varm vänlighet 
och förstående deltagande, men trots allt detta låg däri också något litet främmande, något omedvetet 
överlägset, som höll människor på avstånd. Det föreföll alltid, som skulle hon bland oss ha många vänner, 
som hon var starkt fästad vid, men ingen jämlike, som hon helt kunde sluta sig till. 

Det gick rykten om henne, som höllo folk på avstånd. Dels sades det, att hon hjälpte sin far med att skriva 
Sveriges historia, och dels att hon själv författade, fast ingen riktigt visste vad. I alla händelser föreföll det 
nog mången, som om en så höglärd dam skulle ha så stora och vittsvävande mål för sina tankar, att man inte 
vågade tro, att hon på allvar kunde intressera sig för hembygdens enkla folk. 

Men allt detta var endast ett sken. Eva Fryxell var djupt fästad vid de människor, bland vilka hon hade 
tillbragt en så stor del av sitt liv. Man märkte det aldrig så väl som då man kom till henne i hennes hem i 
Stockholm på hennes äldre dagar. Ju mer man kunde berätta om höga och låga från Fryksdalen, ju bättre var 
det. Hon följde med allas öden. Och bäst var det att tala väl om alla människor. Hon blev glad över minsta 
framgång, förstod att inlägga något gott och förhoppningsfullt i allting. För den, som kom med ungdomens 
stränga syn på sina medmänniskor, föreföll hon stundom alldeles för benägen att tyda allt till det bästa. 

I Stockholm hörde hon till en grupp kvinnor, som jag skulle vilja kalla Fredrika Bremers arvtagerskor. 
Rosalie Olivecrona, Sophie Adlersparre, Fredrika Fimnell, Anna Retzius hörde till hennes krets. De voro 
alla högtstående damer i en trygg levnadsställning, som hade upptagit det Bremerska arbetet för att förskaffa 
Sveriges kvinnor möjlighet till utbildning och till att själva förtjäna sig sin bärgning. Det var inte något kall, 
som inbringade ära utan tvärtom mycken, mycken försmädelse. Kanske var det just detta, som lockade. 
Fusten till kamp och till kärleksfull uppoffring låg de tre systrarna Fryxell i blodet. Såsom det har blivit sagt 
om andra klöverblad av systrar, skulle man vilja likna dem vid tron, kärleken och hoppet. Tron blir då 
Fouise, diakonissan, kärleken Mathilda med det innerliga väsendet och den översvallande godheten, men 
som hoppets symbol står för mig Eva med sitt strävande för kommande släkten, med sin ljusa tro på en 
lyckligare framtid för de i hennes tid tillbakaskjutna och outvecklade. 

Hur vackert intresserad blev hon inte var gång hon hos en ung kvinna tyckte sig ha upptäckt en smula 
begåvning. Det hände på ett bröllop här i trakten för en fyrtio år sedan, att hon hörde en av brudens tärnor 
uppläsa av henne själv författade vers till marskalkarna. Eva Fryxell blev eld och lågor, hon närmade sig 
den unga flickan, samtalade med henne och försökte ta reda på hennes anlag. Hon slutade med att säga 
henne det manande ordet: ”Gå ut i världen och skaffa dig kunskaper, så att du kan lära dig att använda det 
pund, som du har fått.” 

Det var ingen lätt sak för den unga flickan att följa det rådet. Hade det blivit givet av en mindre myndig 
stämma, hade det säkert inte blivit följt. Det avgjorde måhända hennes livs öde, att Eva Fryxell fanns på 
denna trakt och att hon var den hon var. 

Det dröjde emellertid länge nog, innan den unga flickans anlag kommo till sin utveckling. Mången gång 
torde väl Eva Fryxell ha tvivlat på om hon den gången hade sett rätt, men hon förrådde inte sitt tvivel. Hon 
var alltid den hoppfulla, som vågade tro, där ingen annan kunde se någon ljusglimt. 


Och nu stål - jag vid hennes kista för att säga henne tack för det hon för mig varit. Jag skall alltid minnas 
henne som den, som bragte mig hoppets första ljusglimt. 



Må minnet av den milda, trofasta, ärliga, gamla prostdottern med det hoppfulla hjärtat bäras till eftervärlden 
av de många, som hon varit till stöd och hjälp under livets trångmål och vedermöda. 

1920 . 

VID SOPHIE ELKANS GRAV. 

Vi läste en gång, Sophie Elkan, du och jag tillsammans, om ett land, där det var brukligt, att omkring en 
döendes läger samlade sig släktingar och vänner för att med hög röst samtala om alla de goda gärningar den 
döende hade utfört, om hans tapperhet och dygder, om de fröjder livet hade bjudit honom, för att sålunda, så 
mycket de förmådde, göra hans sista stunder rika på lycka och ljus. 

Jag minns hur mycket detta tilltalade dig, och jag för min del, jag tänkte, att om det bleve jag, som sutte 
bredvid dig i din sista stund, då skulle jag minnas detta. Jag skulle luta mig intill dig och viska i ditt öra om 
ditt livs härlighet. 

Och vi skulle ha rest, Sophie Elkan, vi skulle ha sett jordens skönaste trakter omigen, vi skulle ha stått inför 
de ädlaste verk, som konsten äger, vi skulle ha levat oss in i gammal och ny historia. Vi skulle ha glidit 
utför Nilen, vi skulle ha åkt i månsken över Libanons berg. 

Och vi skulle ha skrivit böcker. Du skulle ha suttit på dina bibliotek och forskat, och sedan skulle du ha 
kommit till mig och visat dina fynd. Vi skulle som i forna dagar ha diskuterat planer, prövat och förkastat. 
Åter skulle det konstnärliga arbetets oförvanskliga glädje ha genomstrålat ditt sinne. 

Vi skulle också ha genomlevat fredliga, stilla, lättjefulla vilodagar i våra hem eller kanske helst vid en 
havsstrand. Vi skulle ha läst och njutit av diktens storverk, eller ock skulle vi bara ha fröjdat oss åt jordens 
och havets skönhet. 

Och vi skulle ha farit på gästabud, Sophie Elkan. Jag tyckte alltid mycket om att se dig färdas ute bland 
människor. Vilka glädjens ögonblick, då din kvickhet blixtrade, då allas blickar hängde vid dina läppar! Vi 
skulle ha gästat det Warburgska hemmet i Göteborg och i Stockholm, vi skulle ha genomlevat somrar på 
Nääs, då människor från hela världen samlades i dess slottssalar. 

Och vi skulle åter ha upplivat våra långa samtal, dina odödliga historier skulle jag återföra i ditt minne. Vi 
skulle ha skrattat åt den lilla Sophie Salomon, som alltid råkade så illa ut. Vi skulle ha smålett åt den unga 
Sophie Elkan, som var så lycklig och avgudad. 

Dina vänner, dina goda, härliga vänner, döda som levande, skulle jag ha församlat omkring dig. Dina goda 
tjänare, döda som levande, skulle jag ha framfört för ditt minne. Och det välsignade, heliga minnet av 
henne, som alltid var dig kärast, av din mor, skulle ha kommit och hugsvalat dig. 

Så skulle jag ha kunnat fortsätta att tala med dig om ditt livs rikedom och härlighet, men kanske att du med 
en åtbörd av otålighet skulle ha vinkat åt mig att tiga. Inte hade ditt liv varit idel ljus. Det hade bjudit dig 
mer sorg och lidande än de flesta människor hade prövat. 

Då skulle jag ha svarat: ”Det har alls inte varit så, Sophie Elkan, livet har inte varit hårt eller grymt mot dig, 
det har endast velat pröva din kärlek. 

Minns du den tiden, då du var en liten tös, hur du allaredan då älskade livet så högt, att du hoppades, att i 
din tid skulle uppfinnas ett botemedel mot döden, så att du skulle få stanna kvar i denna tillvaro för 
beständigt? 


Och livet, jordens arma. försmädade liv, var inte vant vid en sådan kärlek. Till en början skänkte det dig till 



lön alla goda gåvor. Efter din glada ungdom gjorde det dig till en älskad maka och lycklig mor. Och för 
varje dag, som gick, hörde det ditt hänförda: 'O, liv, liv, vad jag älskar dig!’ 

Men då fruktade livet, att det var endast i medgång och lycka, som du älskade det. Och det satte dig på prov 
för första gången. Det tog ifrån dig man och barn. gjorde din tillvaro ensam och arm. och sedan vände det 
sig mot dig med en fråga: 'Älskar du mig ännu?’ 

Du låg som en sårad och fallen, men på livets fråga svarade du alltjämt: 'Ja, liv, du vet, att jag älskar dig!’ 

Och i kraft av din kärlek till tillvaron reste du dig ur din vanmakt och förtvivlan. Du kom ut ur ditt sorgehus 
med en egendomlig skönhet över ditt ansikte, med vemodets stämpel på din varelse, en mognad kvinna och 
ändå ett lättroat barn. Du sökte dig fram till nya områden av livet, du började dikta. Du vann vänskap, 
kärlek, erkännande, och åter viskade du till livet: 'Liv, liv, vad jag älskar dig! ’ 

Men åter började livet att undra såsom förr, åter ville det pröva dig. 'Älskar hon mig endast därför att det 
går henne väl?’ undrade det. Och nu sände det hård, tärande sjukdom över dig själv. 'Genom fruktans och 
kvalens natt måste du vandra för att få leva’, sade det. 'Visa nu om du verkligen älskar mig?’ 

Och du hade ett mycket ängsligt hjärta, men du fann mod och tålamod genom din stora kärlek. Men åter 
hade du genomgått en ny död och en ny födelse. En ny människa kom fram, mäktigare och klokare, 
starkare, muntrare och än mera vidsynt. 

Du upptog ditt diktararbete med allvarligare lust och djupare insikt. Du valde att skriva om människor, som 
hade börjat sitt liv med alla goda gåvor omkring sig men som livet sedan kastat ur sadeln. Det var något i 
detta, som du ville förklara och upphöja. 

Och du vann ökat erkännande, du började få en smula förtroende för framtiden. Du blickade fram mot 
lugna, arbetsfyllda år, förljuvade av forskning och diktning, och åter viskade du: 'O liv, liv, vad jag älskar 
dig.’ 

Men livet kunde ännu inte tro dig. Det lade sin hand på dina ögon. Det hotade dig med blindhet och mörker. 
Det drev dig bort från arkiven och biblioteken. Det drev dig bort från ditt arbetsbord. 

Och på samma gång, som om detta inte skulle vara nog, visade sig livet för dig i sin mest avskräckande 
gestalt. I förkrossande olyckor med svek, med grymhet, med barbari levdes jordens liv under fyra förfärliga 
år. I fyra år fylldes dina öron av världskrigets verop, nederlaget hotade vad du älskade. Din dag gjordes till 
fruktan och lidande. Och åter stod livet där med sin eviga fråga: ’Se, sådan är jag. Kan du ännu älska mig?’ 

Och i trosviss lidelse svarade du alltjämt: 'Liv, jag kan aldrig upphöra att älska dig.’ Ty du bar inom dig en 
visshet om att ett stort mysterium låg under vad som skedde. Det inre ljuset växte hos dig, din själs 
skarpsynthet blev nästan förfärande. Din ande tycktes omfatta hela världen, du fick förstånd och vishet och 
snille mer än vanliga dödliga. 

Och sålunda har det fortgått allt till det sista. Alltid har du älskat. Alltid har livet prövat dig, men ur varje 
prov har du utgått större, ännu mer livsduglig, ännu mer livsdyrkande än förut.” 

Se, på detta sätt, tänkte jag mig, att jag skulle tala med dig, om jag hade fått sitta vid din dödsbädd. Om det 
hade blivit mig givet att med mitt stilla tal om livets härlighet vagga dig in i dödsslummern. 

Men det blev inte så, och det var heller inte nödvändigt. Ty det vill tyckas, som om livet äntligen hade 
prövat dig nog och kommit till visshet om din kärlek. Det befriade dig från att genomgå dödens fasa. 


Det var din goda lön till din tjänarinna, o liv! Utan plågor, utan ångest förde du henne, som så ofta bävat för 



döden, över till den andra sttanden. Då hon vaknade ur dödssömnen, strålade mot henne det eviga livets 
dag. Och nu ser hon dig framför sig, liv, utan vank och brist, i den skönhet, som hon visste vara din, om hon 
endast en gång finge se dig i din rätta skepnad och inte endast som hittills som en förvirrad och vanställd 
dröm. 

1921. 

FARMORS PREDIKAN. 

Jag har hört berättas om min farmor, Lisa Maja Lagerlöf, att för varje gång hon kände sig upprörd över 
världens ondska och dårskap, brukade hon utropa: ”Om jag vore karl och finge komma upp i en predikstol, 
vad jag skulle predika!” 

Så där hade hon talat väl hundrade gånger, och som man visste, att hon inte bara hade ett redigt huvud utan 
också ett varmt hjärta, så var det verkligen en och annan, som beklagade, att hon inte alltemellanåt fick stiga 
upp i predikstolen och läsa lagen för sockenborna. 

Men en gång råkade min farmor illa ut. Det var kalas i prostgården och rätt mycket folk församlat. Man 
hade berättat några av de vanliga historierna om lättsinne och dumhet, och snart nog hade hon blivit så 
upprörd, att hon hade kommit med sitt vanliga: ”Om jag vore karl och finge ko mm a upp i en predikstol!” 

Hon borde ju ha aktat sig för att tala så, då hon befann sig i ett sådant hus, för nu gick det inte bättre än att 
prosten själv hörde henne, och han inföll genast: 

”Ja, vad skulle kusin Lisa Maja då säga?” 

”Vad jag skulle säga?” sade min farmor och blev ganska het om öronen. ”Vad jag skulle säga, vad jag skulle 
säga-Jo, jag skulle säga, att vi människor inte borde glömma bort att titta på stjärnorna.” 

Men detta var så överraskande olikt allt vad man hade väntat sig, att en så klok och praktisk människa 
skulle komma att predika om, att alla de närvarande brusto ut i en hejdlös skrattsalva. 

Prosten själv var den enda, som inte skrattade. Han sökte till och med förmå farmor att ytterligare förklara 
sin mening, men hon satt med hopknipna läppar, pionröd av harm och förlägenhet, och ingen människa var i 
stånd att förmå henne att vidare yttra ett ord under den tillställningen. 

På hemvägen, då hon satt i släden, visste hon förstås vad hon borde ha sagt, och då lade hon ut sina tankar 
om människorna och stjärnorna så vackert och poetiskt, att hon återigen önskade, att hela världen hade 
kunnat höra henne. Men det var så dags, det. 

En blamage hade det väl emellertid varit, att hon inte hade kunnat svara prosten bättre än hon gjort, och hon 
kände sig nog litet nedstämd, ända tills hon nästa söndag kom i kyrkan. 

Men där fick hon vara med om något förunderligt. När prosten kom upp i predikstolen, började han genast 
på att tala om stjärnhimlen. Han sade allt vackert om den, som det var honom möjligt, och ställde l ik som 
inför åhörarnas blickar detta ljusöversållade valv, som dagen döljer men som framträder ur sitt gömsle, då 
natt och mörker utbreda sig över jorden, liksom om Gud just då ville fröjda våra hjärtan med anblicken av 
världens oändlighet. Han upplyfte människorna till att skåda solars storhet och glans, kometers ilande färder 
och planeters trygga vandringar på väglösa banor. Han påminde om stjärnskottens skönhet, om de ljusa 
himlavägarna, stenlagda av stjärnor. 


Och så bad han människorna, att de aldrig skulle underlåta att i de stjärnljusa nätterna ställa sig öga mot öga 
med världsrymden. Ty inför dess storhet ödmjukades den högmodige och den småsinnade upphöjdes ur sina 



trånga tankar. Här fann den orolige lugn inför oändlighetens ro, här tröstades den sorgsne av att märka allt 
det jordiskas litenhet och intighet, här jämförde den brottslige sitt mörker med rymdens renhet och 
avkastade sin synd. 

Det var en så vacker predikan, att folk sedan talade om den både länge och väl. 

Min farmor satt där och såg hur folk runtomkring lyssnade med tårade ögon och andäktigt knäppta händer. 
Hon tyckte, att prosten sade just det, som hon själv hade velat säga, det var kanske vackrare utfört, men 
egentligen just detsamma. Ju längre hon lyssnade, ju tydligare blev det för henne, att han hade upptagit 
hennes tanke, att han hade satt sig in i den och utvecklat den. Han skulle inte ha kunnat säga detta utan 
hennes tillskyndan. 

Hon satt där i kyrkan och tyckte sig frysa till is. Hon kände det, som om han rövade något från henne, som 
om han begick en gruvlig oförrätt emot henne. 

Efter gudstjänsten sökte hon undgå att råka prosten, men han uppsökte henne, just som hon skulle sätta sig 
upp i åkdonet. 

”Tack, kära kusin Lisa Maja!” sade han. ”Jag har inte kunnat ge dig lov att stiga upp i min predikstol, men 
din vackra tanke har i alla fall i dag nått fram till församlingen.” 

Farmor förstod, att han tyckte sig ha gjort henne stor heder och att han väntade sig tack och beröm. Men hon 
kände sig så förorättad, att hon inte kunde dölja sin misstämning. 

”När inte jag själv kan få komma upp i kusins predikstol”, sade hon, ”så har inte heller mina tankar något 
där uppe att göra.” 

Därmed for hon sin väg och lät prosten stå där både sårad och ledsen. 

Det var ju alldeles klart, att när saken dryftades mellan sockenborna, så skulle alla människor ge farmor 
orätt. För vad i all världen kunde hon mer begära? Var det inte vackert av prosten, att han hade tagit upp 
hennes tanke? Det fanns ingen, som så mycket som begrep varför hon vredgades. 

Nej, hon fann ingen medkänsla. Inte en gång hennes egen dotter, min faster, som långt efteråt berättade 
historien för mig, kunde finna annat, än att hennes mor hade varit oresonlig i sin vrede, och själv förstod jag 
visst inte genast vad saken gällde. 

I själva verket hade jag glömt alltsammans ända tills jag häromdagen blev ombedd att skriva några ord för 
frisinnade kvinnors veckotidning. Då rann mig i hågen min farmors misslyckade predikan, och det föll mig 
in, att jag skulle berätta om den, inte för att väcka till liv minnet av gamla orättvisor utan för att påminna om 
vad vi vunnit, vi kvinnor, sedan den tiden. 

Ty vi äro inte av lag eller sed hindrade från att begagna oss av det offentliga ordet. Vi få själva ge uttryck åt 
våra tankar, vi få kämpa för våra önskningar, vi få ge luft åt vår harm. vi få sprida vårt vetande. Ordets 
makt, den mäktigaste, den farligaste av all makt, är vår. Hur skola vi använda den? 

Hur skulle det vara om vi bland allt praktiskt, allt tillfälligt, allt det för ögonblicket tvingande och 
nödvändiga, som vi måste arbeta för, om vi under allt detta läte framskimra, att det utanför vår jord finnes 
en oändlig värld, att det är ur sambandet med denna, som vi hämta vårt hopp och vår styrka? 

1923. 


EN BISKOPSMIDDAG. 



Det hade varit prästmöte i stiftstaden, och efter gammal god sed hade det avslutats med en middag, som 
stiftets prästerskap hade givit för biskop och konsistorium. Allt hade avlupit på bästa sätt, men just som man 
skulle bryta upp, höll det på att uppstå ett litet missljud. Det var nämligen så, att en ung präst, en fattig 
pastorsadjunkt, hade blivit utom sig, då han hade fått se sin räkning. 

”Men detta är ju rent uppåt väggarna galet”, sade han. ”Här sitter jag, som inte har så mycket som tusen 
kronor i lön, och nu skall jag punga ut med femton kronor för att sådana där högdjur som biskopen och de 
andra, som bara vräker sig i pengar, skall få äta gratis. Nej, jag betalar inte ett öre.” 

Lyckligtvis satt han i ett av smårummen med bara unga präster omkring sig. De försökte lugna honom, för 
att det inte skulle bli någon skandal, men då det inte ville lyckas, skyndade en av dem ut efter en 
komminister, som hade haft bestyret med att anordna festen. 

Så snart som upprorsmannen fick syn på honom, började han beklaga sig. 

”Det kan inte komma i fråga, att jag betalar den här räkningen”, sade han. ”Varför skall jag bjuda biskopen 
på middag? Jag är ju bara en pastorsadjunkt. Ingen kan begära, att jag skall kasta ut pengar på dylikt.” 

Den unge komministern hade kommit in med sin kaffekopp i handen. Han satte sig ner, rörde om med 
skeden och drack ett par droppar. Sedan vände han sig till den upprörde kamraten. 

”Ja, visst har du det uselt”, sade han, ”men tänk på det, du, att i dag har du ändå haft råd att bjuda biskopen 
på middag. Ja, inte bara biskopen utan också domprosten och hela konsistorium. Biskopen får lov att tacka 
dig för mat. Och dina gamla lärare, som du har gått i skola för, de också få lov att tacka dig för mat. Det 
hade du väl aldrig kunnat drömma om, du din fattiglapp. Och du har inte bjudit dem på någon vardagsmat 
utan på en riktigt fin middag med fem rätter mat, med vin och kaffe och cigarrer. Och detta här har du 
åstadkommit, fastän du bara är en fattig pastorsadjunkt. Jag tycker, att detta borde vara en stor dag för dig. 
Jag tycker, att du skulle känna dig hedrad och ärad, därför att du har fått bjuda biskopen på middag, och inte 
klaga över de femton kronorna.” 

Då han hade sagt detta, tömde han sin kaffekopp, reste sig och gick. 

Den andre satt tyst och funderade. Kamratens ord måtte ha kommit honom att förstå, att hur ringa och 
hjälplös han än kände sig som enskild man, såsom medlem av en stor sammanslutning, av prästerskapet i ett 
helt stift, var han både mäktig och rik och kunde gott ha råd att bjuda biskopen på middag. 

Han betalade sin räkning utan att göra några vidare invändningar och gick sin väg, han också. 

Och nu ska vi inte mer tala om honom utan övergå till något helt annat. 

Om nu du, min högtärade läsare, brukar följa med världens gång i tidningarna, så skulle jag vilja fråga dig 
om det inte finns ett visst slag av artiklar, som ha en märkvärdig förmåga att oroa dig, att störa dig i ditt 
lugn och välbefinnande. 

Jag tänker mig till exempel, att du sitter och läser om Gammalsvenskby långt inne i Ryssland och om det 
trångmål, vari folket där ute befinner sig. Det går dig till hjärtat, och du skulle visst vilja hjälpa. Men sttax 
kommer eftertanken och varnar och säger, att det där får du allt låta vara. Du har inte råd. 

På nästa sida i tidningen finner du några ord om ett skandinaviskt bibliotek i Paris och om behovet av lön åt 
föreståndaren. Tidningen förklarar hur behj ärtans värt det hela är, och du håller med. Du förstår vad det har 
att betyda, att det finns en stor nordisk boksamling i världsstaden och att den vårdas och underhålles, men 
en bibliotekarie måste ju ha en ordentlig lön. Inte kan du löna en sådan man. 



Du må visa bort tanken på biblioteket, men du får inte länge vara i ro. Det sörjer din tidning för. I Estland, i 
det där landet på andra sidan Östersjön, som en gång frivilligt gav sig under svenska kronan, söker man att 
återinföra litet svensk kultur. Man anställer svenska professorer vid universitetet i Doipat, och man har fått i 
gång en svensk folkhögskola. Inte kan du läsa om detta och på samma gång tänka, att dessa saker inte angå 
dig. De både angå dig och glädja dig. Det är inte några partifrågor, utan de röra varenda svensk. Och jag vet, 
att du, min läsare, säger till dig själv, att här ville du vara med. Men försiktigheten håller dig tillbaka. Du är 
en fattiglapp. Inte kan du bjuda biskopen på middag. 

Naturligtvis har du följt med den långa striden om språkfrågan i Finland. Och du vet, att mycket av det 
dyrbaraste och yppersta, som vi äga av svensk diktning, det kommer därifrån. Och det pinar dig och plågar 
dig, att ditt språk skall trängas undan och dö ut i det landet. Men vad kan du göra åt den saken? Här är inte 
precis fråga om penninghjälp, men har du intresse att ge, har du medkänsla att ge? Du känner dig väl för 
liten och obetydlig alldeles som vanligt. Låter du dina bröder på andra sidan Bottenhavet förstå, att du ärar 
deras ansträngningar, att du är tacksam för deras trohet? 

Det finnes ju också de två millionerna svenskar i det stora landet i väster att tänka på. Här är det inte heller 
fråga om penninghjälp. Det gäller något helt annat. Det är detta, att de där borta liksom hålla på att låta sig 
uppslukas av det främmande. Och du har ingen förmåga att hålla dem kvar. Det finns många präktiga 
svenska armar, svenska huvuden, svenska hjärtan där ute i Staterna. Kan du inte känna fosterlandets jämmer 
över att alla dessa skola förlora sin svenskhet och försvinna ibland ett främmande folk. Det finns ibland dem 
mycken längtan efter det svenska, efter svensk natur, svenskt väsende, svenska vanor, ja, till och med efter 
svensk mat. De känna, att det svenska hos dem inte är något tillfälligt och lätt mistbart utan det bästa inom 
dem. Men inte kan väl du ge dem vad de önska sig? Du har inte de gåvor, som härvidlag äro av nöden. Du 
kan inte bjuda biskopen på middag. Nej då, nej då. 

Så där fortgår det i alla fall dag efter dag. Än skall det byggas svensk sjömanskyrka i Le Havre, än skall det 
samlas ihop svenska böcker för svenska skolbarn i Berlin. 

Svenskarna äro inga henmiasittare. De finnas i Mexiko och Kina, i Persien och Japan, i Kanada, Argentina 
och Australien. I alla världens hamnar och på alla nationers fartyg finnes det svenskt sjöfolk. De kunna 
ibland ha det svårt, och ingenting vore nödvändigare än att hemfolket bekymrade sig om dem. Men du för 
din del, du kan inte, du har ingen makt. Du har inte råd. 

Och nu har Jerusalemsföreningen gått och köpt ett hus i den heliga staden för att kunna inrätta en skola där 
och ber om pengar för att kunna betala det. Och många band mellan Sverige och utlandet, som knötos under 
den stora välgörenhetstiden efter kriget, behöva upprätthållas. Ja, det ena är inte det andra likt, men du för 
din del, du förmål - ingenting. 

Det finns tre millioner svenskar utanför vårt lands gränser, och det förefaller, som om din tidning ville, att 
du skulle räcka till för alla de tre millionerna. Men det är för mycket begärt. 

Var och en måste ge dig rätt härvidlag, men ändå växer oron inom dig dag för dag. Det som jag nu har 
räknat upp är bara en ringa del av det du finner i din tidning om sådana här saker. Inom dig finns något, som 
ropar av otålighet och inte vill låta sig nöja. Det är ju fråga om svenskheten. Du må vara vem du vill, du kan 
inte tvinga dig till likgiltighet för dessa frågor. 

Men kanske att det en vacker dag bär så till, att du får höra talas om att det finns en stor förening, som 
verkar för svenskhetens bevarande i utlandet. Det är ju möjligt, att du inte förut har lagt märke till att en 
sådan förening finnes, men nu sedan din oro har blivit väckt, tar du nog reda på om det verkligen är något 
med den där föreningen. Snart får du då reda på att den har verkat i 20 år, obetydlig först, men sedan med 
växande betydelse. Du finner, att den sttäcker sin verksamhet över hela jorden, att den korresponderar med 



svenskar borta i de mest avlägsna länder, att den har en tidning, som utgör ett föreningsband mellan 
svenskarna ute i förskingringen och moderlandet. Du märker, att den understöder svenska skolor och 
bibliotek, att den sänder ut föreläsare, att den uppsöker svenskarna i Finland och Amerika för att ge dem de 
där - goda orden från moderlandet, som de vänta på, att den tar - emot hemvändande emigranter, att den liksom 
sträcker ut en stor famn för att draga in till sig alla de bortresta. 

Du skall snart ko mm a underfund med att det är - en märkvärdig förening. Den sköter om detta och detta. Just 
allt detta, som du hade velat göra och inte förmått, det vill den föreningen verka för. Och den kan göra det, 
därför att den är - en stor sammanslutning. Den har redan medlemmar över hela landet. 

Och vad nu dig själv beträffar, så kan du stilla mycket av den där - gnagande oron inom dig bara genom att 
anmäla dig som medlem av föreningen och betala årsavgift. När - detta är - gjort, skänker du böcker åt svenska 
skolbarn i utlandet, du anlägger sjömanshem och vårdar dig om svenska sjöfarare i de farliga, fjärran 
hamnarna, du sammanbinder svenskarna i Amerika med ett helt nät av föreningar, du skapar - samband med 
de gamla svenska provinserna, du håller modet uppe hos fattiga emigranter, du skickar - svenska tidningar - till 
Melbourne, du sänder gåvor till kyrkobyggnader, du underhåller svenska präster i utlandet. Allt det där gör 
du, som hittills har - varit så ringa och maktlös. Du gör det genom din förening. Du inte bara bjuder biskop 
och domkapitel på middag, du återger de tre millionerna bortdragna svenskarna deras fosterland, och du 
återger dem åt fosterlandet. 

1927. 

PROSTFOLKET I KARLSKOGA 1869 — 1899. 

”Var och en, som såg prostgården, där - den låg utmed landsvägen med de herrgårdsaktiga, höga lindarna, det 
gröna staketet, de ärevördiga portstolparna och den vita grinden, genom vars spjälor man kunde blicka in på 
gårdsplanen med dess rundel och grusgångar, med det långa, röda tvåvåningars boningshuset rätt fram och 
de två lika stora flyglarna, adjunktens till höger och arrendatorns till vänster, måste säga sig, att just sådan 
skulle en svensk prostgård se ut, på en gång hemtrevligt inbjudande, fridfull och respektingivande. 

Och allt framgent, då man hade hunnit att lägga märke till de ständigt nyslagna gräsmattorna, till de 
välordnade rabatterna, där - alla växtstånd voro av samma höjd och stodo på jämna avstånd, till de i prydligt 
mönster krattade gångarna, till det välputsade vildvinet omkring den lilla förstugubron liksom till 
långgardinerna, som i prydliga och jämna veck hängde för varje fönster, erfor man samma känslor av 
välbehag och vördnad. Man förstod, att envar - , som bodde i denna gård, måste känna sig förbunden att 
iakttaga ett sansat och stillsamt uppförande.” 

Denna skildring av en gammal svensk prostgård, nära nog ordagrant hämtad ur min roman Charlotte 
Löwensköld, är väl i det närmaste tillämplig på kyrkoherdebostället i Karlskoga, sådant det tedde sig på 
1870-talet. Det är nämligen detta ställe, välbekant och kärt för mig alltsedan barndomen, som har tjänat mig 
som förebild, då det gällde att beskriva den förträffliga prostgården i Korskyrka. 

Även det inre av prostgårdsbyggnaden med den stora, ljusa matsalen, skänkrummet med matluckan i väggen 
och de något stela statrummen i övervåningen är - återgivet efter samma mönster. Prostens båda rum, det 
yttre ett kalt ämbetsrum, nödtorftigt möblerat med ett ofantligt skrivbord, två skrivstolar, en lång soffa och 
en väggfast bokhylla för de digra församlingsböckerna, och det inre, trevligt och ombonat med matta på 
golvet, stoppade möbler, fyllda bokskåp, bekväma länstolar - , piphylla samt böcker och pappersluntor över 
högt och lågt, motsvara också förebilden, med den skillnad, att prosten Forsius i Korskyrka, som var - en 
botaniker, hade sina fönster fyllda med blommande kaktusväxter, medan däremot prosten Tullius 
Flammargren i Karlskoga, som också var - en vetenskapsman, men framför allt annat ägnade sig åt studiet av 
sångfåglarna, livade upp ämbetsrummets enformighet med en stor fågelbur - , fylld av hans färgrika, 



kvittrande små älsklingar. 


Prosten Hammargren var gift med min faster Ottiliana Lagerlöf. Både han och hans hustru stodo i det mest 
förtroliga och vänskapliga förhållande till mina föräldrar, och innan de år 1869 flyttade till Karlskoga, 
brukade de alltid tillbringa sommarmånaderna i vårt hem på Mårbacka. Det föll sig alltså helt naturligt, att 
de sommaren 1875, då jag var sexton år gammal, inbjödo mig till Karlskoga för att där genomgå min 
konfirmationsundervisning. 

Tullius Hammargren hade under många år varit adjunkt vid läroverket i Karlstad. Mina bröder och andra 
unga gossar, som hade studerat därstädes, hade talat om honom såsom varande loj under 
undervisningstimmarna. Då jag hade svårt för att tro. att en man, som var så lärd och intressant att lyssna till 
och som därtill hade något överlägset och imponerande i sitt uppträdande, skulle vara loj, förklarade de 
saken så, att magister Hammargren inte hade intresse för något annat än naturkunnighet. Kom han in på 
något härmed besläktat ämne, så förvandlades han. Undervisningen fick liv och fart, och han ryckte klassen 
med sig, så att timmen blev till en verklig fest. ”För resten”, brukade de trösta mig, då jag talade om, att jag 
skulle resa till Karlskoga och få min nattvardsundervisning, ”behöver du inte vara rädd, nog kan han 
tillräckligt för att förhöra dig i katekesen.” 

Detta omdöme om Hammargren som en loj lärare har jag ofta hört upprepas, och jag vågar inte gendriva 
det, men nog kan jag tryggt försäkra, att den bild, som jag från min konfirmationstid bevarar av kyrkoherden 
i Karlskoga, är av helt annan art. Jag minns honom såsom en ständigt flitigt arbetande människa, som sällan 
unnade sig några fristunder. Särskilt minns jag hur han under flera veckors tid var eller varannan dag reste 
till examen i de talrika folkskolorna. Socknen var stor och vidsträckt, folkmängden torde hava stigit till 
omkring tiotusen. Stämmorna voro långa, under ämbetsdagarna strömmade folk till prostgården, prästerliga 
förrättningar förekommo oupphörligen. Det fanns visserligen ännu en präst i socknen, men det var inte tal 
om att den sextioårige kyrkoherden lade allt arbete på denne. Han förestod själv sitt ämbete från det största 
till det minsta, och det föreföll aldrig, som om pliktuppfyllelsen skulle vara tung för honom. Vad som var 
svårt, var däremot att locka honom med på något, som skulle ha skänkt vila och förströelse. 

För min ringa del kan jag framlägga ett litet bevis på att han inte var rädd för att arbeta. Det fanns som sagt 
ännu en präst i socknen, komminister Randel, och det var vanligt, att de båda prästerna delade 
nattvardsungdomen mellan sig, så att den ene läste med gossarna och den andre med flickorna. Detta 
växlade varje år, och nu ville olyckan, att det året, då jag kom till Karlskoga för att där få min 
konfirmationsundervisning, var det pastor Randels tur att läsa med flickorna. Jag skulle alltså med rätta ha 
tillhört hans flock, men kyrkoherden hade väl det intrycket, att mina föräldrar väntade, att han själv skulle 
bereda mig till min första nattvardsgång. Att jag skulle läsa samman med gossarna, kunde inte komma i 
fråga, och han löste knuten så, att han gav mig enskild undervisning. Men detta var dock något, vartill han 
på intet sätt hade varit förpliktad. Pastor Randels undervisning ansågs vara mycket god, och för honom själv 
betydde detta åtagande mycket extra arbete. Om han hade varit en slö lätting, skulle han väl ha undandragit 
sig något dylikt. Att han inte erhöll någon som helst ersättning, faller ju av sig självt. 

Vad prostens undervisning angår, vågar jag påstå, att den var av yppersta slag. Ett par timmar i veckan 
kallades jag in i hans rum. Jag placerades i en soffa i det inre rummet, medan han själv gick fram och åter 
på golvet och höll små teologiska föredrag. Vanligen hade han gett mig några uppgifter, några stycken i 
katekesen och några psalmverser att inlära, några sidor i bibeln till genomläsning, men dessa läxor brydde 
han sig sällan om att förhöra, utan undervisningen rörde sig på det religionsfilosofiska området. Han utredde 
för mig vad som menas med religion, anförde bevisen för Guds tillvaro, beskrev de förnämsta 
religionsformerna och förklarade varför kristendomen var den mest fullkomliga av dem. Han väckte och 
upplyste. Han gav mig, som dittills utan vidare eftertanke hade godtagit alla kristendomens utsagor som 
oomkullkastliga sanningar, den nödiga insikten onr varför de verkligen kunde erkännas sonr sådana. 



Hemma i Ostra Amtcrvik hade jag ofta i kyrkan hört prästen tala hårda ord mot vetenskapen, som förhävde 
sig till att vilja mästra religionen. Inte jag och knappast någon annan heller hade rätt förstått på vad sätt 
vetenskapen hade försyndat sig. Det var väl utvecklingsläran, som åsyftades, men den torde knappast ha ägt 
några anhängare i min hemort. Prosten Hammargren, som själv var en vetenskapsman, intog en helt annan 
ståndpunkt. Han försökte medla mellan bibel och vetenskap och hade själv utgivit en liten skrift med titel 
”Bibelns första blad”, däri han sökte hävda, att bibelns lära om de sex skapelsedagarna inte finge tolkas 
bokstavligt, utan att varje ”dag” motsvarades av oerhört långa geologiska perioder. Att han vid 
undervisningen också kom in på dessa ämnen, är ju självklart. Han var själv viss om att bibelns läror, om de 
rätt tolkades, inte behövde ko mm a i strid med vetenskapen. 

När jag tänker tillbaka på denna undervisning, hur min lärare sökte införa mig i de speciellt kristliga 
problemen, sådana som förhållandet mellan tro och goda gärningar, mellan förutbestämmelsen och den fria 
viljan, är jag snarast förvånad över det tålmodiga arbete, som han nedlade på att upplysa mig, ensamma 
barn. Och hur lätt skulle inte en dylik dogmatisk undervisning ha kunnat bli torr och obegriplig! Men det låg 
lätthet och flykt över orden, och timmarna inne i prostens rum voro kortare än alla andra. Det är inte möjligt 
annat, än att han var en mycket skicklig religionslärare och att kristendomen var ett av de ämnen, som lågo 
hans hjärta nära. 

Kanske dock inte fullt så nära som naturkunnigheten. Ty det skall inte förnekas, att min lärare ofta nog 
tvärstannade mitt i ett föredrag och ställde sig att blicka ut genom arbetsrummets fönster. Där utanför växte 
höga lindar och lön nar, och i ett av träden hade ett flugsnapparpar rett sitt lilla bo. Till prostens synnerliga 
fägnad hade fåglarna förlagt boet så, att han från sitt fönster kunde se ingången och ge akt på hur de flögo ut 
och in. Varje gång de visade sig, hälsade han dem med ett glatt utrop och skyndade sig att göra en liten 
anteckning i en journal över fåglarnas flyttningstider, bobyggnader och uppfödande av sina ungar, vilken 
fördes med stor omsorg och grundlighet. 

När allt var lugnt och stilla igen i flugsnapparboet. återtogs undervisningen. Men detta min lärares intensiva 
intresse för ett par småfåglar var för mig nytt och överraskande och inpräglade sig i minnet nästan djupare 
än allt annat. Än i denna dag kan jag inte se en svart-och-vit flugsnapparc, utan att jag på samma gång ser 
för mig den långa, ståtliga prosten stående vid fönstret och med ett lyckligt leende över de vanligen strängt 
allvarliga dragen följa de små fåglarnas rörelser. 

Efter allt vad jag kunde förstå, skötte prosten allt annat, som tillhörde hans ämbete, med samma varma 
intresse, som han hade visat för min konfirmationsundervisning. Jag har också ett bestämt intryck av att 
hans församlingsbor satte värde på hans predikningar. Man var kyrksammare då än nu, men det berodde 
nog inte endast på gammal slentrian, att kyrkan var full av folk, då han predikade. Dock torde han även 
härvidlag ha lyckats bäst, då han i texten fann någon anknytning till sitt älsklingsämne. Jag har ännu i 
minnet en predikan, som han höll på midsommardagen. När han prisade Guds under i den uppblomstrande 
naturen, kände man hur han talade ur sitt hjärtas djup. Han njöt av att skildra ”den ljuva sommar, då gräs 
och gröda gror”, och hans präktiga stämma, hans värdiga uppträdande, hans ståtliga yttre uppburo lyckligt 
hans ädla och kraftiga vältalighet. Och för mig lade sig alltifrån denna dag ett skönhetss ki mmer över den 
värld, som var hans. Den vida sjön Möckeln, den mörka Rävåsen, den gamla kyrkan med sitt kopparklädda 
torn, de stora lindarnas väldiga kupoler, kyrkbyn och prostgården, de vita bruksherrgårdarna, allt detta ser 
jag alltjämt omstrålat av en lysande midsommardags solljus och blomster fägring. 

Det är omöjligt att utan vemod tänka på att en människa, som hade så tydliga anlag åt ett visst håll, inte fick 
utveckla dem, men jag hörde saken förklaras sålunda, att Tullius Hammargren som ung student verkligen 
hade börjat att vid universitetet i Lund utbilda sig till naturvetenskapsman. Men på den tiden måste man för 
sådant ändamål gå läkarvägen, och dissekerandet av döda kroppar på anatomisalen hade ingivit honom en 
så oövervinnelig avsmak, att han hade måst avbryta dessa studier och gå ut i världen som lärare. 



Först efter sitt giftermål hade han kommit på den tanken att ta prästexamen och låta prästviga sig. Troligen 
hade nödvändigheten att skaffa sig bättre inkomster medverkat till detta beslut, men det var nog andra, inre 
orsaker, som drevo honom därtill. Då han inte kunde få bekläda en kateder i naturkunnighet vid något 
universitet, var nog prästens kall det, som han själv satte högst. Han var prästson, och traditionen från 
barndomshemmet låg honom i blodet. Då han tillträdde det stora pastoratet i Karlskoga, växte han, trots att 
han redan var en femtiosex års man, hastigt in i sitt ämbete. Det var inte hans sak att gå och beklaga sig, 
utan han var väl snarast böjd att manligt bära sitt öde. Han hade också många anledningar till 
tillfredsställelse. Han hade sluppit lös ur staden, behövde inte undervisa i ämnen, som tråkade ut honom, 
fick leva mitt i denna natur, som han älskade, och kände nog med sig, att Gud gav sin välsignelse till hans 
ödmjuka strävan att verka hans verk. 

Det berättades på den tiden, att då prästvalet skulle ske i Karlskoga, hade det utom magister Hammargren 
funnits en annan sökande till platsen, en pastor Fröding. Flera av de väljande hade då skämtsamt yttrat, att 
de helst hade velat rösta på pastor Fröding och fru Hammargren. Jag är också fullt övertygad därom, att 
under hela den tid av trettio år, som min faster och farbror sutto som prostfolk i Karlskoga, var den 
popularitet, som prostinnan åtnjöt, vida större än prostens. Hennes vackra ansikte, hennes sällsynt 
välljudande röst, hennes intagande sätt, hennes hjältegodhet, hennes förmåga att roa och underhålla måste 
vinna henne vänner bland både hög och låg. Men lika säkert är det också, att om min faster hade hört detta 
tal om att man gärna hade önskat sig henne till prostinna, men mindre gärna mannen till prost, skulle hon ha 
känt sig djupt sårad och bedrövad. Hon hyste för mannen hela livet igenom inte bara stor kärlek utan också 
stor beundran. För henne var han den store man, som han hade kunnat bli, om han hade följt sina anlag. Han 
för sin del kunde väl sägas vara fri från all ärelystnad, hon hade den på hans vägnar och var mycket gladare 
än han, då han så småningom blev kontraktsprost och teologie doktor. 

När jag nu söker att för minnet framkalla bilden av min faster, faller det mig in, att jag kan säga detsamma 
om henne som om hennes man. Hon också hade en medfödd begåvning, som hon aldrig kom att utveckla, 
hon var lika säkert skapad till att bli författare som han till att bli vetenskapsman. 

Många gånger har jag på senare år undrat över varför min faster aldrig någonsin försökte utbilda sina 
litterära anlag. Hon ägde dock en enastående förmåga att uppfatta vad som var pittoreskt och romantiskt och 
bevarade allt sådant i troget minne. Hon var oförliknelig som muntlig berättare, anordnade alla detaljer i 
framställningen med stor konstnärlighet, och utan att egentligen ändra på sanningsenligheten omstöpte hon 
varje ämne i sin egen själ, så att hon framkallade en stämning och en rörelse, som ett helt nyktert relaterande 
av händelseförloppet aldrig skulle ha skänkt. 

Men dessa hennes framgångar som berättare lockade henne aldrig, inte ens i hennes ungdom, att försöka sig 
som diktare. Hon borde ju dock ha vetat, att hon var av en släkt, där litterär begåvning ingalunda var en 
sällsynthet, så att hon kunde våga tro, att något i den vägen hade kommit på hennes lott. Om hon än inte 
hade mycken reda på den gamle latinske skalden Petrus Lagerlöf, så visste hon alldeles säkert, att den store, 
beundrade, över alla andra dyrkade Frithiofssångaren var kusin till hennes far. Varför sökte inte hon gripa 
efter gitarren eller lutan och sjunga självskapade visor likaväl som denna Christina Lagerlöf, som hade 
diktat ”När månen vandrar på himlen blå”, eller denne Ernst Lagerlöf, som skrev landsmålsvers i samma stil 
som Fredrek på Rannsätt? Det var säkert inte bristande anlag, utan jag skulle snarare vilja tro, att det var 
själva rikedomen i de gåvor, som hon hade undfått av naturen, som hindrade henne. 

Om hon hade varit ful, om hon hade varit tafatt i hushållssysslor, om hon hade dansat illa och fått sitta på 
balerna, om hon hade haft ett spotskt och ovänligt sätt, ett tungt lynne, ett hårt, ärelystet hjärta, om hon inte 
hade kunnat lära sig att spela klaver eller teckna eller hade saknat den då så nödvändiga färdigheten i finare 
handarbeten, då hade hon kanske kommit på den tanken, att något fattades i hennes liv och att hon kunde 
utfylla tomheten genom att skriva romaner. Men då hon nu i dess ställe var en fullkomlig skönhet, en 



underhållande sällskapsmänniska, en hjärtevarm vän, som blev älskad, var hon visade sig, så kände hon 
säkert aldrig något behov att fördjupa sig i sitt eget inre för att efterforska de skatter, som det månde 
gömma. 

Man får ju medge, att det i hennes ungdom inte var vidare behagligt att räknas som en skrivande 
blåstrumpa, men om lusten till författarskap hade vaknat, hade den väl detta oaktat brutit sig väg. Hon 
saknade inte litterära tillskyndelser. Hennes egen mor hade huvudet fullt av gamla sagor och folkvisor, och 
om dylikt inte dåförtiden räknades som litteratur, så hade hon dock i närheten modems bästa vän, den 
kvicka kaptenskan Wästfelt på Angersby, som inte gjorde annat än läste romaner. Hennes far, 
regementsskrivar Lagerlöf, hade i unga år' fått plats på ett järnbruk och hade troligen mycket små bokliga 
kunskaper, men han hade en bror, som var - prost i Nyeds församling, vilken bättre uppbar - släktens lärda 
fallenhet, och i dennes hus vistades min faster som flicka långa tider. 

Prosten Lagerlöf var - gift med en adelsfröken, Catharina Roos af Hjelmsäter, som satt inne med förträffliga 
adliga traditioner i avseende på sätt och fina maner. Unga flickor från förmögna hem brukade sändas till 
henne på uppfostran, och min faster kom självfallet i denna skola. Troligen kände hon sig ängslig till en 
början, ty prostinnan skulle inte ha varit lätt att göra till lags, men allt avlöpte till belåtenhet. Det lilla 
tölpaktiga, som torde ha vidlådit henne, föll genast bort. Fastern förvånade sig över den unga flickans lätthet 
att ta efter alla lärdomar - . Hur snabbt lade hon inte bort sin värmländska, hur mjukt neg hon inte, hur graciöst 
hon dansade, hur - nätt hon åt! Men det var - inte bara ett fint sätt hon fick lära i detta prästhem. Här - hade man 
verkliga litterära intressen, man följde med i de vittra striderna, man läste vad som gavs ut. Min fasters två 
kusiner Marie-Sophie och Elise knåpade själva med versskrivning, men den unga Mårbackaflickan lät alls 
inte locka sig till någon tävlan. Hon kom åter till sina föräldrar som en belevad och fulländad liten dam, alls 
inte som en blåstrumpa. 

Det finns en historia om att hon skulle ha älskat en ung präst, men att hennes far - förbjöd denna kärlek, 
därför att mannen var en drinkare. Kärlekssorgen skulle kanske ha förmått henne som så mången annan att 
gå in i sig själv och skapa sig en diktad värld, bättre än den verkliga, men föräldrarna lämnade henne inte ro 
att fördjupa sig i sin saknad. Hon sändes till en äldre syster, som var - gift med en köpman i Åmål, och där 
gjorde hon bekantskap med den unge magister Hammargren, nybliven kollega vid den lilla gossskolan. 
Vacker och ståtlig, imponerande i sitt uppträdande, otadlig i sin vandel, litet sträv och högdragen på ytan, 
men varm och känslig, då man kom honom nära, rik på intressen och kunskaper, var - han en man, vars like 
hon väl aldrig hade drömt sig. Hon glömde den ovärdige, som hon hade flott sig älska, och öppnade sitt 
hjärta för en ny kärlek. Och då nu det underbara hände henne, att Tullius Hammargren fann henne värd att 
älskas, hade livet skänkt henne sin största skatt. Sedan hon hade blivit hans, var - det henne omöjligt att tänka 
på något annat än detta enda, att vara hans hustru. De nygifta voro mycket fattiga. De hade det minsta 
möjliga av möbler, de måste vända på varje styver, innan de gåvo ut den, men de voro så lyckliga, så 
förälskade, att de skrattade åt alltsammans. De tilläto sig till och med lyxen att göra små middagsbjudningar - , 
och då uppmanade deras tjänarinna den unga frun att berätta för gästerna några av sina märkvärdiga 
historier, så att dessa inte skulle märka, att steken var för knappt tilltagen. 

Att sttö ut glädje över det anspråkslösa hemmet, att ständigt på nytt väcka mannens beundran och kärlek, 
det var - ju nog. Hon kunde ingenting mer begära. Då sedan de tre sönerna kommo till världen, fick hon mer 
än tillräckligt att tänka på. Man lämnade rätt snart Åmål och det lilla hemmet där, som min faster sedan 
aldrig kunde tänka på utan en suck av saknad, och flyttade till Kartstad. Här blev det unga paret mycket 
eftersökt för sina älskvärda och intagande egenskapers skull och fick ett stort umgänge. Då man dessutom 
försökte sig på att ta emot inackorderingar för att förbättra inkomsterna, så är - det lätt att förstå, att livet blev 
ganska ansträngande. Men det var - också vänligt och lyckligt, och om bara adjunktslönen hade varit litet 
större, skulle de troligen ha stannat där - i all sin tid. 



År 1875, då jag vistades i deras hem i Karlskoga, var min faster helt invuxen i sin ställning som prostinna i 
en stor församling och värdinna i en stor prästgård. I de fina fruarna på de präktiga bruken hade hon funnit 
verkliga vänner, men hon förstod också att umgås med de kloka och rika bergsmanshustrurna. Hon var 
ledare för en syförening, som gav henne anledning att samla omkring sig fruarna borta i kyrkbyn, och hon 
skaffade sig trogna beundrare bland fattiga barn och gamla fattighusgummor. Hon hade inrättat sitt hem så, 
att hon kunde bjuda alla resande, väntade eller oväntade, den mest fulländade gästfrihet, och hon ställde då 
och då till stora bjudningar, där ungdomen efter tidens sed fick roa sig med dans och med uppförandet av 
små sällskapsspektakel. Allra mest till sin fördel tedde hon sig väl, då sällskapet utgjordes av några få 
förtrogna vänner, som samlade sig i en krets omkring henne och förmådde henne att berätta. De av hennes 
åhörare, som ännu leva, kunna vittna om charmen i hennes framställningskonst, om stämmans oförlikneliga 
välljud, om den stämning, som hon förstod att framtrolla. 

Det var inte fråga om annat, än att hon var fullkomligt lycklig, hon plågades visst inte av tanken på att hon 
inte hade gått till växlarena med sina tio pund och fördubblat dem. Längtan efter skönhet bodde dock 
alltjämt inom henne och visade sig än på ett sätt, än på ett annat. Den bröt sig fram i hennes stora kärlek till 
vackra rum, vackra möbler och vackert husgeråd. Det gör mig ont att tänka på att prostfolkets ekonomi 
aldrig blev så god, att hon kunde skaffa sig dessa fina antika saker, som hon förstod sig på och längtade 
efter. Inte heller fick hon den stora matta över salongsgolvet eller den sidenbrokad på möblerna, som hon 
nog gick och drömde om. Men om hon måste nöja sig med enklare ting, så tillät hon heller aldrig något fult 
eller pråligt att ko mm a in i rummen. När jag kom från Mårbacka, där vi tre döttrar och våra guvernanter i 
åratal hade virkat och broderat, till dess att golv, stolar och bord, hyllor och fönster voro utklutade på det 
brokigaste, tyckte jag, att hemmet i Karlskoga gav ett kalt intryck, men det var nog min fasters goda smak, 
som gjorde sig gällande. Rent och helt skulle allt vara, ingen fläck på de ljusa gångmattorna, ingen skrynkla 
på gardinerna, möblerna ordnade utmed väggarna, stora, öppna golvytor. Hennes stora rum togo sig ståtliga 
ut i all sin enkelhet. 

Hon var också stolt över dem. I de ljusa sommarnätterna steg hon ur sin säng både två och tre på morgnarna 
och företog en vandring genom förmaket, kabinettet, salongen för att i all ensamhet kunna glädja sig åt hur 
fint och präktigt hon hade det. Hon gjorde upp ständiga planer för att fullända och förbättra. Härmed blev 
hon aldrig färdig, fick det aldrig helt så, som hon skulle ha önskat. Däremot hade hon större frihet på ett 
annat område. 

Jag vet inte riktigt hur det hade gått till, att hon hade blivit en så fulländad trädgårdsmästare. Men hon visste 
väl, att gamla rödmålade träbyggnader inte kunna prydas upp på bättre sätt än genom blommor och grönska, 
och så hade hon lärt sig konsten, ty vackert ville hon ha det, vackert och välordnat. Någon trädgårdsmästare 
hade hon aldrig, utan det var hon själv, som övervakade planteringen av lister och blomgrupper och anlade 
och vidmakthöll de oklanderliga gräsmattorna. 

Så fulländat godhjärtad, som min faster var — jag såg henne till exempel aldrig ge bort till fattiga tiggare 
slitna och begagnade klädespersedlar, ty sådana hade de nog av ändå, utan helt nya och felfria — och så 
älskvärd värdinna hon var. måste jag dock säga, att hennes prostgård inte var så fulländat hem trevlig, att 
vem som helst där kunde känna sig väl till mods. Å nej, man erfor nog en liten känsla av tvång, man kunde 
inte tillåta sig något slags självsvåld, man måste rätta sig efter husets vanor. Men det var ett behagligt och 
hälsosamt tvång, och när man väl hade blivit van vid det, kände man saknad efter det på ställen, där det inte 
förekom. 

Det var som sagt år 1875, som jag vistades i Karlskoga, och jag vill tänka mig, att prostfolket just då hade 
sin allra lyckligaste tid. Sedan gick en stark frikyrklig rörelse genom församlingen, och de båda stodo 
främmande för denna. De voro fromma och troende kristna, men de kunde inte förlika sig med allt det nya. 
De försökte att hålla fred, att inte känna bitterhet, men allt detta nya vållade dem dock mycken smälta. 



På min tid var det goda förhållandet ostört. Man vände sig till prosten för att få råd både i världsliga och 
andliga angelägenheter, och han mötte de hjälpsökande med ett gott, faderligt hjärta och rådde dem med den 
milda vishet, som var egen för gamla tiders prästerskap. 

Kanske är det av ringa vikt, men det hade väl dock sin betydelse, att man i rent världsligt avseende hade 
anledning att vara belåten med sitt prostpar. Man tyckte om att prostgården hölls välvårdad och att livet där 
levdes i ständig kärlek och sämja, ett föredöme för alla människor. Kom Karlstadsbiskopen på visitation, 
eller om Örebrolandshövdingen besökte denna utkant av sitt län, då var man glad att ha ett prostfolk, som på 
ett hedersamt och värdigt sätt kunde mottaga och undfägna de höga resandena. 

Efter 1875 skedde stora förändringar i den gamla bergslagsbygden. Järnbruken nedlades, de gamla 
bruksägarsläkterna flyttade bort, de många hyttorna släcktes, och de myndiga bergsmännen blevo 
jordbrukare. Därpå höll storindustrien sitt intåg vid Bofors och Björkborn. Kyrkbyn förvandlades till en stad 
med flera tusen invånare. Också detta måtte för de konservativa gamla i prostgården ha känts oroligt och 
fridstörande. De kände hur tiden växte ifrån dem. 

Till sist kom ålderdomen obevekligt över min farbror med sjuklighet och trötthet. Han förmådde inte sköta 
ämbetet utan måste ta en adjunkt. En besökande märkte nog snart en stor förändring. Dock var allt yttre sig 
likt, hemmet vårdades som förr, min faster var förtjusande och underhållande som alltid. Det var endast det, 
att man måste säga sig, att nu såg man allt detta för sista gången. 

Erik Tullius Hammargren dog år 1899 vid en ålder av 85 år. Han somnade stilla en natt vid ett-tiden. Trots 
att han ju länge hade varit sjuk och svag, kom dödsfallet oväntat, och ingen mer än hans hustru var 
närvarande i dödsögonblicket. 

Då min gamla faster märkte, att livet var flyktat, tillkallade hon emellertid ingen människa. Hon ordnade 
med den döde så gott hon förmådde och satte sig sedan vid hans sida att hålla likvaka. 

Under nattens tysta, ödsliga timmar sade hon honom ett långt farväl. Hon genomgick i tankarna all den 
lycka, som denne man hade skänkt henne, alltifrån det ögonblick, då hon första gången mötte honom ung, 
vacker, strålande, ända tills nu, då han låg där utslocknad, åldrig, död. 

Hon jämförde sitt öde med andra kvinnors, och hon kunde inte tacka honom nog. Inte bara god, ansedd 
ställning hade han gett henne utan också obrottslig trohet, aldrig svikande ömhet. Andra kvinnors sorger 
hade blivit henne besparade. Hennes man hade varit nykter, sparsam, rättrådig. Hon hade aldrig behövt 
blygas över honom. Timmarna flögo bort under hennes tysta samtal med den döde. För henne gingo de 
alltför fort. Hon hade inte tillräcklig tid att prisa och tacka. 

Med varmaste andakt tackade hon Gud för den make han hade beskärt henne, och under ömma förböner 
ledsagade hon själens bävande flykt ut i oändligheten, ända tills dagen kom och det arma jordiska livet 
vaknade upp omkring henne. 

1930. 

OM SVENSKHETENS BEVARANDE. 

En eftermiddag för några år sedan satt jag alldeles ensam på en liten träsoffa utanför den stora 
järnvägsstationen i Kil och inväntade fryksdalstågets avgångstid. Jag hade redan suttit där rätt länge och 
hunnit att se mig grundligt trött på de många järnvägsspåren, på skyltar med tågtider och de långa 
avstigningspeirongerna, då en bondkvinna, som höll en liten fyraårig gosse vid handen, kom och slog sig 
ner bredvid mig. 



Hon satt tyst till en början, men hon stirrade så oavvänt på mig, att jag nödgades se på henne igen. Hon var 
rynkig och litet böjd, jag antog först, att hon kunde ha en sexti år på nacken, men jag rättade mig genast. 
Bondkvinnor, som arbeta strängt alltifrån sin tidigaste barndom, bli fort gamla. Det var inte skäl att ta henne 
för mer än femti. 

Snart flyttade hon sig litet närmare på bänken. Jag förstod, att hon i nästa ögonblick skulle tilltala mig, och 
jag fortsatte ivrigt granskningen. Hon var ovanligt lång och grov, och jag sade till mig själv, att hon troligen 
hade vuxit opp i ett litet toip långt borta i skogen. Jag har en instinktiv tro på att mycket storväxta 
människor härstamma från avlägsna skogshem. Det förefaller mig, som om de i sin första ungdom skulle ha 
försökt att växa i kapp med tallar och granar. 

Förresten tvivlade jag inte på att hon bodde kvar i det där skogstoipet än i dag. Hon var mycket ordentligt 
klädd, men hon hade inte hatt utan silkeduk, inte sommarkappa utan schal. Det fanns ingenting modernt hos 
henne. Dessutom märkte jag ju hur svårt hon hade att komma fram med det, som hon ville säga mig. Hon 
var skygg som en äkta skogsbo. 

Med ens lyfte hon fyraåringen, som förut hade stått bredvid henne på marken, opp i knäet, och härmed 
tycktes hon ha fått mod att tala. Hon ville så gärna veta om jag skulle följa med tåget till Göteborg. 

Nej, jag skulle följa med Sunnetåget oppåt Fryksdalen. 

Hon suckade litet och såg besviken ut. »Se, det är så, att den här,» sade hon och lade sin stora hand på 
fyraåringens huvud, »ska resa åt Göteborgshållet. Jag tänkte, att han kanske kunde ha fått sällskap.» 

»Skall inte ni själv följa med honom?» 

»Bevare oss väl!» Hon slog ifrån sig med handen. »Var det likt något det, att jag skulle fara så långt bort!» 

Hon berättade, att hon hade en son och en sonhustru, som hade farit till Amerika för två år sedan. Pojken 
häl - var deras. Han hade varit så liten, då de reste, att de inte hade velat ta honom med sig utan lämnat kvar 
honom hos farmodern. Men nu hade de börjat få det skapligt nog där ute och ville ha barnet till sig. 

»Men gossen kan då väl inte fara ensam heller?» 

Ånej, det var alls inte meningen. Saken var den, att det fanns ett herrskap, som bodde på farmen bredvid 
sonens, och de hade varit på besök i Sverige i sommar. De skulle resa hem nu, och de skulle ta pojken med 
sig. Just i dag skulle de fara förbi Kils station på väg till Göteborg, och hon hade kommit hit med pojken för 
att lämna honom till dem. Men hon kände inte så mycket till det där herrskapet, och då hon hade fått se mig, 
hade hon ämnat fråga om jag inte skulle vilja säga ett par ord till pojken under vägen. De skulle kanske bli 
snällare mot honom, om de sågo, att det fanns någon med på tåget, som kände honom. 

Den lilla fyraåringen satt hela tiden tyst i farmoderns knä och följde med ögonen ett växlingslokomotiv, som 
pustade förbi. Han var knubbig, rödkindad och ny från topp till tå. Man hade sytt honom en stadig 
kapprock, dubbelknäppt och nästan fotsid för sjöresan, och det var inte utan, att den lille mannen påminde 
om en väl stoppad korv. 

Jag frågade om han inte var ledsen att fara ifrån sin farmor. 

»Visst inte.» Det var hon, som svarade. »Han tänker bara på de nya kläderna, och så vet han ju, att han ska 
få åka med tåg.» 


Jag frågade inte om hon själv var ledsen över att mista sonsonen. Det var onödigt. Inte för att hon smekte 
honom, och grät gjorde hon inte heller, men det var inte att missta sig på att hon alldeles gick upp i barnet. 



Oron för hans resa tvang henne att hålla sig uppe, men stund efter annan sjönk hon ihop i ett frånvarande 
stirrande, såsom såge hon framför sig endast tomhet och hopplöshet. 

»Han ser duktig ut», sade jag. »Föräldrarna bli nog glada, då de få igen honom så frisk och rödblommig.» 

Det var det bästa jag kunde ha sagt. Hon sken opp. »Ja, det har inte gått någon nöd på honom borta i 
skogen», sade hon. »Vi ha haft det bra ihop, Lill-Ola och jag.» 

»Han får det nog bra också dit han kommer», fortfor jag. 

»Han får nog det», sade hon, men denna gång sken hon inte opp, och jag vågade mig inte på att säga något 
vidare. 

Hon försjönk länge i det hopplösa stirrandet, men vaknade opp om en stund för att göra mig en fråga, »Folk 
säger, att han inte får lära sig att tala svenska där ute. Kan det vara möjligt?» 

»Han måste väl tala landets språk», sade jag men tvärtystnade vid att hon uppgav ett stönande av ångest. 

»Då kan han inte tala vid mig, om han skulle ko mm a hit tillbaka en gång i tiden.» 

»Jo visst, jo visst», skyndade jag mig att säga. »Föräldrarna lära honom nog att tala svenska.» 

»Det är inte så säkert, att de tänker på det», sade hon och vände sig bort ifrån mig. »Jag tycker bara, att det 
är riktigt, att han far», fortfor hon och talade rätt över barnets huvud utåt perrongen. »Barn ska vara hos sina 
föräldrar. Men tänk om Lill-Ola en gång skulle komma tillbaka för att hälsa på mig och jag inte skulle förstå 
vad han säger.» 

Jag förstod, att detta var den ömma punkten. Det bekom henne ingenting att sitta ensam och vänta i skogen 
under aldrig så många år, om hon bara kunde hoppas på att få se honom än en gång. Men nu var det någon, 
som hade skrämt upp henne med att han skulle alldeles byta om skinn där ute i det främmande och inte en 
gång ko mm a att förstå sitt modersmål. 

»Det är inte rätt, att de gör så», sade hon. 

Återigen sjönk hon ner i den där bottenlösa hopplösheten, och jag tyckte mig kunna se henne sitta så där dag 
efter dag under alla de år, som hon hade kvar att leva. Jag ville gärna säga något, som kunde ge henne en 
smula förtröstan, men jag hade inte stor tro på att jag skulle lyckas. 

»Ja, jag tycker inte heller», sade jag, helt tveksamt, »att det är något ont i att människor ge sig ut i det 
främmande. Om man bara kunde förmå dem att bevara svenskheten.» 

Hon skakade på huvudet utan att säga något, och jag fortsatte inte. Jag visste inte hur jag skulle göra klart 
för henne vad jag menade. 

Nästan i detsamma började tåg från alla håll brusa in på den stora stationen, och det var tid för den gamla 
kvinnan och den unge amerikaresenären att bege sig bort till perrongen, där tåget till Göteborg hade sin 
hållplats. Mitt tåg skulle gå sist av alla, så att jag hade tid på mig att följa dem och övervara mötet med det 
amerikanska herrskapet. 

Knappt voro vi uppkomna på perrongen, förrän tåget kom, och då det sakta ångade förbi oss, märkte jag ett 
par medelålders människor, som stodo i ett kupéfönster och ivrigt spanande sågo sig omkring. 


I samma ögonblick, som de fingo syn på den gamla och barnet, gjorde de ett tecken åt varandra och 
skyndade mot utgången. 



Farmodern såg dem och böjde sig ner mot sonsonen. »Här har - du dem, som du ska resa med», sade hon. 


Men nu måtte gossen ha förstått vad det var - fråga om. Han tvärstannade, satte in de knubbiga händerna i 
ögonvrårna och började gråta högt och bitterligen. »Jag vill inte fara från farmor», tjöt han mellan 
snyftningarna. 

Den gamla hade allt hittills hållit sig lugn, och jag väntade mig inte annat än att hon helt resolut skulle fatta 
om pojken och bära honom fram till de resande, men då den lille grät, brast hennes behärskning. Hon sjönk 
ner på sina knän framför honom, slöt armarna om honom och bara bad, att han för all del skulle sluta upp att 
gråta. 

Det var en ömklig scen mitt på perrongen mellan brådskande resande, bärare, tidningspojkar och 
bagagevagnar - . Jag stod där - hjälplös bredvid dessa båda, som höllo varandra omslutna, ropade åt dem, att 
tåget skulle gå ifrån dem, om de inte skyndade sig, men fick dem inte ur fläck. 

Men mitt i alltsammans kommo de båda svenskamerikanerna, som jag hade sett i kupéfönstret. Hustrun 
skyndade före och var - snart framme hos den gråtande gossen, mannen kom efter litet långsammare. Båda 
två rörde sig utan minsta tvekan. De voro präktiga, välklädda, inga lyxmänniskor men just sådana, som 
kunna reda sig i de svåraste situationer. 

Så snart som den svenskamerikanska frun kom fram till oss, böjde hon sig ner över gossen och såg in i hans 
lilla tåröversköljda ansikte. »Seså, seså», sade hon. »Inte gråta! Gossen får - ko mm a till Amerika. Han kan bli 
både president och governor.» 

Det låg liksom ett ljust, vänligt skratt bakom orden, samtidigt med den fastaste övertygelse, att hon komme 
att föra honom till ett förlovat land. Och fastän den lille ingenting förstod av orden, måtte han ha uppfattat 
något av det goda och förtroendeväckande hos kvinnan och slutade upp att skrika. Med detsamma lyfte hon 
upp honom, lade honom i armarna på mannen, som nu hade hunnit fram, varpå de båda mellan hopen av 
urstigna resande hastigt banade sig väg till sin vagn. 

Den gamla reste sig tungt och blev stående stilla på perrongen utan att följa efter. »Vad var det hon sade till 
honom?» frågade hon. 

»Hon sade, att han skulle vara glad att få ko mm a till Amerika, där - kunde han bli både kung och 
landshövding.» 

»Ju högre han stiger, desto längre bort kommer han från mig.» 

Hon hade vänt sig från tåget och gick långsamt mot stationen. Hon var' åter djupt nere i hopplöshetens 
elände. 

Men nu var' det så, att något av det förtroendefulla, framtidsglada hos den svenskamerikanska kvinnan hade 
smittat mig. Jag följde efter den gamla för att ge henne ett par' ord med på vägen, innan hon försvann borta i 
sin ensamhet. 

»Ni ska inte vara rädd för att Lill-Ola ska glömma svenskan», sade jag. »Det är annorlunda nu än förr. Nu 
finns det folk, som arbetar för den här saken, för bevarandet av svenskheten.» 

Hon vände sig mot mig med ett misstroget uttryck i de stirrande ögonen. 

»Vi vilja försöka», sade jag, »vi vilja försöka att tro, att svenskheten är' något att sätta värde på. Vi vilja lära 
oss av amerikanerna att vara hoppfulla och tro högt om oss själva. Sitt inte där' borta i skogen och var 
ängslig för att Lill-Ola ska glömma bort svenskan. Så gick det förr, men inte numera. Nu är' det krafter, som 



arbeta för att alla de gamla, som längta och älska, ska få sin belöning. Lill-Ola ska ko mm a åter som en stor 
och glad amerikansk och som en minnesgod och kärleksfull svensk man.» 

1931. 

VÄDJAN TILL AMERIKA. 

Mina damer och herrar! 

Det är rätt egendomligt att stå här i en studio i Stockholm och sända ut min röst i den svarta natten och veta 
vilken lång väg den har att färdas, innan den når sitt mål. Ty den måste ju till en början överfara Nordens 
stora barrskogar och snöklädda fjäll. Men detta är ju att räkna för ingenting, ty sedan skall den passera både 
den farliga Nordsjön och Atlantens fruktansvärda vattenöken. Inga ångbåtar, inga flygskepp ta den ombord, 
inga elektriska kablar ge den skydd i sina mörka innandömen, nej, den fortsätter sin resa fri och vild med 
oceanens väldiga vågor rullande under sig, ända tills den långt i väster råkar på Amerikas långsträckta kust. 

Och nu, då överfärden är gjord, måste min röst liksom alla andra fattiga emigranter göra reda för vem den 
är, berätta, att den tillhör en gammal svensk kvinna, som aldrig har varit i Amerika men som under hela sitt 
långa liv har mottagit lärdomar och gåvor därifrån. 

Kanske att ni, ärade lyssnare på andra sidan Atlanten, vilja tillåta mig att berätta några av de allra första 
intryck, som jag erhöll av Amerika. 

Jag var då bara ett barn. Jag var omkring sex år gammal, och en eftermiddag satt jag i drängstugan på min 
fars egendom Mårbacka med gårdens alla manliga arbetare runtomkring mig, ätande sina smörgåsar under 
den korta eftermiddagsvilan. Jag vill inte alls dölja, att jag inte hade tillåtelse att sitta där, men som jag 
visste, att arbetsfolket gärna berättade en eller annan lustig historia från gamla tider, brukade jag ofta smyga 
mig ut till dem. Men vid detta tillfälle hade jag otur. Det var en regnig dag, männen voro våta och vid dåligt 
humör, ingen sade ett ord. 

Till sist började en fattig karl, som inte hörde till gården utan hade kommit dit för att köpa en skäppa råg, 
berätta om Amerika. ”Jag har hört, att det finns ett land, som heter Amerika”, sade han, ”och det lär vara ett 
mycket bättre land än Sverige. Där borta finns ingen fattig, för träden bär guldlöv, och man får plocka så 
många, som man har lust.” 

Jag visste först inte vad jag skulle tro om detta, men den stackars karlen lät fullkomligt allvarsam, och ingen 
av arbetarna yttrade det minsta tvivel, utan alla lyssnade med största intresse, så att jag måste tro, att hans 
historia var sann. Jag blev mycket imponerad av de ofattbara rikedomar, som måste finnas i ett land med 
guldskogar. Det var, som om det förlorade paradiset återfunnits. 

Detta var mitt första möte med Amerika. Nu till ett annat. 

Vi hade på Mårbacka en köksa, en ung flicka, stark som en björn, alltid glad och vänlig, så att hon var 
omtyckt av alla människor. Helt hastigt blev denna flicka alldeles förändrad. Det började med att hon blev 
tyst och sorgsen, och snart kom hon och bad att få flytta. Nej, hon hade ingenting att klaga över, men det var 
henne omöjligt att stanna. Mor sökte tala förstånd med henne för att finna reda på vad som fattades henne, 
men hon svarade bara, att allt, vad hon önskade, var att få lämna oss. Slutligen hörde jag mor säga, att man 
måste släppa lös flickan, därför att den stackarn hade fått amerikafebern. — ”Amerikafebern” —jag 
undrade mycket vad det kunde vara för en sjukdom, men ingen brydde sig om att upplysa mig. Då vände jag 
mig till våi' barnjungfru. 

”Maja”, sade jag, ”vad är amerikafebern? Är det en farlig sjukdom?” 



”Nåväl, Selma”, sade hon, ”det är inte någon sjukdom, det är bara längtan. Den kommer över en, när man 
har hört för mycket om hur bra de har det ute i Amerika.” 

”Då kan den väl inte vara farlig”, sade jag. ”Jo då”, sade hon, ”den är mycket farlig. Den, som har fått den, 
måste resa över till Amerika, om han inte vill dö.” 

Detta var också mycket imponerande. Jag frågade genast om det kom likadana farliga febrar också från 
andra länder, om det fanns en tysklandsfeber och en englandsfeber, men barnjungfrun lugnade mig. 

Amerika var det enda land, som sände ut en sådan sjukdom. 

Var inte detta märkvärdigt? Var det inte överväldigande? Ett land med en sådan längtans feber, att den 
kunde ko mm a folk att dö! 

Se här ännu en liten erfarenhet! 

Jag var äldre då, 14 eller 15 år, och mor och jag reste till staden på järnväg. När vi kommo till vår station, 
sågo vi där en gammal kvinna med en liten pojke, som inte kunde vara mer än tre år, en mycket stadig liten 
man, det mest rödkindade och friska barn man kunde se. Det var mitt i sommaren, varmt och vackert väder, 
men gossen var klädd i en överrock av tjockt tyg, som nådde honom ända till fotknölarna. 

Mor kunde inte låta bli att ge sig i språk med den gamla, och vi fingo snart veta, att den lille gossen var 
hennes barnbarn och att han nu skulle resa till Amerika. Hennes son och sonhustru hade rest dit för ett par år 
sedan, men barnet hade fått stanna hos henne. Nu hade de fått det så bra där ute, att de ville ha sitt barn till 
sig. Nej, hon skulle inte följa gossen dit ut. Men med tåget, som hon nu satt och väntade på, skulle det 
ko mm a ett gift par från Amerika, som kände hennes son och sonhustru, och de hade lovat att ta gossen med 
sig. Det skulle vara hyggligt folk, men endast mannen var svensk, hustrun var amerikanska. 

I samma ögonblick kom tåget, och de båda, som skulle ta hand om gossen, kommo ut ur en kupé och 
sprungo fram till farmodern. 

Men då, i avskedsögonblicket, började gumman gråta, och gossen slog armarna om henne och grät och 
skrek, han också. Tårarna rullade stora och klara nerför de tjocka kinderna, men den amerikanska kvinnan 
lät sig inte förskräcka. Hon lutade sig ner över honom och sade vänligt: ”Don’t cry! Remember that you are 
going to America! There you may some day become president or governor.” 

Hon sade det där med en så fast övertygelse, att jag aldrig har kunnat glömma det. Kvinnan trodde sina egna 
ord. Det var så förtjusande att höra, att hon var så övertygad om lyckan av att få ko mm a till hennes land. 

Jag var verkligen mycket imponerad, och jag sade till mig själv, att Amerika måste vara ett undrens land. 
Det var omätligt rikt, det kom folk att dö av längtan, och då små svenska bondpojkar kommo dit, skulle de 
växa upp till att bli så mäktiga som kungar. 

Well, ladies and gentlemen, efter detta har Amerika alltid för mig stått i en klass för sig själv ibland jordens 
länder. Jag har alltid väntat stora ting därifrån. Oh, the most glorious things that you could ever think! Jag 
har inte heller väntat förgäves. Hur mycket underbart har inte under min livstid kommit till oss från ert land! 
Vardagens enkla arbete har underlättats genom skrivmaskinen, slåttermaskinen, självbindaren. Det 
elektriska ljuset upplyser våra gator, våra fabriker, våra bostäder. Telefonen sammanför folket i ett stort 
umgänge, de billiga bilarna utbreda samfärdseln över hela vårt ödsliga land. Fonograf, kinematograf skapa 
nöje, nytta, upplysning. 


I strävandet för folkets höjande ha vi fått hjälp av två stora rörelser: kvinnoemancipationen och 
nykterhetsordnarna. 



Sist må jag väl också nämna, att om vi i vårt land ända till de sista åren ha undgått arbetslöshetens plågoris, 
ha vi därför att tacka Förenta staterna, som gett våra utvandrande landsmän jord, förtjänstmöjlighet och 
medborgerliga rättigheter. 

Verkningarna av allt detta ha varit så betydelsefulla, därför att de ha kommit icke endast några få till del. 
Hela levnadssättet är förändrat, det vet den bäst, som har varit med så länge i världen som jag. 

Amerika har skänkt hela världen ännu större gåvor än dessa materiella. Farsoter och pesthärdar ha delvis 
utrotats, tack vare amerikansk furstlig frikostighet, tack vare Amerikas praktiska idealism. Millioner 
svältande människospillror ha fötts och klätts av eder. Stora nya tankar, budskap om hoppfullhet och 
livsglädje ha nått oss över Atlanten från edra kuster. 

Men låt mig ändå säga, att jag hade väntat mig ännu mer! Det kommer sig väl av min gamla dröm om 
landet med guldskogarna, om det förlorade paradiset, att jag därifrån hade väntat mig ännu större gåvor. 

Låt mig säga det nu! Från detta land, där man var så rik på guld och på uppfinningar, där man var så glad 
och så framgångsrik, därifrån väntade jag en ny mänsklighet, en ädelmodigare, en barmhärtigare 
mänsklighet, en mänsklighet av idel vänner. 

Och min förväntan har inte varit alldeles dåraktig, ty se, en gång har dock från Amerika kommit en liten 
början, en svag morgonrodnad till den nya dag, som jag har hoppats på. 

Den visade sig, då det långa, fruktansvärda världskriget äntligen hade tagit slut. Då kom det nyheter från 
Amerika, som fyllde hela det lidande Europa med lycka. Vi trodde oss då höra klockor, som ringde in 
godhetens och kärlekens tusenårsrike, klämta ute från Atlanten. De ringde in slutet på detta krig, ja, på alla 
krig. Här skulle inte komma hämnd och straff, det skulle bli försoning och nåd. En stor välvilja skulle 
utbreda sig bland folken. Det skulle bli slut på allt gammalt mörker, en ny dag var i antågande. 

Det varade inte många dagar, innan hoppet släcktes på nytt. Varför? Var det måhända, emedan världen ej 
ännu var beredd att följa maningen? Jag vet det ej, men jag är dock glad, att jag har sett det tändas och 
erfarit den hänförelse, som det medförde. 

Nu har mörkret kommit tillbaka och ligger tyngre än någonsin över oss. Men jag väntar ännu, att den 
välvilja, den friska glädje, den stolta tro på mänsklig godhet, den vidgande känslan av samhörighet, som vi 
då kände, skall ko mm a tillbaka. 

Och jag väntar, att allt detta skall komma till oss från Amerikas förenta stater. Jag tror, att det är i det stora 
dotterlandet i väster, som den gamla modern Europas skönaste dröm skall gå i uppfyllelse. 

1933. 

GUSTAF FRÖDING. 

Kära Ida Bäckmann. 

Naturligtvis vill jag gärna tillmötesgå din önskan att skriva några inledande ord till den amerikanska 
upplagan av din beundransvärda bok om Gustaf Fröding, dock måste jag bekänna, att det sker med rätt 
mycken tvekan. 

Efter att ånyo ha genomläst dessa skälvande sidor, vari du skildrar din strid för att rädda en älskad 
människa, känner jag samma gripenhet, som då de första gången mötte mina ögon, ja, de synas mig ännu 
mer fyllda av poesi och tragik. Men för att en främmande läsare, som kanske aldrig smakat nöjet av att läsa 
en enda rad av Frödings vers, skall kunna erfara hela djupet och allvaret i detta sorgespel, fordrades det 



nästan att här ge en skildring av hela Frödings liv, av hans släkt, hans hem, hans arbete vid skola och 
universitet, hans karaktärsutveckling, hans sjukdom, hans skaldskap och hur detta mottogs av allmänheten, 
med ett ord en fullständig biografi. En sådan står emellertid inte i min makt att skriva, det enda jag kan 
åstadkomma är några hågkomster och intryck, som jag insamlat, inte genom personligt umgänge med 
skalden utan på grund av att både han och jag äro komna från samma provins, båda äro författare och båda 
vid samma tid inträdde på diktarbanan. 

* 

Då jag befann mig i tjuguårsåldern, bodde på en av de gamla herrgårdarna inte långt från mitt hem en 
brukspatron Bengt Fröding med en dotter Sigrid, ungefär av min ålder och min mycket goda vän. Denna 
Sigrid Fröding kunde aldrig tala nog om sin kusin Gustaf, som då ännu gick i Karlstads skola. Hon beskrev 
hur begåvad och vacker han var, berättade om hans otroliga lätthet att skriva vers och var övertygad om att 
han med tiden skulle bli en av våra snillrikaste skalder. 

Jag delade helt fromt denna övertygelse, ända tills jag en dag kom att tala om hennes kusin med en av hans 
skolkamrater. Denne ville inte alls gå in på att Gustaf Fröding skulle vara en begåvning. I skolan utmärkte 
han sig bara för lättja och slöhet. Jo, det var sant, han var styv i historia, det var det enda ämne, som roade 
honom, men i allt annat platt omöjlig. Och rolig? Visst brukade man skratta åt honom i skolan för hans 
fumlighet och drumlighet, och nog såg det ibland ut, som om han gjorde sig dummare än han var, men inte 
kunde väl sådana där pajaskonster anses som tecken på någon större begåvning? 

Dessa motsägande omdömen sökte jag förklara på det sättet, att min vän Sigrid var en smula förälskad i sin 
kusin och såg på honom med en förälskads ögon, men då jag en gång framkastade något i den vägen, 
svarade hon mig helt allvarligt med en liten darrning på rösten: ”Nej, nej, det är inte alls på det sättet. Men 
det är så synd om honom.” 

Jag såg nog ganska förvånad ut, ty hon fortsatte: ”Han har aldrig ägt ett riktigt hem. Du vet väl, att båda 
hans föräldrar äro litet besynnerliga?” 

Nej, jag visste ingenting, och hon började berätta en del om Frödings släktförhållanden. 

Där var för det första hennes och Gustaf Frödings farfar, denne förträfflige Jan Fröding, som hade börjat 
med att driva en liten kramhandel i Karlstad och hade slutat som storköpman, som gjorde affärer i skogar, 
gruvor och järnbruk och vid sin död ägde en mycket stor förmögenhet. En omutligt rättskaffens man för 
övrigt med ett ståtligt och vackert yttre. Man brukade säga om honom, att han såg ut som den finaste greve, 
där han stod och mätte upp sirap och salt i sin bod. 

Därpå hade Sigrid övergått till att tala om Gustaf Frödings morfar, den snillrike och vittfrejdade 
karlstadsbiskopen Carl Adolph Agardh, som var både teolog, naturforskare, matematiker och praktisk 
samhällsförbättrare och utmärkte sig på alla dessa områden, en strävsam, stridbar, outtröttlig människa. 

”Nu förstår du väl”, fortsatte Sigrid, ”att då den rike Jan Frödings äldste son, Ferdinand, var vacker, 
musikalisk, älskvärd och fint bildad, han hade till och med besökt Italien och Frankrike, och den snillrike 
biskopens äldsta dotter, Emilia, var skön, älsklig, stolt och tjusande, inte bara själv den förkroppsligade 
poesien utan också en lycklig skaldinna, så var det givet, att de två skulle förälska sig i varandra. Man lär ha 
sagt i Karlstad den dagen, då de gifte sig, att ett skönare brudpar aldrig hade trätt inför altaret. Den, som 
mötte dessa förtjusande unga ute på gatan, tyckte sig märka, att från dem utstrålade något, som liknade ett 
gloriesken, en återglans av deras kärlek och lycka.” 


Men denna lycka skulle inte bliva långvarig. Sigrid Fröding kunde inte fullt klarlägga orsaken. Det var inte 



yttre motgångar, som buro skulden, utan det tycktes hos dem båda ha funnits något dolt sjukdomsfrö, en 
smitta hade legat fördold i deras hjärnor, som med åren hade brett ut sig mer och mer och gjort dem så 
gränslöst svårmodiga och odugliga för livet. Ferdinand Fröding hade ett par år efter bröllopet insjuknat i 
hjärnhinneinflammation, och efter tillfrisknandet hade han upphört att arbeta, försjunkit i grubbel och ibland 
smugit från hemmet och vistats borta flera veckor, utan att man visste var han befann sig. Ingenstans kunde 
han finna trevnad utan flyttade från ställe till ställe, nu bodde han i Kristinehamn. På sistone hade han blivit 
strängt religiös. Han brukade hålla bönemöten hemma med långa predikningar och mycken psalmsång samt 
höll sig som oftast helt skild från den övriga familjen. 

Biskop Agardhs sköna, stolta dotter, som ensam hade måst överta vården av hemmet, hade funnit livet för 
tungt, och vid tiden före och efter hennes ende sons födelse hade hon måst vårdas å hospital. Hon blev botad 
och vände åter till de sina, men en av de dugliga och ordningsfulla husmödrarna kunde hon aldrig bli. Om 
melankoli kan smitta, så ville Sigrid tro, att mannens lidande hade övergått på hustrun. Sin son älskade hon 
men orkade inte med att ha honom hemma, utan han skickades som oftast till farmodern, som bodde på 
Gunneruds bruk, hon hade dock inte varit riktigt klok, hon heller. 

Gustaf Fröding hade berättat, att farmodern hade varit så nervös, att hon inte tålde buller och rörelse, och då 
han först kom till henne, hade hon inbillat honom, att stora faror lurade utomhus, till och med tuppen på 
sopbacken var farlig. Därför hade han hos henne alltid suttit stilla på en och samma plats och aldrig rört sig. 
Det var ju en möjlighet, att hans tafatthet, hans viljelöshet och lättja var ett minne av denna första 
uppfostran. 

I alla händelser hade Sigrid Fröding ibland tyckt sig märka spåren av den hemliga draksådden också hos sin 
kusin. Han hade ett utomordentligt gott huvud, det var hon alldeles viss om, men han led av en besynnerlig 
oförmåga att lära sig läxor. Okunnig var han visst inte, han var kanske mer bildad än sina skolkamrater, men 
han måste lära sig allt på sitt eget vis. Han kunde vara älskvärd och resonera sunt och klokt, men han var för 
det mesta så blyg, då han kom i sällskap, att han antingen teg eller också pratade smörja. Ibland hade han 
mörka stunder, då han kände sig s ämr e än andra och överfölls av ett slags samvetskval, därför att han inte 
höll måttet, inte kunde vara sådan som han borde. 

En enda gång träffade jag Gustaf Fröding i Sigrids hem. Det var sommaren 1880, kort efter att han hade 
tagit sin studentexamen. Han var vacker som en lord Byron med diktarlugg långt ner i pannan och en 
romantisk glöd i de sköna, blå ögonen. Tyvärr behagade han ingenting säga. Sigrid försökte locka honom in 
i samtalet, men hennes bemödanden voro förgäves. 

Jag minns ännu mycket väl hur vi flickor sutto i gräset och språkade, medan han från höjden av ett 
gungbräde såg ner på oss. Kanske kände han sig blyg och att det var för att dölja detta, som han hade anlagt 
en pose av spefull överlägsenhet. Trots den stora skönheten funno vi honom helt enkelt avskyvärd. 

Men på natten då jag hade kommit hem, stod det på en gång klart för mig, att det var något högst underligt 
hos den där ynglingen, som jag hade råkat. Var han verkligen en vanlig människa? Var han inte snarare 
något slags naturväsen, kanske en strömkarl från en av våra många forsar, som hade gått in i människolivet 
och förgäves sökte anpassa sig efter dess fordringar? 

* 

Det var sommaren 1891. Jag var då trettiotvå år gammal, välbeställd lärarin na i Landskrona, en liten stad i 
södra Sverige, men jag vistades nu sedan några månader tillbaka på en liten herrgård i Sörmland hos goda 
vänner, som hade upplåtit för mig sitt förtjusande hem, för att jag skulle, fri från skolarbete liksom från alla 
andra världsliga bekymmer, få ägna mig åt utarbetandet av min första roman. 



Då jag nu tänker tillbaka på denna tid, måste jag säga, att jag aldrig förut och knappast efteråt heller har känt 
mig så lycklig. Alltsedan barndomen hade jag längtat efter att få bli författare men aldrig varit i tillfälle att 
tillfredsställa min önskan. Nu genom en plötslig nyck av ödet hade med ens alla hinder blivit undanröjda. 

Jag var befriad från allt annat arbete, och jag skrev, skrev natt och dag. Den länge tillbakaträngda 
skaparlusten bröt sig fram med sådan styrka, att jag själv häpnade över mängden av idéer och uppslag. 

Mitt i so mm aren blev emellertid arbetet avbrutet. Nära släktingar till mitt värdfolk, som voro bosatta i 
Karlstad i Värmland, koninio för att hälsa på och stannade några dagar. De voro intresserade av litteratur 
liksom alla i den släkten, och de hade tagit med sig en nyss utkommen liten diktbok, Guitarr och 
Dragharmonika, skriven av en karlstadsjournalist, som de påstodo skulle vara en stor skald. 

”Hans första bok”, sade de, ”men den har gjort honom ryktbar med ett slag. Den kom ut i våras redan. Har 
ni verkligen inte sett anmälningarna? Han är så äkta värmländsk. Fröken Lagerlöf som är värmländska, 
kommer nog att känna igen hemlandstonerna.” 

Man räckte mig boken, och jag läste författarnamnet Gustaf Fröding. 

Jag kom ögonblickligen ihåg Sigrid Fröding och hennes kusin, som hade haft så lätt för att skriva vers och 
som hon så säkert väntade skulle bli en stor skald. Det föreföll mig inte så litet egendomligt, att hon nu efter 
en väntan av elva år verkligen skulle få rätt. 

Vad hade han månne haft för sig under de år, som hade gått sedan jag råkade honom och han liknade en vild 
och övermodig lord Byron? Jag började fråga ut de främmande, och såsom varande karlstadsbor visste de 
gott besked. 

Första tiden hade Gustaf Fröding legat vid akademien i Uppsala för att studera till lärare, men olyckligtvis 
hade hans far dött redan år 1881, han hade fått ärva 14,000 kronor, och sedan hade han nog upphört med all 
examensläsning. Han hade egentligen bara ägnat sig åt att läsa inhemska eller kanske mest utländska skalder 
sådana som Burns, Byron, Heine, Goethe och många andra, ett studium, som folk hade skrattat åt men som 
nu hade kommit att bära rikaste frukt. Pengarna hade han dels rumlat opp, dels skänkt bort åt fattiga 
kamrater, och om ett par år hade de tagit slut. Sedan hade han inte haft annan utväg än att vända om hem 
utan examen, hade bott hos modern, som var flyttad till Karlstad, och betraktades nog som en hopplös 
odåga. Vad som hade hjälpt honom på fötter igen hade varit, att han hade fått anställning i 
Karlstadstidningen, där han skrev små skämtvers och lustiga krönikor, alls inte illa förresten. 

Jag tror nog, att jag lyssnade till dessa upplysningar med tydlig besvikelse. Jan Frödings sonson och biskop 
Agardhs dotterson hade alltså hamnat som krönikör i en obetydlig landsortstidning. Den vackre studenten, 
som så högmodigt hade blickat ner på oss lantflickor, han som hade gjort intryck på mig av att vara ett vilt 
och demoniskt naturväsen, nöjde sig med att författa små skämtvers. 

Jag frågade vidare, och man förklarade, att han för två år sedan hade fått ett nytt litet arv och nyttjat detta för 
att resa till en tysk nervkuranstalt vid Görlitz. Dåliga nerver hade han kanske haft i hela sitt liv, men det 
hade visst inte bara varit för deras skull, som han hade rest till Görlitz, utan kanske i än högre grad för att i 
ro och fred få utarbeta sina vers. Alltnog, dels där och dels på ett norskt sanatorium, som han något senare 
besökte, hade Guitarr och Dragharmonika till största delen skapats. 

Medan jag fortfor att undra och fråga, låg boken alltjämt kvar i mitt knä. Jag hade en viss skräck för att 
öppna den. 

Äntligen slog jag upp den. Den var fylld av små korta, lyriska dikter. De första, som jag läste, tycktes 
stamma från den tid, då jag hade råkat honom. Det var sånger av en ung student, som levde ferieliv på 



värmländska herrgårdar och besjöng de värmländska hcrrgårdstlickorna. Det var' roligt och det var 
förtjusande, men det gjorde inte då något särdeles djupt intryck på mig. Men snart kom jag till en dikt, som 
hette Skogsrån. 

Det var - den så ofta hörda sägnen om en stackars dräng, som hade mött skogsrån och blivit tokig efteråt. Jag 
läste den en gång, därpå om och om igen. 

Vad var det inte för en skogsrå, som den drängen hade råkat ut för! Mina pulsar' började bulta, för mina 
ögon dansade rött och grönt, detta var' skogen, detta var' vildmarken, detta var' Värmland. Vilket trolleri, 
vilken vildhet, vilken lustighet! Jag undrade inte på att drängen blev tokig. Den skogsrån dansade för mig, 
så att jag höll på att bli tokig själv. 

Jag, som hade varit så nöjd med mitt eget verk! Det föreföll mig tamt och osant från början till slut. 

De främmande reste och togo den farliga boken med sig. Men en hel vecka, sju härliga, långa sommardagar 
förgingo, utan att jag vågade se åt penna och papper. Sedan började jag ju att arbeta på nytt, men mycket 
ödmjukt och mycket tveksamt. 

* 

Det var - en höstkväll i Landskrona år 1896. Den var' alldeles lik alla andra höstkvällar, jag satt ensam i mitt 
rum och läste, där var' lugnt och varmt. Utanför var det litet blåsigt och regnigt, men det bidrog ju bara att 
öka trevnaden. 

Jag satt där - alltså i bästa lynne och läste några anmälningar' till Gustaf Frödings sista bok, Stänk och Flikar', 
som mina stockholmsvänner hade skickat mig för att även jag i min avlägsna landsort skulle få en liten 
aning om den högst intressanta och ganska heta strid, som hade uppstått kring denna bok. 

Medan jag satt där' och läste dessa anmälningar', som visserligen klandrade en del dikter för deras något för 
fria innehåll men dock alla voro välvilliga och enstämmigt intygade, att Fröding aldrig hade stått högre som 
skald, kunde jag inte låta bli att tänka på den första boken och hur så gott som okänd han hade varit, då den 
kom ut för fem år sedan. Nu fanns väl knappast någon svensk, som inte hade hört hans namn. 

Hans andra diktbok, som hade kommit 1894, hade varit mycket lik den första och endast ytterligare 
förstärkt hans popularitet. Man älskade dem båda för deras lekande humor, för den stundom drastiska, men 
alltid lika levande människoskildringen och väl framför allt för det smekande, förunderliga välljudet. Sådan 
musik hade aldrig förr en svensk diktare kunnat trolla in i versen. Massor av människor kunde dem utantill. 
Kompositörer hade skyndat att sätta musik till dem, och de sjöngos överallt, inte bara på konserter utan i 
skola och hem. 

Denna sista bok var' så nyss utkommen, att jag ännu inte hade hunnit skaffa mig den. Ett tycktes emellertid 
vara säkert, nämligen att den innehöll ännu betydligare, ännu fullödigare dikter än de föregående delarma. 
Men också några, som verkade förvirrande, nästan skrämmande på läsaren. Men ju flera jag läste av dessa 
anmälningar, desto mer förstämd och orolig blev jag. Det tycktes verkligen, som om en hel litterär' storm 
hade växt opp omkring Gustaf Fröding. 

Jag kunde förstå, att Fröding, som i sina första diktböcker hade tjusat förnämligast genom den glada, 
humoristiska sidan av sitt väsen, nu hade velat visa sina läsare, att han egentligen var' något helt annat än en 
glad skämtare. Här' var det melankolikern, grubblaren, Ferdinand Frödings rätte son, som hade tagit till orda. 


Det var - en besynnerlig motsägelse, en disharmoni, som syntes råda i denna bok och som gjorde mig rätt 
förvirrad. Somliga anmälare talade om dikter, däri skalden för den stora publiken hänsynslöst biktade 



synder, som han i sjuklig självrannsakan torde ha betydligt överdrivit. Andra åter fäste sig mest vid hans 
uppmaningar - att slopa den återhållsamhet, som livet i ett civiliserat samhälle ålägger människan. Han ville 
inte tro, att det i Guds skapelse kunde finnas något ont, och ville frälsa världen från dess myckna lidande 
genom att råda mänskligheten att blint lyda alla naturens bud. 

Man skrev också om att den hänsynslöshet, som präglade dikterna, måste bero på förlorad sinnesjämvikt, 
man rent av häntydde på att skalden hade gripits av själssjukdom. 

När - jag mötte dessa sista påståenden, avbröt jag läsningen, satte på mig hatt och kappa och gick till 
boklådan för att köpa Stänk och Flikar - . Härvidlag gick det inte längre an att rätta sig efter andras omdömen. 
Jag måste själv pröva och avgöra. 

När - jag kom in på boklådan, såg jag några personer stå i livligt samtal vid disken. Man talade om något 
sorgligt, något oerhört. 

”Fröken Lagerlöf kommer kanske också för att köpa Stänk och Flikar”, sade en av dem, ”men det går inte. 
Den får - inte säljas. Polisen har - lagt beslag på den såsom osedlig.” 

”Författaren skall åtalas”, sade en annan. 

Jag vet inte hur jag kom ut på gatan igen. Jag var - så full av vrede och förtvivlan, att jag inte vågade stanna 
bland människorna. Jag vände inte heller om hem utan fortsatte att vandra ute i höstregnet. Jag är - viss om att 
jag bar - mig besynnerligt åt, talade högt för mig själv och knöt händerna liksom för att slå till någon. 

”Det här skulle de inte ha gjort”, ropade jag. ”Nu blir - det slut med honom.” 

Jag gick fram och åter på gatan och sökte lugna mig. Men det som hade hänt föreföll mig alltför grymt, 
alltför oförlåtligt. 

Jag mindes Sigrid Frödings tal om den sjukdomssmitta, som Gustaf hade ärvt efter föräldrarna. Hittills hade 
han lyckats hålla den tillbaka. Hur skulle det nu gå? 

Ty vad hade det väl varit, som hade gett honom kraft att segra och strida, om inte sången, snillet, 
gudagåvan? För honom hade diktandet inte endast betytt ära, lycka, glädje, pengar - utan mycket, mycket 
mer, det hade varit räddningen. Apati och melankoli lågo på lur - . Med snillets hjälp hade han hållit dem 
tillbaka. Sången hade lyst upp de mörka stunderna, varit hans Davidsharpa, hans själabalsam. 

Och nu hade människorna handlat med honom, som om de ingenting visste om det onda, som ruvade i hans 
inre. Med klumpig ovarsamhet hade de slagit ner på hans sång, på detta som var - finast, skörast, dyrbarast, 
oumbärligast. De hade tagit ifrån honom glädjen över sången. 

”Detta skulle de inte ha gjort”, sade jag, där - jag gick omkring i mörkret. ”De ha mördat hans sång, de ha 
mördat vår - största sångare.” 

* 

Ett eller kanske två år efter detta var - jag på besök i Stockholm, och jag minns mig sitta oppe hos alla 
svenska författares vän och hjälpreda, Ellen Key, i hennes vackra lilla våning vid Valhallavägen och bläddra 
i hennes album. 

”Se här”, sade hon och pekade på porträttet av en äldre herre, skallig, slätrakad och ganska fet. ”Där - har - du 


Gustaf Fröding.” 



Egentligen var det visst en rätt ståtlig äldre herre med mycket vackra ögon, men jag blev mycket missnöjd. 
Jag hade ännu kvar i minnet studenten med den svarta hårluggen och det trotsiga Byronansiktet. Hur hade 
han kunnat bli så förvandlad? 

”Det är väl inte möjligt”, sade jag. ”Han ser ut som en sextiåring.” 

”Han har åldrats hastigt”, sade min värdinna. 

Jag frågade hur Fröding nu hade det, och hon berättade, att han bodde i Uppsala tillsammans med sin äldsta 
syster, Cecilia. Han var mycket nedstämd och arbetade nästan inte alls. Han tyckte sig jämt höra ”röster”, 
som uppmanade honom att begå besynnerliga handlingar. Ett par gånger hade han måst vårdas å sjukhus. 

”Det var för hårt för honom med den där rättegången”, sade jag. ”Tror du, att han någonsin kan ko mm a att 
skriva mer?” 

Ellen Key svarade inte på min fråga utan ställde en annan till mig. 

”Du känner väl Ida Bäckmann?” 

”Ida Bäckman?” sade jag. ”Vem är hon? Varför skulle jag känna henne?” 

”Jag trodde, att hon var värmländska.” 

”Det är nog möjligt, men det är längesedan jag vistades hemma i Värmland.” 

”1 alla händelser kom jag att tänka på henne, därför att hon så fullt och fast tror, att Fröding skall kunna 
tillfriskna.” 

”Ack, hon är således bekant med honom?” 

Därpå berättade Ellen Key, att Ida Bäckmann sedan några år tillbaka var Gustafs och Cecilia Frödings bästa 
vän. ”En liten lustig människa, kvick och egendomlig, som roar Fröding och som han tycker om att ha 
omkring sig. Nej, nej, inte något kärleksförhållande, åtminstone äro de inte förlovade. Men hon har visat sig 
kolossalt uppoffrande, tjänar dem och hjälper dem, så mycket i hennes makt står. Hon är lärarinna i en 
flickskola i Skåne, men så snart hon har ferier, skyndar hon till Uppsala. Det är verkligen ett mycket vackert 
förhållande.” 

* 

År 1911 på våren råkades jag och Ida Bäckmann i Stockholm. Det var första gången jag såg henne, men 
Ellen Keys ord om henne runno mig genast i tankarna, och jag började tala med henne om Fröding. Hon 
svarade litet motsträvigt till en början, men snart kom hon i gång med att berätta, och jag lyssnade andlöst. 
Många, många gånger hade jag hört människor tala om Fröding, men ingen hade varit i stånd att göra 
honom så levande. Jag tyckte, att jag nu först fick ett begrepp om hurudan han verkligen hade varit. 

Jag sade till mig själv, att just sådan som hon skildrade honom, med alla lustiga smådrag, med hans 
egendomliga sätt att uttrycka sig och finna ord, som ingen annan hade kunnat hitta på, med hans humor, 
hans retsamhet, med allt för honom utmärkande, borde han framställas. Och naturligtvis vore Ida Bäckmann 
den rätta att utföra verket. Gång på gång hade jag på tungan att framställa ett förslag härom, men jag vågade 
inte, därför att det under samtalet framgick, att i hennes sinne dolde sig känslor av bitterhet och fiendskap 
emot Fröding. ”Det har gått med mig som med den trogne Henrik i sagan”, sade hon. ”Jag har fått sju 
järnband slagna om mitt hjärta.” 



Hon berättade, att de nu hade varit skilda åt sedan 1905. Hon hade blivit utestängd från honom av hans 
syster och hans förmyndare, men han hade nog också själv velat ha det så, annars skulle han väl inte ha 
underkastat sig. 

Jag framkastade en antydan om att han kanske inte hade varit fullt tillräknelig. 

Men då flammade hon opp. Gustaf Fröding hade varit sjuk, men han hade alltid varit fullt tillräknelig. Han 
visste mycket väl vad han gjorde. Han blev utskriven från hospitalet 1905, och sedan hade han ju varit en fri 
man. Den första tiden, innan hon hade förstått, att det var han själv, som ville skilsmässan, hade hon försökt 
att få råka honom, men sedan hade hon begett sig på resor. Nu försökte hon att aldrig tänka på honom. På de 
sista åren hade hon inte en gång kunnat förmå sig att nämna hans namn. Hon förstod egentligen inte hur det 
kom sig, att hon kunde tala om honom med mig. 

Jag vet inte hur svaret kom över mina läppar. Det skedde alldeles ofrivilligt, just som om någon hade viskat 
det i mitt öra. 

”Det är kanske han, som önskar det.” 

Hon reste sig hastigt och grep tag om min arm. ”Hur kan ni säga så? Känner ni honom?” 

”Nej”, sade jag, ”jag har inte träffat honom, sedan han var tjugo år.” 

”Ack, jag trodde, att ni hade någon hälsning från honom”, sade hon och sjönk igen ner på stolen. 

Hon berättade vidare, att hennes bästa tröst under de gångna åren hade varit den trogna vänskap, som 
förenar henne med den kände rasbiologen professor Lundborg. Han hade varit bådas förtrogna rådgivare, 
och för honom hade Fröding yppat den kärlek han hyste för Ida Bäckmann och sina förhoppningar att en 
gång bli så frisk, att han kunde gifta sig med henne. 

Kort efter detta blevo vi avbrutna, men samtalet hade gjort ett mycket starkt intryck på mig, både tanken på 
en bok om Fröding och framför allt den lilla episoden, då hon hade undrat om jag hade någon hälsning till 
henne. 

Gustaf Fröding var död nämligen vid den tiden, hade dött i februari samma år, sörjd och begråten av allt 
Sveriges folk, som hade lärt sig att älska hans diktning mer och mer för varje gångande år. Sin diktargåva 
hade han visserligen inte återvunnit efter åtalet, men detta tycktes inte ha någon betydelse för hans 
popularitet. För honom själv däremot hade det ju varit den största välsignelse, om så hade skett. Efter att 
han år 1905 hade utskrivits från hospitalet, hade han gjort en resa i utlandet för att bli fullt frisk, men 
utgången hade blivit helt annan. Hemkommen hade han flyttat från det ena vårdhemmet till det andra, 
äntligen hade han fått ett eget hem i en liten anspråkslös villa på Kungliga Djurgården, en mycket vacker 
park strax utanför Stockholm. Där hade han, vårdad av en trogen och hängiven sjuksköterska, bott kvar 
ända till sin död. 

Det skulle kanske inte vara så underligt, om den döde, var han så än nu kunde vistas, kände ett behov att 
tillföra Ida Bäckmann, som hade tjänat honom så ömt och så försakande, en hälsning, ett litet tecken, att han 
hade förstått och uppskattat hennes kärlek och varit trofast mot henne. Vilken av oss levande människor 
äger inte en kär vän där borta på andra sidan, till vilken man ville sända ett ord till förklaring, en bön om 
förlåtelse? 

Följden av detta sammanträffande med Ida Bäckmann blev en livlig brevväxling, som fortgick en tid utan 
att något särskilt märkligt inträffade. Men under hösten 1912 hände det, att en mycket god vän till henne 
avgick med döden. Hon skrev till mig de mest tröstlösa och förtvivlade brev, och de deltagande ord, som jag 



skyndade mig att sända, tycktes inte alls ha någon förmåga att stilla hennes sorg. 


En dag, då jag satt med pennan i hand för att skriva till henne, kom jag på den tanken att uppmana henne att 
skiiva ner sina minnen om Fröding för att på detta sätt ko mm a ifrån denna nya sorg. Jag stred emot, men 
tanken kom envist tillbaka och liksom fordrade att bli nerskriven. De förra skälen mot att föreslå detta 
kvarstodo oförändrade, men kanske var saken dock värd ett försök. 

Jag skrev alltså ett brev i detta syfte, men detta brev var det galnaste av alltsammans. Jag skrev det inte i 
eget namn nämligen utan så, som om den döde Fröding talade genom mig. Varför jag skrev på detta sätt, 
visste jag inte själv. Det föreföll mig obegripligt och i högsta grad olämpligt. Det skulle troligen just 
framkalla ett nekande. Men något drev mig, som var oemotståndligt. 

Omgående mottog jag svar från Ida Bäckmann, att hon skulle lyda och så snart som det var henne möjligt 
börja skiiva boken om Gustaf Fröding. 

Jag förstod, att hon hade uppfattat mitt brev som den hälsning från andra sidan graven, på vilken hon hade 
väntat, och ännu i denna stund tvivlar jag inte på att hon hade rätt. 

Efter detta är det inte mycket att tillägga. Endast detta, att Ida Bäckmann under skrivandet, medan minnena 
växte fram, när hon återsåg sig själv glad, ung och yr, när hon återsåg Fröding, sjuk och nedtryckt av 
svårmod, kom i en sådan stämning av vekt medlidande, att det första av de sju järnbanden kring hennes 
hjärta sprang i stycken. Och allt som skrivandet fortgick, smälte de bort, dessa band, det ena efter det andra, 
så att då hon hade skrivit de sista patetiska raderna om avskedet och skilsmässan, var också det sjunde 
brustet, och hon kände för den döde ingenting annat än en stor, förlåtande ömhet. 

Detta var kanske endast vad som hade kunnat förutses, men för mig, som hade förmedlat saken, framstod 
denna gradvisa mildring i sinnet, detta uppmjukande av själen som ett stort under. Själva nedskrivandet av 
boken föreföll mig endast som ett medel för att detta under skulle ske. 

Och jag tror än i dag, jag upprepar det, att likaväl som vi människor önska, att det vore oss möjligt att till en 
kär avliden sända en hälsning av kärlek eller en bön om förlåtelse, likaväl tror jag, att de döda kunna känna 
längtan att fullgöra en försummad plikt, att försona en hårdhet, att tillförsäkra en ännu levande sin ständigt 
vakande ömhet. 

Jag tror också, att det törhända är lättare för dem att tränga hitöver till oss, än för oss att nå fram till dem. 
1935. 

VÄRMFAND. 

Man skulle vilja säga, att i Värmland råder en ständig strid mellan landskapet och befolkningen. 
Befolkningen vill förändring och förbättring, den är mottaglig för allt nytt, den vill lägga sig till med de 
senaste uppfinningarna, den drömmer alltid om att förvandla sitt land till ett paradis av fruktbarhet och 
rikedom. 

Men landskapet vill inte. Så vackert det är, är det dock endast ett fattigt skogsland utan något särskilt 
gynnsamt läge, undanskjutet mot norska gränsen, och ett fattigt skogsland vill det förbli. Det vill inte bli 
omskapat till något förlovat land. Det vet hur det känns, när nordanstormen brusar fram med köld och 
yrsnö. Det känner till de tidiga höstfrosterna och de sena vårarna. Det är tacksamt om gran och björk och tall 
vilja kläda de långa bergåsarna. Det undanber sig alla vekliga och ömtåliga nymodigheter. 

Gör bara det lilla experimentet att stiga upp på ett utsiktsberg i mellersta Värmland och rikta blicken mot 



dalbottnen vid bergets fot. Ni skall bli förskräckt vid att se hur smala åkrarna ligga där och hur vidsträckta 
de ouppodlade kullarna, mossarna och bergsträckorna breda ut sig. Ni känner det hopplöst, när ni besinnar, 
att här ha människor arbetat med att odla och röja i tusende år, men längre än till detta ha de inte lyckats 
komma. 

Detta som jag nu har sagt gäller förstås inte om södra delen av Värmland, som är ett fruktbart slättland och 
har kunnat röjas och brukas ifrån tidernas början. Här förefaller det, som om striden mellan landskapet och 
befolkningen inte skulle stå så skarp som längre norrut. Man nöjer sig med att vara stillsamma lantbrukare. 
Man har sin bärgning, och man är kommen till ro. 

En gång hände det dock, att några rika familjer ville upprätta storgods här i söder, såsom det brukar ske i 
fruktbara slättlandskap. Och det var ingenting, som hindrade. De lyckades samla ihop vidsträckta domäner, 
resa präktiga herrgårdshus, lägga ut sköna terrasser och trädgårdar, plantera sydländska prydnadsträd i 
parker och alléer. Allt detta lyckades de åstadkomma, men glädjen varade inte länge. Något kom emellan. 
Naturen reste sig till motvärn, den förde fram sin karghet och sin fattigdom. Storgodsen måste övergivas av 
förtvivlade ägare. 

Något i den vägen tänker man inte på högre uppåt landet. Paradisdrömmen fortlever alltjämt, men man vill 
inte vinna målet genom jordbruk utan genom industri. Man påminner sig ännu den stora tiden för hundra år 
sedan, då Värmland var det mäktiga järnbruksriket. Då bergen österut länsades på malm, då hyttornas 
eldkrans lyste upp vinternatten, då stångjärnshamrarna dunkade, då forsar och fall drogo smedjornas 
drivhjul, då bruksherrgårdarna sköto upp som svampar ända långt bort i mörkaste obygd. Då var Värmland 
glatt och lysande, men framgången blev inte beståndande. Landskapet gjorde uppror mot människan. Det 
kunde inte bära sin upphöjelse. Det sjönk åter ner i fattigdom och obemärkthet. 

Under några år var befolkningen slagen av vanmakt, men stridsmodet har vaknat på nytt. Än en gång håller 
landskapet på att omformas. Men numera bygger man inte vita bruksherrgårdar och svarta smedjor, nu reser 
man stora, gråa fabriksbyggnader, omgivna av röda, vita, gula och gröna arbetarvillor med verandor och 
slingerväxter, med kyrka och folkpark. Det är helt glada och nymodiga städer av småhus, som ge landskapet 
en prägel av trevnad och välmåga. 

Med allt större iver skyndar man att lägga naturen under sitt välde. Forsar och fall stängas inne i mörka 
tuber för att kunna åstadkomma mera arbete. I de långsamma färjornas ställe förses älvarna med broar. De 
slingrande, backiga vägarna äro utdömda. De moderna fabrikssamhällena sammanbindas av breda, raka, 
oklanderliga chausséer. Kraftledningar, linbanor, telefonledningar draga fram genom ödemarken, och det 
elektriska ljuset glimtar i vinternatten. 

Äntligen, säger man, äntligen måste detta envisa landskap falla till föga. Se, det håller på att bli rikt, det 
börjar följa med sin tid. Observera hur de ofantliga turistbussarna ila fram på vägarna. Märk hur 
bergstopparna ståta med utsiktstorn. Se hur gästgivargårdarna förvandlas till turisthotell, hur de gamla 
herrgårdarna bliva till pensionat. Lyssna till det muntra livet på idrottsplatser och tävlingsbanor. 

Det är en ny stor tid, som har inträtt, och nog ser det ut, som om den skulle bli beståndande, men vem vet, 
vem vet? Landskapet har ännu inte sagt sitt sista ord. Det har aldrig förr velat böja sig för människan. Det 
sätter sig måhända än en gång till motvärn med sin stenbundna mark, med sin karga växtlighet, med torra 
somrar, snöfattiga vintrar och nattfroster. 

1936. 


GOSTA EKMAN. 



Det var i Göteborg för en del år sedan. Selanderska truppen uppförde på Nya Teatern ett historiskt 
skådespel, ”Hermelin och purpur”, författat av min mångåriga vän Sophie Elkan. Stycket hade gjort succé, 
det spelades kväll efter kväll för fulla hus, och den lyckliga författarinnan hade inbjudit mig att resa ner till 
Göteborg och bevittna framgången. 

Jag lydde gärna denna kallelse och kom sålunda att i författarinnans sällskap åse en föreställning. Jag vill 
inte säga, att jag var alldeles obekant med vad kvällen skulle komma att bjuda, då spelet började. Jag visste, 
att den ena huvudpersonen i pjäsen var den unga, snillrika prinsessan Lovisa Ulrika av Preussen, Fredrik 
den stores syster, nyligen gift med den svenske tronföljaren Adolf Fredrik av Holstein-Gottoip, förutvarande 
furstbiskop av Liibeck. Jag visste ävenledes, att styckets andra huvudperson var ingen mindre än den 
ryktbare greve Carl Gustaf Tessin. Det var han, som i Berlin hade avhämtat prinsessan och under pomp och 
ståt hade fört henne till Sverige och som alltjämt intog första platsen vid det unga hovet. Han var rådgivare, 
hjälpare, nöjesspridaren, som använde all sin eminenta förmåga på att göra vistelsen här uppe i björnlandet 
någorlunda dräglig för den i högsta grad förfinade varelse, som skulle bli dess drottning. Jag visste, att 
författarinnan ansåg, att den strålande kavaljeren Carl Gustaf Tessin näppeligen kunde ha undgått att 
förälska sig i den sköna och spirituella prinsessan och att hon å sin sida inte heller gärna i dåtidens Sverige 
kunde finna en mera fängslande man än den mäktige statsmannen och fint bildade diplomaten. Att mannen 
Adolf Fredrik, före detta furstbiskopen, skulle kunna vinna sin gemåls kärlek, föreföll otänkbart, då han 
hade en sådan rival, och min vän hade också med full avsikt gjort hans roll så litet tilldragande som möjligt. 

Då ridån gick upp, satt jag alltså och väntade på att få se en i högsta måtto förförisk Carl Gustaf Tessin 
använda hela sin tjusarförmåga att vinna den främmande prinsessan samt vidare att finna en klumpig och 
frånstötande Adolf Fredrik, en komplett nolla, som den lysande diplomaten utan nämnvärd svårighet kunde 
slå ur brädet. 

Men nu skedde något helt oväntat. Tessins roll spelades med vanlig finess och stor kunnighet av Georg 
Blickingberg, men han hade, alldeles stilenligt naturligtvis, klätt på sig en mörk, ofantlig allongeperuk, som 
missklädde och därtill gjorde honom gammal, alldeles odrägligt ful och gammal. Den där peruken skrämde 
mig genast. ”En sådan olycka!” tänkte jag. ”Hur skall en ung prinsessa kunna bli förälskad i en dylik 
tingest?” 

Den unga prinsessan —jag kan numera tyvärr inte minnas namnet på den aktris, som utförde rollen, men 
hon var söt och intagande och helt lyckad — hon gjorde sitt bästa för att lyda rollen och bli intagen av 
Tessin, men jag har ingen känsla av att hon lyckades därom övertyga åskådarna. Däremot lyckades hon 
övertyga oss alla om att hon hade blivit kär i sin man, i före detta furstbiskopen Adolf Fredrik. 

Det fanns ingen annan möjlighet. Denne Adolf Fredrik var oemotståndlig. Han var skön, han hade en peruk, 
som klädde, han rörde sig på scenen med yttersta elegans, och hans kostym av ljust siden och spetsar var 
strålande. Han var på intet sätt den nolla, den obetydlighet, som han borde vara. I det stället började han helt 
plötsligt spela med en pondus, som drog allas blickar till honom. Han tycktes ha upptäckt, att det var han, 
som var herre på scenen, han uttalade sina få repliker med ett eftertryck, som kom hela publiken att vända 
blickarna till honom. På en gång gjorde sig denne man till herre över scenen, över publiken, över hustrun, 
över hovet. 

Vad brydde han sig om Tessin i den fula peruken? Han hade tröttnat på honom. Så rådsherre och greve han 
var, så ville han inte mer se honom inom sina dörrar. Den mannen hade länge nog gått och lismat kring hans 
hustru. Han körde ut honom med eldgaffeln, och efter den bravaden var det han, som fick applåderna, som 
hade hela publiken på sin sida. Och därmed var kvällen hans. Hela teatern var hans, hela skådespelet var 
hans och ingen annans. 



Då allt var slut, vände sig Sophie Elkan till mig. 


— Nå? sade hon frågande. 

— Förtjusande, sade jag, men jag förstår inte riktigt. Den där Adolf Fredrik? 

Min vän skrattade. 

— Det är en ung skådespelare, sade hon, han heter Gösta Ekman, och ingen har hittills hört talas om honom. 
Men nu har han helt dristigt tagit sig för att lägga om hela rollen, i det att han har gjort Adolf Fredrik till en 
förtjusande äkta man. Men i alla fall måste jag medge, att det är han, som på detta sätt har räddat mitt 
skådespel. Hela Göteborg kommer nu hit kväll efter kväll för att se honom. De unga flickorna är galna i 
honom. Man lär redan tala om honom i Stockholm. Ranft själv lär ha varit här i går kväll för att titta på 
honom. 

Detta allt var också sant. Några dar senare blev Gösta Ekman engagerad vid Svenska teatern i Stockholm. 

Det där var alltså genombrottet. Det var själva början till den lysande bana, som skulle föra den unge 
skådespelaren till främsta platsen, inte bara i konstens värld utan i hans landsmäns hjärtan, en bana, som nu 
gör, att hans bortgång känns som en bitter sorg för hög och låg, för rik och fattig över allt Sveriges land. 

1938. 

TIEF MATIEDA WIDEGREN. 

Minnesord. 

Kära Matilda! 

Jag vet inte om jag någonsin har sagt det till dig själv, medan du levde, men låt mig åtminstone säga det nu, 
vid din bår, att ett av de stora lyckokasten i mitt liv, att något av det mest betydelsefulla, som har hänt mig, 
det är, att jag kom att genomgå min treårskurs på Kungl. Högre lärarinneseminariet i samma avdelning som 
du. Var och en, som har suttit i en skolklass, känner nog till hur det kan inträffa, att en elev vinner ett 
oinskränkt inflytande över kamraterna och blir deras förebild och ledare, stundom till godo, stundom till 
ondo. 

En sådan allsmäktig ledare fanns i den avdelning, som jag tillhörde, och det var du. Din ande regerade oss. 
Men din ande var: oavlåtlig törst efter kunskap, brinnande kärlek till böcker, brinnande håg att i allt vara 
den första. Brinnande var också din lust att råda och hjälpa, brinnande ditt hat till slöhet och oförmåga, 
brinnande din kärlek till ett väl ryktat och ansat språk, brinnande din kärlek till den läroanstalt, som vi 
genomgick. 

Och jag vet, att om min seminarietid för mig blev en tid av väckelse och växt och hastig mognad, så var det 
tack vare den ofantliga vidsyntheten och klarheten i ditt intellekt, som behärskade mig liksom alla våra 
kamrater. 

Sedan har vi alltid förblivit vänner, du och jag, men endast en gång har jag fått glädja mig åt ett verkligt 
samarbete med dig. Det var år 1891 på hösten. Manuskriptet till Gösta Berling var just färdigt. Du fick läsa 
det, och du förfasade dig såväl över innehåll som form. Du erbjöd dig att granska språket gemensamt med 
mig. Innehållet måste ju vara, som det var. men många ack och o blev strukna, många tillkrånglade 
satsbyggnader förenklade. Jag borde ju ha känt mig förödmjukad av detta, men jag hade egentligen bara 
roligt. Det var så uppfriskande att höra dig utlägga din kära grammatik, en så otrolig njutning att märka 
styrkan av ditt intellekt. Äntligen, mot slutet, fick jag dock en stund av upprättelse. När du läste om 



Majorskans sista stunder, om stångjärnshammarens dånande slag och Göstas tal över sin döende 
välgörarinna, då blev du rörd och föll i gråt. 


Om det hade blivit mig beskärt att närvara vid din dödsbädd, skulle jag ha påmint dig om detta. ”Min kära 
vän Matilda”, skulle jag ha viskat till dig, ”du har inte uppnått vad vi, dina kamrater, en gång väntade oss av 
dig. Du efterlämnar inga väldiga volymer, som kan vittna om ditt djupsinne och din lärdom. Du har aldrig 
bestigit en kateder vid våra högskolor, inga hänförda lärjungar ska för eftervärlden vittna om ditt snille och 
din kraft.” 

”Men lyssna ändå, hör hur det klappar, hör hur det dunkar utanför din dörr! Lyssna i din sista stund! Det är 
kanske svårt att förnimma ljudet. Det kommer inte från någon stångjärnshammare. Det är svaga 
människohjärtan, som klappar av tacksamhet. Det är arma och olyckliga människors tårar, som faller utanför 
din dörr. Du, som håller på att dö, lyssna till dessa klappande hjärtan! De sjunger segersången över ditt liv.” 

”Tack”, säger de, ”för din vackra jordevandring! Tack för att du, ensamma vandrerska, tänkte på att skapa 
en fristad för de gamla och hemlösa! Tack för att du, som aldrig har ägt så mycket som en sten vid 
vägkanten, ändå har strävat att förvandla vår vackra jord från ett farligt rövarnäste till en fridens välsignade 
boning! Tack för att du, tyngd av fattigdom och sjukdom, kunde finna utvägar att hjälpa de arma och 
förtvivlade!” 

”Lyssna och hör hur hjärtat i många betryckta bröst klappar av ångest att förlora dig! Hör hur rösterna 
klagar! Detta är din seger. Detta är ditt livsverks stora, ärorika belöning.” 

1938. 

SOPHIE ELKAN. 

Judeunge. 

När man bor i ett av de fina husen vid Västra Hamngatan i Göteborg och när man har läst i Dahms geografi, 
att Göteborg ligger i Västergötland och att Västergötland ligger i Sverige, då kan man väl aldrig behöva 
tvivla på att man är en liten svensk flicka. Och när man har lärt sig utantill hela Frithiofs saga och hela 
Fänrik Stål och Vikingen och Kolargossen och Odalbonden och Grevinnans besök och Pojkarna, då är det 
väl klart, att det är ett svenskt hjärta som klappar i ens bröst. Och när man har gråtit över Hjalmar och 
Ingeborg och när man älskar Engelbrekt och Gustav Vasa och Gustav II Adolf och Karl XII, så kan väl 
ingenting i världen övertyga en om att inte Sverige är ens fosterland. Folk kan väl försöka, men det går inte. 
När lilla Sophie Salomon har blivit så gammal, att hon har börjat skolan, så händer det en dag, att hon på 
hemvägen från skolan möter en pojke, som räcker lång näsa åt henne och ropar: ”Judeunge.” Och det blir 
hon förfärligt ond över. Pojken är ensam, och han är inte större än bror Otto, och med honom har hon 
utkämpat många segerrika bataljer. Lilla Soffi Salomon blir - inte ett dugg rädd för honom, utan hon springer 
på honom och rycker av honom mössan. När hon sedan kommer in i köket därhemma, har hon pojkens 
mössa i handen, och med högburet huvud och gnistrande ögon berättar hon för Betty och Marie, att hon har 
tagit den från en pojke, som hade kommit framrusande ur ett gathörn och räckt lång näsa och ropat: 
”Judeunge” till henne. Hon hade inte sagt något annat till honom än: ”Ur vägen moskoviter”, och då hade 
han blivit så förskräckt, att han hade blivit stående stilla och inte försvarat sig utan låtit henne rycka av 
honom mössan. Och Betty och Marie hade blivit alldeles bestörta och sagt, att sådant gick inte an. Vad 
skulle fru Jetta säga, om hon fick höra, att Soffi gav sig i slagsmål med gatpojkar. Men Soffi Salomon 
förklarade för de båda jungfrurna, att hon var en svensk flicka, och alltså kunde hon inte tåla, att någon 
ropade öknamn till henne på gatan. Men då säger jungfru Betty till henne med sin allvarligaste röst: ”Men 
tänk nu, Soffi, om det inte var något öknamn, tänk, om det var riktigt!” Då rusar lilla Soffi Salomon 
storgråtande in till sin m a mm a och kastar sig ner på golvet bredvid hennes stol och snyftar och snyftar. Och 



när då fru Jetta försöker att få reda på orsaken till hennes bedrövelse, så kommer det fram till slut, att Betty 
hade sagt, att Soffi inte var - en svensk flicka och att det inte var något öknamn att kalla henne för judeunge. 

Och när fru Jetta hör detta, förstår - hon, att det inte längre går - an, att lilla Soffi går - med en slöja för ögonen 
utan att hon måste få veta något om sitt eget folk. Och hon berättar för henne, att en gång när - människorna 
hade vänt sina hjärtan från den ende allsmäktige Guden, han, som hade skapat himmel och jord, och dyrkat 
avgudar - och offrat åt stenbeläten, då hade Gud utvalt en man vid namn Abraham och slutit ett förbund med 
honom. Och sedan hade fru Jetta, som hade en levande inbillning, för sin lilla dotter framställt de vördade 
och älskade bilderna av hennes folks urfäder. Abraham hade kommit dragande i spetsen för en oändlighet 
av hjordar - av getter och får - och kameler. Isak hade utan motstånd låtit sig bortföras till att offras. Jakob 
hade i drömmen sett en stege, på vilken Guds änglar - stigit upp och ner. Josef hade kommit till Egypten som 
träl och ändå uppstigit till att bli regent över hela Egypti land. Moses hade som litet hjälplöst barn blivit 
utsatt på Nilen i en vidjekorg och hade sedan jämte sin broder Aron blivit det Guds redskap, som hade fört 
folket bort ur träldomen och fått mottaga lagens tavlor ur Guds hand på berget Sinai. Soffi skulle lära sig. 
Guds allsmäktiga hand hade fört dessa hans bekännare, och till sist hade de också tågat in i löftets land. Fru 
Jetta talade om David, herdegossen, som dödade Goliat med sin stenslunga och blev konung och gjorde 
Jerusalem till judarnas huvudstad, och om Salomo, som hade byggt Guds tempel och än i denna dag 
beprisas för visdom och makt i Österlandets sagor. Och fru Jetta beskrev det eviga upp och ner. Då folket 
föll i synd, blev Jerusalem taget och folket bortfört i fångenskap till Babylon, ända tills Gud uppväckte män, 
som förde det åter till löftets land. Och nu i denna tid, nu var - det åter bortjagat ur det förlovade landet och 
levde bland främlingar, men Gud levde, och hans löften skulle inte svikas. Och det gällde bara att leva i en 
sann tro och inte svikta. Och folken här i Europa de föraktade judarna, därför att de äro övergivna av sin 
Gud, de säga om dem, att de dyrka guld och vällevnad mer än Herren Zebaoth och att det är - därför, som han 
har - berövat dem deras land. Men Soffi skulle nog få leva så länge, att hon skulle få höra Guds kallelserop, 
och hon skulle få se stora ledare uppstå, som skulle föra Guds egendomsfolk tillbaka till löftets land. Och fru 
Jetta har - riktigt talat sig varm, medan hon beskriver allt detta härliga, som skall komma, men lilla Soffi 
Salomon är - inte av hennes mening, utan hon förklarar, att hon vill visst inte flytta till det förlovade landet, 
utan hon vill bo kvar - i Göteborg och i Sverige. Och när - då hennes m a mm a påminner henne om den elaka 
pojken, som hade ropat ”Judeunge” till henne, så förklarar hon, att det gjorde ingenting, för hon kunde allt 
försvara sig mot alla Göteborgs gatpojkar - . 

Söndagsmiddag. 

Det är en vintersöndag för många, många år sedan nere i Göteborg. Men det är - inte en vintersöndag som alla 
andra. Eftersom Göteborg är en västkuststad, hör det ju till, att de flesta av vinterns dagar - och söndagarna 
med äro så fulla av regn och rusk, att man inte kan sticka näsan utom döm, men den här - söndagen är - ett 
undantag. Den ståtar - med klar - himmel, starkt solsken och en blåst så svag, att den inte en gång kan sätta i 
rörelse plymerna på en damhatt. Och inte nog med detta, utan den bjuder också på fem graders kyla. Ja, tänk 
bara, fem graders kyla. Det är - det förnämsta av alltsammans. De fem graderna ha räckt till att överdra alla 
Göteborgs kanaler med ett klart skinande istäcke, som är - så tjockt, att man kan gå på det. 

Man förstår - ju, att det är - en dag, då ingen människa kan stanna hemma. Alla som en har skyndat ner på 
kanalerna för att åka kälke, för att åka skridskor eller för att slå kana. Och likaså klart är - det ju, att varenda 
göteborgare är i ett strålande humör. Inte bara de, som leka och förlusta sig nere på kanalisen, utan också de, 
som stå på kanalbrädden som åskådare, äro i gott humör och berömma sin stad, som visserligen är - en 
västkuststad men i alla fall kan bjuda på fem graders kyla och skridskois. Hela staden är - ett enda porlande 
skratt och det inte bara utomhus. Det muntra sinnelaget, som har - framkallats av solskenet, lugnvädret och de 
fem köldgraderna, tränger sig igenom den tjockaste vägg. 

Och i matsalen hos porslinshandlare Alexander Salomon på Östra Hamngatan skulle man också ha råkat på 



det goda humöret, om man hade råkat titta in dit. Man skulle ha sett porslinshandlaren själv och hans 
svåger, köpman August Abrahamson, och hans svägerska, fröken Selly Abrahamson, sitta vid matbordet 
och småleende lyssna till värdinnans, fru Jetta Salomons, livliga beskrivning på det glada livet och leken 
nere på kanalisen under förmiddagen. Själv har fru Jetta visserligen inte vågat sig ner på isen, men hon har 
stått på kanalbrädden och sett på med klipska, kloka ögon, och hon är - en god berättare. Alla 
middagsgästerna skratta, och till och med jungfru Betty, som har - en så ståtlig trotjänarinnehållning och är så 
vördnadsfullt uppmärksam, då hon sätter omkring sopptallrikarna, har svårt för att hålla sig allvarsam. 

Men ack, det är inte riktigt förenligt med sanningen att säga, att alla gästerna vid porslinshandlare Salomons 
middagsbord äro i sitt bästa lynne. Där - sitter också en, som bara stirrar ner på bordduken, som inte rör en 
matbit och som ser ut att när som helst kunna brista i gråt. Och denna enda, som är - i misshumör, är dottern i 
huset, Sophie Salomon, som inte är - mer än sex år - och bättre än någon av de vuxna borde kunna ta del i 
glädjen över det vackra vädret och skridskoisen. Hon måtte verkligen ha råkat ut för något mycket 
obehagligt under förmiddagen. Hon är visserligen en sådan liten stackare, som har - en synnerlig förmåga att 
råka illa ut, men detta brukar - i allmänhet inte inverka på det goda humöret eller förstöra aptiten såsom i dag. 
Jungfru Betty, som är - hennes goda vän och förtrogna, sänder henne ett uppmuntrande ögonkast tvärs över 
bordet. Hon vill liksom säga henne, att hon inte behöver vara rädd. Soppan är - lyckad. Herrn är - i gott humör. 
Allt kommer att gå bra. Men Bettys lugnande ögonkast hjälper inte. Den lilla sexåringen är lika ängslig. Hon 
har - hört de stora säga, att det snart är hennes födelsedag och att om hon dessförinnan skulle ko mm a att begå 
någon stor förbrytelse, så konmie nog detta att märkas på hennes födelsedagsbord. Nej, härvidlag kan inte 
Betty hjälpa. Betty kan ju alls inte veta, om det, som Sophie Salomon har - tagit sig för denna förmiddag, 
skall räknas för en stor eller en liten förbrytelse. Modern har ju sagt henne, att hennes lilla äventyr inte kan 
hållas hemligt. Fadern måste få veta det. Och hon har - lovat att berätta det så, att fadern inte alls skall bli ond. 
Men den lilla dottern är - lika orolig. Hon sitter och lyssnar - till hur modern berättar om allt det roliga, som har 
hänt på förmiddagen. Hon tänker på att det är bra färdigt, att hon fortsätter med detta och inte kommer in på 
något annat ämne. I så fall hade fadern kanske ingenting fått veta. Ja, det kunde ju ha gått så lyckligt, att han 
ingenting fått veta, förrän födelsedagspresenten redan vore inköpt. Men modern kommer inte in på något 
annat ämne. ”Nu skall du få höra, Alexis”, säger hon. ”Kanalen här utanför våra fönster är - alldeles tillfrusen. 
Den är - täckt med klar - , fast is från brädd till brädd. Det finns inte en spricka i den. Och hela förmiddagen har 
den varit full av folk. De ha åkt skridskor, och de ha slagit kana och roat sig på alla möjliga sätt. Det har 
varit ett skratt och ett jubel utan all ände. Ingen har - varit det minsta rädd, för isen var - alldeles fast, och 
fastän den var - övertäckt med folk, hördes inte ett brakande. Det enda, som man borde ha varit rädd för, var 
ett litet hål, som var upphugget på södra sidan. Det var - helt litet, inte större än en desserttallrik. Jag såg det 
själv, och jag tänkte just, att ingen behövde vara rädd för ett så litet hål. Men ser du, Alexis, nu fanns det 
nere på isen en liten flicka, som hade fått höra, att det lilla hålet hade blivit upphugget av en pojke, som 
ville dränka en kattunge. Då försökte den lilla flickan att tränga sig ner genom hålet och hämta upp 
kattungen. Och fastän ingen hade kunnat tänka sig, att det skulle lyckas för någon att tränga sig ner genom 
ett så litet hål, så var - ändå flickan i stånd att ko mm a ner i vattnet, och hon skulle väl ha fått stanna under 
kanalisen, om inte en polis hade kommit springande och dragit upp henne.” 

När - fru Jetta har hunnit så långt, gör hon ett litet uppehåll i sin berättelse. Lilla Sophie Salomon sitter just 
och tänker på hur snäll modern är, som inte har - nämnt namnet på den lilla flickan, som hade krupit ner 
genom hålet i isen. Men just då hon känner sig litet lugnare, slår fadern handen i bordet och ropar till: ”Det 
var - min Fia!” Han uttalade orden med så pass stark röst, som han kunde prestera, för porslinshandlare 
Salomon lider av en ständig heshet och talar - oftast i viskande röst. Men nu har - han blivit så häpen, att han 
riktigt ryter, och den lilla dottern blir alldeles förfärligt rädd. Men förskräckelsen blir - inte långvarig, därför 
att det brakar löst ett våldsamt skratt runtom hela bordet. Moster Selly skrattar, och morbror August skrattar, 
och bror Otto skrattar också. Den siste, som är - ett par - år äldre än Sophie, är - den allra värste att skratta. Han 
kröker sig och vänder sig och är nära att ramla av stolen. Ja, modern också skrattar åt detta, att fadern har - 



kunnat gissa, att det har varit Soffi, som har varit nere i kanalen. Ja, det skrattas, det skrattas, och lilla Soffi 
Salomon skrattar med, för hon inser ju, att det inte kan vara en så gräsligt stor förbrytelse att ramla i 
kanalen, då alla tycka, att det är så lustigt. Men lilla Soffi Salomon upphör snart att skratta, ty fastän hon 
inte är mer än sex år, tycker hon, att det är litet genant, att fadern har kunnat gissa, att det var hon och ingen 
annan, som hade försökt att tränga ner i kanalen för att hjälpa en kattunge. Det är, som om hon skulle vara 
den enda unga flickan i hela Göteborg, som skulle kunna göra något så dumt. Och detta sätter ett märke i 
henne så djupt, att hon tycker, att det skall stanna kvar för evigt. Och det gör det också, åtminstone har hon 
inte glömt det ännu, då hon hade hunnit fram till femtiårsåldern. Hon kom ihåg den söndagsmiddagen och 
det hålet i kanalisen lika så tydligt, som om det skulle ha varit bara en vecka sedan hon hade försökt att 
rädda den där lilla kattungen. 

1940. 

FRU FASTA OCH PETTER NORD. 

I. 

Den lilla staden står för min tanke, vänlig som ett hem. Den är så liten, att jag kunde lära känna alla dess 
vinklar och vrår, kunde bli vän med vartenda barn och lära namnen på alla hundarna. Den, som gick framåt 
gatan, visste vid vilket fönster han skulle lyfta blicken för att få se ett vackert ansikte bakom rutan, och den, 
som promenerade genom stadsparken, kände noga till, när han skulle gå där för att få råka den han ville 
råka. 

De vackra rosorna i grannens trädgård väckte ens stolthet, nära nog som om de stått i ens egen. Skedde 
något, som var småaktigt eller simpelt, blygdes man, som om det hänt i ens egen familj, men över det allra 
minsta äventyr, över en eldsvåda eller ett torgslagsmål bröstade man sig och sade: ”Se blott vilket samhälle! 
Ske sådana ting annorstädes? Vilken underbar stad!” 

Och i denna min älskade stad förändras intet. Kommer jag åter dit en gång, skall jag återfinna samma hus 
och bodar, som jag känner sedan gammalt, samma gropar i stenläggningen skola bringa mig på fall, samma 
styva lindhäckar, samma rundklippta syrenbuskar skola fängsla min beundrande blick. Åter skall jag se den 
gamle rådmannen, som styr hela staden, komma vandrande nedåt gatan med elefanttunga steg. Patriark och 
försyn, vilken trygghetskänsla är det ej att veta dig vandra där! Och den döve Halfvorson skall alltjämt gå 
och gräva i sin trädgård, medan hans vattenklara ögon stirra och söka, som ville de säga: ”Allt, allt ha vi 
genomforskat, nu, jord, skola vi borra oss ända in i ditt innersta.” 

Men vem som icke mer skall finnas kvar där, det är den lille trinde Petter Nord. Den lille värmlän ningen, ni 
vet, som stod i Halfvorsons krambod, han, som roade kunderna med sina små mekaniska uppfinningar och 
sina vita möss. Om honom är det en hel historia. Det finns en historia att berätta om allt och alla i den 
staden. Ingenstädes ske så förunderliga ting. 

Han var en bondpojke, den lille Petter Nord. Han var kortvuxen och trind, han var brunögd och leende. 

Hans hål - var blekare än björklöv om hösten, kinderna voro röda och duniga. Och från Värmland var han. 
Ingen, som såg honom, kunde tro honom vara kommen från något annat land. Med ypperliga egenskaper 
hade det förträffliga hemlandet utrustat honom. Rask var han i sina göromål, kvick i fingrarna, snabb i 
tungan, redig i tanken. Och därtill en tok, en rent förflugen tok, godmodig och stormodig, beskedlig och 
stridslysten, nyfiken och sladderaktig. Den galningen, han var ur stånd att visa mer vördnad för en 
borgmästare än för en tiggare! Men hjärta hade han, förälskad var han varannan dag, och hela staden hade 
han till förtrogen. 


Arbetet i boden skötte detta de rika gåvornas barn på något övernaturligt sätt. Kunderna blevo betjänade, allt 
under det att han matade de vita mössen. Pengar växlades och räknades, medan han satte hjul på sina små 



självgående vagnar. Och medan han för kunderna berättade om sin allra sista förälskelse, höll han ögonen på 
stopet, i vilket den bruna skapen sakta ringlade ned. Och det fägnade de beundrande åhörarna att se honom 
plötsligt sätta åstad över disken och rusa ut på gatan för att få sig en dust med en förbidrivande gatpojke, 
liksom att se honom med lugn panna återvända för att knyta till knuten på ett paket eller mäta färdigt ett 
stycke tyg. 

Var det icke naturligt, att han skulle bli hela stadens gunstling? Vi kände oss alla förpliktade att handla nere 
hos Halfvorsons, sedan Petter Nord kommit dit. Om det så var gamle rådmannen själv, så var han stolt, när 
Petter Nord tog honom med sig in i en mörk vrå och visade honom burarna med de vita mössen. Det var oro 
och spänning med att visa råttorna, ty Halfvorson hade förbjudit honom att ha dem i boden. 

Men så kom i den ljusnande februari ett par mörka dagar med disigt töväder. Petter Nord blev med ens 
allvarlig och tyst. Han lät de vita mössen bita i sina stål trådsburar utan att mata dem. Han skötte sina sysslor 
oklanderligt. Han slogs ej med gatpojkarna. Kunde då ej Petter Nord tåla, att vintern slagit om? 

Ånej, saken var den, att han hittat en femtikronsedel uppe på en av hyllorna. Han hade trott, att den blivit 
uppslängd med ett tygstycke, och helt oförmärkt hade han stoppat in den under en packe randig domestik, 
som var omodern då och aldrig togs ned från hyllorna. 

Gossen gick och bar på en stor vrede mot Halfvorson. Denne hade slagit ihjäl en hel råttfamilj för honom, 
och nu ämnade han hämnas. Ännu såg han för sina ögon den vita modern mitt ibland sina hjälplösa ungar. 
Hon hade ej gjort ett enda försök att fly utan legat kvar på sin plats i orubbligt hjältemod, stirrande med 
röda, brinnande ögon på den hjärtlöse mördaren. Förtjänade då icke denne en liten stund av ängslan? Petter 
Nord ville se honom komma dödsblek ut från kontoret och börja söka efter femtikronan. Han ville se 
samma ångest i hans vattenklara ögon, som han sett i den vita råttans granatröda. Handelsmannen skulle få 
söka, han skulle få vända upp och ned på hela boden, innan Petter Nord lät honom finna sedeln. 

Men femti kr onan fick ligga på sitt gömställe hela dagen, utan att någon frågade efter den. Den var helt ny, 
mångfärgad och lysande och hade stora femtital i alla hörnen. När Petter Nord var ensam i boden, reste han 
en stege mot hyllorna och klev upp till domestikpacken. Så tog han fram femtikronan, vecklade ut den och 
beundrade dess skönhet. 

Mitt under den ivrigaste handeln kunde han bli ängslig över att något skulle ha hänt femti kr onan. Då låtsade 
han söka något på hyllan och famlade in under domestikpacken, tills han kände den glatta sedeln frasa under 
sina fingrar. 

Den sedeln hade med ens fått en övernaturlig makt över honom. Månne det inte var något levande i den? De 
av breda ringar omgivna femtitalen voro som sugande ögon. Gossen kysste dem alla och viskade: ”Sådana 
som du ville jag ha många, förfärligt många.” 

Han började göra sig allehanda tankar om sedeln och därom att Halfvorson ej frågade efter den. Kanske den 
ej var Halfvorsons? Kanske den legat långa tider i kramboden? Kanske den ej längre hade någon ägare? 

Tankar smitta. — Vid kvällsbordet hade Halfvorson börjat tala om penningar och penningmänniskor. Han 
berättade för Petter Nord om alla de fattiga pojkar, som samlat sig rikedom. Han började med Whittington 
och slutade med Astor och Jay Gould. Halfvorson kände allas deras historia, han visste hur de strävat och 
försakat, vad de uppfunnit och vågat. Han blev vältalig, då han kom in på sådant. Han genomlevde de unga 
penningmänniskornas lidanden, han följde dem i framgången, han jublade vid deras seger. Petter Nord 
hörde på alldeles förtrollad. 


Halfvorson var fullkomligt döv, men detta utgjorde intet hinder för samtal, ty han såg på ens läppar allt vad 



man sade. Däremot kunde han ej höra sin egen röst. Denna rullade därför fram så underligt entonig som 
bruset av ett fjärran vattenfall. Men det underliga sättet att tala gjorde, att allt han sade bet sig fast i öronen, 
så att man ej kunde bli fri från det på många dagar. Den stackars Petter Nord! 

”Vad som nödvändigt behövs för att bli rik”, sade Halfvorson, ”det är grundplåten. Men den kan ej 
förtjänas. Märk, att de alla ha hittat den på gatan eller funnit den mellan fodret och yttertyget på en rock, 
som de köpt på pantauktion, eller att den vunnits på spel eller givits dem som allmosa av en skön och 
barmhärtig dam. Men sedan de väl funnit detta välsignade mynt, har allt lyckats dem. Guldströmmen vällde 
fram ur det som ur en källa. Det första, som behövs, Petter Nord, det är grundplåten.” 

Halfvorsons röst ljöd allt dovare och dovare. Den unge Petter Nord satt i ett slags domning och såg idel 
penningar fra mf ör sig. Över matbordets duk lägrade sig högar av dukater, golvet svallade vitt av silver, och 
de smutsiga tapeternas orediga mönster förvandlades till banksedlar, stora som näsdukar. Men mitt för hans 
ögon fladdrade femtital, omgivna av breda ringar, och lockade honom som de skönaste ögon. ”Vem kan 
veta”, logo ögonen, ”kanske femtikronan uppe på hyllan är en sådan där grundplåt?” 

”Märk nu väl”, sade Halfvorson, ”att näst grundplåten äro två ting nödvändiga för dem, som vilja nå 
höjderna. Arbete, järnhårt arbete, Petter Nord, heter det ena; och det andra heter försakelse. Försakelse av 
lek och kärlek, av prat och skratt, av morgonsömnen och skymningspromenaden. I sanning, i sanning, två 
ting äro nödvändiga för den, som vill vinna lyckan. Arbete heter det ena och det andra försakelse.” 

Petter Nord såg ut, som om han ville gråta. Visst ville han bli rik, visst ville han bli lycklig, men lyckan 
skulle ej ko mm a så där ängsligt och surt förvärvad. Lyckan skulle komma alldeles av sig själv, hon. Bäst 
som Petter Nord slogs med gatpojkarna, skulle den ädla damen hejda sin karm vid butikdörren och inbjuda 
värmlandspojken till platsen vid sin sida. Men nu rullade Halfvorsons röst alltjämt i hans öron. Hela hans 
hjärna blev full av den. Han trodde intet annat, visste intet annat. Arbete och försakelse, arbete och 
försakelse, det var livet och livets mål. Han begärde intet annat, tordes ej tro, att han någonsin önskat något 
annat. 

Nästa dag vågade han ej kyssa femtikronan, tordes inte en gång se på den. Han var tyst och förstämd, 
ordentlig och flitig. Alla sina sysslor skötte han så oklanderligt, att var och en kunde förstå, att det var något 
på tok med honom. Gamle rådmannen blev bekymrad för gossen och gjorde vad han kunde för att trösta 
honom. 

”Har Petter Nord ämnat sig upp på fastlagsbalen i kväll?” frågade gubben. ”Jaså, det har han inte. Ja, då 
bjuder jag Petter Nord. Och låt se, att han kommer, annars talar jag om för Halfvorson var han har sina 
råttburar.” 

Petter Nord suckade och lovade att gå på balen. 

Fastlagsbal, tänk att Petter Nord skulle på fastlagsbal! Petter Nord skulle få se alla stadens vackra damer, 
fina, vitklädda, blomstersmyekade. Men Petter Nord skulle naturligtvis icke få dansa med en enda av dem. 
Nå, det var också detsamma. Han var inte i lynne att dansa. 

På balen stod han och hängde i en dörr och tog inte ett steg till dans. Några hade försökt att få upp honom i 
dansen, men han hade varit ståndaktig och sagt nej. Han kunde icke de här danserna. Icke heller ville någon 
av de där fina damerna dansa med honom. Han var alltför ringa för dem. 

Men bäst han stod där, började det tindra och lysa i hans ögon, och han kände glädjen glida fram genom 
lederna. Det kom sig av dansmusiken, det kom sig av blomdoften, det kom sig av alla de vackra ansikten 
han hade fra mf ör sig. Efter bara en liten stund var han så tindrande glad, att om glädjen vore eld, skulle det 



stått höga lågor om honom. Och om kärleken vore det, som många säga att den är, så skulle det ej gått 
bättre. Han var alltid kär i någon vacker flicka, men hittills bara i en i sänder. Men när han nu såg alla dessa 
vackra damer på en gång, var det inte längre en ensam brasa, som förhärjade det sextonåriga hjärtat, det var 
en hel skogsbrand. 

Ibland såg han ned på sina stövlar, som alls ej voro några balskor. Men så han skulle kunnat stampa takt 
med de breda klackarna och snurrat runt på de tjocka sulorna! Det var något som ryckte och slet i honom 
och ville slänga honom framåt golvet som en piskad boll. Han stod emot än så länge, fast rörelsen inom 
honom blev allt starkare, ju längre det led med natten. Han blev yr och livsvarm. Hejsan, han var inte längre 
den fattige Petter Nord! Han var den unga virvelvinden, som lyfter havet och vräker omkull skogen. 

Rätt som det var spelades där upp en hambopolska. Bondgossen blev rent utom sig. Han tyckte det ljöd som 
polska, som värmlandspolska. 

I ett nu klev Petter Nord fram på dansgolvet. Alla herremansfasoner voro glidna av honom. Han var icke 
längre på rådstugubal utan hemma på logen på midsommardans. Han gick fram, krok ig i knäna, med 
huvudet neddraget mellan axlarna. Utan att bjuda upp slog han armarna om livet på en dam och ryckte 
henne med sig. Och så började han dansa polska. 

Flickan följde honom, halvt motvilligt, nästan släpad. Hon var i otakt, hon visste ej vad detta var för en dans, 
men plötsligt gick allt av sig självt. Dansens hemlighet uppenbarades för henne. Polskan bar henne, lyfte 
henne, hon fick vingar på fotterna, hon blev lätt som luft. Hon tyckte, att hon flög fram. 

Ty värmlandspolskan är den underbaraste dans. Den omskapar jordens tungfotade söner. Ljudlöst sväva de 
på tumstjocka sulor fram över ohyvlade loggolv. De virvla omkring, lätta som löv i höststorm. Den är mjuk, 
snabb, tyst, glidande. Dess ädla, måttfulla rörelser frigöra kropparna och låta dem känna sig lätta, spänstiga, 
svävande. 

Medan Petter Nord dansade sin hemlandsdans, blev det stilla i balsalen. I början skrattade man, men så gick 
det upp för alla, att detta var dans. Detta bortsvävande i jämna, snabba virvlar, det var sannerligen dans, om 
något. 

Så märkte Petter Nord mitt under yrseln, att runtomkring honom rådde en underlig stillhet. Han stannade 
tvärt och strök sig över pannan. Intet svart loggolv, inga lövklädda väggar, ingen ljusblå sommarnatt, ingen 
munter bondtös fanns det i den verklighet han skådade in i. Han blygdes och ville smyga sig bort. 

Men han var redan omringad, bestormad. De unga damerna trängdes omkring krambodgossen och ropade: 
”Dansa med oss, dansa med oss!” 

De ville lära sig polska. Alla ville lära sig dansa polska. Balen blev ryckt ur sin gång och kom att likna en 
dansskola. Alla försäkrade, att de ej förr vetat vad det var att dansa. Och Petter Nord vart en stor man den 
kvällen. 

Han måste dansa med alla de fina damerna, och de voro övermåttan vänliga mot honom. Han var bara en 
pojke, och en så munter tok förresten. Ingen kunde låta bli att skämma bort honom. 

Då kände Petter Nord, att detta var lyckan. Att vara damernas gunstling, att våga tala till dem, att vara mitt 
uppe i ljusskenet, i rörelsen, att bli firad, bortklemad, visst var detta lyckan. 


Då balen tog slut, var han för lycklig att vara sorgsen ens över detta. Han behövde ko mm a hem för att i 
stillhet få tänka över det, som skett med honom i kväll. — 



Halfvorson var ogift, men han hade i huset en brorsdotter, som arbetade på kontoret. Hon var fattig och 
beroende av Halfvorson, men hon visade sig ganska högdragen både mot denne och Petter Nord. Hon hade 
många vänner bland de anseddare i staden och blev bjuden i familjer, dit Halfvorson aldrig fick komma. 

Hon och Petter Nord hade sällskap hem från balen. 

”Vet Nord”, frågade Edith Halfvorson, ”att Halfvorson snart blir åtalad för olaga brännvinshandel? Nord 
kan gärna säga mig hur det är med den saken.” 

”Det är ingenting, som är lönt för dem att bråka om”, sade Petter Nord. 

Edith suckade. ”Naturligtvis är det något. Och det blir rättegång och böter och skam utan ände. Jag skulle 
önska, att jag riktigt visste hur det är.” 

”Det är nog bäst att ingenting veta”, sade Petter Nord. 

”Jag vill ko mm a mig upp, jag, ser Nord”, fortsatte Edith, ”och jag ville dra upp Halfvorson med, men han 
dimper alltid ned för mig igen. Och rätt som det är, gör han något, så att jag blir - omöjlig, jag med. Jag ser på 
honom nu, att han har något för sig. Vet inte Petter Nord vad det är? Det vore gott att veta.” 

”Nej”, sade Petter Nord, och inte ett ord mer gitte han säga. Var det mänskligt att tala om sådant med 
honom, som kom från sin första bal? 

Innanför boden fanns en liten skrubb för bodpojken. Där satt Petter Nord från i dag och gick till rätta med 
Petter Nord från i går. Så blek och feg den lymmeln såg ut. Nu fick han veta vad han gick för. Tjuv och 
girigbuk. Kunde han sitt sjunde bud? Med rätta borde han ha tjugu par spö. Det borde han. 

Gud vare tackad och lovad, som låtit honom ko mm a på balen och få ett nytt sinne. Usch, så fult det varit 
inom honom, men nu var allt annorlunda. Som om rikedomen vore värd, att man offrade samvete och 
själafrid för dess skull! Som om den vore värd så mycket som en vit mus, om man ej fick vara glad på 
samma gång! Han slog ihop händerna och ropade jublande, att han var fri, fri, fri! Inte en längtan efter att 
äga fem t i kr onan fanns i hans själ. Så gott det var att vara lycklig! 

Då han lagt sig, tänkte han på att han skulle visa Halfvorson femtikronan tidigt nästa morgon. Sedan blev 
han orolig för att handelsmannen kunde komma in i boden före honom nästa dag, söka efter sedeln och 
finna den. Då skulle han väl tro, att Petter Nord gömt den för att behålla den. Den tanken lämnade honom 
ingen ro. Han försökte få bort den, men det lyckades ej. Han kunde ej somna. Då steg han upp, smög sig ut i 
boden och famlade reda på femti kr onan. Sedan somnade han gott med sedeln under huvudgärden. 

En timme senare väcktes han. Ett skarpt ljussken slog honom i ögonen, en hand famlade under hans 
huvudkudde, och en mullrande röst grälade och svor. 

Innan gossen var fullt vaken, hade Halfvorson redan sedeln i handen och visade den för två kvinnor, som 
stodo i dörren till skrubben. ”Ser ni, att jag hade rätt”, sade Halfvorson. ”Ser ni, att det lönade sig för mig att 
köra upp er och få vittnen på honom! Ser ni, att han är en tjuv!” 

”Nej, nej, nej”, skrek den stackars Petter Nord. ”Jag ville inte stjäla. Jag bara gömde sedeln.” 

Halfvorson hörde ju ingenting. De båda kvinnorna stodo med ryggen åt skrubben, liksom beslutna att varken 
höra eller se. 


Petter Nord satt i sängen. Han såg med ens ömkligen svag och liten ut. Tårarna strömmade. Han jämrade sig 
högt. 



”Farbror”, sade Edith, ”han tjuter.” 


”Låt honom tjuta”, sade Halfvorson, ”låt honom tjuta!” Och han gick fram och såg på gossen. ”Kan nog tro, 
att du tjuter otroligt”, sade han, ”men det tar inte på mig.” 

”Oj, oj”, ropade Petter Nord, ”jag är ingen tjuv. Jag gömde sedeln för roskull — för att reta er. Jag ville 
straffa er för råttorna. Jag är ingen tjuv. Kan ingen höra mig. Jag är ingen tjuv.” 

”Farbror”, sade Edith, ”har du pinat honom nog nu, så kanske vi få gå och lägga oss?” 

”Jag kan nog tro, att det låter ohyggligt”, sade Halfvorson, ”men det kan inte hjälpas.” Han var munter, 
riktigt uppspelt. ”Jag har haft ögonen på dig länge, du”, sade han till gossen. ”Alltid hade du något att sticka 
undan, då jag kom in i boden. Men nu är du fast. Nu har jag vittnen på dig, och nu går jag efter fiskalen.” 

Pojken satte i med ett skärande skri. ”Kan ingen hjälpa mig, kan ingen hjälpa mig?” ropade han. Men så var 
Halfvorson borta, och madamen, som förestod huset, kom fram till honom. 

”Upp och kläd på sig, Petter Nord! Halfvorson har gått efter fiskalen, och under tiden kan han löpa sin kos. 
Fröken kan gå ut i köket och skaffa honom litet i matsäcken. Jag skall plocka ihop hans saker.” 

Den förfärliga gråten upphörde genast. Efter en kort stund av brådska var gossen färdig. Han kysste de båda 
kvinnorna på hand, ödmjukt som en piskad hund. Och så sprang han. 

De stodo i dörren och sågo efter honom. Då han var borta, drogo de en suck av lättnad. 

”Vad skall Halfvorson nu säga?” sade Edith. 

”Han blir nog nöjd”, svarade hushållerskan. ”Han har väl lagt ut pengarna för pojken, tänker jag. Han ville 
nog bara bli av med honom.” 

”Varför då? Den gossen var ju den bästa vi haft i boden på många år.” 

”Han ville väl inte ha honom till vittne i brännvinssaken.” — 

Edith stod tyst och andades häftigt. ”Det är så nedrigt, så nedrigt”, mumlade hon. Hon knöt näven mot 
kontoret och mot den lilla rutan på dörren, genom vilken Halfvorson kunde se in i boden. Hon kunde ha lust, 
hon med, att fly ut i världen från all denna uselhet. 

Hon hörde ett buller långt inne i boden. Hon lyssnade, gick närmare, letade sig fram efter ljudet och fann 
äntligen bakom en silltunna buren med Petter Nords vita möss. 

Hon tog upp den, satte den på disken och öppnade burluckan. Mus efter mus ilade ut och försvann bakom 
lådor och burkar. 

”Måtte ni trivas och förökas”, sade Edith, ”låt se, att ni gör skada och hämnas er husbonde!” 

II. 

Den lilla staden låg vänlig och nöjd under sitt röda berg. Den var så inbäddad i grönska, att nätt och jämnt 
kyrktornet stack upp därur. Trädgård vid trädgård trängde sig på smala terrasser uppåt branterna, och då de 
ej kunde komma längre åt detta håll, störtade de med buskar och träd tvärt över gatan och utbredde sig 
mellan de glesa gårdarna och på den smala jordremsan nedom dem, tills de hejdades av den breda älven. 

Det var alldeles tyst och stilla i staden. Där sågs inte en människa, bara träd och buskar samt ett och annat 



hus. Det enda buller som förnams var klotens rullande på kägelbanan, och det lät som en avlägsen åska en 
sommardag. Det hörde med till tystnaden. 


Men nu gnisslade torgets ojämna stenläggning under järnskodda klackar. Ljudet av grova röster dånade mot 
rådstugans och kyrkans väggar, återkastades från berget och ilade ohejdat nedåt den långa gatan. Fyra 
vandrare störde förmiddagslugnet. 

Ack, den ljuva tystnaden, den årslånga helgdagsfriden! Vad de förfärades! Man kunde liksom förnimma hur 
de gåvo sig på flykt uppåt bergstigarna. 

En av de bullrande, som bröto in i småstaden, var Petter Nord, värmlandspojken, som för sex år sedan 
rymde från staden, anklagad för stöld. De, som följde honom, voro tre sjåare från den stora handelsstaden, 
som ligger bara ett par mil därifrån. 

Hur hade det då gått den lille Petter Nord? Väl hade det gått honom. Han hade fått en den allra förnuftigaste 
vän och ledsagare. 

Då han sprang bort från småstaden i den mörka, regntunga februarimorgonen, sjödo och brusade 
polskmelodierna i hans öron. Och en av dem var ihärdigare än alla andra. Det var den de alla sjungit under 
den stora ringdansen. 

Nu är det jul igen, 

nu är det jul igen, 

och efter jul så kommer påska, 

och det är inte sant, 

och det är inte sant, 

ty efter jul så ha vi fasta. 

Detta hörde den lille flyktingen så tydligt, så tydligt. Och så trängde den visdom, som gömmes i den gamla 
ringdansen, in i den lille njutningslystne värmlandspojken, trängde in i varje fiber, blandade sig i varje 
bloddroppe, sög sig in i hjärna och märg. Så är det, så är meningen. Mellan jul och påsk, mellan födelsens 
och dödens fester kommer livets fasta. Av livet skall man ingenting begära, det är en stackars fattig fasta. 
Man skall aldrig tro det, hur det än förställer sig. Nästa ögonblick är det åter grått och fult. Rår inte för det, 
stackare, kan inte bättre! 

Och Petter Nord kände sig nästan stolt över att hava avlurat livet dess djupaste hemlighet. 

Så tyckte han sig se den gulbleka fru Fasta smyga fram över jorden i tiggarskepnad med fastlagsris i handen. 
Och han hörde hur hon gnisslade åt honom: ”Du har velat fira glädjens och det lustiga lynnets fest mitt 
under den fastetid, som kallas livet. Därför skall det övergå dig skam och nesa, ända tills du bättrar dig.” 

Men han hade bättrat sig, och fru Fasta hade beskyddat honom. Han hade aldrig behövt rymma längre än till 
den stora handelsstaden, ty han blev aldrig efterspanad. Och i dess arbetarkvarter hade fru Fasta sin trygga 
bostad. Petter Nord blev arbetare på en mekanisk verkstad. Han blev stark och energisk. Han blev allvarsam 
och sparsam. Han hade fina söndagskläder, han skaffade sig litet kunskaper, lånade böcker och gick på 
föreläsningar. Egentligen var det ingenting mer igen av den lille Petter Nord än det blekvita håret och de 
bruna ögonen. 

Den där natten hade bräckt något hos honom, och det tunga arbetet på verkstaden gjorde bräckan allt större, 
så att den tokige värmlänningen alldeles krupit ut genom den. Han pratade inte tok mer, ty på verkstaden 
var det förbjudet att tala, och därav kom han i tigarevanor. Han gjorde inga uppfinningar mer, ty sedan han 
skulle sköta fjädrar och hjul på allvar, var det ingenting roligt med dem längre. Han förälskade sig ej, ty han 



kunde ej bli intresserad av arbetarkvarterets kvinnor, sedan han lärt känna småstadens skönheter. Han hade 
inga råttor, inga ekorrar, alls intet att leka med. Han hade inte tid, han förstod, att sådant bara var onyttigt, 
och han tänkte med förfäran på den tid, då han ännu slogs med gatpojkar. 

Petter Nord trodde icke, att livet kunde vara annat än grått, grått, grått. Petter Nord hade alltid tråkigt, men 
han var så van därvid, att han ej märkte det själv. Petter Nord var stolt över sig själv, därför att han blivit så 
dygdig. Han räknade sin upprättelse från den natt, då glädjen svek honom och fru Fasta blev hans 
ledsagerska och vän. 

Men hur kunde den dygdige Petter Nord ko mm a till småstaden mitt på en arbetsdag, åtföljd av tre sjåare, 
som voro sluskiga och försupna? 

Han hade ändå alltid varit en god gosse, den stackars Petter Nord. Och de där tre sjåarna hade han alltid 
sökt hjälpa, så gott han kunnat, fastän han föraktat dem. Han hade kommit med ved till deras eländiga kyffe, 
då vintern var som hårdast, och han hade lappat och lagat deras kläder. De där karlarna höllo ihop som 
bröder, mest därför att de hette Petter alla tre. Det namnet enade dem vida mer, än om de varit födda 
syskon. Och nu tålde de för detta samma namnets skull, att gossen gjorde dem väntjänster, och när de om 
kvällarna fått sin ”gök” i ordning och intagit bekväma ställningar på trästolarna, undfägnade de honom, som 
satt och stoppade de storgrinande hålen på deras strumpor, med galghumor och äventyrliga lögner. Det 
tyckte Petter Nord om, fast han ej ville erkänna det. De där karlarna voro nu för honom nära nog detsamma 
som råttorna varit förr i världen. 

Nu hände sig, att dessa sjåare fingo höra en del skvaller från småstaden. Och efter sex års förlopp bragte de 
till Petter Nord underrättelse om att Halfvorson lagt ut femtikronan för honom för att göra honom omöjlig 
som vittne. Och deras mening var, att Petter Nord borde draga upp till småstaden och ge Halfvorson stryk. 

Men Petter Nord var klok och besinningsfull och utrustad med denna världens visdom. Han ville alls icke 
inlåta sig på något dylikt. 

Pettrarna spridde ut historien i hela arbetarkvarteret. Alla människor sade till Petter Nord: ”Gå dit upp och 
ge Halfvorson stryk, så kommer du i häkte, och det blir' rättegång, och saken kommer i tidningarna, och 
karlen blir utskämd över hela landet.” 

Men Petter Nord ville inte. Det kunde nog vara roligt, men hämnd är ett dyrt nöje, och Petter Nord visste, att 
livet är fattigt. Livet har inte råd med dylika förlustelser. 

Då hade de tre sjåarna kommit till honom tidigt en morgon och sagt, att nu ville de gå i hans ställe och klå 
upp Halfvorson, ”för att rättvisan skulle bli gjord på jorden”, som de sade. 

Och så hade Petter Nord lovat att slå ihjäl dem alla tre, om de ginge ett steg på vägen till småstaden. 

Då höll en av dem, som var liten och kort och hette LångePetter, ett tal för Petter Nord. 

”Denna jorden”, sade han, ”är ett äpple, som hänger på en tråd över en eld för att stekas. Med elden menar 
jag det ondas rike, Petter Nord, och äpplet måste hänga nära elden för att bli sött och mört, men om tråden 
brister och äpplet ramlar ned i elden, så blir det fördärvat. Därför är det mycket viktigt med tråden, Petter 
Nord. Förståi' du vad som menas med tråden?” 

”Jag gissar det måtte vara en ståltrådslina”, sade Petter Nord. 

”Med tråden menar jag rättvisan”, sade Långe-Petter med mörkt allvar. ”Om ej rättvisan sker på jorden, så 
ramlar alltsammans ned i elden. Därför får ej hämnaren undandraga sig att straffa, eller om han ej vill, måste 




andra gå.” 


”Det blir sista gången jag bjuder någon av er på ’gök’ ”, sade Petter Nord, alldeles oberörd av talet. 

”Ja, det hjälper inte”, sade Långe-Petter, ”rättvisan måste ske.” 

”Vi göra det inte för att få tack av dig, utan för att det ärliga Petternamnet ej skall komma i vanrykte”, sade 
den, som hette Rulle-Petter och som var lång och vresig. 

”Jaså, det namnet är så högt aktat”, sade Petter Nord försmädligt. 

”Ja, och det är kitsligt, att de nu börja prata om allestädes på krogarna, att du väl ämnat stjäla femtikronan, 
eftersom du ej vill ha köpmannen straffad.” 

Det ordet bet djupt. Petter Nord rusade upp och sade, att nu ville han gå och piska upp köpmannen. 

”Ja, vi följa väl med och hjälpa till”, sade sjåarna. 

Och så drogo de, fyra man högt, upp till småstaden. I början var Petter Nord butter och oblid samt mycket 
mer ond på sina vänner än på sin fiende. Men när han kom på älvbron och såg staden, blev han alldeles 
förvandlad. Det var, som om han där mött en liten gråtande flykting och krupit in i denne. Och allt som han 
blev hemmastadd i den gamle Petter Nord, märkte han vilken blodig oförrätt köpmannen gjort honom. Icke 
nog därmed, att han velat fresta honom och fördärva honom, utan det värsta var, att han drivit honom bort 
ur denna stad, där Petter Nord skulle fått förbli Petter Nord i alla sina livsdagar. A, så roligt han haft i de 
dagarna, vad han varit glad och lustig, vad hjärtat stått öppet, så vacker världen varit! Herre Gud, om han 
bara fått fortsätta att leva här! Och han tänkte på sig själv, sådan han nu var — tystlåten och tråkig, allvarlig 
och arbetsam — alldeles som på en förlorad människa. 

Nu blev han sjudande vred på Halfvorson, och i stället för att som förut gå efter kamraterna, sköt han förbi 

dem. 

Men sjåarna, som voro komna inte bara för att straffa Halfvorson utan för att lössläppa sin vrede, visste 
knappt vad de skulle taga sig till. Här var ingenting att göra för en retad man. Inte en hund fanns det att 
jaga, inte en gatsopare att börja gräl med, inte en fin herre att kasta ett glåpord åt. 

Det var ej långt lidet på året, blott så långt att våren höll på att övergå till sommar. Det var i 
körsbärsblommornas och häggblommornas vita tid, då syrenklasar pryda höga, rundklippta buskar och då 
äppleblommorna dofta. Dessa män, som direkt från gata och kaj kommit in i blommornas rike, erforo en 
besynnerlig verkan därav. Tre par nävar, som hittills hållits resolut knutna, sänktes, och tre par klackar 
dundrade litet mindre mot stenläggningen. 

Från torget sågo de en stig, som slingrade fram uppe i bergen. Utmed densamma växte unga körsbärsträd, 
som bildade bågar och valv med sina vita kronor. Valven voro svävande lätta och grenarna orimligt svaga, 
alltsammans spätt, fint och barnsligt. 

Denna körsbärsväg drog ovillkorligen männens blickar till sig. Vad var detta för en opraktisk håla, där man 
planterade körsbärsträd, där vem som helst kunde taga bort bären. De tre Pettrarna hade förut betraktat den 
som ett orättfärdighetens fäste, fullt av grymhet och tyranni. Nu började de skratta åt den och smått förakta 

den. 

Men den fjärde i laget han skrattade ej. Hans hämndlystnad sjöd allt vildare, ty han kände, att detta var 
staden, där han borde hava bott och verkat. Det var hans förlorade paradis, detta. Och utan att fråga efter de 
andra gick han raskt uppåt gatan. 



De följde efter, och då de märkte, att här fanns endast en gata, och då de utmed denna sågo endast blommor 
och åter blommor, växte deras förakt och deras godlynthet. Det var kanske första gången i sitt liv de fäst 
uppmärksamhet vid blommor, men här kunde de ej annat, ty syrenklasarna sopade mössorna av dem och 
körsbärsblommornas blad regnade ned över dem. 

”Vad tror ni det bor för slags folk i den här staden?” sade Långe-Petter eftersinnande. 

”Bin”, svarade genast Träsko-Petter, som fått sitt namn därav att han en gång bott i samma hus som en 
träskomakare. 

Naturligtvis fingo de småningom se några människor. I fönstren bakom klara rutor och vita gardiner syntes 
några vackra, unga ansikten, och de sågo barn leka på terrasserna. Men intet buller störde tystnaden. Det 
föreföll dem, som om ej själva domsbasunen skulle kunna få staden att vakna. Vad skulle de taga sig till 
med en sådan stad! 

De gingo in i en bod och köpte öl. Där ställde de med hemsk röst flera frågor till handelsmannen. De 
frågade om brandkåren hade sina sprutor i ordning och undrade om det fanns kläpp i kyrkklockan, ifall det 
skulle bli fråga om klämtning. 

Sedan drucko de ur ölet ute på gatan och kastade flaskorna ifrån sig. Ett, tu, tre, alla flaskorna i samma knut, 
dunder och brak, och alla skärvorna flögo dem om öronen. Kantänka, det gjorde gott med litet oväsen! 

De hörde bakom sig steg, verkliga steg, röster, hårda, tydliga röster, skratt, mycket skratt och därtill ett 
slamrande som av metall. De studsade och drogo sig undan i en port. Det lät som ett helt kompani. 

Det var det ock, men av unga jäntor. Stadens jungfrur drogo i samlad trupp ut på komarkerna för att mjölka. 

Detta gjorde det starkaste intryck på dessa storstadsmän, dessa världsmedborgare. Stadsjungfrur med 
mjölkflaskor! Det var nästan rörande! 

De trädde helt plötsligt fram ur sitt portvalv och sade ”Buh!” 

Hela jänttruppen skingrades i ett ögonblick. Flickorna skreko och sprungo. Kjolarna fladdrade, 
huvuddukarna lossnade, mjölkflaskorna ramlade i gatan. 

Och på samma gång förnams längs hela gatan dova ljud av portar och dörrar, som slogos igen, av krokar 
och kl inkor och reglar. 

Längre nedåt gatan stod en stor lind, och därunder satt en gammal gumma vid ett bord med karameller och 
tunnrån. Hon rörde sig ej, hon såg sig ej om, hon bara satt stilla. Sov gjorde hon ej heller. 

”Hon är av trä”, sade Träsko-Petter. 

”Nej, av ler”, sade Rulle-Petter. 

De gingo i bredd alla tre. Mitt framför gumman började de vingla. Det bar av mot henne. Skivan fick en 
törn. Och gumman tog till att gräla. 

”Varken trä eller ler”, sade de, ”etter, idel etter.” 

Under hela tiden hade Petter Nord ej frågat efter dem, men nu voro de äntligen mittför Halfvorsons, och där 
inväntade han dem. 


”Det kan väl inte nekas, att det här är min affär”, sade han stolt och pekade mot boden. ”Nu vill jag gå in 



ensam och göra upp den. Går det inte för mig, så må ni försöka.” 


De nickade. ”Gå du bara, Petter Nord! Vi ska vänta här utanför.” 

Petter Nord gick in, fann en ung man ensam i boden och frågade efter Halfvorson. Han fick genast veta, att 
denne var bortrest. Han gav sig i samspråk med bodbetjänten och erhöll en god del underrättelser om dennes 
husbonde. 

Halfvorson hade aldrig blivit åtalad för brännvinshandeln. Hur han burit sig åt med Petter Nord visste var 
man, men ingen talade numera om den saken. Halfvorson hade kommit sig upp, och nu var han ej så farlig 
längre. Han var ej omänsklig mot fordringsägare och hade upphört att ligga i försåt för bodpojken. På de 
allra sista åren hade han slagit sig på trädgårdsskötsel. Han hade anlagt en trädgård runt om huset i staden 
och en köksträdgård ute vid tullen. Nu arbetade han så ivrigt i sina trädgårdar, att han knappast tänkte på att 
samla pengar. 

Petter Nord kände ett styng i hjärtat. Naturligtvis var mannen god. Han hade fått stanna i paradiset. 
Naturligtvis blev man god av att bo här. 

Edith Halfvorson var kvar hos farbrodern, men hon var sjuk nuförtiden. Hennes bröst var svagt, sedan hon 
haft lunginflammation i vintras. 

Medan Petter Nord fick höra detta och ännu mer, stodo de tre karlarna utanför och väntade. 

I Halfvorsons skuggfattiga trädgård hade en lövsal av björk blivit uppsatt, för att Edith skulle kunna vistas 
där under de vackra, varma vårdagarna. Det gick långsamt för henne att samla krafter, men numera var det 
ingen fara för livet. 

Med somliga är det så, att man skulle tro, att de ej gitte leva. Vid första sjukdom, som träffar dem, lägga de 
sig ned att dö. Halfvorsons brorsdotter var för länge sedan trött vid allt, vid kontoret, vid den lilla skumma 
boden, vid penningförvärvet. Då hon var sjutton år, var det henne en eggelse att tillkämpa sig ett umgänge 
och en god vänkrets. Sedan tog hon sig för med att försöka hålla Halfvorson på dygdens väg, men nu var 
allt uppnått. Ingen möjlighet såg hon att komma ut ur småstadslivets enahanda. Hon kunde gärna dö. 

Hon var en av de spänstiga, en av stålfjädersnaturerna. Idel nerver och livaktighet, då något tryckte och 
plågade henne. Hur hon arbetat med list och förställning, med kvinnlig godhet och kvinnligt trots, innan hon 
fått sin farbror därhän, att han förstod, att några Petter-Nord-historier ej mer skulle ifrågakomma! Men nu 
var han tam och kuvad, och hon hade ingenting mer, som intresserade henne. Ja, och nu skulle hon ändå 
icke dö! Hon låg och tänkte på vad hon skulle taga sig till, då hon blev frisk. 

Plötsligt spratt hon till vid att någon mycket högt sade, att han ensam ville göra upp med Halfvorson. Och så 
svarade en annan: ”Gå du bara, Petter Nord!” 

Men Petter Nord var ju det förfärligaste, det olycksaligaste namn i världen. Det betydde ju ett uppväckande 
av alla de gamla fasligheterna. Edith reste sig skälvande, och just då komnio tre ruskiga varelser fram om 
hörnet och ställde sig att stirra på henne. Det var bara ett lågt staket och en tunn häck mellan henne och 
gatan. 

Edith var ensam. Jungfrurna hade gått för att mjölka, och Halfvorson arbetade i sin trädgård ute vid tullen, 
fast han bett bodpojken säga, att han var bortrest, ty han skämdes för sin trädgårdsmästarvurm. Edith blev 
förfärligt rädd för de tre männen liksom för honom, som gått in i boden. Hon var viss om att de ville skada 
henne. Och så började hon springa uppåt berget till på de hala, branta gångar och små murkna trätrappor, 
som ledde från temass till terrass. 



De främmande männen funno det innerligt lustigt, att hon sprang för dem. De kunde ej låta bli att låtsa, som 
om de ville ta fatt på henne. En av dem steg upp på staketet, och alla tre hojtade med förfärlig röst. 

Edith sprang, som man springer i drömmen, flämtande, fallande, döds skrämd, med en förfärlig känsla av att 
ej ko mma ur stället. Alla slags känslor stormade över henne och gjorde henne så uppskakad, att hon trodde 
hon skulle dö. Ja, om en av de där karlarna lade sin hand på henne, visste hon, att hon skulle dö. När hon 
hunnit den översta terrassen och vågade se sig om, märkte hon, att karlarna stodo kvar på gatan och ej mer 
sågo åt henne. Då kastade hon sig ned på marken, alldeles maktlös. Men ansträngningen hade varit större, 
än vad hon då kunde tåla. Hon kände hur något brast inom henne. Strax därpå forsade blod ut över hennes 
läppar. 

Hon blev funnen av jungfrurna, då de gingo hem från mjölkningen. Hon var då halvt döende. För den 
gången återvanns hon åt livet, men det oaktat vågade just ingen hoppas, att hon skulle få leva länge. 

Hon kunde ej den dagen tala så mycket, att hon förmådde berätta på vad sätt hon blivit skrämd. Hade hon 
gjort det, är det ovisst om de främmande männen kommit levande från staden. Det gick dem i alla fall illa 
nog. Ty sedan Petter Nord kommit ut till dem igen och berättat, att Halfvorson ej var hemma, gingo de alla 
fyra i rätt god sämja ut genom tullen och sökte upp åt sig en solig backe, där de kunde sova bort tiden, tills 
köpmannen hunne återvända. 

Men på eftermiddagen, då alla stadens män, som arbetat ute på fälten, kommo hem till staden igen, 
berättade kvinnorna för dem om sjåarnas besök, om deras hotande frågor i boden, där de köpt öl, och om 
hela deras utmanande framfärd. Kvinnorna överdrevo och förstorade saken, ty de hade suttit hemma och 
skrämt upp sig hela eftermiddagen. Männen trodde sina hus och hem hotade. De beslöto att gripa 
fredsstörarna, fingo en behjärtad man till anförare, togo duktiga påkar med sig och drogo åstad. 

Nu blev det liv i staden. Kvinnorna kommo ut på sina trappor och skrämde upp varandra. Det var både 
hemskt och förväntningsfullt. 

Det dröjde ej lång stund, förrän fångstmännen vände åter med sitt byte. De hade dem alla fyra. De hade 
omringat dem under sömnen och fångat dem. Det hade icke fordrats något hjältemod för den bedriften. 

Nu kommo de åter till staden med dem, drivande dem som om de varit djur. Hämndtörstens galenskap hade 
gripit segervinnarna. De slogo för att få slå. Då någon av de fångna knöt näven åt dem, fick han ett slag i 
huvudet, som kastade omkull honom, och därpå haglade slag över honom, tills han reste sig och gick vidare. 
De fyra männen voro nära sin död. 

Det är så vackert i de gamla dikterna. Den tillfångatagne hjälten måste stundom gå i bojor i sin segrande 
fiendes triumftåg. Men han är stolt och skön ännu i motgången. Och blickarna söka honom lika väl som den 
lycklige, som besegrat honom. Skönhetens tårar och kransar tillhöra den ännu i olyckan avundsvärde. 

Men vem ville svärma för den stackars Petter Nord? Hans rock var sönderriven och hans linfärgade hår 
klibbigt av blod. Han fick de flesta slagen, ty han gjorde mest motstånd. Han såg hemsk ut, där han gick. 
Han vrålade utan att veta det. Pojkar hängde sig fast vid honom, och han släpade dem med sig långa 
stycken. En gång stannade han och slängde småfolket i gatan. Just som han var färdig att fly, fick han ett 
slag i huvudet av en påk och föll till marken. Han for upp igen, halvt dövad, och stapplade framåt, under det 
att p i sk rapp haglade över honom och pojkarna hängde som iglar vid hans armar och ben. 

Så mötte de gamle rådmannen, som kom från sitt vistparti i gästgivarens trädgård. ”Jaså”, sade han till 
förtruppen. ”Jaså, ni ska ned till häktet med dem.” 

Och han ställde sig i spetsen för tåget, ropade och ordnade. Efter en sekund såg allt anständigt ut. Fångar 



och fångvaktare tågade framåt i fred och ordning. Men stadsbornas kinder blossade; somliga stötte i gatan 
med påkarna, andra lade dem på axeln som gevär. Och så överlämnades stadens fångar i förvar åt polis och 
fiskal och fördes in i häktet vid torget. 

De, som räddat staden, stodo länge ute på torget och talade om sitt mod och om den stora bedriften. Och i 
gästgivargårdens lilla rum, då röken står tätt som en sky och myndiga män blanda sin midnattstoddy, då går 
bedriften igen, förstorad. Då växa de i gungstolarna, då svälla de i soffhörnen, då äro de alla hjältar. Vilken 
dådkraft där slumrar i de stora minnenas lilla stad! Du fruktansvärda arv, du gamla vikingablod! 

Men gamle rådmannen tyckte ej om saken. Han kunde ej rätt förlika sig med att vikingablodet åter kommit i 
svallning. Och i tanken härpå kunde han ej sova utan gick åter ut på gatan och vandrade sakta fram mot 
torget. 

Den lilla staden låg i vårnattens milda dager. Tornurets enda visare pekade på elva. Kloten hade upphört att 
rulla på kägelbanan. Gardinerna voro nedfällda. Det var, som om husen sovo med sänkta ögonlock. De 
lodrätt uppstigande bergen stodo svarta som i sorg. Men mitt i all denna sömn fanns någon som vakade — 
blomdoften sov ej. Den smög sig över lindhäckarna, rusade ut ur trädgårdarna, jagade uppåt och nedåt 
gatan, klättrade upp till varje fönster, som stod på glänt, varje vindsglugg, som sög in frisk luft. 

Var och en, som blomdoften nådde, såg genast för sig hela sin lilla stad, fastän mörkret sakta sänkt sig över 
den. Han såg den som blommornas stad, där hus ej låg vid hus utan trädgård vid trädgård. Han såg 
körsbärsträden, som välvde vita valv över den branta skogsvägen, syrenklasarna, knopparna, vari präktiga 
rosor svällde, de stolta pionerna och blombladsdrivorna på marken under häggarna. 

Den gamle rådmannen gick i djupa tankar. Han var så vis och så gammal. Sjuttio år hade han nått, och i 
femtio hade han lett stadens öden. Men denna natt frågade han sig, om han gjort rätt, som dämpat och 
lugnat. ”Jag hade staden i min hand”, tänkte han, ”men jag har ej gjort den till något stort.” Och han 
påminde sig dess stora gångna tid och blev alltmer oviss, om han gjort rätt. 

Han stod nere vid torget, där utsikten öppnar sig över älven. En båt kom roende. Några stadsbor komnio 
hem från en utfärd. Ljusklädda flickor förde årorna. De styrde in under brovalven, men där var strömmen 
strid, och de vräktes tillbaka. Det blev häftig kamp. Deras smärta kroppar böjdes bakåt, tills de lågo järns 
med båtkanten. Veka armmuskler spändes. Årorna kröktes som bågar. Larm av skratt och rop fyllde luften. 
Gång på gång segrade strömmen. Ömkligen drevs båten tillbaka. Och då flickorna slutligen måste gå i land 
vid torgkajen och lämna åt män att föra hem båten, vad de voro röda och harmsna och vad de skrattade! Och 
hur deras skratt klingade nedåt gatan! Vad deras bredskyggiga, ljusa hattar, deras lätta, fladdrande 
sommarklänningar livade den stilla natten. 

Då framställde sig för gamle rådmannens tanke, ty i dunklet kunde han ej klart se dem, deras ljuva, unga 
ansikten, deras vackra, klara ögon och röda läppar. Då rätade han stolt upp sig. Den lilla staden var ej utan 
all glans. Andra samhällen kunde berömma sig av annat, men ingen ort visste han rikare på blommors och 
kvinnors ögonsmekande fägring. 

Då tänkte den gamle med nyfött mod på sin verksamhet. Inte behövde han frukta för den stadens framtid. 
Inte behövde en sådan stad skydda sig genom stränga lagar. 

Och så förbarmade han sig över de arma f ångarna. Han gick och väckte upp fiskalen och talade med denne. 
Och fiskalen tänkte som han. De följdes åt till fängelset och öppnade för Petter Nord och hans kamrater. 


Och de maktägande gjorde rätt. Ty den lilla staden är som den Meliska Afrodite. Den har lockande fägring, 
och den saknar fasthållande armar. 



III. 


Det är, som om jag skulle vara nödsakad att lämna verkligheten, att fly ut i sagans och orimlighetens värld 
för att kunna berätta vad som nu hände. Om den unge Petter Nord varit en Per Svinaherde med guldkrona 
under hatten, då skulle allt förefallit enkelt och naturligt. Men nu vill väl ingen tro mig om jag säger, att 
även Petter Nord bar en kungaring om sitt lingula hår. Ingen kan ju veta hur många märkvärdiga ting det 
sker i den lilla staden. Ingen kan ana hur många förtrollade prinsessor, som gå där och vänta på äventyrets 
herdegosse. 

Först såg det ut, som skulle det ej vidare bliva några äventyr. Ty då Petter Nord hade blivit befriad av gamle 
rådmannen och för andra gången måst med skam och nesa fly från staden, kommo samma tankar över 
honom, som då han flydde första gången. Då klingade plötsligt åter polskmelodierna i hans öra, och högst 
bland dem alla ljöd den gamla ringdansen: 

Nu är det jul igen, 
nu är det jul igen, 
och efter jul så kommer påska. 

Och det är inte sant, 
och det är inte sant, 
ty efter jul så ha vi fasta. 

Och han såg tydligt den gulbleka fru Fasta smyga fram över jorden med sin risknippa på armen. Och hon 
ropade på honom: ”Slösare, slösare! Du har velat fira hämndens och upprättelsens fest under den fastetid, 
som kallas livet. Är här råd till sådana utgifter, dumhuvud?” 

Därpå hade han åter svurit henne lydnad och blivit den s t illsamme och sparsamme arbetaren. Han stod åter 
fredlig och sansad vid arbetet. Ingen kunde tro, att det var han, som vrålat av ilska och slängt småfolket i 
gatan, såsom den förföljda älgen skakar av sig hundarna. 

Men några veckor därefter kom Halfvorson in till honom på verkstaden. Han sökte upp honom på sin 
brorsdotters begäran. Hon ville om möjligt ännu samma dag tala med honom. 

Petter Nord började skälva och darra, då han fick se Halfvorson. Det var, som om han sett en hal orm. Han 
visste ej, vilket han helst ville — slå honom eller springa för honom; men så blev han varse, att Halfvorson 
såg mycket bekymrad ut. 

Köpmannen hade ett sådant utseende, som man får av att gå i starkt biåsväder. Ansiktsmusklerna voro 
spända, munnen ihopknipen, ögonen röda och tårfyllda. Han kämpade synbarligen med något lidande. Det 
enda hos honom, som var sig likt, var rösten. Den var lika omänskligt uttryckslös. 

”Ni behöver ej vara rädd för den gamla historien och inte för den nya heller”, sade Halfvorson. ”Det har nog 
blivit bekant, att ni var med bland de där karlarna, som ställde till uppståndelse hemma hos oss häromdagen. 
Och som vi antogo, att de voro härifrån, kunde jag ta rätt på er. Edith skall snart dö”, fortfor han, och hela 
ansiktet ryckte, så att det kunnat gå sönder. ”Hon vill tala med er, innan hon dör. Men vi vilja er intet ont.” 

”Jag skall visst komma”, sade Petter Nord. 

Snart voro de båda ombord på ångbåten. Petter Nord satt där, nyputsad i sina fina söndagskläder. Och under 
hatten lekte och logo alla hans pojkdrömmar, en riktig kungaring slöto de omkring hans ljusa hår. Ediths 
bud gjorde honom så rent yr. Hade han ej alltid tänkt, att fina damer skulle älska honom? Och nu var där en 
sådan, som ville se honom, innan hon dog. Det underbaraste av allt underbart! — Nu satt han och tänkte på 
henne, sådan hon varit förr. Hur stolt, hur levnadsfrisk! Och nu skulle hon dö. Han blev så bedrövad för 



hennes skull. Men att hon gått och tänkt på honom alla dessa år! Det kom en varm, ljuv sorgsenhet över 
honom. 


Han var riktigt framme igen, den gamle, galne Petter Nord. Så snart han närmade sig småstaden, vek fru 
Fasta med leda och förakt bort från honom. 

Halfvorson kunde ej hålla sig stilla ett ögonblick. Den hårda storm, som han ensam märkte, drev honom 
fram och åter över däcket. Då han gick förbi Petter, mullrade han fram ett par ord, så att denne fick veta 
vilka stigar hans bedrövade tankar vandrade. 

”De funno henne på marken, halvdöd — fullt av blod runt om henne”, sade han en gång. Och en annan 
gång: ”Var hon inte snäll? Var hon inte vacker? Hur kunde det gå henne så illa?” Och en annan gång: ”Hon 
har gjort mig också snäll. Kunde inte se henne sitta och vara bedrövad dagen lång och förstöra kassaboken 
med tårar.” — Så kom detta: ”En listig unge förresten. Ställde sig in hos mig. Gjorde det trevligt i hemmet 
för mig. Skaffade mig umgänge med de fina. Förstod nog hennes vägar, men kunde inte motstå henne.” Han 
drev ända bort i fören på båten. När han kom igen, sade han: ”Jag kan inte fördra, att hon skall dö.” 

Och allt detta sade han med denna hjälplösa röst, som han ej kunde dämpa eller böja. Petter Nord hade en 
stolt förnimmelse av att en sådan man som han, som bar kungaringen om pannan, ej hade rätt att vara ond 
på Halfvorson. Denne var ju skild från människorna genom sitt lyte och kunde ej vinna deras kärlek. Därför 
måste han behandla dem alla som fiender. Det gick ej an att mäta honom med samma mått som andra 
människor. 

Men så försjönk Petter Nord åter i sina drömmar. Hon hade således kommit ihåg honom under alla dessa år, 
och nu kunde hon ej dö, innan hon fått råka honom. A, tänk dock, att en ung flicka i alla dessa år gått och 
tänkt på honom, älskat honom, saknat honom! 

Så snart han kommit i land och uppnått handelsmannens hus, blev han förd till Edith, som väntade honom 
ute i lövsalen. 

Den lycklige Petter Nord behövde ej vakna ur sina drömmar, då han såg henne. Hon var en fager 
drömvarelse, denna flicka, som vissnade bort i kapp med de rotlösa björkarna omkring henne. Hennes stora 
ögon hade mörknat och klarnat. Hennes händer voro så tunna och genomskinliga, att man fruktade att 
vidröra denna förandligade materia. 

Och det var hon, som älskade honom. Naturligtvis måste han genast älska henne tillbaka, högt, dyrt, 
brinnande! Det var salighet att åter efter så många år känna hjärtat värmas vid åsynen av en medmänniska. 

Han hade blivit stående vid lövsalens ingång, medan ögon, hjärta och hjärna arbetade som ivrigast. Då hon 
såg hur han stod och stirrade på henne, började hon småle med det mest förtvivlade löje i världen, detta de 
sjukas löje, som säger: ”Se, sådan jag blivit, men räkna ej på mig! Jag kan ej vara vacker och behaglig 
längre. Jag skall snart dö.” 

Det återförde honom till verkligheten. Han såg, att han ej hade att göra med en drömsyn utan med en ande, 
som var stadd på flykt och därför gjort sitt fängelses väggar så sköra och genomskinliga. Nu syntes det så 
tydligt på hans ansikte och på det sätt, varpå han fattade Ediths hand, hur han med ens led hennes lidande, 
hur han glömt allt annat i sorg över att hon skulle dö, att den sjuka kom att känna samma medömkan med 
sig själv och fick tårar i ögonen. 

O, vilken medkänsla han hade med henne från första stund. Han förstod genast, att hon nog ej skulle vilja 
visa sin rörelse. Naturligtvis var det gripande för henne att få se honom, som hon saknat så länge, men det 
var hennes svaghet nu, som gjorde, att hon förrådde sig. Hon ville naturligtvis inte, att han skulle lägga 



märke till det. Och så slog han an ett oskyldigt samtalsämne. 

”Vet ni hur det gick med mina vita råttor?” sade han. 

Hon såg med beundran på honom. Det var, som om han ville lätta vägen för henne. ”Jag släppte ut dem i 
boden”, sade hon. ”De hava rett sig gott.” 

”Ånej då! Finnes det kvar av dem än?” 

”Halfvorson säger, att han aldrig blir av med Petter Nords råttor. De hava hämnat er, förstår ni”, sade hon 
menande. 

”Det var en utmärkt ras”, svarade Petter Nord stolt. 

Samtalet stannade av för en stund. Edith slöt ögonen som för att vila, och han teg vördnadsfullt. Hans sista 
svar förstod hon inte. Han hade inte tagit upp det där om hämnden. Då han börjat tala om råttorna, hade hon 
trott, att han begripit vad hon velat säga honom. 

Hon hade ju förstått, att han kommit hit för ett par veckor sedan för att hämnas. Den stackars Petter Nord! 
Många gånger hade hon undrat hur det gått honom. Många nätter hade den skrämde pojkens tjut gått igen i 
hennes drömmar. Det var delvis för hans skull, för att hon ej mer skulle få uppleva en sådan natt, som hon 
börjat förbättra sin farbror, gjort hemmet till ett hem för honom, låtit den ensamme känna värdet av att ha en 
deltagande vän nära sig. Nu var hennes öde åter förbundet med Petter Nords. Hans hämndetåg hade skrämt 
henne till döds. Så snart hon hämtat krafter efter det svåra anfallet, hade hon bett Halfvorson spåra upp 
honom. 

Och nu satt Petter Nord där och trodde, att det var för kärleks skull hon kallat honom. Inte kunde han veta, 
att hon trodde honom hämndlysten, rå, förfallen, en drinkare och slagskämpe. Han, som var en föresyn för 
sina kamrater i arbetarkvarteret, inte kunde han ana, att hon kallat honom hit för att predika dygd och goda 
seder för honom, för att, om intet annat hjälpte, säga till honom: ”Se på mig, Petter Nord! Det är ditt 
oförstånd, din hämndlystnad, som är orsaken till min död. Tänk på detta, och börja ett annat liv!” 

Han hade kommit smyckad med levnadslust och drömmar för att fira kärlekens fest, och hon låg där och 
tänkte på att sänka honom i ångerns svarta djup. 

Men det var väl något av glansen från kungaringen, som strålade mot henne och gjorde henne betänksam, så 
att hon först beslöt att förhöra honom. 

”Men, Petter Nord, var det verkligen ni, som var här med de tre förskräckliga karlarna?” 

Han rodnade och såg i marken. Sedan måste han berätta henne hela historien om hämndetåget med all dess 
nesa. För det första hur omanligt sen han varit att skaffa sig rättvisa och hur han bara gått tvungen, och 
sedan hur han blivit slagen och piskad i stället för att själv få slå. Han tordes ej se upp, medan han talade, 
han tordes ej vänta, att ens dessa milda ögon skulle bedöma honom med överseende. Han kände hur han satt 
och berövade sig all den glans, varmed hon måtte ha omgivit honom i sina drömmar. 

”Men, Petter Nord, hur skulle det ha gått, om ni råkat Halfvorson?” frågade Edith, då han slutat. 

Han hängde allt djupare med huvudet. ”Jag såg honom allt”, sade han. ”Han var ej bortrest. Han arbetade i 
sin trädgård utanför tullen. Pojken i boden berättade allt för mig.” 


”Nå, varför hämnades ni ej?” sade Edith. 



Ingenting skulle besparas honom. — Men han kände hennes blickar forskande fästa på sig, och han började 
lydigt: ”Då karlarna lagt sig att sova i en backe, gick jag ensam och sökte reda på Halfvorson, ty jag ville ha 
honom för mig själv. Han gick där och arbetade med att risa ett ärtland. Det måtte ha störtregnat dagen förut, 
ty ärterna hade blivit slagna till marken, somliga blad voro söndeipiskade, andra överstänkta med jord. Det 
var som ett sjukhus, och Halfvorson var doktor. Han reste upp dem så fint, krafsade bort jorden och hjälpte 
de små stackrarna att omfatta riskvistarna. Jag stod och såg på, jag. Han hörde mig ju inte, och han hade inte 
tid att se upp. Jag försökte hålla vreden vid makt. Men vad skulle jag göra? Jag kunde inte flyga på honom, 
så länge han höll på med ärterna. Det kommer väl min tid sedan, tänkte jag. 

Men så for han upp, slog sig för pannan och rusade bort till drivbänken. Där lyfte han på fönsterna och såg 
in, och jag tittade med, för han såg ut, som om han varit i bittraste förtvivlan. Ja, det var styggt, förstås. Han 
hade glömt att skugga för solen, och det hade väl varit ohyggligt hett under fönsterna. Gurkorna lågo där 
liksom halvdöda och kippade efter andan; somliga blad voro brända, och andra slokade. Jag blev så gripen, 
jag med, så jag tänkte mig inte för, utan Halfvorson fick se min skugga. 'Hör nu, tag vattenkannan, som står 
vid sparris-sängarna, och spring ned till älven efter vatten’, sade han utan att se upp. Han trodde väl det var 
trädgårdsdrängen. Och jag sprang, jag.” 

”Gjorde ni, Petter Nord?” 

”Ja se, gurkorna behövde väl inte lida för vår fiendskaps skull. Jag tyckte nog, att det var karaktärslöst och 
sådant, men jag kunde inte låta bli. Jag ville se, om de kunde krya upp sig. När jag kom igen, hade han lyft 
av fönsterna och stod och stirrade lika förtvivlad. Jag stack kannan i handen på honom, och han började 
hälla över dem. Ja, det var nästan synbart hur gott det gjorde nere i bänken. Jag tyckte nästan de reste på sig, 
och det tyckte visst han med, ty han började skratta. Då sprang jag.” 

”Sprang ni, Petter Nord, sprang ni?” Edith hade rest sig i vilstolen. 

”Jag kunde inte slå honom”, sade Petter Nord. 

Edith fick ett allt starkare intryck av glansen runt om den fattige Petter Nords huvud. Såå, att det inte 
behövdes att sänka honom i ångerns djup med syndens tunga börda vid hans hals. Såå, att han var en sådan 
man! En så vekhjärtad och finkänslig man. Hon sjönk tillbaka, lade åter ihop ögonen och tänkte. Hon 
behövde inte säga honom det. Hon blev förundrad över att det kändes som en stor lättnad att slippa göra 
honom sorg. 

”Jag är så glad åt att ni uppgivit hämndetankarna, Petter Nord”, började hon vänligt. ”Det var just därom jag 
ville bedja er. Nu kan jag dö lugn.” 

Han drog efter andan. Hon var inte ovänlig. Hon såg ej ut, som om hon bedragit sig på honom. Hon måtte 
hava honom bra kär, då hon kunde ursäkta all denna feghet. — Ty när hon sade, att hon kallat honom för att 
bedja honom avstå från hämndetankarna, så var det väl bara av blyghet, för att ej behöva erkänna verkliga 
skälet till kallelsen. Det hade hon så rätt i. Honom, som var man, tillkom det att säga första ordet. 

”Hur kunna de låta er dö?” utbrast han. ”Halfvorson och alla de andra, hur kunna de det? Om jag vore här, 
skulle jag neka er att dö. Jag skulle ge er all min kraft. Jag skulle taga allt ert lidande.” 

”Jag har ej svåra plågor”, sade hon, småleende åt sådana djärva löften. 

”Jag sitter och tänker, att jag ville bära bort er som en frusen fågel, lägga er in under västen som en 
ekoiTunge. Tänk, vad det vore att arbeta, om något så varmt och mjukt väntade en där hemma! Men om ni 
vore frisk, vore det väl så många ... 



Hon såg på honom i trött förvåning, färdig att visa honom tillbaka till hans rätta plats. Men hon måtte åter 
hava sett något av drömmarnas trollkrans runt om gossens huvud, ty hon hade fördrag med honom. Han 
menade nog ingenting. Han måste väl tala som han gjorde. Han var ju ej som andra. 

”Ah”, sade hon likgiltigt, ”det är inte så många, Petter Nord. Det har visst knappt varit någon på allvar.” 

Men nu skedde åter en vändning till hans förmån. Hos henne vaknade plötsligt den sjukes glupska hunger 
efter medlidande. Hon ville ha den ömhet, den medömkan, som den fattige arbetaren kunde skänka henne. 
Hon behövde sitta länge i närheten av detta djupa, oegennyttiga deltagande. De sjuka kunna ej få nog av 
sådant. Hon ville läsa det i hans blickar och hela väsen. Orden voro henne likgiltiga. 

”Jag tycker om att se er här”, sade hon. ”Sitt kvar än en stund, och berätta hur ni haft det de här sex åren!” 

Medan han talade, låg hon och sög in detta onämnbara, som strömmade mellan dem. Hon hörde och hörde 
inte. Men av någon underbar sympati kände hon sig styrkt och upplivad. 

Hon fick emellertid ett intryck även av hans berättelser. De förde henne in i arbetarkvarteren, in i en ny 
värld, full av jäsande förhoppningar och krafter. Vad de där längtade och trodde! Vad de hatade och ledo! 

”Vad de förtryckta äro lyckliga”, sade hon. 

I ett anfall av livslust föll det henne in, att detta kunde vara något för henne, som alltid behövde tryck och 
tvång för att finna livet värt att leva. 

”Om jag vore frisk”, sade hon, ”skulle jag kanske gått med dit. Det skulle varit roligt att arbeta sig upp 
tillsammans med någon jag tyckte om.” 

Petter Nord ryckte till. Här var ju nu bekännelsen, som han väntat på hela tiden. ”A, kan ni inte leva!” bad 
han. Och han alldeles strålade av lycka. 

Hon blev uppmärksam. ”Detta är ju kärlek”, sade hon till sig själv. ”Och nu tror han, att jag också är 
förälskad. En sådan galning, den värmlandspojken!” 

Hon ville genast återföra honom till förnuft, men det var något över Petter Nord på denna segerrika dag, 
som hindrade henne. Hon hade ej hjärta att förstöra hans ljusa stämning. Hon kände barmhärtighet med hans 
dårskap och lät honom leva kvar däri. ”Det gör ju ingenting, eftersom jag ändå snart skall dö”, sade hon till 
sig själv. 

Men hon avskedade honom strax därpå, och då han frågade om han ej fick komma åter, förbjöd hon det 
alldeles. ”Men”, sade hon, ”minns vår kyrkogård här uppe på berget, Petter Nord. Dit kan ni gå om några 
veckor och tacka döden för denna dag.” 

Då Petter Nord kom ut ur trädgården, mötte han Halfvorson. Denne gick där fram och åter i förtvivlan och 
hade sin enda tröst i tanken på att Edith nu lade ångerns börda på den brottslige. För att få se honom 
överväldigad av samvetskval, för detta ensamt hade han hämtat honom. Men då han mötte den unge 
arbetaren, såg han, att Edith ej sagt honom allt. Väl såg denne allvarsam ut, men på samma gång var han 
visst svindlande lycksalig. 

”Har Edith nu sagt er varför hon dör?” sade Halfvorson. 

”Nej”, svarade Petter Nord. 


Halfvorson lade handen på hans skuldra, som för att han ej skulle kunna undkomma. 



”För er skull dör hon, för era fördömda upptågs skull. Hon var litet sjuk förut, men det var ingenting. Ingen 
trodde, att hon skulle dö, men så kom ni hit upp med de tre olycksaliga skälmarna, och de skrämde henne, 
medan ni var inne i min bod. De jagade henne, och hon sprang undan dem, sprang så att hon fick 
blodstörtning. Men det var det ni ville, ni ville hämnas på mig genom att döda henne, ville göra mig ensam 
och olycklig, utan en människa omkring mig, som håller av mig. All min glädje ville ni ta, all min glädje.” 

Han ville hålla på länge, överösa Petter Nord med förebråelser, mörda honom med förbannelser; men denne 
ryckte sig lös och sprang, som om en jordstöt skakat staden och alla husen hållit på att störta samman. 

IV. 

Bakom staden stå bergets väggar lodräta, men sedan man på branta stentrappor och barrhala gångar klättrat 
uppför dem, finner man, att berget breder ut sig till en stor, vågig platå. Och där uppe finner man en 
förtrollad skog. 

Över hela bergvidden står en barrskog utan barr, en skog, som dör om våren och grönskar mot hösten, en 
livlös skog, som flämtar upp i livsfröjd, då andra träd lägga bort livets gröna dräkt, en skog, som växer, utan 
att någon kan veta hur, som står grön under rimfrost och brun under dagg. 

Det är en nyplanterad skog. Unga tallar hava tvungits att slå rot i skrevorna mellan gråstenshällarna. Deras 
sega rötter hava som vassa k ilar borrat sig in i springor och rämnor. Det gick bra till en tid, ungträden växte 
upp som spiror, och rötterna borrade sig friskt in i gråstenen. Men äntligen kunde de ej ko mm a längre, och 
sedan greps skogen av en illa dold vresighet. Den ville högt, men också djupt. Sedan vägen nedåt blivit 
stängd för den, höll den livet föga värt. Varje vår var den färdig att i missmod avkasta livsbördan. Under 
den sommar, då Edith skulle dö, stod ungskogen alldeles brun. Högt ovan blommornas stad såg man ute på 
bergkanten en dyster rand av döende träd. 

Men där uppe på berget är ej allt dysterhet och dödskamp. Bäst man går där mellan de bruna träden och blir 
betryckt, så att man kan dö, ser man gröna träd skymta. Blomdoft möter en; fågelsång jublar och lockar. Då 
tänker man på slottet i den sovande skogen och på sagans paradis, som omges av stickande snår. Och när 
man så kommer fram till grönskan, till blomdoften, till fågelsången, ser man, att man befinner sig på den 
lilla stadens undangömda kyrkogård. 

De dödas hem ligger i en jordfylld fördjupning av bergvidden. Och där, inom den grå stenmuren, upphör 
förvissning och livsleda. Syrenerna stå vid porten, bugande under tunga klasar. Lindar och lönnar spänna i 
överdådig växtkraft ett skyhögt valv över hela platsen. Jasminer och rosor blomstra vänligt upp ur den vigda 
jorden. Kring stora, gamla gravhällar krypa rankor av murgrön och vintergröna. 

Där inne finnes en vrå, där barrträden nå mastträds höjd. Tyckes det ej, som om ungskogen där ute borde 
blygas att se dem? Och där finnas häckar, alldeles vuxna ur sina vårdares händer, blommande och spirande 
utan tanke på sax och kniv. 

Staden har nu också en annan, nyare begravningsplats, dit de döda kunna komma utan synnerlig möda. Det 
var tungt för dem att lärdas hit upp om vintern, då de branta skogsvägarna äro fyllda av svallis och 
trapporna hala och igenyrda. Kistan knakade, bärarna flämtade, gamle prosten stödde sig tungt mot 
klockaren och dödgrävaren. Nu behöver ingen begravas där uppe, som ej själv önskar det. 

Inte äro gravarna vackra där. De äro få, som förstå att reda de döda en skön bostad. Men den friska 
grönskan gjuter sin frid och skönhet över dem alla. Sällsamt högtidligt är det att veta, att de, som vila där, 
vila där gärna. Den levande, som flyr dit upp efter en dag, het av arbete, går där som bland vänner. Dessa, 
som sova, hava ju också älskat de höga träden och s t illheten. 



Kommer en främmande dit upp, så förtäljer man honom ej om död och saknad, utan på de stora 
stenhällarna, på de breda borgmästargravarna sitter man och berättar för honom om Petter Nord, 
värmlandspojken, och hans kärlek. Det är, som skulle den sagan passa att förtäljas här uppe, där döden har 
förlorat sin fasa. Det är, som om den vigda grunden skulle jubla över att också hava fått vara skådeplats för 
uppvaknande lycka och nyväckt liv. 

Ty det hände sig, att sedan Petter Nord sprungit från Halfvorson, sökte han sin tillflykt uppe på 
kyrkogården. 

Till en början sprang han fram mot älvbron och tog vägen ned mot den stora fabriksstaden. Men på bron 
stannade den stackars flyktingen. Det var då alldeles förbi med kungaringen kring hans panna. Den hade 
försvunnit, som om den varit spunnen av solstrålar. Han var djupt nedböjd av sorg, hela kroppen skalv, 
hjärtat värkte, hjärnan brann som eld. 

Då tyckte han sig se fru Fasta ko mm a emot sig för tredje gången. Hon var mycket vänligare, mycket mera 
misskundsam än förr; men hon syntes honom blott så mycket fruktansvärdare. 

”Ack, din stackare”, sade hon, ”nu måtte det vara slut med dina upptåg! Du har velat fira kärlekens fest 
under denna fastetid, som kallas livet; men du ser hur det går dig. Kom nu och var mig trogen, nu har du 
försökt allt och har endast mig att vända dig till.” 

Men han sträckte avvärjande armarna emot henne. ”Jag vet vad du vill mig. Du vill föra mig ned till arbetet 
och försakelsen, men jag kan ej. Ej nu, fru Fasta, ej nu!” 

Den gulbleka fru Fasta log allt mildare. ”Du är ju oskyldig, Petter Nord. Gör dig ej sådan sorg över vad du 
ej förvållat! Var Edith ej god mot dig? Såg du ej, att hon förlåtit dig? Kom med till arbetet! Lev, som du 
levat!” 

Gossen ropade allt häftigare. ”Är det bättre för mig, menar du, att jag dödat just henne, som varit god mot 
mig, henne, som höll av mig? Hade det ej varit bättre, om jag mördat någon, som jag ville mörda? Jag 
måste gottgöra. Jag måste frälsa hennes liv. Nu kan jag ej tänka på arbete.” 

”Å, din galning”, sade fru Fasta, ”försoningens fest, som du vill fira, är det största överdåd av alla.” 

Då gjorde Petter Nord fullt uppror mot sin mångåriga vän. Han rent av hån sk rattade åt henne. ”Vad har du 
inbillat mig?” sade han. ”Att du var en tråkig och knarrig gammal fru med famnen full av små beskedliga 
ris. Du är ett troll, liv. Du är ett vidunder. Du är skönt, och du är förskräckligt. Du vet ej själv av mått eller 
gräns, varför skulle jag då veta det? Hur kan du predika fasta, du, som vill välva över mig ett sådant 
övermått av sorg? Vad äro de fester jag firat mot dem du ständigt bereder dig! Gå du, med din gulbleka 
måttlighet! Nu vill jag vara galen liksom du själv.” 

Ej ett steg kunde han taga mot den stora fabriksstaden. Ej heller kunde han vända rätt om och åter gå nedför 
den långa gatan in i småstaden, utan han tog vägen uppåt bergen, steg upp till den förtrollade barrskogen 
och irrade omkring bland de styva, stickande ungträden, till dess en vänlig stig förde honom till 
kyrkogården. Där sökte han upp åt sig ett gömställe i det hörn, där granarna nått mastträds höjd, och där 
kastade han sig dödstrött till marken. 

Han visste ej till sig. Han förstod ej om tiden gick eller om allt nu stod stilla. Men om en stund hördes steg, 
och han vaknade upp till ett svagt medvetande. Det var, som om han varit länge, länge borta. Nu såg han ett 
liktåg närma sig, och genast uppsteg hos honom en förvirrad tanke. Hur länge hade han legat här? Var Edith 
redan död? Sökte hon upp honom här? Var den döda i kistan ute på jakt efter sin mördare? Han skalv och 
svettades. Han låg väl gömd i det mörka gransnåret; men han bävade för vad som skulle hänt, om l ik et 



funnit honom. Han böjde undan ett par grenar och såg ut. En jagad rymmare kan ej blicka vildare efter sina 
förföljare. 


Liktåget var en fattig mans. Följet var tarvligt och föga talrikt. Kistan sänktes obckransad i graven. Inga 
ansikten buro spår av tårar. Petter Nord hade ännu förstånd nog att inse, att detta ej kunde vara Edith 
Halfvorsons likfärd. 

Men om detta ej var hon själv, så vem vet, om det ej var en hälsning från henne. Petter Nord kände, att han 
ej hade rätt att undfly. Hon hade sagt, att han skulle gå upp till kyrkogården. Hon menade väl, att han skulle 
invänta henne där, så att hon kunde komma åt att ge honom hans straff. Liktåget var en hälsning, ett tecken. 
Hon ville, att han skulle invänta henne där. 

För hans sjuka hjärna reste sig nu den låga kyrkogårdsmuren hög som en fästningsvall. Han stirrade ängsligt 
bort mot den svaga gallergrinden, den var som den fastaste ekdörr. Han var fången här uppe. Aldrig kunde 
han komma härifrån, förrän hon själv kom dit upp och hämtade honom till sitt straff 

Vad hon så skulle göra med honom, det visste han ej. Endast ett var tydligt och klart: att han måste vänta 
här, tills hon kom och hämtade honom. Kanske skulle hon föra honom med sig i graven, kanske skulle hon 
befalla honom att kasta sig utför berget. Han kunde ej veta — än så länge måste han vänta. 

Förnuftet stred en förtvivlad kamp: Du är ju oskyldig, Petter Nord. Gör dig ej sorg över vad du ej förvållat! 
Inga budskap har hon skickat dig. Gå ned till arbetet! Lyft foten, så är du över muren, stöt till med ett finger, 
så är porten öppen! 

Nej, han kunde ej. Oftast var han i ett töcken, en dvala. Tankarna kommo oklara, som då man är nära att 
somna. Ett blott visste han, att han måste stanna, där han var. 

Nu kommo nyheter till henne, som låg och vissnade i kapp med de rotlösa björkarna. Petter Nord, som du 
lekt med en sommardag, går uppe på kyrkogården och väntar på dig. Petter Nord, som din farbror skrämt 
från vettet, kan ej lämna kyrkogården, förrän din blomstersmyckade kista kommit dit för att hämta honom. 

Flickan slog upp sina ögon liksom för att än en gång se världen. Hon sände bud efter Petter Nord. Hon 
vredgades över hans galna upptåg. Varför kunde hon ej få dö i ro? Hon hade aldrig önskat, att han skulle ha 
några samvetskval för hennes skull. 

Budet kom tillbaka utan Petter Nord. Han kunde ej komma. Muren var för hög och porten för stark. Det var 
blott en, som kunde föra honom därifrån. 

I de dagarna tänkte de på ingenting annat i den lilla staden. ”Han går där, han går där än”, berättade de 
varandra varje dag. ”Är - han tokig?” frågade de som oftast, och några, som talat med honom, svarade, att han 
helt visst skulle bli det, då ”hon” kom. Men de voro i hög grad stolta över denne kärlekens martyr, som 
förlänade glans åt deras stad. Fattigt folk bar mat till honom. De rika smögo sig upp på berget för att 
uppfånga en skymt av honom. 

Men Edith, som ej kunde komma ur stället, som låg där maktlös och skulle dö, hon, som hade så god tid att 
tänka, vad sysslade hon med? Vilka tankar välvde hon i sin hjärna dag och natt? O, Petter Nord, Petter 
Nord! Måste hon ej ständigt se framför sig mannen, som älskade henne, som höll på att mista förståndet för 
hennes skull, som verkligen, verkligen gick uppe på kyrkogården och väntade på hennes kista. 

Se, detta var något för stålfjädersnaturen inom henne. Det var något för fantasien, något för de 
bortdomnande känslorna. Att tänka på vad han ämnade taga sig till, då hon kom dit upp! Att tänka på vad 
han skulle taga sig till, om hon ej komme dit upp som död. 



De talade om detta i hela staden, talade om detta och intet annat. Såsom forntidens städer älskat sina 
pelarhelgon, så älskade småstaden den arme Petter Nord. Men ingen gick gärna in på kyrkogården och 
talade med honom. Han såg alltmer och mer vild ut. Vansinnets mörker sänkte sig allt tätare över honom. 
”Varför skyndar hon sig ej att bli frisk?” sade de om Edith. ”Det vore orättfärdigt av henne att dö.” 

Edith var nästan vred. Hon, som var så färdig med livet, skulle hon nu åter nödgas påtaga sig den tunga 
bördan? Men i alla fall började hon en redlig strävan. Där inne i hennes kropp reparerades och lagades med 
sjudande kraft under dessa veckor. Och där sparades ej på material. I oerhörda massor förbrukades sådant, 
som ger livskraft, vad det så än skulle heta: maltextrakt eller tran, frisk luft eller solsken, drömmar eller 
kärlek. 

Och vilka härliga dagar var det ej, långa, varma, regnfria! 

Äntligen fick hon doktorns tillåtelse att låta bära sig dit upp. Hela staden var i ängslan, då hon företog 
färden. Skulle hon ko mm a ned med en dåre? Kunde dessa veckors elände utplånas ur hans hjärna? Skulle 
den ansträngning hon gjort för att åter börja leva bliva gagnlös? Och om den bleve det, hur skulle det då gå 
henne själv? 

Där hon drog åstad, blek av spänning, men dock full av förhoppning, var det anledning nog till oro. Ingen 
dolde för sig, att Petter Nord tagit ett för stort rum i hennes fantasi. Hon var den allra ivrigaste i tillbedjandet 
av detta underliga helgon. Alla skrankor hade fallit för henne, då hon hört vad han led för hennes skull. Men 
vad skulle det bli av hennes svärmeri, då hon verkligen fick se honom? Det är intet romantiskt hos en dåre. 

Då hon blivit buren upp till kyrkogårdsporten, lämnade hon sina bärare och gick ensam framåt den breda 
mittgången. Hennes blickar vandrade runt om den grönskande platsen, men hon såg ingen. 

Plötsligt hörde hon ett lätt prassel borta i ett gransnår, och därifrån såg hon ett vilt, förvridet ansikte stirra 
fram. Aldrig hade hon sett fasan så tydligt stämplad på ett ansikte. Hon blev själv rädd därvid, dödligt rädd. 
Det var nära, att hon flytt. 

Men så blossade en stor, helig känsla upp inom henne. Ej tal om kärlek och svärmeri nu längre utan bara 
förskräckelse för att en like, en av de arma, som i hennes sällskap genomvandrade jämmerdalen, skulle gå 
förlorad! 

Flickan stannade kvar. Hon vek ej ett steg tillbaka utan lät honom långsamt vänja sig vid att se henne. Men 
all makt hon ägde lade hon i blicken. Hon drog mannen där borta till sig med hela kraften av den vilja, som 
besegrat sjukdomen inom henne själv. 

Och han kom fram ur sin vrå, blek, förvildad, ovårdad. Han skred fram till henne, utan att fasan vek från 
hans ansikte. Han såg ut, som om han vore tjusad av ett vilddjur, som kom för att sönderslita honom. Då han 
var nära inpå henne, lade hon båda händerna på hans skuldror och såg leende in i hans ansikte. 

”Seså, Petter Nord, vad står på med er? Ni måste gå härifrån! Vad menar ni med att stanna så länge här uppe 
på kyrkogården, Petter Nord?” 

Han darrade och sjönk tillhopa. Men hon kände, att hon kuvade honom med sina blickar. Hennes ord 
däremot syntes ej hava någon som helst betydelse för honom. 

Hon ändrade tonen något litet. ”Hör, vad jag säger, Petter Nord. Jag är ej död. Jag skall ej dö. Jag har blivit 
frisk för att gå hit upp och rädda dig.” 


Han stod alltjämt i samma slöa förfäran. Åter kom en ändring i hennes röst. ”Du har ej givit mig döden”, 



sade hon allt innerligare, ”du har givit mig livet.” 


Detta upprepade hon gång på gång. Och hennes röst blev till sist skälvande av rörelse, grumlad av gråt. Men 
han förstod ej något av vad hon sade. 

”Petter Nord, jag har dig så kär, så kär”, utbrast hon. 

Han var lika likgiltig. 

Nu visste hon intet mer att försöka med honom. Hon fick väl föra honom med sig ned till staden och låta tid 
och vård hjälpa. 

Men det är ej gott att säga vilka de drömmar voro, som hon fört med sig hit upp, och vad hon väntat sig av 
detta möte med den man, som älskade henne. Nu, då hon måste uppge allt detta och bara behandla honom 
som en dåre, fylldes hon av smälta, som om hon skulle lämna bort det dyrbaraste livet givit henne. Och i 
denna saknadens bitterhet drog hon honom intill sig och kysste honom på pannan. 

Det var menat som ett farväl till både lyckan och livet. Hon kände krafterna svika sig. Dödlig matthet kom 
över henne. 

Men då trodde hon sig märka liksom ett svagt livstecken hos honom. Han var ej fullt så slapp och slö. Det 
ryckte i anletsdragen. Han skälvde allt häftigare. Hon gav akt med allt större ängslan. Han vaknade, men till 
vad? Äntligen började han gråta. 

Hon förde honom bort till en gravsten. Hon tog plats på den, fick honom ned framför sig och lade hans 
huvud i sitt knä. Hon satt och smekte honom, medan han grät. 

Med honom försiggick något liknande det, som sker, då man vaknar ur en stygg dröm. ”Varför gråter jag?” 
frågade han sig. ”Å, jag vet, jag drömde så förfärligt. Men det är ej sant. Hon lever. Jag har ej mördat henne. 
Så dumt att gråta för en dröm.” 

Och så småningom klarnade allt för honom; men hans tårar fortforo att flyta. Hon satt och smekte honom, 
men hans tårar runno länge ännu. 

”Jag behöver så väl gråta”, sade han. 

Så såg han upp och log. ”Är det nu påsk?” frågade han. 

”Vad menar du nu?” 

”Det kan ju kallas påsk, då de döda uppstå”, fortfor han. Därpå, som om de varit mångåriga förtrogna, 
började han berätta henne om fru Fasta och om sitt uppror mot hennes regemente. 

”Det är påsk nu, och det är slut på hennes regeringstid”, sade hon. 

Men då han tänkte på att Edith satt där och smekte honom, måste han åter gråta. Han behövde så väl gråta. 
Allt misstroende till livet, som olyckorna tillfört den lille värmlän ningen, behövdes tårar för att smälta bort. 
Misstroendet till att kärlek och fröjd, skönhet och kraft blomstrade på jorden, misstroendet till honom själv, 
allt detta måste bort, allt detta gick bort, ty det var påsk: den döda levde, och fru Fasta skulle aldrig mer 
ko mm a till makten. 

1894 . 

ETT ÄVENTYR I VINETA. 



Det var en juninatt för några år sedan. 


En ångbåt, som gjorde turen från Stockholm till Visby, gled fram över Östersjön. Det var fullkomligt lugnt. 
Havet gjorde ej en rörelse, tycktes endast tänka på att upptaga avspeglingar av den blekröda himlen. Det 
uppstod skiftningar och färgbrytningar som i siden, då ränning och inslag äro av olika färg. 

Då passagerarna gått till kojs, hade ångbåtens rorgängare börjat gnola en gammal, vacker melodi. Snart nog 
fyllde han ut melodien med ord, och alltsom natten skred framåt, sjöng han allt klarare, fast han aldrig lät 
rösten ljuda med full kraft. Han bytte ej om melodi, utan fortfor hela tiden att sjunga samma visa. 

Ombord fanns en resande engelsman, som blivit kvarhållen på däck av nattens skönhet. Han hade länge 
lyssnat till sången och varit alldeles försjunken i den, så hade han ryckt upp sig och gått bortåt aktern l ik som 
för att komma ur hörhåll. Nu kom han åter föröver och gick rakt på rorgängaren. 

”Vad är det där för en sång?” sade han på engelska. 

Sjömannen, som varit ute på långresor, förstod engelska bra nog, men med hans förmåga att tala det var det 
klent. Han kunde ej finna på att säga annat om sin sång, än att det var visan om Vineta. 

”Ja”, sade engelsmannen, ”just vad jag kunde tro, visan om Vineta.” Hans ton var i högsta grad förtretad, 
men han log på samma gång med hela ansiktet, liksom förbehållande sig att ej bli tagen på allvar. ”Det 
ordet har jag hört er stå och sjunga hela natten, det var allt jag kunde förstå av saken. Men jag frågar nu. Är 
detta en sång för en rorgängare? Vineta, det är ju en sjunken stad, en stad på havsbottnen. Tänk er nu, att 
här ombord finnes någon, som trodde på förebud. Skulle han ej fråga sig om det är dit ni styr båten, t ill 
Vineta?” 

Han talade med samma harm och med samma leende, förbehållande sig att ej bli tagen på allvar. Sjömannen 
stod också helt trygg och bara sm ås k rattade. Han förstod varje ord men kunde ej laga till ett svar. 

Engelsmannen fortfor. ”Låt oss tala förstånd”, sade han, men leendet vek ännu ej från hans ansikte. ”Jag 
skulle gärna vilja ha ett par frågor besvarade av er. Tror ni verkligen ej, att det ges händelser, som äro till för 
att förbereda andra händelser?” 

Nu hade rorgängaren ej förstått. Han skakade på huvudet. 

Engelsmannen teg en stund och tänkte efter på vad sätt han skulle förtydliga frågan. ”Jag skall berätta er 
något, så att ni förstår mig”, sade han slutligen. ”Då jag var tolv år gammal, bestämde sig mina föräldrar för 
att utvandra, och jag skulle naturligtvis följa dem. På järnvägsresan till Liveipool kom jag då att från ett 
kupéfönster se en skola tåga förbi. Ännu, säger jag er, kan jag se dessa gossar, som vände hem från en 
fridag i det gröna. Jag minns deras röda kinder och blommorna, som de buro, och lövet, varmed de hade 
prytt sina hattar. Nå, ser ni, det var ju bara vackert att se dem, och ändå skrämde det mig. Jag tyckte ej alls, 
att de gossarna voro där i verkligheten utan att de blott voro förebud för något kommande. Och utan att jag i 
denna stund vet varför, satte jag händerna för ögonen och började gråta. Och under natten, då vi lågo över i 
Liveipool, hade jag en förebådande dröm. Jag drömde mig ombord på emigrantångaren. Och i drömmen 
såg jag, att den just skulle till att segla, och gav akt till hur en matros företog sig att hissa en vimpel på 
stormasten. Då tänkte jag, som drömde: den vimpeln kommer aldrig upp, och så gick det. Då den var 
halvvägs uppåt masten, trasslade den in sig i tågverket och fastnade. Jag såg hur mannen slet och ryckte i 
den för att få ned den och hur den åter fastnade, då han hissade den på nytt. Aldrig kunde han få den mer än 
halvvägs uppåt masten. Flera skyndade nu fram för att hjälpa, det blev uppståndelse och villervalla, 
kaptenen kom, styrmännen kommo. Jag tyckte jag kunde ej alls förstå varför folk gjorde så mycket väsen av 
en vimpel. De, som ryckte och sleto, blevo allt flere, men vimpeln gick ej upp, och det blev en obeskrivlig 



förfäran. Alla ombord samlades kring masten, och alla blevo utom sig av ängslan, då de sågo, att vimpeln ej 
gick upp. Somliga kastade sig på knä för att bedja Gud, att han måtte låta vimpeln gå upp. Men jag, som 
drömde, var ej alls rädd ännu, men plötsligen blev jag det av att se de andras förskräckelse. Människorna 
voro likbleka, deras hår reste sig, ögonen trängde ur sina hålor, det rosslade i struparna, och händerna 
knäppte de så hårt, att det knakade i lederna. Då blev jag så rädd, att jag vaknade vid det. Ännu nästa dag 
satt skräcken kvar i mig. Man ville ha mig ombord, men jag gick ej. En sådan förfäran var över mig, att 
mina föräldrar trodde, att jag skulle bli vansinnig, om de tvingade mig att följa, och läto mig stanna i 
England. Sedan visade det sig, att detta varit ett förebud. Jag blev satt i den skola, vars lärjungar jag sett på 
vägen, och utvandrarbåten led skeppsbrott. Mina föräldrar och syskon och de flesta av min släkt förgingos.” 

Medan engelsmannen berättade detta, var hans röst fullt dyster och hans ansikte alldeles allvarligt, men 
knappt hade han slutat tala om drömmen, förrän han återtog leendet, som alltid syntes protestera mot hans 
ord. ”Nå”, sade han, ”förstår ni nu? Tror ni ej, att somliga händelser endast äro förebud för andra, som skola 
komma.” 

Rorgängaren vände nu ögonen bort från styrlinjen och såg på engelsmannen. Han såg en ung, något blek 
man av ett vanligt och rätt behagligt utseende. Karlen såg på honom, som om han sökte något underbart hos 
honom. Då den främmande talat om sin dröm, hade han känt sig skakad av den ena rysningen efter den 
andra. 

Men han svarade endast: ”Hur skulle detta kunna vara möjligt.” 

Engelsmannen ryckte på axlarna. ”Kunde man ej tänka sig, att naturen hade mer omsorg om den ena än om 
den andra. Havet till exempel”, sade han inställsamt, ”ger ju alltid gott väder åt en och dåligt åt en annan.” 

Sjömannen nickade instämmande. 

Den främmande återtog med nytt mod: ”Och ni har verkligen aldrig själv haft ett sådant förebud? Ni har 
aldrig tänkt, att denna visa om Vineta skulle kunna uppfattas som ett förebud. Brukar ni sjunga den varje 
natt?” 

Rorgängaren ryckte till och såg nästan med ängslan på engelsmannen. Plötsligt besinnade han sig, log 
godmodigt och pekade på ett anslag tätt bredvid. ”Passagerare anmodas att ej tilltala rorgängaren.” Han 
översatte det långsamt och uttrycksfullt. 

Engelsmannen stirrade på honom en sekund utan att förstå. Så begrep han och gick skrattande akterut. 

Men rorgängaren drog ett lättat andetag. Om den mannen fått fråga mer, så skulle han lockat ur honom, att 
han ej sjungit denna visa på tre år, lockat ur honom vem som lärt honom visan och varför han ej sjungit den 
på så länge. Till sist hade han väl förmått honom att tro, att det skulle betyda något, att han nu tagit upp den. 
Han smålog ovillkorligen åt att det skulle betyda något av död och undergång, att han sjöng visan. Var det 
någon mening med det, bådade det väl snarare uppståndelse. Och han började gnola den på nytt. 

Sedan tre dagar låg dimma över Visby. Den hade kommit över staden vid sextiden en morgon, sttax innan 
stockholmsbåten hade lagt till vid kajen, och alltsedan hade den legat kvar över staden. Det var, för att ändå 
vara en dimma, en tämligen behaglig sådan. Den var alldeles vit, mycket ullig och lätt, ständigt i rörelse. 

Den ingav alltid de bästa förhoppningar om att den skulle draga bort i nästa ögonblick, den förhindrade ej 
sommarvärmen att göra sig gällande, den klibbade sig ej fast som rå fukt varken vid murar eller träd, marken 
var torr som under solsken. Trots detta verkade den nog nedstämmande, det var, som om blickarnas ständiga 
oförmåga att genombryta de vita slöjorna gjorde också hjärnorna osäkra och famlande. Den hade i mycket 
samma verkan som nattmörkret. Folk kände sig böjt för att tro på övernaturliga ting, att hålla för möjligt och 



sant sådant, som man eljest ej vill skänka en troende tanke. — 

Vid den tiden bodde i Visby de gamla fröknarna Isfeldt. Det var tre gamla damer, som kände staden och 
dess historia, damer, som själva voro med om att göra dess historia. Det var nämligen så, att fattigt folk i 
Visby hade tagit för vana att gå till dessa damer med alla sina bekymmer. Och så småningom hade de blivit 
något mittemellan själasörjare och fattigvårdsföreståndare och regerande furstinnor. De voro mycket goda 
kvinnor, men det var något av försyn hos dem. 

På kvällen av dimmans tredje dag uppsöktes dessa fröknar i deras gamla trappgavelshus av en resande 
engelsman av ett blitt och angenämt utseende, vilken presenterade sig som mr Edward Stone, lärare vid en 
skola i London, stadd på resa genom Skandinavien för geologiska studier. 

Mr Stone kom ej ensam, med honom följde Tom Sundling, rorgängarc på en av stockholmsbåtarna och 
gammal bekant till fröknarna. De kände ju hela staden för övrigt. Det var hart när omöjligt att ej vara känd 
av dem. 

Tom gick rakt bort till fröken Maria, och fröknarna visste då genast, att Tom behövde en hjälp, som hade en 
talande tunga, ty hade det varit fråga om att få något skrivet, hade han vänt sig till fröken Hilda, och hade 
det varit fråga om att begära en handräckning i handling, hade han vänt sig till fröken Alma. ”Fröken 
Maria”, sade han, talande i trött och nedstämd ton. ”Jag har en sak att säga den här herrn — men jag kan ej 
tala nog bra engelska. Jag förstår honom, men då jag skall tala själv, tappar jag bort orden.” 

Därpå satte Tom sig ned på en soffa utan att vara ombedd, och engelsmannen gjorde likaså. Systrarna sågo 
leende på varandra och skakade på samma gång på huvudet. Dessa män voro synbart ur jämvikt, syster 
Maria skulle få ett ovanligt ärende att handlägga. 

”Fröken Maria”, sade Tom vidare, ”ingen har varit så inne i saken som ni och de andra fröknarna, och ni 
kan tala engelska. Därför om ni vill vara så god och hjälpa mig, så skall ni berätta Veras historia för den här 
herrn.” 

”Tom”, svarade fröken Maria Isfeldt och rätade upp sig i all sin värdighet. ”Det skall jag alldeles icke göra.” 

Och på samma sätt som fröken Maria rätade sig ock fröken Hilda och fröken Alma, och engelsmannen, som 
alls ej kunde förstå vad som sades, märkte plötsligen, att de tre enkla gummorna voro fint och förnämt folk. 

Sjömannen endast höjde på axlarna som ett tecken, att han redan nekat i sin tur och att det varit gagnlöst. 
”Hon vill det själv”, sade han. 

Fröken Maria flammade upp i sin vanliga iver. ”Detta hade jag ej väntat mig av Tom Sundling”, sade hon. 
”Om än Vera handlat illa mot Tom, så hade jag ej trott, att Tom skulle vilja förråda henne till en främling. 
Vad vill han med henne? Vill han skriva en bok om er? Det finns nog dumma böcker ändå i världen. Är 
Tom så säker, att Tom ej har större orätt mot Vera än hon mot honom?” 

Tom tog emot klandret med tålamod. Han var som en tröttkörd häst, som ej ens kan rycka upp sig för ett 
piskrapp. Han vände sig nu till engelsmannen och sade: ”Fröken Maria vill veta varför ni vill veta det.” 
Därpå skruvade han upp sig på den smala soffan, satte huvudet mot väggen och satt så, styv och orörlig som 
om han varit fastspikad, allt medan engelsmannen talade. 

Mr Stone begärde ej bättre än att få tala. Fröknarna kunde ha gått ed på att den mannen eljest var lika 
tystlåten som Tom var öppen och pratsam. De voro båda förda ur sitt vanliga sinnestillstånd, vad det så 
kunde ha hänt dem. 



”Fröken Maria”, sade han, ”jag kom till Visby i förrgår, och sedan dess har jag hunnit med en sådan mängd 
dårskaper.” Han skrattade lätt, och de tre små gummorna tinade synbarligen upp. Det var tydligen en hel fest 
för honom att veta sig ha gjort en mängd dårskaper. Han väckte deras medkänsla. 

”Det kommer sig allt av att jag kom ut på havet i förrgår natt. Jag blir alltid upprörd, då jag kommer ut till 
sjöss. Havet är skuld till att jag måst föra en ensam och glädjelös tillvaro. Jag tror det är ingenting jag hatar 
så som havet.” 

Mr Stone märkte hur de små gummorna liksom flyttade honom närmare. Med ens förlorade han känslan av 
att vara bland främlingar, han satt bland trogna, gamla vänner. 

”Det är bäst, att jag så gott först som sist gör en anmärkning om mig själv”, sade han. ”Jag är en 
vetenskapsman, och naturliga förhållanden av orsak och verkan är vad jag tror på, i verkligheten, innerst 
inne. Men som barn fick jag en stark stöt hän mot det mystiska, och detta tar ut sin rätt ibland. Jag har två 
människor inne i mig.” 

Mr Stones blickar blevo med ens svävande, och hans mun log hemlighetsfullt. ”1 min ungdom, i min 
ensamma, trånande ungdom hade jag ingen annan glädje än att drömma. Jag brukade då tänka mig, att havet 
skulle försona sitt brott mot mig genom att göra mig rik. Nu i förrgår natt, då havet låg alldeles stilla, kom 
den tanken upp i mig, att det uppförde sig så väl, därför att jag var ombord. Och den gamla tanken om 
försoningen var genast framme. ”Tänk”, sade han med ett ursäktande leende, ”jag hade brukat drömma om 
att jag som dykare gick på havets botten och sökte pärlor. Och havet visade mig vad det aldrig förr visat en 
människa. Tångskogen vek åt sidan, och jag såg en grotta öppna sig, tätt besatt med vidunderligt stora 
musslor. Riktigt jättestora skulle de vara och sitta tätt intill varandra, infästade i grottväggen som 
vigvattenskärl. Men då jag kom in, skulle de alla på en gång öppna sina skal, och jag skulle se deras inre 
uppfyllt av stora, daggklara pärlor. 

Den drömmen kom tillbaka nu. Men jag brukar ej tycka om att återfalla i barndomsfantasierna. De föra med 
sig tanken på så mycken bedrövelse och ensamhet. Jag började promenera på däck för att jaga bort dem. Då 
fick jag höra, att mannen vid rodret sjöng en visa. Jag uppfångade ett ord, Vineta, och strax var jag fången 
på nytt. Jag lyssnade, ja, fröken, jag lyssnade till den visan såsom jag aldrig i världen lyssnat till något. Och 
jag lägger märke till karlen, som sjunger. Hans utseende, hans dräkt, allt gömmer jag inom mig. Och så 
börjar jag undra varför jag fördjupar mig i detta, om det bådar något, förutsäger något.” 

Han böjde sig framöver och såg mot golvet. Det var, som om han stirrade ned i ett oändligt djup av ensam 
sorg. Genast lade fröken Maria sin hand i hans och fröken Hilda klappade honom på axeln. 

”Jag hade ej varit så ensam som barn”, sade engelsmannen, ”om jag ej haft det, som skilde mig från andra. 
Jag inbillade mig ständigt vara omgiven av förebud. Och jag var stolt över det, det var, som om försynen 
vakade särskilt över mig, men det var ju blott att göra livet till en häxdans av aningar och förutsägelser, där 
jag slängdes och rycktes fram och åter.” 

Men nu ryckte mannen åter upp sig. ”Förlåt mig”, sade han leende, ”jag är ej kommen hit för att klaga. Nu 
ville jag blott säga, att allt det där åter var över mig i förrgår natt, och vet ni vad jag gjorde. Jag gick fram 
till mannen vid rodret och frågade honom om han ej kände som jag. Men han tog ej min fråga på allvar; om 
han det gjort, om han svarat, att han varit lik mig, då skulle jag omfamnat honom i glädje. 

På morgonen, då vi vaknade här i Visby, hade jag visat ifrån mig allt det övernaturliga, men dimman förde 
det tillbaka till mig. Förebuden hade rätt, staden jag var kommen till var ju Vineta, vad den så hette i 
verkligheten, dimman gjorde den till Vineta. 



Det var oemotståndligt, det var oemotsägligt. Det var möjligt, att jag var den förste, som uttalade ordet, men 
inom ett ögonblick flög det från mun till mun på alla de resande. Vi hade ju somnat in ute på havet, och då 
vi nu vaknade, omgåvos vi ej av luft utan av ljus fuktighet. Långt kunde vi ej se, men vi skymtade dock 
gammaldags torn och trappgavlar, som voro vi komna till en stor ruinstad. Det var tydligt för oss, att vi voro 
på havsbottnen, allt det vita, som bolmade upp omkring oss, det var havet självt, och staden framför oss var 
havsbottnens döda stad, det sjunkna Vineta. 

Nu har jag sagt er, fröken, hur jag drömde som barn, hur jag drömde, att havet skulle göra mig rik. Jag 
drömde ock, att havet skulle göra mig lycklig. I den drömmen brukade jag inbilla mig, att jag kommit till en 
stad på havets botten. 

Jag kände mig omgiven av havet, men jag gick där utan att besväras av det. Och på samma gång var jag 
olycklig. Det hörde till den drömmen, att jag skulle tänka på allt, som var olyckligt, både utslitna kläder och 
svårlärda läxor. Men svårast skulle jag känna, att jag var ensam. Jag skulle gå gata upp och gata ned, vara 
mycket hungrig och trött och alls ej veta vart jag skulle taga vägen. Men så skulle jag komma till en gata, 
som jag tyckte mig känna igen, och se ett vänligt gammalt hus med en stor stentrappa och på trappan skulle 
sitta en flicka. Då jag kom, skulle flickan genast springa emot mig, hon skulle med handen fatta om min 
handled och släpa mig med sig in i huset. Och flickan var min syster, huset var vårt gamla hus, föräldrarna 
sutto där inne och väntade på mig. Men jag kom visst aldrig in i huset, jag drömde egentligen ej längre än 
till att min syster lade sin hand på min arm. Jag kände det som något så outsägligt ljuvt, då denna fasta lilla 
hand berörde mig, då var det slut med all sorg, det var det härligaste omslag, jag genomilades av lycka. 

Ser ni, fröken Maria, då jag gick på Visby gator, erfor jag just detsamma. Jag var olycklig, som jag brukade 
vara i min inbillning. Och utan att tänka på hur gagnlöst det var, gick jag och sökte efter vårt gamla hus. 

Det kom väl allt av dimman. Jag är ju van vid dimma, men den är grå, mörk, smutsig. Denna åter är fin, lätt, 
vit som blomfjun. Denna dimma ger en så mäktig illusion. Den gör allting så gränslöst stort, gatorna taga 
aldrig slut, och tornens tinnar gömmer den bort uppe i det oändliga. Denna dimma gör allting vördnadsvärt 
ålderdomligt, den ger ruinerna årtusen av tillvaro, den hänger in bland träden, förstorar stammarna och gör 
bladverket fast och tjockt. Jag såg inga sommarunga löv. Det var blad, skapade för århundraden, som sedan 
genomlevat århundraden. 

Och vad dimman framför allt ger, är skönhet. Hur den draperar, hur den insveper, hur den skymmer, 
skönhet ger den. Och allt detta gjorde, att här väl kunde vara min drömda stad. Jag tyckte, jag var på botten 
av tidens hav, här fanns ej mer det förgängliga, som leker på dess yta, utan här var den starka bottensatsen 
av minnen. Här borde jag finna mina döda.” 

Han såg bort till de gamla damerna för att se om de förstodo honom. Och de nickade instämmande, som om 
de redan för länge sedan funnit ut allt detta. 

”Jag tyckte”, fortfor engelsmannen, ”att alla jag mötte voro sådana, som ägt lyckan och förlorat henne. Jag 
såg dem gå här i inåtvänd glädje, ej sökande någon, ej önskande något, främmande för det närvarande, 
levande om allt, som varit. Jag förstod sägnerna om Atlantis och Vineta, om djupets länder och städer, som 
äro så härliga, att guldäpplen växa på de delar av dem, som nå över havsytan. Den gångna lyckan vill också 
den ha ett hem. De äro minnets städer och länder. Det är så, dikten menat det. 

Nåväl, det var i en sådan stämning dimman bragt mig. Jag var tillbaka hos min gångna lycka, jag var i mitt 
hem. Där satt jag nu och bläddrade i vår gamla japanska bilderbok. Ty, ser ni, dimman skymmer ju bort 
allting, man ser bara en sak i sänder, alldeles perspektivlöst, men man ser denna enda sak så mycket bättre 
just som på de japanska bilderna. 



Det var ett svart, litet hus med vita fönsterkarmar och vita knutar och både tak och fönster fulla av röda 
pelargonier. Det stod där på sin sida i bilderboken, man kunde ej gå förbi det, man såg ingenting mer. Och 
på ett annat ställe var det en stor syrenhäck, fullsatt med blommor. Den ståtade med sina blomplymer, som 
om den vore den enda syrenhäck i världen och begärde att uppskattas därefter. 

Men vad säger ni nu därom, fröken Maria, att jag mitt uppe i detta får höra rorgängarens visa? Vineta, 
Vineta, ljuder det mot mig, men dimman är tät omkring mig, och jag ser ej vem som sjunger. Och så ger jag 
mig på jakt efter visan. 

Blad på blad i bilderboken bläddrar jag förbi, medan jag söker efter visan. Det var portaler, det var murar 
med slingerväxter, det var en repslagarverkstad, som tagit trottoaren till bana. Det är förvånande att se hur 
människor inrättat sig för att leva i minnets stad, hur de stöda sina små hyddor mot den eviga ringmuren, 
hur de stänga sina portar med munkarnas snidade dörrar. Det sista jag såg var en smedja. Den stod präktigt 
svart mot den vita luften, och den var uråldrig. Den hade ingen dörr åt gatan, bara en stor glugg, och genom 
denna såg man ässjan med de glödande kolen. Följer ni med, fröken Maria?” 

”Mr Stone”, svarade fröken Maria muntert, ”ni har mig under armen. Jag följer edra steg. Skola vi stanna 
vid smedjan?” 

Mr Stone strök sig med handen över pannan och drog djupt efter andan. ”Det är dumt av mig att tala vid er 
om detta, som ni sett tusen gånger, men jag ville, att ni skulle veta hur jag såg det. Nej, jag vill ej stanna vid 
smedjan, endast an märka om den, att den syntes mig olycksbådande, gjorde ett hemskt intryck på mig.” 

Fröknarna utbytte en snabb blick av undran och intresse. — Mr Stone fortfor. — 

”Bakom smedjan fann jag visan. — Gatan begränsas ej där av mur eller väg, utan berget självt springer fram 
i dagen. — Uppför klippan kryper murgröna, utför den störtar clematis, men på dess topp står en 
guldregnsbuske. Och tack vare dimman, tänker den busken liksom syrenhäcken nyss, att den är den enda i 
världen och blommar därefter, men bördan har blivit den för tung, och de blombelastade grenarna vilja 
brytas. En flicka ligger på knä där uppe och binder upp guldregnet. Flon är det, som sjunger visan. 

Det vore ju galenskap att säga, att den visan är den skönaste i världen, eller att flickan, som sjöng den, är 
ljuvare än andra kvinnor, men jag har aldrig känt mig så tilldragen av någon annan visa eller någon annan 
flicka. 

Jag har sagt, att jag liknade staden vid en japansk bilderbok. Jag påminner er nu om det, för att ni skall 
tänka på hur väl hon, som band upp guldregnet, passar in däri. Är inte typen japansk? Kroppen är så späd, 
att huvudet med det tunga håret synes vara för stort och ögonen äro sneda. Därtill kommer, att hon alltid 
låter huvudet luta åt ena sidan och att hon håller händerna så hjälplöst hängande. Hon är visst ej lik någon 
annan på ön. Det synes mig, att hon måtte vara olik alla andra också till sina inre egenskaper och ha svårt 
för livet här, som om hon vore av en främmande ras!” 

Här utbytte de gamla damerna samma undrande och bekräftande blick som nyss. 

”Då jag gått fram genom staden, hade jag lagt märke till att på varje hus satt en liten vit lapp. Dessa lappar 
betydde helt visst, att rum funnos att hyra. Nu var det endast en sak att göra, se efter om vissångerskan hade 
ett hem och om där syntes någon sådan vit lapp. 

Det var allt, som det skulle vara. Bakom guldregnsbusken reste sig ett hus, på husets hörn satt den vita 
lappen. Jag går ned till hotellet, söker upp portiern, som kan tala engelska, och får saken ordnad. Före 
kvällen är jag inflyttad i ett litet rum, som har ringmuren till fjärde vägg. Tätt bredvid mig hör jag ett 
ständigt tick tack från en symaskin. Jag tänker, att vissångerskans mor måtte vara sömmerska. 



Från mitt fönster ser jag ut till klippan med guldregnet. Där finnes en liten, illa skött trädgård. 

Vissångerskan går och rensar i den, men det är ingen fart i rensningen. Om ogräset är vackert, låter hon det 
stå, hon har ej hjärta att rycka upp det. 

Till en början tillbringar jag tiden i mitt fönster, följande henne med ögonen. Hon ser det och tycker väl, att 
jag bär mig besynnerligt åt, men har fördrag med mig. Då hon äntligen sätter sig till ro på en smal, liten 
bänk, går jag ut och lägger mig ned i gräset vid hennes fötter. Vineta! säger jag och ser bedjande på henne. 
Vineta, upprepar hon frågande, hon vill gärna göra mig till nöjes, men hon finner mig mycket underlig. Så 
förstår hon vad jag vill och börjar sjunga visan. Hon lär mig den sedan ljud för ljud. Jag förstår ej ett ord, 
men jag har aldrig varit så nöjd. 

Då jag lärt visan, äro vi tydligen vänner. Hon vill låta mig se sin egendom, eftersom jag är en okunnig 
främling. Och vet ni vad hon gör, hon lägger sin hand om min handled. Hon vill föra mig med sig, ser ni, 
och hon kan ju ej säga mig vart jag skall gå. Som jag nyss anmärkte, det är underligt att se hur människor 
inrättat sig för att bo i minnets stad. Här hade de satt dörrar för ett par av ringmurens nischer och förvarade 
där sina matvaror. Vad kunde ej den mmen användas till! Den var ihålig, hon hade den som hönshus. Men 
på sin yta uppbar den starbon och duvslag, till och med en kanariefågel hängde där i sin bur. Det var fågelbo 
vid fågelbo så långt upp hon kunnat komma. 

Men då tänkte jag ej på detta, fast jag såg det. Jag tänkte på att hon lagt handen på min arm. Den svala 
handen hade slutit sig om den likt en lyckoring från en saga. Det var min dröm. Jag blev med ens trygg, jag 
blev fullt nöjd och tillfreds. Jag var nu verkligen kommen hem. Om jag förut i mitt liv trott mig vara nöjd, så 
var det därför, att jag glömt vad lycka var. 

I går förde hon mig omkring i staden och visade mig även trakten utanför murarna. Hon har en känsla för 
mig som för ett vilsekommet barn, och jag låter henne ta vård om mig. 

I dag vid middagstiden fick jag klart för mig, att hon måste bli min hustru. Jag vill föra henne med mig till 
England. Hon gör mig lycklig, och jag kan ej undvara henne. Det är hon, som havet vill ge mig som 
ersättning för min ensamma ungdom. 

Jag går då åter ned till portiern på hotellet, och med hans hjälp söker jag upp rorgängaren, som sjöng 
flickans visa. Det föreföll mig, ser ni, som om den, vilken sjöng hennes visa, också skulle veta något om 
henne själv. Och jag ville ju gärna veta något om henne. 

Nu visar det sig, att rorgängaren känner vissångerskan, det visar sig ock, att han ej vill lämna några som 
helst upplysningar om henne. 

Då förlorar jag tålamodet och anförtror mig åt honom. Jag talar om min ställning och min önskan att gifta 
mig med vissångerskan. Sjömannen förändrar ej en min. Äntligen säger han, att han vill följa mig till henne. 
Han gör ock så, och jag ser hur de mötas. Deras ögon äro vänner, och deras röster fiender. Jag vet ej vad de 
säga varandra, men om en stund talar han om för mig, att han sagt henne, att jag vill gifta mig med henne 
och att hon svarat, att hon ville, att jag skulle höra hennes historia. Därpå hittar han på att gå till er för att 
finna en tolk.” 

Med detta slöt han sin långa historia, helt likgiltig för vad han skulle få höra, men helt lycklig över att hava 
fått giva sig luft, att hava fått tala om allt detta för de förstående, gamla damerna. 

Och nu satte sig fröken Maria till rätta vid sin stickstrumpa, ty nu var turen hos henne. Det hon hade att göra 
föreföll henne både prövande och hedrande. Men först vände hon sig till sjömannen och sade på svenska: 

”Så snart du kom in här, Tom Sundling, sågo jag och mina systrar, att du sett henne. Är det då verkligen din 



mening, Tom, att jag skall berätta historien? Ämnar du avstå Vera åt en annan?” 

Hon och de andra små gummorna satte alla ögonen i Tom, men han svarade ej ett ord. Då vände hon sig till 
mr Stone och sade på engelska: 

”Jag och mina systrar tycka mycket om er, mr Stone, och just därför vill jag vara öppen mot er och säga er, 
att vi i detta ej stå på er sida. Vi motarbeta er, mr Stone, men vi motarbeta er bäst genom att berätta historien 
för er just nu. Detta säger jag er, så att ni sedan ej skall känna agg mot oss.” 

Och hon och hennes systrar nickade åt honom med de vänligaste leenden i sina skrumpna ansikten. Därpå 
smålogo de, som ej förde ordet, åt varandra. De visste redan hur Maria skulle ta den här saken. Den ena 
visste alltid allt om den andra. 

”Det var högt uppe i staden tätt under ringmuren”, började fröken Maria, och man såg på henne, att hon njöt 
av att få berätta en god historia för en god åhörare. Hon var till och med så ivrig allt från början, att 
engelskan ej alls besvärade henne. ”Där bodde en fattig änka i en liten nätt stuga. Det var visst ej mycket 
med den, men ringmuren var dess fjärde vägg, murgröna klädde de andra, och ett sadeltorn steg upp tätt 
bredvid, så den hade ett visst förnämligt utseende. Änkan själv satt dagen i ända och sydde linnesöm på sin 
maskin, alla sysslor besörjdes av hennes dotter. 

Och det är denna dotter, denna lilla Vera, som ej alls hette Vera till minne av någon nihilistkvinna utan bara 
som sammandragning av hennes långa dopnamn Veronika, det är hon, som alltsedan sina tidiga barnadagar 
varit omtalad bland oss för sin dumhet. 

Hon var så godtrogen, skall ni veta, att det ej fanns den sak man ej kunde inbilla henne. Då hon var fyra år, 
satte lekkamraterna henne till att vakta sparvar, då hon var fem, lärde de henne, att ärlorna låta sig fångas, 
om man strödde salt på deras stjärt. Sådant säger man till alla barn, och de pröva det och finna, att det är 
lögn, men hon satt i timtal, hon, med spö i hand, och trodde, att hon vaktade sparvarna. Hon sprang hela 
dagarna ute vid våra torra vallgravar och förföljde ärlorna. Hon kan egentligen tro allt, utom att man narrar 
henne. 

En vacker dag kommer hon i skola, och man lär henne läsa och skriva. Det går lätt nog, men sedan är det 
nästan omöjligt att få in något mer i det vackra, lilla huvudet. Men hon har nog sina gåvor, i synnerhet 
skriver hon mycket nätt. På hennes skrivböcker finnes aldrig en plump, aldrig ett viket hörn. Hon har ock en 
förunderlig gåva att hålla sig själv ren och oskrynklad. Om hon gråter, är det, då någon spiller bläck på 
hennes klänning eller om de skratta åt henne för den gammaldags duken, hon har på huvudet. Detta finner 
hon så förolämpande, att hon nekar att gå i skolan dagen efter, hon, som annars tål, att hela klassen skrattar 
åt henne. 

Skoltiden blev nog bitter för henne. Hon kan alls inte räkna. Hennes mor kan komma till skolmästaren och 
förvåna sig över att flickan är så dum i räkning. Hon säger, att hon kan sända henne på torget efter vad det 
vara må. Aldrig låter hon torgfruarna bedraga sig på ett öre. Men då den lilla stackaren får fatt i tavla och 
griffel, kan hon ej räkna ut ett tal. Då hon kommer fram till svarta tavlan, ritar hon där upp siffror, ingen i 
klassen skriver dem vackrare, men addenderna skriver hon i en rad och subtrahend under minuend. 

Det är under ett förtvivlans ögonblick vid svarta tavlan, som hon fattar vänskap för en av gossarna. Hon 
skall dela ett tal med ett annat, och man har sagt henne, att hon skall dividera, men hon har skrivit talen 
under varandra och kommer ej ur stället. Då känner hon det, som om allt vore slut för henne, och ser med 
tomma blickar ut över klassen. Men en gosse börjar då blinka åt henne och sätter upp sin griffel i vinkel mot 
sin linjal. Då kommer hon ihåg hur det är, man ställer upp ett divisionstal, och bara hon vet det, kan hon ock 
räkna. 



Hon misstror ingen, men intet kan liknas vid det förtroende hon sedan dess har - för den gossen. Så snart hon 
får en fråga, fäster hon ögonen på honom. Han viskar - till henne, rätt och galet om vartannat, allt som 
kommer från honom tar hon emot med blint förtroende. Ibland narrar han henne att säga de största 
galenskaper, det gör alltjämt ingenting. Hon förklarar ej saken för sig eller tänker kanske, att hon hört miste, 
och vid nästa fråga vänder sig hennes blick lika tåligt bedjande till honom. 

Det är likadant under lekstunderna. Hon ställer sig alltid under hans beskydd, det är - , som om den saken ej 
mer kan ifrågasättas. Han är - i början litet generad över den där - dumma flickans kärlek, men hon besegrar 
honom, och snart tål han ej, att någon mer än han själv får - narra henne. Det är - hans rätt. Han säger henne, 
att om hon vakar - i ett porttorn en natt, så skall hon få se de döde tåga ut och in i Visby. Och det gör hon. 

Och då de döde ej komma, får - han henne att tro, att hon sovit i rätta ögonblicket. 

I alla fall är - det väl denne gosses beskydd, som gör livet uthärdligt för henne, som ej kan lära sig annat än 
det, som är - rätt och slätt. Och på tu man hand ha de roligt. 

En gång såg jag dem på en vandring. De brukade stämma möte vid den porten, som från Botaniska 
trädgården leder ut till vallgravarna. Hon kommer helt stilla ut genom porten och ställer sig att vänta. Han 
kommer med helt annan ståt. Först kommer ett hagelväder av småsten och slår - ned runtom henne, så 
genljuder valvet av ett högt galande, därpå kommer någon baklänges ut genom porten, först ett ben, så en 
ryggtavla, så ett huvud. Det är - för att hon i det längsta skall tro, att det är - en vanlig gatpojke och ej hennes 
vän. Rädd har hon ock varit, det ser man på det sätt, varpå hon fäller ihop händerna, då hon känner igen 
honom. Men han kan ej spara sig något nöje, och då han skall gå över bron vid graven, stiger han upp på 
räcket och balanserar - framåt. Han slår över, långt mer än han behöver, och hon sjunker ihop av rädsla. Men 
sedan gå de utåt stranden i ypperlig sämja. De leka ej, utan de gå och tala som stort folk. Och det är - han, 
som för ordet. Han vet allt, som händer hela gatan framåt. 

Nu skall ni ock höra en annan händelse. Det har - kommit in en mängd drivved i hamnen, en hel förolyckad 
träfrakt ligger där och gungar - . Det var - något för Visbybarnen. Tom Sundling hjälper dem att inbilla Vera, att 
hon bör söka bärga denna ved, som ingen äger. Hennes mor skulle ha ved för många vintrar, om hon kunde 
få den i land. Genast skyndar - Vera ned till hamnen, där - drivveden ligger som en stor flotta. Och den lilla 
stackaren smyger sig över en skuta ned i en roddbåt, och därifrån kryper hon ut på stockarna. Men det 
blåser friskt från land, havsvattnet är i strömning ut ur hamnen, den lätta stöten, då Vera kommer ned på 
timret, sätter det i drift, och barnhopen på stranden, som stått och jublat över att hon vill släpa till sin mor 
dessa tunga stockar, börjar skrika av förfäran. Men längs hela hamnkajen ända bort till det trånga utloppet 
rusar - Veras vän, Tom Sundling. Han står - ytterst på piren, då hon driver förbi, och han tar - ett förtvivlat 
språng ned till henne, ej för att han därmed kan rädda henne, bara därför att han måste vara hos henne. Och 
de driva ut till havs, tätt tryckta intill varandra, gråtande båda, ty de se hur det högre vågsvallet där - ute 
skingrar - planka efter planka. Så möta de en seglare, som räddar dem, men de skulle hava kunnat gå under 
så, utan att hon riktat en förebråelse till honom, utan att han tänkt annat, än att det var - hans första plikt att 
dö med henne.” 

Här - gav fröken Maria Tom en snabb blick, men Tom satt nu så nedböjd, att hon ej såg hans ansikte. Hon 
vände sig åter till engelsmannen. 

”Men nästa dag kan denne ädle riddare inbilla sin dam, att han sett en tvestjärt krypa in i hennes öra. Och 
hon gråter och jämrar sig till hela skolans fröjd och säger, att hon känner, att djuret kryper omkring i hennes 
huvud, och är i förtvivlan, fast påhittet är så gammalt och vanligt, att ingen förstår - hur - hon kan tro det. Då 
förbarmar Tom sig äntligen och drager ut tvestjärten ur andra örat med en tång. Och de ha en tvestjärt i 
tången och visa henne, och hon blir - genast glad igen, men hon skall tro på den tvestjärten så länge hon 
lever.” 



Här avbröt sig den berättande. ”Om ni nu hört så mycket, att ni ej mer tänker på detta giftermål, mr Stone, 
så säg det, och jag skall göra slutet kort.” 

”Fröken Maria”, svarade mr Stone med stränghet, ”ni förvånar mig. Jag har aldrig hört något mer rörande. 
En hjärna, som aldrig kunnat lära sig tvivla, den kallar ni dum. Är ni för övrigt så viss om att vi hata 
dumheten? Kanske vi älska den väl så mycket som visheten. Tror ni ej, att denne hedersman till pojke 
älskade just hennes dumhet? Se, den passar henne, hon har en så söt mun att säga dumheter med, och hon 
har ett så milt sätt att förlåta, då han varit stygg mot henne. Tror ni ej, att jag kan förstå, att hon måste vara 
just sådan. Hennes själ har något främmande vid sig, som vi ej förstå, låt oss bli mer förstående, och vi 
skola kanske finna, att hennes tankar gå enklare och klarare vägar än våra.” 

”Mr Stone”, sade fröken Maria med varm högtidlighet. ”Jag tackar er. Detta är ett gott tal. Nu vill jag genast 
fortsätta min berättelse. Men jag tycker om er, mr Stone, liksom systrarna göra, och därför säger jag er, att 
ni går här som försynens lekboll. Och kom ihåg, att jag sagt er, att jag motarbetar er.” 

Därpå sade hon lågt på svenska till Tom Sundling: ”Jag hoppas, ni sliter en hund, Tom, där ni nu sitter. Det 
har ni förtjänat.” Så på engelska: 

”Då de äro sexton år, går Tom till sjöss, och nu griper en annan man in i Veras liv. Jag ser honom ofta för 
mig, den lame smeden. Det är något hemskt hos mannen med den stora överkroppen och de förlamade 
benen. Det är fasaväckande att se hans starka armar och det stora huvudet, som är kalt med två hårtofsar vid 
öronen och det mörka, fårade ansiktet med sotflingor i de buskiga ögonbrynen. 

Ni vet, att smedjan ligger på samma gård, där Vera bor med sin mor. Flickan har sett smeden alltifrån 
barndomen. Hon är van vid honom, ser ej alls hur avskräckande han är. Arbetet i smedjan fängslar henne, 
hon kommer ofta dit för att betrakta det. Det gläder henne alltid att se gnistorna spruta fram ur det 
vitglödgade järnet. Hon kan stå i timtal och beundra dessa säkra hammarslag, som aldrig träffa orätt. 

Smeden är barsk mot henne som mot alla och driver bort henne med ovett, men flickan kan ej låta bli att 
ko mm a igen. Det är alltid något att se i smedjan, bönder ko mm a in där för att köpa hästskor, vagn makaren 
kommer dit för att sätta på hjul ringar. — En dag ryter smeden ej längre åt Vera utan säger i barsk 
förtjusning: 'Hej du, tös, du tycker om smedjan, du skall få bli min hustru, då du blir - stor.’ Då först blir hon 
rädd för honom och springer sin väg. 

Men förskräckelsen går över, och hon vänder åter till smedjan. Den är full av folk, och hon hoppas, att 
smeden ej skall ha tid att tänka på henne. Men innan hon stått där en minut, knuffar smeden en bonde i 
sidan och visar på henne. 'Se på henne, hon skall bli min hustru.’ Hon flyr som en lätt vind, och karlarna 
skratta bullersamt åt skämtet. 

Detta blir sedan hennes livs ö mm a punkt. Hon måste oupphörligen vända tillbaka för att se om läran finns 
där. Ibland låter också smeden bli att säga något, och hon är ur skräcken för ett par dagar. Så kommer hon 
igen för att se om det verkligen är över, då säger han alltid något. 

I alla fall är det ju för länge sedan klart, att hon skall ha Tom. Hon förstår ej vad smeden tänker på. Men 
skrämmer henne gör det. 

Så går symaskinen sönder för Veras mor. Den lagas och lagas omigen men blir ej som förr. Den förfelar 
stygn, går på sned och gör ett dåligt arbete. Då blir kvinnan utom sig av oro, hon tror, att hon skall förlora 
alla kunder och att de skola dö av svält, hon och Vera. Då kommer smeden och lovar henne en ny symaskin, 
om han får Vera. 


Hon strider nog emot, men till sist ger hon dock vika. Ingenting i världen kan fresta henne så som en ny 



maskin, dessutom, ser ni, tycker hon nog om dottern, men hon räknar henne ej för något. Hon har aldrig 
hoppats på ett gott gifte för henne. 


De avgöra allt i stor hemlighet där uppe vid smedjan. Vi systrar veta ej av något, förrän det lyser i kyrkan. 
Vera själv går med på allt, utan att försöka ett motstånd. Tom är borta, och då kan hon ej gå till någon för att 
få hjälp. Hon är så ung, så ung. Bara sjutton år. 

Då Tom kommer hem, är hon således redan gift. I förstone gör det ej stort intryck på honom. Han har brukat 
tala om henne med de andra sjömännen som den dumma flickan, vilken hängde efter honom. Jag har hört, 
att Tom varit en rolighetsminister på fartyget, tack vare alla de historier, han hade att berätta om sin käresta. 
Men det låg ändå någon kärlek under, ty han tyckte om att tala om henne, han skröt med hennes dumhet, då 
han ej kunde skryta med hennes vishet. De, som äro kloka, äro i Toms ögon simpelt och tarvligt folk i 
jämförelse med hans dumma flicka. 

Men då Tom kom hem, hade han en liten smula samvetskval. Och att nu gå omkring med henne som sin 
fästmö, då han skrattat så mycket åt henne, föreföll honom förargligt. Därför blir han ej så djupt sorgsen, då 
han först hör, att hon är gift. 

Men sedan kommer där en tomhet över honom och en längtan. Han går och våndas. Han äger ingenting i 
hela världen, då han ej har henne att skydda och härska över. Då han är ensam, sträcker han ut armarna och 
ropar på henne. Och han går till hennes mor och gråter. Den unga karlen låter den stackars kvinnan höra 
sanningen. Han säger henne, att hon är hjärtlös, att hon sålt sitt barn, att Vera är värd så oändligt mycket mer 
än han. 

Bäst han håller på med detta, står Vera inne i rummet. Han gråter, då han ser henne, och hon drar honom 
med sig in i kammaren, rummet, där ni nu bor, mr Stone, och tröstar honom på sitt ljuvt oförståndiga sätt. 
Tom Sundling, mr Stone, har själv berättat mig vad hon sade. 

Vad gör det egentligen, att hon är gift. Hela skillnaden är ju, att hon nu lagar mat både åt smeden och 
modern. Men hon har ändå gott om tid. Han kan nog ko mm a till dem som förut, och hon finge nog gå ut och 
gå med honom. 

Då måste han skratta åt att hon är lika dum som förr, varpå allt synes återkomma på den gamla foten. Men 
då Tom ko mm er sig litet till rätta i hemmet, märker han nog, att intet kan bli som förr. Så snart han kan, ger 
han sig ut på ny långresa. Men då han kommit riktigt långt bort, byter han om skepp för att komma raskt 
hem igen. Han kan ej leva så där långt borta från henne. 

Då han äntligen är hemma i Visby igen, hör han överallt talas om hur elak Vera blivit, sedan hon gift sig 
med den lame. Hon går på jakt efter fattiga gäldenärer, passar på, just då de äga något, som de hoppats 
kunna göra sig en glad dag för. Hon ger sig av utåt landsbygden för att sitta som vakt på 
utmätningsauktioner och driva upp priset på varor, som eljest skulle gått bort för så gott som intet och 
skänkts tillbaka till ägaren. 

En söndagseftermiddag ser Tom henne på bönen i bedhussalen. Hon kommer, sedan predikanten börjat tala, 
går med knarrande skor fram till en av de främsta bänkarna, tappar psalmboken hårt i golvet och börjar 
prata med en av grannarna. Hon bär sig så störande åt, ja, jag såg henne också, jag, att predikanten stan nar 
och ser på henne. Men hon fortfar på samma sätt, och föredraget håller på att gå i stycken. Då reser hon sig 
upp, liksom vill hon säga, att detta ingenting var att höra på, och går sin väg. Folk talar sedan mycket om 
detta. Vi systrar, veta ju genast, att det är henne inlärt av den lame. Pastorn har en gång förmanat honom för 
hans elakhet, och nu vill han hämnas. 



Ni kan tro, mr Stone, att den lame är elak. Hans elakhet har varit mer maktlös förr, till följd av sjukdomen, 
men nu har han skaffat sig en, som kan utföra vad han uttänker. Och hon bara lyder. Tom och även andra, 
även jag, mr Stone, säga till henne, att hon ej får låta tvinga sig till det, som är orätt, men det finns 
ingenting, ingenting i världen, som hon fruktar så, som hon fruktar smeden. Tom tror, att hon skulle mörda 
honom, om mannen ville det. 

Och han får visshet om att en stor förfäran är i antågande för honom. Denna människa utan vilja eller 
förstånd skall låta bringa sig i fördärvet. 

Smeden har vid denna tid ett nytt slaganfall. Sedan kan han ej mer föra släggan, och under overksamheten 
blir - han allt elakare. 

Tom finner nu, att det sprides ett styggt rykte om hans syster genom hela staden. Vi hjälpa honom att spåra 
skvallret till dess källa och finna, att det utgått från smedjan. Men ingen har hört smeden säga något, det är 
bara hans hustru, som pratat. 

Tom har nog väntat slaget, men han känner det djupt i alla fall. Han tänker, att det är bäst att ej söka träffa 
Vera vidare, och han ser henne ej på åtta dagar. 

A andra sidan gör han vad han kan, uttyder och förmildrar. Och han skall åtminstone ej mer helt lämna 
denna viljelösa stackare. Han tar plats på en av de ångbåtar, som gå mellan Stockholm och Visby, och 
slipper sålunda att vara från hemmet mer än ett par dygn i sänder. 

En kväll råkar han henne emellertid hos systern. Vera kommer in helt förgråten, kastar sig ned på knä och 
ber om förlåtelse. Toms syster är hård mot henne, ingen hade rätt barmhärtighet med henne under denna tid. 
Tom står tyst och hör på, till dess hon tiggt sig till en snäv förlåtelse, då följer han henne hem. 

På vägen tigger han och ber, att hon skall vara stark. Då öppnar hon sitt hjärta för honom som fordom, och 
han förståi' vad hennes liv är. Den sjukes onda lynne viskar och väser alltjämt omkring henne. Hans elaka 
infall äro tusen, och värst pinar han henne med att han ämnar göra Tom olycklig för hela livet.” 

”Nu, mr Stone”, frågade fröken Maria, ”har ni nu hört nog?” 

”Har ni aldrig”, svarade mr Stone nästan med häftighet, ”hört talas om ett väsen, som är för fint för sin 
omgivning? Under dessa dagar har hennes blotta närvaro skänkt mig lyckan. Skall jag låta henne gå, därför 
att hon varit för vek, för att man misshandlat hennes vilja, gjort henne tokig av skrämsel?” 

De tre gamla damernas ansikten lyste upp av välbehag. Fröken Maria fortsatte utan alla anmärkningar: 

Då Tom förmått henne att bekänna, att det är för hans skull hon fruktar, kan han ock lugna henne. Han säger 
henne, att honom kan ingen skada, fördenskull behöver hon ej lyda mannen. 

Nästa dag lär hon ock ha sagt detta till den lame, och då får denne ännu ett slaganfall. Sedan är hon så 
förskrämd, att hon ej vågar annat än lyda. Men smeden är nu så förstörd, att han ej kan röra en lem, tala och 
äta är allt han kan. 

Så kommer det slag i slag. En morgon, då Tom kommer i land, får han höra, att smeden är död, en stund 
därefter berättas det för honom, att Vera dödat mannen, så ko mm er en och säger, att hon redan är avförd till 
häktet.” 

Fröken Maria höll inne ett ögonblick. Den ene av hennes åhörare, hon visste ej vilken, hade dragit ett 
andetag, tungt som ett stönande. Till det yttre voro de båda lika orörliga. Tom alltjämt hängande framöver 
soffan, så att ansiktet ej syntes, engelsmannen rak, stel, men nästan växande. 



”Smeden”, fortfor fröken Maria, ”hade tvungit henne att tidigt en morgon föra honom ned till havet. Hon 
har kört honom dit ned på en dragkärra, satt ned honom i en båt och rott ut ur hamnen med honom. Då de 
äro nog långt ute, har hon måst hjälpa honom över båtkanten ned i sjön. 

Mannen var trött vid livet, därom var ingen fråga, men helt säkert hade han planlagt sin död så, att hustrun 
skulle bli misstänkt för mord. Var och en visste, att han ej kunde komma i sjön utan hjälp. Och om det var 
så, att han ville göra Tom en obotlig olycka, har han lyckats. 

Ty Tom, mr Stone, kan ej komma förbi detta. Det är som en mur, han stöter emot, var gång han vill tänka på 
lycka. Ej så dock, att han tror, att Vera dränkt mannen av sin egen vilja. Han vet nog, att det bara är i 
idiotisk lydnad hon gjort det. Han tror, att det är sanning, att mannen befallde henne göra det. 

Men han har blivit rädd för henne. Hon kan ju lockas till allt. Det är omöjligt att göra en sådan kvinna till sin 
hustru. Hon har ej förstånd, hon har ej vilja. 

I alla fall är det Tom, som stått henne bi. Det blev rättegång, och det var troligen på grund av hans 
vittnesmål, som hon blev frikänd. Han hjälpte henne redbart och ihärdigt, till dess hon var fri igen. Då säger 
han henne, att nu måste det vara slut mellan dem. Han vill ej mer se henne. Detta, som hon gjort, skiljer dem 
för alltid. 

Han nekar ej till att han ännu har henne kär, men Tom är efter dessa svåra sorger en trött och övermogen 
man. 'Det skulle göra mig galen, att folk hade ont att säga om min hustru’, säger han. 'Aldrig skulle jag 
kunna lita på henne. ’ Och han besluter sig för att ej uppsöka henne i hemmet och att se åt annat håll, då de 
mötas på gatan, ty hon är ändock en frestelse. 

Hon underkastar sig som vanligt. Smedjan blir såld, och hon flyttar åter hem till sin mor. Och trots allt, som 
hänt henne, är hon alltjämt otroligt ung. Barnet sitter fast i henne. Tom är gammal i förtid för hennes skull, 
men hon glömmer och blomstrar.” 

Fröken Maria hejdade sig och betraktade sina åhörare, båda borta som i en dröm. Engelsmannen spratt först 
upp, han lyfte huvudet och sade, pekande på sjömannen: ”Tom Sundling, han där är Tom Sundling.” 

Den gamla nickade jakande, därpå fortsatte hon med stor högtidlighet: 

”Nu är den tredje mannen kommen in i Veras liv. Han är en främling, en utlänning, kan ej en gång tala med 
henne, han har gjort henne sitt giftermålsanbud utan att känna hennes historia. Hon har befallt Tom att låta 
honom veta den. Det är ett märkligt drag, det kan betyda en god del. Ingen av oss har sett mycket av henne 
på länge. Har hon utvecklat sig, har hon börjat tänka över sig själv? Ingen av oss har rätt att inverka på mr 
Stones beslut, nu sedan han vet allt, men innan han bestämmer sig, är det Toms plikt att låta honom veta 
vilket intryck hon gjorde, då han åter såg henne.” 

Tom Sundling såg upp. ”Då jag sade henne, att engelsmannen ville ha henne, sade hon, att hon ej ville lura 
sig på någon. Jag sade, att han ej kunde behöva veta mer, än att hon var änka, det var nog, då han förde 
henne bort till ett främmande land. Hon sade, hon förstod, jag var så ivrig på detta, för att jag ej skulle 
behöva tänka på henne ...” 

Tom tystnade, orden stockade sig i halsen på honom, han sjönk ihop i slö orörlighet som förut. 

Det var tyst en hel minut i fröknarnas lilla förmak. Alla betraktade Tom Sundling. Denne satt i tung, hopplös 
orörlighet, kännande vad de andra väntade av honom men ur stånd att göra det. 


”Ni ser, han kan ej komma förbi det”, sade fröken Maria, talande om Tom, som om en som sover. 



Mr Stone reste sig och talade om mannen som om en som var död, en med vilken man ej mer räknar. 


”Jag beklagar mannen”, sade han, ”han har gått miste om lyckan. Han har gått miste om att få utbilda en fin, 
mjuk själ, som tillhörde honom. Jag förstår honom, men jag beklagar honom. För min del..” 

Och under det ögonblicks paus, som följde, var det, som om en röst sakta eftersade det engelska, ”for my 
part”. 

”För min egen del”, sade engelsmannen, och han hade nu vuxit så hög han kunde bli, ”så minns ni, fröken 
Maria, vad jag sade er om hennes hand på min handled. Hon är den, som blivit mig given. Hon är mig 
förebådad från min barndom, skulle jag överge henne, sedan jag funnit henne? Jag skall föra henne med mig 
till mitt land, och jag skall ha glädje omkring mig i alla mina dagar.” 

Denna natt sov mr Stone på hotellet, men i god tid nästa förmiddag gick han upp till det lilla huset under 
ringmuren. Han öppnade dörren och såg in. Modern satt vid fönstret med sin symaskin, hon tycktes ej märka 
honom, dottern stod vid spiseln, han vinkade åt henne, och hon kom ut till honom. 

Nu handlade han efter bestämd plan. Han visste alldeles hur allt skulle tillgå. Han förde henne med sig utom 
staden, utom ringmur och gravar. Där stod en ruin ensam ute, det var något tilltalande i att den vågade stå 
där ensam, utan att skyddas av muren. Och runtom ruinen var ett fält, som liknade fantasiens havsbotten, 
mer än allt annat i Visby. Hela fältet var skaipt, skrikande blått av stora, stela örter, vilkas styva stjälkar 
voro helt klädda med blå blommor. Men mittibland det blå nickade eldröd vallmo, stickande fram så 
lysande, som om den varit eldflammor. Helt nära reste kalkberget sina skrovliga avsatser, och på dessa lågo 
lösbrutna block, som man i den obestämda dagern kunde få till att föreställa vilande havsdjur. Och över 
alltsamman denna lätta, svävande dimma, som med fina rottrådar tycktes suga näring ur jorden. 

Allt gick, som han ville det. Hon satte sig på en sten, och han låg vid hennes fötter. ”Vineta, Vineta”, sade 
han och tecknade åt henne, att hon skulle sjunga. Och han slöt ögonen, medan hon sjöng, sugande i sig 
hennes väsen med sången, med varje nerv, kännande ljuvheten i hennes närvaro. Ah, vad hon var kär och 
dyrbar för honom! 

Men plötsligen upphörde hon att sjunga. Han såg upp och fann, att hon satt orörlig och tryckte händerna mot 
hjärtat, medan ögonlocken långsamt sjönko. Munnen hade öppnat sig som för att skrika, men skriket kom ej. 
Det var, som om allt hos henne stelnat. 

Hon kunde ej uthärda mer, hon ville höra sitt öde. Ah, han, som pinat henne med att vänta. Och om han 
förut tvivlade på att denna märkliga Vinetakärlek ej var den äkta, den verkliga kärleken, visste han nu, att 
han ej behövde tvivla mer. Han älskade, ty han kände hennes lidande. 

Han var genast uppe, lutade sig över Vera, talade, men som hon ej förstod tal, hade han skaffat en ring. Han 
tryckte den på hennes finger, och nu förstod hon. 

Han förstod henne nog. Det var ej kärlek, det var upprättelse. En man, som kände hennes historia, ville göra 
henne till sin hustru. Den, som hela sitt liv varit förkrossad och föraktad, måste ju känna så. Dock skulle han 
önskat, att hon ej blivit så bullersamt glad, att hon ej varit så trälaktigt ödmjuk. Det var så tydligt, att hon ej 
hade ett spår av kärlek för honom. 

Men det huvudsakliga var ju, att hon tagit emot hans ring. Nu hade han fått tillfälle att så småningom göra 
henne till sin. Han lade sig åter ned för hennes fötter, och hon sjöng visan till slut. Hon sjöng ock andra 
visor. Han låg åter och insöp lyckan. Vad han var lycklig, och vad han skulle bli det än mer, då han lärt 
henne att älska! 



Sedan vandrade de hem arm i arm. Hon var spelande munter, talade med honom, och han inbillade sig 
nästan, att han förstod. Då de voro hemma vid smedjan, kom en man emot dem. Det är Tom, och då hon ser 
honom, stan nar hon liksom hjälplös och bara räcker fram mot honom handen, på vilken engelsmannens ring 
blänker. Men Tom har hela anletet sammandraget av värkande ångest, han skrattar hårt, då han ser den nya 
blänkande ringen, rycker den av fingret och kastar den i gatan. Sedan rycker han ock kvinnan till sig, drar 
henne med sig, som om hon varit en förrymd hund, och går bort med henne, lämnande mr Stone ensam, 
förbi, ur stånd att begripa vad som hänt. 

Detta var på förmiddagen av dimmans fjärde dag, och med detta var hennes välde slut. På kvällen lyfte hon. 

Tom uppsökte mr Stone längre fram på dagen och förklarade honom. Allt hade vaknat upp hos honom, då 
han fått se Vera, och värst hade det varit, att han måst höra så mycket om henne. Nej, värst hade det varit, 
att en annan älskat henne mer än han. Hela natten hade han varit vild av lidelse. Han hade måst övervinna 
sin fruktan, kunde ej lämna henne åt en annan. ”Och det är mig, hon alltid tyckt om”, sade han till sist. 

De tre fröknarna kommo ock för att söka mr Stone. De voro strålande. ”Det är ni, som gjort det, ni, som 
sammanfört dem”, sade de till honom. ”Vi gjorde ingenting, fast vi ärligt motarbetade er. Ni tände elden på 
nytt. De äro skapade för varandra, dessa två, de tillhöra varandra. Ni har gjort ett gott verk.” 

Mr Stone kom sålunda att lämna Visby på kvällen på samma gång som dimman. Vid utseglingen såg han 
Visby för första gången. Det var en helt liten stad, det var en mängd röda tak och en del grönt. Ringmurens 
torn sjönko ned från sin jättehöjd, trappgavlarna voro märkligt få, ruinerna försvunno bland de röda taken. 
Och landskapet där utanför var på det hela taget tröstlöst grått och flackt. 

Men han brydde sig ej stort om utsikten. Han endast frågade sig varför, varför? Om han kommit endast för 
att sammanföra dessa två, varför hade då hans kärlek blivit så stark? Kunde det ej hava gått med mindre? 
Varför behövde han känna en tomhet, som brände lik stark köld, ett lidande, en förtvivlan? 

Han vände sig åter mot havet. ”När”, sade han, ”när ämnar du upphöra att förfölja mig?” 

Det dröjde någon tid, innan han upptäckte, att han gjort havet orätt. Det är ej på verklig, levande lycka, dess 
sagostad har att bjuda, endast på ett upprepande av det gångna. Havet hade gjort honom till ett barn, det 
hade givit honom hemmets ljuvhet, det hade låtit en sval hand lägga sig om hans handled. Vad mer vågade 
han begära? 

1895 . 

MELI 

Ingen, som ser henne ko mm a gående framåt gatan, kan låta bli att tänka: ”Vad hon är olycklig! Ett stackars 
puckelryggigt barn! Vad hon är olycklig!” 

Hon är inte mer än sju år, men hon har redan det långa ansiktet och de långa, tunna händerna. När hon skall 
gå ut på gatan, sätter hennes mor på henne en fotsid kappa med en stor, vid krage, som faller ner över 
ryggen. Och den, som talar med henne, bemödar sig att ta vara på sina ögon, så att de inte skola stanna vid 
just det, som de inte böra märka. 

Man frågar henne efter hennes dockor och leksaker, bemödar sig att tala till henne som till ett vanligt barn. 
Ovillkorligen höjer man rösten, för att den inte skall sjunka ner till ett medlidsamt och jämmerligt tonfall, 
dit den oupphörligen närmar sig. 


Hon är liten och späd. Egentligen kan man knappast tro, att hon är mer än fem år. Också har hon allt hittills 



ansetts för liten för att gå i skolan, men nu skall hon börja. 


”Å, Amelie, vad det ska bli roligt för dig att få gå i skolan och få kamrater att leka med! Det blir annat än att 
gå hemma hos mor.” 

Hon lyfter sitt lilla genomskinliga ansikte och småler förhoppningsfullt. Men säkerligen är allt detta tal om 
kamrater och lekar döda ord för henne. En sådan ömtålig liten stackare är naturligtvis tvungen att föra ett 
helt annat liv än ett vanligt barn. 

Nästa gång, som man råkar henne, får man höra, att hon både har börjat skolan och slutat den. Och hennes 
mor viskar sakta, att Meli inte tålde vid att gå där. Det gick utmärkt bra för henne med läsningen, och hon 
hade så roligt med kamraterna, men hon blev så trött, att hon måste ligga hela eftermiddagen. 

Så lyckönskar man henne till att få stanna hemma, såsom man lyckönskade henne till att få gå bort. ”Nu blir 
det mor, som får lära dig att läsa, Meli. Du får lov att skaffa dig en tupp, som värper en slant, var gång du 
har lärt en ny bokstav.” 

”Nej, Meli ska inte lära läsa ännu”, säger hennes mor. ”Hon ska nu först och främst lära sig att spela piano.” 
”Ska Meli spela piano?” 

”Ja, Meli tycker om att spela. Och nu får hon gå hem till en lärarin na, som ger henne spellektioner. Meli blir 
inte trött av att sitta i ett fint rum och spela ensam med en lärarin na. Men i skolan var det så mycket 
oväsen.” 

Och så viskar modern, att Meli måste gå ut på gatan ibland med en skolväska på armen för att kunna känna 
sig som ett vanligt barn. 

Men om ett par veckor är också spelningen uppgiven. Meli fick ont i ryggen av att spela. Hon var för liten. 
Hon måste vänta till nästa år. 

Melis mor märker, att barnet ser bekymrat ut, när hon talar om att spelningen har måst upphöra, och hon 
tillägger genast: ”Men det gör ingenting, för Meli har så mycket att göra hemma. Inte sant, Meli?” 

”Jo”, säger barnet, och det tar sin mor vid handen och skyndar hemåt för att fullgöra alla de försummade 
plikter, som vänta på det. 

Modern går med men ser sig tillbaka och skakar sorgset på huvudet. Det är inte svårt att märka, att barnet är 
hennes enda intresse, hennes största skatt, men ändå kan man inte låta bli att undra om det inte vore bäst för 
dem båda, att barnet finge gå bort. Vad skall väl hon få för ett liv, som är så svag och bräcklig? Kan hon 
någonsin bli annat än en börda för föräldrarna, som äro fattiga och måste arbeta för sitt bröd? 

På samma gång ser man nog, att Melis mor har blivit märkvärdigt förändrad, liksom förfinad, sedan hon 
fick den sjukliga dottern att tänka på. Ingen hade kunnat tro, att hon, som en gång var en flamsig och 
pågående tös, skulle bli en så öm och finkänslig mor, för detta var just vad hon var. Det var verkligen 
underbart att se hur hon hade lärt sig att skydda barnet, så att det inte skulle märka, att det inte var som alla 
andra. 

Ibland då Melis mor har stannat på gatan för att språka med en bekant, händer det, att hennes man går förbi 
på väg till sitt arbete. Han är en ung, kraftig karl med ett obesvärat sätt. Han arbetar hos en snickare och har 
god förtjänst. Då han kommer gående munter och småsjungande, får Meli se honom och springer genast 
emot honom. Ovillkorligen upphör han att gnola, och mellan hans ögonbryn visar sig en liten rynka. Han 
böjer sig ner över barnet, smeker det litet tafatt över kinden och skickar det tillbaka till hustrun. Han vet 



synbarligen inte rätt hur han skall umgås med en så ömtålig varelse. Han tycker nog, att det är mycket synd 
om den lilla, men han känner sig besvärad och olycklig i sällskap med henne, i synnerhet så här ute på 
gatan. Då fadern går vidare, står Meli och ser efter honom med något ängsligt i blicken. Det är så, att hon 
beundrar och tillber honom över allt annat, men ibland tycks hon märka, att det brister något i hans kärlek 
till henne. Hon ser modlös och sjuk ut, när hon vänder tillbaka till modern. 

Stundom ser man inte till Meli på långa tider, och när man en vacker dag åter råkar på henne, så får man 
höra, att hon har varit på lasarettet. 

Frågar man Meli om hon har haft det svårt på sjukhuset, ser hon förvånad ut, och det är inte utan, att hennes 
mor också gör det. Meli har visst inte haft det svårt på lasarettet. Det är det bästa ställe hon kan komma till. 

Modern berättar, att första gången Meli skulle till sjukhuset, hade hon varit ängslig och rädd, men det var så 
längesedan, så att det kom hon inte ihåg numera. Meli är god vän med både doktor och sjuksköterskor, och 
de äro så snälla mot henne, att hon trivs bättre på sjukhuset än hemma. Meli behöver inte alltid ligga till 
sängs, då hon är på lasarettet, utan får gå uppe nästan hela tiden. Hon brukar följa översköterskan från den 
ena salen till den andra och se på hur de sjuka vårdas. Meli är inte alls rädd för att se på sår och svullnader 
och annat, som vanligt folk helst vänder sina ögon bort ifrån. Alla de sjuka tycka om att Meli kommer in till 
dem. Hon språkar aldrig så frimodigt med någon som med de sjuka på lasarettet. 

Jo visst, det finns nästan alltid sjuka barn på lasarettet, och när de äro på bättringsvägen, få de springa 
omkring ute i korridorerna, de som Meli. Men Meli bryr sig inte mycket om barnen. Hon håller sig till 
sköterskorna och till de äldre sjuklingarna. Barn äro alltid så häftiga i sina rörelser. Hon är alltid rädd, att de 
skola stöta omkull henne. 

Då Melis mor talar om hur utmärkt flickan trivs på sjukhuset, förstår man så väl, att det måste vara så. Den 
lilla, som inte tål vid att gå i skola, måste naturligtvis hivas på sjukhuset, där det är tyst och stilla. Det är inte 
heller underligt, att hon blir frimodig tillsammans med de sjuka. De betrakta henne inte så där ängslande 
medlidsamt, som de friska göra. Hon, som springer uppe och inte har plågor, har det ju mycket bättre än de, 
som ligga och våndas. 

Medan modern talar, har Meli stått och betraktat en stor lapphund, som kommer lunkande på motsatta 
trottoaren, och medan barnet avlägsnar sig för att gå fram till hunden, passar modern på och talar om, att 
sjukhusläkarn har sagt henne, att Meli troligen inte kan få leva länge. Hon växer inte och blir större som 
andra barn, utan hon tynar av. ”Ja, över sommaren trodde han, att jag skulle få behålla henne, men knappast 
längre. Och vad ska det då bli av mig?” 

Tårarna vilja hänga sig fram, men de få inte falla. Meli har stått och lockat på hunden, men han har gått 
förbi utan att stanna. Och den hunden brukar annars vara god vän med vartenda barn i kvarteret. Han brukar 
stanna och vifta på svansen, så snart som han får syn på något enda av dem. Meli vill han synbarligen inte 
veta av, för han går förbi utan att bry sig om hennes tillrop. 

Meli kommer tillbaka till modern med likadan ängslan i blicken, som då hon blev bortskickad från fadern, 
men modern tar emot henne med ett glatt leende, och de vandra vidare. Det är säkert, att modern älskar 
barnet så mycket, därför att hon jämt måste skydda det och vaka över det. Det uppfyller hennes liv på ett 
helt annat sätt, än ett friskt barn skulle ha gjort, och naturligtvis skulle det vara en stor sorg för henne att 
mista sin lilla flicka. Men detta vore väl ändå det bästa, som kunde hända. För vad kan det väl bli för en 
människa av den lilla? Vad kan hon väl få för ett liv? 


Melis föräldrar ha byggt sig en stuga utanför stadsgränsen på den fria, öppna marken där. Stugan är nätt och 
prydlig med utskurna lister över fönstren och en liten grön och vit förstukvist. Men den har just inget 



vackert läge. Ni kan inte föreställa er vad det är för en besynnerlig mark, som den ligger på. 


Staden är en gammal gruvstad, och runtomkring den låg i forna tider en mängd hyttor, som spredo en giftig 
rök, som förstörde växtligheten i hela trakten. Numera äro hyttorna borta, men naturen har inte riktigt 
kunnat hämta sig efter deras förhärjande verksamhet. Det finns ännu vida fält i stadens närhet, där marken 
ligger naken och bar, utan ett träd eller en växt, endast skyld av stora och små stenblock, som ligga utspridda 
över den. Om man sätter en spade i jorden, finner man, att den överallt är uppblandad med små kantiga 
slaggstycken, så att den inte duger att odla. Om man vill, att något skall växa där, måste man föra dit mylla 
från annat håll. 

Om hösten, vintern eller våren är det knappast sämre att bo på slaggmarken än på något annat ställe, men 
när sommaren kommer med varma, vackra dagar, då blir det svårt där. Det finns naturligtvis inte ett spår till 
skugga där ute, och den slaggblandade marken blir - mycket upphettad av solstrålarna. Framemot 
middagstiden kommer det nästan lika mycket värme ur jorden som från himlen. 

Det är också en del andra saker, som göra att man vantrivs ute på slaggen. Täta dammoln driva dit över från 
den närliggande gatan, och tunga skyar av svart, osande rök skickas dit ut av lokomotiven, som ko mm a 
tungt flåsande två och tre i sällskap uppför en brant backe. Det är inte alls så god och frisk luft där ute, som 
man kunde vänta. Kommer vinden från väster, för den med sig skaipa ångor från rostugnarna, och kommer 
den från norr, är den mättad med en frän, obehaglig lukt från en pappersmassefabrik. Under sommardagarna 
kan den, som bor på slaggmarken, inte låta bli att längta till andra trakter, där det finns blomrika ängar och 
gröna, skuggande träd. Det är onaturligt att mitt i sommaren inte ha annat omkring sig än naken mark och 
gråa stenblock. 

Men just i denna stenöken är det, som Melis far har byggt sin stuga. Flan har inhägnat några kvadratmeter 
utanför den med stängsel tråd. Det är kanske meningen, att där skall uppstå en trädgård. Men för närvarande 
finns det ingenting annat på marken än de stora stenblocken. 

En förmiddag mitt i den allra hetaste sommaren ligger Meli på knä framför ett av de stora stenblocken. Flon 
är ensam, för hennes mor är rädd för solskenet och trivs bäst inomhus. Meli däremot tycker om att uppehålla 
sig i solbaddet. Flon kan aldrig få nog av värme. 

En av de stora stenarna är insvängd undertill, så att den liksom bildar ett litet grottvalv. Nere i detta valv har 
Meli sin lekstuga. Själv kan hon inte komma in under valvet, men hon har sina dockor där. Det är lågt i tak 
där nere till och med för dockor, men det betyder inte så mycket, för Melis dockor stå aldrig upprätt utan 
ligga alltid till sängs. De äro alltid sjuka, och Meli måste jämt vårda dem, ge dem droppar, lägga om 
förband, trösta dem över deras många krämpor och lova dem, att de skola bli friska, bara de vilja ge sig till 
tåls. 

En dag har Meli emellertid redan skött om dockorna ett par gånger, och hon sitter nu och lyssnar på ropen 
från de friska barnen, som leka långt borta. 

Det långa sommarlovet har just börjat, och barnen äro fria från skolorna. Meli hör från alla håll röster av 
barn, som leka på gator och gårdar. Detta lockar och drar, och hon förlorar intresset för sina orörliga 
lekkamrater. Men hon sitter bara och lyssnar, hon går inte för att söka upp de andra. Flon vet nog, att deras 
lek inte är något för henne. De andra barnen vilja alls inte ha henne med. Flon är för ömtålig och förstör 
glädjen för dem. Så sitter hon där och längtar, och det ser ut, som om allt det svåra och tunga, som finns i 
hennes liv, på en gång hade blivit medvetet för henne. Flon känner kvalmet och den dåliga lukten, hon ser, 
att det är fult och ofruktbart omkring henne. Flon känner också, att hon är sjuk och kraftlös. Det är något, 
som fattas henne. För varje ögonblick, som går, ser hon alltmer modfälld ut, och så småningom får hon 
tårarna i ögonen. 



Plötsligt hör hon ett klirrande i telefontråden, som går fram alldeles över hennes huvud, därpå ett par gälla 
pip, ett häftigt flaxande med vingar, och så faller en fågel ner rätt framför henne. Det är en sparv, som har 
farit oförsiktigt fram, stött emot en telefontråd och störtat till marken i Melis trädgård. Han flaxar ivrigt för 
att ko mm a upp i luften igen, men han kan endast röra ena vingen. Den andra tycks vara på något sätt skadad. 
Därför kan den stackars sparven inte heller höja sig utan snurrar bara runt på samma fläck på marken. Meli 
ser på detta en stund alldeles skräckslagen och förstenad, men så småningom börjar hon att röra på sig. Hon 
kryper fågeln allt närmare och närmare, sträcker ut handen för att gripa honom, drar den åter tillbaka och 
gör så än ett försök, tills det äntligen lyckas henne att med ett raskt grepp fatta tag om honom. Sparven blir 
storligen förfärad, stirrar på Meli med sina svarta ögon och törs inte röra sig. Meli ser, att den ena vingen 
hänger slappt ner, och vill lyfta upp den. Då rycker sparven till av smälta, sluter ögonen och ser ut, som om 
han vore död. Men Meli fäster sig inte vid det, utan hon känner på vingen med en förnumstig min och 
finner, att vingbenet är avbrutet. 

Meli får hög färg på de bleka kinderna, och hennes ögon börja lysa av intresse. Hon flyttar sig fram till sin 
lekstuga under stenen, där hon har fullt av allehanda förbandsartiklar. Medan hon med ena handen håller 
fast sparven, söker hon med den andra fram ett par stickor, ett par lappar och snörstumpar. Härmed företar 
hon sig att spjälka sparvvingen, och då detta är gjort, slår hon en klut om hela fågeln, för att han skall bli 
tvungen att hålla sig stilla. Till sist lägger hon ner honom bland de sjuka dockorna under kullerstenen. 

När Meli har utfört allt detta, så är hon alldeles andlös. Nu då hon är färdig, kan hon knappt dra andan av 
sinnesrörelse. 

Modern går ut ur huset om en stund för att se efter vad barnet sysslar med. Det hade blivit alldeles stilla där 
ute. Den lilla gestalten rörde sig inte fram och tillbaka mellan stenblocken, som den brukade. 

Då hon träder ut, finner hon Meli sittande på en liten sten framför sin lekstuga, sömmande på en 
dockklänning. Det var ett så märkvärdigt lugn över henne, inte något av detta ängsliga och oroliga, som 
kunde göra modern förtvivlad. Nej, där satt hon så stilla och förnöjd, likt en, som hade kommit till frid med 
sig själv. 

Då modern kommer närmare, berättar Meli med dämpad röst sitt äventyr med sparven och visar modern, att 
hon har honom liggande där nere under valvet. 

Nu förstår modern varifrån det stora lugnet har kommit. Meli sitter och spelar sjuksköterska. Det är alldeles 
samma uppsyn på flickan som på systrarna på lasarettet, när de sitta vid en sjukbädd. Hon har fått deras 
milda lugn över sig. 

”Ja, du får lov att ta riktigt god vård om sparven, så att han kan ko mm a sig”, säger modern. 

Den lilla bara nickar. Sjuksköterskor böra ju inte tala i onödan, för det oroar patienterna. Men hennes 
nickning sade tydligt, att för så vitt som det kom an på henne, skulle patienten bli botad. 

”Får jag se honom?” säger modern, och hon sticker huvudet in under stenen. 

”Jag tror nog, att det bästa vore att inte röra honom”, säger Meli, ”men om mor gärna vill...” 

”A nej, för all del! Så nyfiken är jag väl inte. Låt honom bara ligga stilla!” 

Hon går in till sig, men barnet förblir orörligt på sin post hela dagen. Och var gång modern går ut och kastar 
en blick på henne, sitter hon och syr med samma lugna min. Det är nog inte tal om att hon längtar till de 
andra barnen nu längre. Hon hade nog fått det, som var bättre än lekkamrater nu, då hon har någon att sköta 
om och förbarma sig över. 



Det är ett par månader senare, men sommaren varar ännu, och det är lika varmt och vackert väder som den 
dagen, då sparven föll ner i Melis trädgård. Ute på den kala slaggmarken är det hetare och kvalmigare än 
någonsin. Också gå alla människor, som ha sitt arbete i den trakten, tröga och trumpna och bara vänta, att 
det skall bli slut på dagen. Och det är nästan på samma sätt med barnen. De äro för dåsiga att leka. De stå i 
stora flockar vid järnvägsövergången och vänta på tågen, eller också hoppa de fram och tillbaka över 
skenorna. De skratta mycket sällan, men de komma lätt i gräl. Vid minsta anledning skrika de högt mot 
varandra och fara samman och slåss. 

Medan alla äro uttråkade och liknöjda, lever den lilla puckelryggiga ett liv av den största spänning och 
intresse. Hon springer oupphörligen från sin trädgård in till sin mor och ropar till henne: ”Jag har så roligt! 
Vill inte mor ko mm a ut och se?” 

I grottan under stenen finns inte mer en enda docka. I stället stå där några burar, somliga av papp, andra av 
stickor eller ståltråd. De äro ordnade i två rader, som stå lika jämnt och ordentligt som bäddarna på ett 
sjukhus. Men detta är också alldeles rätt, för det lilla valvet under stenen är numera ett riktigt sjukhus. Det 
är alldeles uppfyllt av hälsosökande patienter. 

Under förmiddagens lopp tar Meli fram bur efter bur för att ge vård åt deras invånare. I den största av 
burarna har hon en vacker, vit duva, som har svåra sår på rygg och huvud. Den stackarn har varit i hökens 
klor, men hon har blivit räddad i sista stund och förd till Meli. Och duvan förstår säkert, att Meli vill bota 
henne. Hon smyger sig intill Meli och lägger sin kind mot hennes, då hon blir framtagen ur buren. 

I nästa bur finns en ärla, som har brutit benet och har fått det stadigt spjälkat. Hon har kommit så långt, att 
hon gör oupphörliga försök att stöda på det sjuka benet. Det värsta med ärlan är inte heller att bota henne, 
utan att skaffa mat till henne. Lyckligtvis har Meli på sista tiden fått en mängd vänner, som hjälpa henne att 
skaffa mat åt de sjuka djuren. 

Bredvid ärlan sitter en liten mus alldeles stilla och håller det ena benet upplyftat. Det är en sorglig syn för 
Meli, för den lilla bedrövade musen kan hon inte bota. Den har fått ena foten avslagen i råttfällan. Såret kan 
ju läkas, men den lilla musen måste halta fram på tre ben, så länge hon lever. 

Där finns också ett par kattungar, så små, så små. De ha ännu inga ögon och kunna inte stå på sina ben. De 
äro inte sjuka, men deras mor har övergivit dem, och så har man burit dem till Meli, för att hon skall ta vård 
om dem. 

Alltsedan Meli för ett par månader sen tog sig för att bota den vingbrutna sparven, har hon varit alldeles 
upptagen av att sköta sjuka smådjur. Hon har en alldeles orimlig fallenhet för detta slags arbete. Och hon 
gör riktiga underkurer. Men så är det heller ingen ände på det tålamod och den kärlek, som hon visar alla 
sina sjuklingar. Hon skulle gärna försaka sömn och mat för deras skull. Och det gör henne alldeles 
detsamma vad det är för slags djur, som hon botar. Hon tar lika gärna vård om en rävunge eller en vresig 
uggla som om en liten kyckling. Bara de äro sjuka, så omhuldar hon dem med samma kärlek. Hon är så nätt 
och behändig och för sina fingrar så väl, att hon skulle kunna spjälka ett spindelben. 

Folk har aldrig sett något så lustigt som detta Melis sjukhus. Hela grannskapet har blivit intresserat av 
hennes försök, och det kommer ofta främmande gående dit ut på slaggen för att se på Meli och hennes sjuka 
djur. Och då kan den besökande inte nog förundra sig över att hon kan göra något sådant. Meli sköter inte 
om djuren, för att hon skall få beröm för det, men i alla fall är det roligt, att folk säger, att hon är duktig och 
snäll och att inte vem som helst skulle kunna göra detsamma som hon. Det gör henne riktigt gott att höra. 


Melis mor har från första stund förstått, att detta var något, som skulle förströ hennes lilla flicka, och det var 
hon, som till en början sökte reda på några patienter åt henne. Numera behövde hon inte göra sig besvär med 



detta. Hela grannskapet sökte upp sjuklingar åt Meli. Var och en, som hittade ett småkryp, som hade blivit 
på ett eller annat sätt skadat, bar det till henne. 

Meli längtade aldrig mer efter att söka upp de andra barnen på deras lekplatser. I stället var det många av de 
andra barnen, som längtade efter att besöka henne. Men alla barn blevo visst inte mottagna. Det ansågs som 
en mycket stor nåd att få komma inom stängsel tråden och se på, då Meli vårdade sina sjuka. Stora, vilda 
pojkar stodo alldeles tysta och tama bredvid Meli och bara bävade för att hon inte skulle tåla dem i sin 
närhet. De använde det mesta av sin lediga tid till att skaffa mat åt hennes djur. Det var det säkraste sättet att 
få tillträde till hennes vårdanstalt. 

Men det var inte bara de stora pojkarna, som Meli hade fått till vänner. Under hela denna tid hade hon gjort 
den ena märkvärdiga erövringen efter den andra. De allra otroligaste händelser hade inträffat. 

I kryddboden nere i staden vid den allra finaste gatan fanns en gammal bodbetjänt, som ägde en 
kanariefågel. Det var en fågel med en högst ovanlig sångförmåga, och bodbetjänten älskade den mer än allt 
annat i denna världen. Men en vacker dag hade bodbetjänten stått med tårar i ögonen bakom sin disk och 
talat om för sina kunder, att kanariefågeln var sjuk, så sjuk, att han var rädd, att den skulle dö. Melis mor 
råkade helt tillfälligtvis att ko mm a in i den fina butiken just den dagen och hörde hans klagan. Hon sade då 
några ord om att hennes Meli säkert skulle kunna bota fågeln. Härpå svarade bodbetjänten ingenting utan 
såg snarast ut, som om hon skulle ha föreslagit honom något i högsta grad opassande. Men nästa dag kom 
han själv ut till den lilla stugan på slaggmarken och såg på, när Meli skötte om sina sjuklingar. Och han 
måtte ha fattat förtroende till hennes förmåga, för han kom tillbaka om en stund med sin älskade 
kanariefågel och anförtrodde den i hennes vård. Men det förhöll sig så med Meli, att man nästan kunde tro, 
att smådjuren anförtrodde henne vad som plågade dem. Hon kom genast underfund med vad som felades 
kanariefågeln, och hon botade den. Och sedan kom aldrig Melis mor in i kryddboden utan att få en påse 
russin eller en bit bröstsocker med hem till Meli. Bodbetjänten berättade alla sina kunder om henne. Meli 
blev riktigt berömd bara för den enda kanariefågelns skull. 

Nå, så var det den gamla lapphunden, som ända hittills inte hade velat veta av Meli. Lapphunden hade sina 
bestämda vanor, som han följde dag för dag. Och var morgon gick han sin morgonpromenad tätt förbi Melis 
hem men låtsade aldrig om Meli, som stod vid grinden och lockade på honom. Men en dag hade lapphunden 
haltat svårt, då han gått förbi på morgonen, och vid återkomsten hade han stannat vid grinden och lagt sig 
ner och jämrat sig, som om han inte orkade gå längre. Meli hade gått ut till honom, sett på hans onda fot och 
med mycken försiktighet dragit ut en glasskärva, som hade fastnat mellan hans tår. Nästa morgon, då 
lapphunden gick förbi, var han frisk och färdig igen. Men han stannade ändå vid grinden, tills Meli kom ut. 
Då räckte han fram vacker tass och slickade henne på hand, och så gick han. På samma sätt gjorde han var 
morgon, för vad han en gång hade kommit i vana med, gjorde han om gång på gång. Det var en stor 
tillfredsställelse för Meli, att hon hade kunnat förvärva sig lapphundens tillgivenhet. 

Den, som tillverkade alla de burar, som Meli behövde för att förvara djuren i, det var hennes far. Han hade 
aldrig förr varit så öm mot Meli, som han hade varit den sista tiden. Han hade förut inte velat leka med 
henne, inte vetat vad han skulle tala med henne om. Men sedan Meli hade börjat med sin sjukvård, hade han 
som andra fått ett stort intresse för henne. Nu hade han roligt med henne, och han var inte förr hemkommen, 
än han sökte upp Meli och frågade henne hur det stod till med ärlan eller med kattungarna. Då han hade 
middagsrast, gav han sig ibland knappast tid att äta. Han ville hellre sitta ute hos Meli och se på, när hon 
skötte om patienterna. Och han gjorde henne alla de burar hon behövde. Han var lika intresserad för att de 
sjuka skulle bli botade som Meli själv. Och ingenting gjorde Meli så lycklig som faderns deltagande. Det 
rentav gav henne nytt liv. Hon blev glad och trygg och sorglös, alldeles som ett vanligt barn. 


Nu är det, som sagt, en solig sommardag, och Meli sitter på marken framför sin grotta. Hon är så upptagen 



av arbetet, att hon inte märker, att två svar t klädda sjuksköterskor komma gående över slaggen och styra 
kosan mot Melis hem. Hon hör inte en gång, att de öppna grinden och komma in på den inhägnade platsen. 
Inte förrän de ha kommit alldeles inpå henne, lägger hon märke till dem. 

Då blir Meli röd av överraskning. Vem är det väl, som står där, om inte översköterskan på lasarettet, hennes 
allra bästa vän? Och så är det syster Anna, hennes näst bästa vän, som är med henne. Det far för Meli, att de 
ha kommit dit för att se på hennes sjukhus, men den tanken visar hon ifrån sig såsom alldeles för 
anspråksfull. Men i nästa ögonblick säger ändå översköterskan: ”Nu ska du visa oss ditt sjukhus, Meli. Vi 
har hört, att du har så många patienter.” 

Meli rodnar och vill inte. Hon blygs för att visa de riktiga sjuksköterskorna sina fattiga små anstalter. 

”Du har så många gånger fått se vårt sjukhus, Meli”, säger översköterskan. ”Nu får du lov att en gång visa 
oss ditt.” 

Och då visar Meli naturligtvis sitt sjukhus, och översköterskan och den andra systern bli mycket 
intresserade. De ta reda på alla patienternas sjukdomar och fråga Meli hur hon behandlar dem. Och Meli är 
hänförd att få tala sjukvård med dessa, som förstå sig på saken. 

Modern kommer ut och tar del i samtalet. Hon berättar om sådant, som Meli inte har velat tala om själv, 
såsom om de stora pojkarna, som ha blivit så goda vänner med Meli, och om lapphunden och kanariefågeln. 

Då sjuksköterskorna gå, följer modern dem långt neråt staden för att få tala om Meli. 

”Hon kommer att bli en bättre sjuksköterska än någon av oss, när hon blir stor”, säger översköterskan. 

”När hon blir stor”, upprepar modern, svävande på målet. ”Syster vet vad doktorn har sagt. Hon kan inte 
leva.” 

”Nu kan hon nog leva”, svarar systern. ”Hon har ju börjat växa. Det syns ju, att hon har fått någonting att 
leva för.” 

Men Meli står där uppe bland stenblocken och tänker på att översköterskan och syster Anna ha varit där och 
sett på hennes sjukhus. 

Det är det största, som har kunnat hända henne. A, vad Meli är lycklig! Inte i hela staden finns det ett barn, 
som är så lyckligt som hon. 

1934(1909). 

EFTERSKRIFT. 

I Selma Lagerlöfs efterlämnade skrifter ingår följande helt otryckta eller postumt offentliggjorda verk: 
Selander, Trollmusik, Rönnebergs sparbank, Själen, Det är en stilla kväll i mitt arbetsrum..., Mina händer..., 
Tal i radio för Danske Dramatikeres Förbund den 9 mars 1931, Sophie Elkan. Mycket av det som nu för 
första gången trycks direkt efter handskrifterna har förut endast varit tillgängligt i förkortat och ändrat skick. 
Det otryckta material som ännu bevaras i den litterära kvarlåtenskapen är till omfånget mångfaldigt större än 
det nu framlagda men innehåller mycket litet som har den genomarbetning eller det värde som skulle 
försvara ett offentliggörande för en bredare publik. Det största intresset tilldrar sig de omfattande 
förarbetena till Karl Artur Ekenstedt, den sista romanen i Löwensköldcykeln, och Rönnebergs sparbank, 
vars inledningskapitel har tryckts här. Av dramatiska arbeten är bara de båda sagospelen för dockteatern 
Guldäpplena och Snö och blod och den 1895 i Köpenhamn spelade dramatiska dikten Sankta Annas kloster 
fullt utarbetade. Många manuskript har varit otillgängliga för utgivaren, dels helt otryckta, dels 



tryckmanuskript, särskilt av äldre datum. De efterlystes med ganska litet resultat i Dagens Nyheter 22 febr. 
1943, där några av de till namnet kända verken nämndes: berättelsen Okänd, som 1887 lästes av Sophie 
Adlersparre och befanns ”gudomlig till idén, ryslig till utförandet”, berättelsen Karin från 1891, som såldes 
till okänd köpare på Stockholms bokauktionskammarc 2 maj 1925 och som handlar om samma spökhistoria 
som Löwensköldska ringen, och det svenska originalet till Lappland-Schonen i publikationen Schweden, 
som 1917 utgavs av Carl G. Laurin till förmån för tyska och österrikiska krigsfångar. Till det sist nämnda 
verket finns visserligen utkast bevarade, men alltför skissartade för att kunna tjäna till ledning för en 
återöversättning till svenska. 

Av det som Selma Lagerlöf själv har tryckt i tidningar, tidskrifter och andra publikationer har ett urval 
gjorts med hänsyn till en planerad kritisk upplaga av hennes samlade verk och en bibliografi över hennes 
författarskap. Till det som av utrymmesskäl här har uteslutits hör fr amf ör allt de i hennes Skrifter 1933 icke 
medtagna dramatiska arbetena: Fritiofs saga (1899), Stormyrtösen (1913), Dunungen (1914), Vinterballaden 
(1919), En herrgårdssägen (1929), Gösta Berlings saga (1936) och Kejsaren av Portugallien (1939). Flera av 
dem intar också en särställning i hennes verk, därigenom att de har skrivits i samarbete med andra. Skrifter 
av mindre omfång har sparats till en bibliografi, där också Selma Lagerlöfs talrika uttalanden i olika frågor, 
företal, nekrologer, tal och annat skall förtecknas och tryckas in extenso. Ett urval av dem må nämnas redan 
häi - : nekrologer över Eric Dahlgren (Fryksdals-Bygden 1/4 1920), Alfred Schullström (Nya Wermlands- 
Tidningen 9/9 1920), Alma Schenson (Nya WermlandsTidningen 21/1 1924), Julia Ekman (Filipstads Stads 
och Bergslags Tidning 8/7 1924), Anna Oom (Korrespondenten 18/5 1936), Elise Malmros 
(Korrespondenten 1/7 1937); tal på Karl Axel Winges och Märta Lagerlöfs bröllop 2/6 1922 (Kvinnornas 
tidning, Årg. 2 (1922), nr 29), tal på jordbrukets dag 10/7 1926 (Sunne-Bygden 16/7 1926), tal till 
kronprinsparet på Mårbacka 4/7 1931 (Kaiistads-Tidningen; Svenska Dagbladet 6/7 1931). Flera uttalanden 
och minnesanteckningar som belyser hennes egna verk bör lämpligen få sin plats i kommentaren till en 
samlad upplaga. Då flera av dem är av intresse, uppräknas de här: Gösta Berling (De kungl. teatrarnas 
program 25/2 1936; Idun, Årg. 50 (1937), nr 48 B), Dunungen (Vecko-Journalen, Årg. 25 (1934), nr 44); 
Herr Arnes penningar (Niedersachsen [Bremen], Jahrg. 23, 1917/18); Jerusalem (Svenska 
Jerusalemsföreningens tidskrift, 1936); Kristuslegender (Dagens Nyheter 28/1 1934); Nils Holgersson 
(Olander, Valborg, Handbok till Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, 1918, s. 144—147); 
Zacharias Topelius (Svenska Dagbladet 13/1, 22/1 1918; Zacharias Topelius’ hundraårsminne, Hfors 1918; 
Svenska Dagbladet m. fl. tidn. 31/3 1927); Skriften på jordgolvet (Schlesische Zeitung 22/11 1933). Den i 
Jul, 1907, tryckta En berättelse från spisbrasan har icke tagits med i Från skilda tider, eftersom den har 
använts som episod i den året därpå tryckta Tösen från Stormyrtorpet. Av Selma Lagerlöfs många tryckta 
och otryckta dikter har endast tre längre episka dikter ansetts lämpliga att dras fram ur glömskan, bl. a. 
därför att författarinnan själv i allmänhet inte ansåg dem likvärdiga med sina prosaskrifter. 

Selma Lagerlöfs texter i Från skilda tider, som ofta inte har bevarats i den form hon själv har givit dem och 
för vilken andra bär ansvaret jämte henne, har tryckts med den inteipunktion som användes i Skrifter, 1933. 
Denna upplaga, liksom praktiskt taget allt som lämnades till tryckning från och med Nils Holgersson, har 
granskats av Valborg Olander, som med sina gedigna språkkunskaper och sin noggrannhet har varit till 
oskattbar hjälp. Om det överhuvud läte sig göra att konsekvent återställa den ursprungliga formen, så skulle 
man därmed inte åstadkomma annat än att överlämna stavning och skiljeteckens utsättande åt den rena 
slumpen och återinföra en mängd språk- och sakfel. Selma Lagerlöf hade inga fastare principer i 
inteipunktion, om inte möjligen att sätta ko mm a framför att-satser, framför utan och men, också när orden 
inleder ofullständiga satser, och efter preposition som styr en sats — alltsammans ganska diskutabelt. 
Hennes stavning var nyckfull liksom också bruket av stora bokstäver. De många bevarade egenhändiga 
handskrifterna kan lämna besked om Selma Lagerlöfs sk riv vanor i detalj. Hon fäste liten vikt vid den yttre 
formen och överlämnade bekymret om den åt andra. I tidigare år var Matilda Widegren hennes granskare. 



Tyvärr har åtskilliga andra, framför allt redaktörer och sättare, ingripit som kriarättare. Man har därför att 
räkna med många egenmäktiga och olämpliga ändringar i tidigare texter, särskilt i dem som stått införda i 
Idun. Bl. a. har författarinnans, såvitt man kan se, konsekventa bruk av pluralisformer på -a inte iakttagits. 

En jämförelse mellan originalupplagan av Gösta Berling och originalhandskrifterna visar att Selma Lagerlöf 
själv skiiver prostarna, pojkarna, herrarna, icke prostarne, pojkarne, herrarne. En närmare redogörelse för 
dessa ändringar lämnas i kommentaren till När svanerna kommo och andra verk. I övrigt har utgivaren 
ansett det ligga utanför sin befogenhet att rätta även ganska påfallande språkfel (varken i stället för vare sig 
m. fl.). Däremot har rena förbiseenden varsamt rättats, som då Selma Lagerlöf i berättande stil ibland skiiver 
också i stället för och så. Sär- och hopskrivningar av ord har normaliserats i enlighet med modernt, 
vedertaget bruk. Straxt, som var Selma Lagerlöfs favoriserade stavning, har ändrats till strax, som används i 
senare, tryckta skrifter. Citationstecken i samtal har införts i enlighet med författarinnans vanor i de få fall 
då tankstreck har införts av modern typografi. 

Om inte annorlunda uppges, tillhör handskrifterna Mårbackastiftelsen, och formatet är utom i angivna 
undantagsfall folio. Varianter och ändringar i handskrifterna har meddelats utförligast i fråga om 
handskrifter i privat ägo. Den ofta anlitade samlingen av brev till de danska översättar in norna Ida Lalbe- 
Hansen och Elisabeth Grundtvig tillhör Kungl. Biblioteket. Utdragen ur breven till Valborg Olander har 
med hennes tillstånd gjorts under ordnandet av den viktiga men ännu inte tillgängliga samlingen. 

I Selma Lagerlöfs efterlämnade anteckningsböcker (2: 134, 132) finns en översikt över hennes äldsta 
författarskap. I förteckningen saknas två berättelser, En spelmanshistoria, tryckt i Idun, 1891, och Mors 
porträtt, tryckt i Svensk tidskrift, 1891, men för övrigt finns här alla litterära inkomster bokförda för tiden 
1890—1895. Då uppgifterna om honorarens storlek har intresse och närmare hälften av skrifterna har 
tryckts i Lrån skilda tider, återges förteckningen här. 

MINA HONORAR. 


Pris i Idun 

500 

1890 

Gösta Berling 

1,417 

1891 

Visby förstöring [En halftimme i konstföreningen; sedan Valdemar Atterdag brandskattar 
Visby] 

24 

1891 

Mamsell Fredrika 

25 

1891 

Fågelboet [Legenden om fågelboet] 

30 

1892 

De fågelfrie 

150 

„ 

Riddardottern [och hafsmannen] 

80 


Villan på Strandän [garna] 

45 

„ 

Fiskarhustrun [En fiskarhustrus roman] 

45 


Svanerna [Då svanerna kommo] 

35 


Reors saga 

145 

d. 2 Febr. 

1893 

2,496 

Dansk öfversättning 

400 

1892 

Stenkumlet 

35 

d. 23 Febr. 

En fallen kung 

150 

Nov. 1893 

En julgäst 

125 

[1893] 

Kopparkitteln 

63 

[1893] 

Danmark öfv. föreläsning 

30 


368 

Jul. 


1893. 


En folksaga i Svea [Lill-Kerstin oeh Stor- Kerstin] 

12 

[1894] 

Njalas bragd i Palettskrap 

L1893] 


Klängrosorna [Bland klängrosorna] i Pa- lettskrap 

[1891] 


Fru Hvasser i Dagny [Elise Hwasser] 

50 

1894. Mars 




Osynliga Länkar 

1,300 

j- Maj 

Dansk Öfvers. 

330 

„ Juni 

Kungahällas fall (Ord ö Bild) 

75 

„ Juni 

Rimkrönikan [Från rimkrönikans tid] Ord ö Bild 

25 

„ Sept. 

Osynliga Länkar (ny uppl.) 

700 

„ Sept. 

2,480 

Vintergatan [Gamla Agnete] 

[1894] 


Grågässen 

[1894] 


I folkskoletidningen [Den dödsdömde] 

40 

[1895] 

Gustaf Adolfs dröm 

50 

[1894] 

I Vineta 

150 

[1894] 

Ett rikt gifte 

60 

[1894] 

Lyktan 

45 

[1894] 

Dödssynderna [De sju dödssynderna] 

100 

[1895] 

Fredkulla [Margareta Fredkulla] 

100 

[1895] 

2dra upplagan af G. B. S 

2,525 

95 

Tale Thott 

150 

[1895] 

St. Annas kloster [otryckt] 

200 

[1894] 

I Vineta [Ett äfventyr i Vineta] 

200 

[1895] 


Stockholm i november 1944. 

Nils Afzelius. 

KOMMENTAR. 

RIDD ARDOTTERN OCH HAVSMANNEN. 

Tr.: Ord och bild, Årg. 1 (1892), s. 458—473 (okt-nov.). 

Pluralformer på -a har - införts mot or. Se kommentar till När svanerna kommo. 

9 14 sjörövarna 13 37 gatpojkarnas 14 19 gatpojkarna 15 23 pojkarna 16 25 rövarna 35 pojkarna 17 12 
Knektarna 13 kökspojkarna 18 14 Karlarna 21 främlingarna 31 knektarna 19 16 sjörövarna 20 13 
Smådrängarma 23 26 skuggryttarnas 25 32 sjörövarna 27 37 sjörövarnas 28 24 trälama 26 fångarma 36 
rostockarna 32 1 tjänarna 14 riddarna. 

27 34 bödelsyxan or. bödelsyran. 

I en anteckningsbok från 1890-talet finns följande icke närmare daterbara notis: ”Christina Tott blef gift 
med Jesper Muus fast hon var - förlofvad med Holger Munck. Acte [ä. fr. Arte] dig Kobbernagle.” (Ant—bok 
1:8.) Berättelsen åsyftas i brev till Ida Falbe-Hansen 9/7 och 23/9 1892, där - S. L. talar - om att hon skriver 
noveller för jultidningar - . ”Ett par - ärm rätt långa och jag är - nöjd med dem. Jag har funnit en del gamla böcker, 
där - jag finner stoff tillräckligt.” Greve Carl TrolleBonde sökte våren 1892 intressera S. L. att skriva en 
roman om Sophia Brahe på Trolleholm. Hon började också med förberedande studier i skånsk och dansk 
historia, bl. a. läste hon vid denna tid Troels-Lund och J. P. Jacobsens Fru Marie Grubbe. Men hon fann 
snart att ämnet översteg hennes krafter. Riddardottern och havsmannen och Tale Thott är - de enda resultaten 
av dessa studier. (Se en skriftlig intervju i Middagsbladet ”B, T.” 8/11 1933, vartill det svenska original¬ 
svaret finns bevarat i koncept.) Sttax efter utgivandet mottog S. L. en skarp kritik i ett brev från Georg 
Brändes, vars berättigande hon oförbehållsamt erkänner i ett svarsbrev 25/1 1893. (Brändes, G. & E., 
Brevväxling, 2, 1942, s. 113—114.) S. L. säger sig hela hösten ha varit inne ”i ett beskrifningsraseri” och 
framför allt ”experimenterat med att skildra ansikten”. Hon är - nöjd med att ha ”blifvit uppryckt ur dessa 
försök i ordmåleri” och berättar - att hon trodde att novellen var - ”rätt god”, till dess hon kom att läsa den 



högt, då hon fann den ”tung och öfverlastad af prydnader”. Till en del kan denna stilistiska överarbetning 
säkert tillskrivas studiet av J. P. Jacobsen, som ännu starkare har påverkat Levertins något tidigare och Per 
Hallströms något senare ungdomsnoveller. Stilen skiljer sig i många avseenden såväl från Gösta 
Berlingstilen som från S. L:s senare stil. Hon använder vanligen inte många ord för att beskriva ett ansikte: 
häl - kommer man att tänka på Jacobsens detaljerade beskrivningar, t. ex. av Marie Grubbes eller Sti Högs 
ansikten i kap. 1 och 11. Stoff-, färg- och ljusskildringar intar också ett långt bredare rum. Benägenheten att 
låta varje substantiv åtföljas av ett adjektiv har likaledes lockat till efterföljd. Sammansatta adjektiv som 
glittersjuk, läckerhetstörstande, vitvingad, solljus är inte typiska för hennes, men väl för Jacobsens stil. 

Novellen finns på en förteckning som före utgivandet av Osynliga länkar skickades till Bonnier från 
Landskrona 4/3 1894 med anmärkningen ”skall omarbetas”. 

De utförligaste uppgifterna om Jakob eller Jep Muus kunde S. L. finna i en svensk källa, P. v. Möllers 
Bidrag till Hallands historia, 1, 1874, s. 84—88. ”Jakob, Jep eller såsom han sjelf skrifver sig, .be i b Muus” 
var en av drottning Margaretas ivrigaste anhängare. Han förstod att förvärva rikedom utan att sky några 
medel och lånade ofta pengar till drottningen. I likhet med andra adelsmän i Skåne gjorde han sig känd för 
sjöröverier och strandhugg, som i synnerhet gick ut mot Hansan, och drog sig inte ens för rena bedrägerier. 
Jakob Muus var först hövding på Laholms och Lindholms slott i Skåne, sedan på Varbergs slott i Halland, 
troligen mellan 1384 och 1389. Han avled 1394 och begravdes i Ystad, där hans gravsten ännu 1778 fanns 
med hans vapen. (Att han hade en mus i skölden är S. L:s uppfinning.) Han var gift med Christina eller 
Kirstin, dotter av Peder Axelsson Thott. ”Ung jungfru Kirstin var i Bosjökloster ’at lasre’ eller i skola, då 
Jep Muus, mot hennes ja och minne ehuru med föräldrarnes samtycke, tog henne derifrån, och förde henne 
till Helsingborg, der bröllopet firades. Giftermålet har sålunda egt rum i slutet af 1380-talet, då han var 
höfding på Helsingborg och hade herr Jakob redan nått en hög ålder. Sägnen förtäljer, att hon förut varit 
förlofvad med Holger Munck, att drottningen tvungit henne till giftermålet, att Munck blifvit hennes makes 
baneman o. s. v. Äfven berättas att fru Kirstin — sjelf af gammal adel — derom velat erinra uppkomlingen 
herr Jakob och derföre skänkt honom en guldring med en deri infattad kopparnagel, med de orden: ’ Arte dig 
kobbernagle, du ligger i guld’.” ”Fru Kirstin blef åter enka 1410, då Holger Munck stupade vid Flensburg i 
slaget mot holsteinare och friser.” Kirstine Thotts andra man hette i verkligheten Mogens Munck, och Jakob 
Muus tillhörde samma släkt som sin hustru och var alltså icke av låg ätt. Se vidare Hälsingborgs historia, 
2:1, 1933, s. 325—326 och H. Bruuns art. i Dansk biografisk Leksikon, 16, 1939. 

Motivet har behandlats av Christian Winther i versberättelsen Ringens Indskrivt (1835) — se Poetiske 
Skrifter. Udg. af O. Friis, 3, Khvn 1929, och uppsats av H. Brix i Berlingske Tidende 17/10 1943 — och av 
Gustaf Ullman i dikten Kerstin Thott (Västkust 1903), i en novell och i romanen Kerstin Thotts ring, 1941. 
Den senare har enligt välvillig upplysning hämtat uppslaget från J. E. Jönssons broschyr Några 
Varbergsminnen, 1880. 

12 32 Akta dig, kopparnagel, du är kommen i guld: Inskriften, som på danska har karaktär av ordspråk, 
anförs i något skiftande lydelser: ”Arte dig, Kobbernagle! du est i Guld lagt”, vilket betyder: ”Skicka dig 
väl, kopparnagel!” 

20—22 Sagan om råttprinsessan (Aarne typ nr 402) är inte ovanlig som svensk folksaga. Den finns tryckt i 
Hyltén-Cavallius, G. O. & Stephens, G., Svenska folk-sagor och äfventyr, 1, 1844—49, s. 277— 290, 
Bondeson, A., Halländska sagor, 1880, s. 21—32, och Svenska sagor och sägner, 3, 1939, s. 257. S. L. 
kände antagligen sagan från muntlig värmländsk tradition. 

DÅ SVANERNA KOMMO. SKISS. 

Tr.: Idun, Årg. 5 (1892), s. 407-410 (16/12). Med tre ill. av Victor Andrén. — Hs: Tryckms, t i 11 h. 



borgmästare Gustaf Lindqvist. 


Tryckets många avvikelser från S. L:s ordformer och inteipunktion och några grova förvanskningar visar att 
hon själv inte är ansvarig för korrekturet. Hennes språk har gjorts tyngre och ålderdomligare genom 
införande av pluraländelser på -e, och semikolon har insatts i stället för komma, båda delarna mot hennes 
vanor. De ursprungliga pluraländelserna har återställts efter hs i 31 fall: 

35 9 flera 11 riddarnas (i hs av annan hand ä. t. riddarnes) 26 fåglarna 36 11, 18, 35 fåglarna 18 
vingspetsarna 26, 31 dropparna 37 8 fåglarnas 11, 17 måsarna 12, 17 kullarna 22 murarna 30 fåglarna 36 
dagarna 39 7, 21 fåglarna 10 vingarna 40 25 fiskramas 41 2, 16, 18, 19 fåglarna 8 vassbankarna 10 
främlingarna 15 blickarna 24 vingspetsarna 25 vingarna 42 31 tankarna. — I övrigt har följ. fel i trycket 
rättats efter hs: 35 4 vasstrånd 36 9 öster ifrån 17 sollandet 37 22 fart 38 16 allt medan 39 6 svanehamn 10 
gledo (i hs glida ä. fr. gledo) 26 påminde 30 upp 40 5 eljes (fet struket av annan hand i hs) 13 små hvita 31 
silkesbottnen 41 31 junkern 32 han (i hs ä. fr. de) 34 han 35 han 36 stilla stirrande 42 21 moderstankar 
komna i svanehamn (i hs stavat svanham) 24 dess. 

Varianter: 36 1 antaga ä. fr. bära 37 24 stego bittida upp ä. fr. stego upp i tidig morgon 38 37 havsbandets 
fåglar ä. fr. en af hafsbandets fåglar kommen 39 9 efter att få se ä. fr. att på nära håll se — höra ä. fr. att 
höra 11 smekande ä. fr. att smeka 37 daggen ä. fr. morgondaggen 40 31 Fenix fenix 33 runtom honom 
fladdrade ä. fr. omgifven af 34 han började ro med stor iver ä. fr. stötte ut 42 7 icke ä. fr. inte 16 även ä. fr. 
ock 19 Efter vis str.: och högtidlig 22 den förunderliga visheten före dessa ord str.: dårskapen och efter dem 
str.: som ligger 43 5 dessa ä. fr. de. 

Novellen tas med i tillägg till den förteckning som skickades till Bonnier 4/3 1894. 

VILLAN PÅ STRANDÄNGARNA. 

Tr.: Jul, Årg. 5 (1892), s. 11, 14. Med porträtt och tre teckningar av Carl Hedelin. 

Titel: Villan på strandängarnc. Skiss. 

Pluralformer på -a har införts mot or.: 

45 4 Pojkarna 28 försvararna 46 27 pojkarna 47 9 ägarna 48 6 (2 ggr), 9 dessa [trol. onödig ändring] 7 
pojkarna 10 tjänarna 28 vandrarna 36 kärleksgudarna 49 34 kärleksgudarna 50 1 kärleksgudarna 51 7 
Småpojkarna 52 22 svanarnas. 

45 5 ” fäladen ” gemensam betesmark för by eller stad (särskilt i Skåne). 

REORS SAGA. 

Tr.: Svenska familj-journalen Svea, Årg. 8 (1893), s. 2—3, 10, 19, 21—22, 27, 29—30, 34—35 (7/1, 14/1, 
21/1, 28/1, 4/2). Början, motsv. s. 54—59: 3, omtr. med samma namn i Osynliga länkar, 1894, varvid 
trycket i Svea användes som tryckms. 

55 1 ej OL varken 56 12 vit snok or. snok; OL hvit snok 60 1 föll or. föllo 62 34 Munkarna or. Munkarne 67 
22 Hästarna or. Hästarne 36 svängde svänger. 

S. L. såg redan tidigt kritiskt på Reors saga. Hon skrev till Ida Lalbe-Hansen 27/8 1893: ”Reors saga är väl 
just inte mycket värde med, men första kapitlet vill jag minnas är bra och kunde kanske öfversättas ensamt 



för sig.” När Osynliga länkar utgavs, bröts inledningen ut till en självständig berättelse och hjälten kallades 
Reor i stället för Sten i Fuglekärr, Reors son. Reors saga hör tillsammans med Ett rikt gifte och De fågelfrie 
till en och samma ättesaga, som är knuten till Anfasteröds gård i Ljungs socken i Bohuslän. Något 
sammanhängande helt är det dock icke. Den tidigaste berättelsen, De fågelfrie (1892), har knutits till sagan 
genom att dess hjälte, Berg Rese, har gjorts till Reors farfar (62:28). Stens gifte är ämne för en hel 
berättelse, Ett rikt gifte, och episoden om jättemöns hemgift, som först berättas på fyra rader (60: 32—35) 
upprepas där på 25 (126: 20—127:18). Till Elin Wägners framställning av ättesagan (1:149— 152) måste 
anmärkas att de tre bönderna Sten, Berg Rese och Reor visserligen bor ”efter varandra” på Anfasteröd men 
att det förflyter ”hundraden av år” (59: 28—29) mellan de båda första och att det ingenstans sägs att Berg 
Rese skulle vara son till Sten. 

S. L:s källa är samma bok, som har lämnat henne ämnet till Herr Arnes penningar. I J. Oedmans 
Chorographia Bahusiensis, 1746, s. 78 —79 och 191—192, fann hon följande berättelser: 

”Reors Föräldrar i Högen i Lurs-Sockn, som bodde i Fuglekärr i Swarteborgs Sokn, hwars farfar war en 
Skött, ock bodde wid et Berg, ther fick han se mitt på dagen sittiande en wacker Piga på en Sten, ock ther 
med at fånga henne, kastade han Stål emellan Berget ock henne, hwarpå hennes far gasmade eller log in i 
Berget ock öpnade Bergets dörr, tilfrågandes honom om han will ha hans dotter, hwilcket han med Ja 
bcswaradc, ock efter hon war helt naken, tog han sina kläder ock hölgde öfwer henne ock lät Christna 
henne; wid afträdet sade hennes Far til honom, när tu skalt ha Bröllop, skalt tu laga til 12 Tunnor Öl ock 
baka en hop Bröd ock Kiött efter 4 S tu tar ock kiöra til Jordhögen eller Berget, ther jag håller til, ock när 
Brudskäncken skall utdelas, skall jag wäl ge min, hwilket ock skedde; ty när the andre gåfwo, lyfte han up 
taket ock kastade en så stor Penninge-Posse ther igenom, at Bäncken så när gådt af ock sade therwid: Ther 
är min Skänck, ock sade ytterligare: När tu skal ha tin Hemma-Gifta skal tu kiöra med 4 Hästar hit til Berget 
ock få tin Andel, tå han sedermera efter hans begäran kom tit, fick han koppar-kättlar then ene större än then 
andre, tils then yttersta störste kittelen blef upfyld med andra mindre, Item Brand-Creatur, som woro 
hielmeta, af hwilken färg ock Creatur- slag, som äro stora ock frodiga, the än ha qwar på Rik, i Tanums Gäll 
beläget. Thenne Mannen Reors Far i Foglekär Sten benämd aflade en hop Barn med thenna sin således från 
Berget afhämtade Hustru, bland hwilka war Nämnemannen Reor på Högen, så har ock Ola Stenson i stora 
Rijk warit Reors syster-son, hwilken i förledit år med döden afgick.” 

”1 lika måtto skolat passerat uti Biörn Mårtenssons tid ungefär för 150 år sedan (hwilken skolat warit en 
Ätte-Gren af the stora Jettar, hälst lästen hwar öfwer han skolat hafft Skor, war mäst 1 aln lång samt thes 
Skiöld ock Hielm grufwelig stor) at Läns-Herren, ty så kallade the fordom Landshöfdingarna (ock thet 
rätteligen effter Länet) skickade til honom sin Skiött til at få något wildt: tå han fölgde med åt Skogen ock 
uppe uti ett högt Berg, som kallas Öme-kulla, träffade han fram på en Bergs-Pall, hwaräst låg en Berg- 
Smed ock sof, tå han winkade åt Skytten, hwarpå han genaste kom, at taga honom fast, hwarpå Skytten 
sade, bed Gud bewara Eder, han kastar Eder ut för Berget; men han war så förmäten, gick neder ock 
angriper honom med all Mackt, hwarpå han upgaf ett Anskri och bad at han wille wara af then godhet ock 
släppa honom, emedan han har qwinna ock 7 stycken Barn, försäkrandes, at ther han wille släppa honom, 
skulle han smidia för honom alt hwad han begiärte; allenast han wille ther til lägga Jern ock Stål på Bergs¬ 
klippan, tå arbetet strax skulle blifwa färdigt ock ligga på samma Platz: hwar effter han blef sen tilfrågad för 
hwem han smider? Swarade han för mina Cammerater; men tå han äntå intet wille släppa honom, sade han: 
hade jag min Udde-Hatt på, skulle tu intet taga mig ock ther tu intet släpper mig, skall aldrig någon af tin 
Släkt ock Efterkommande på Anfasteröd, komma til then förmögenhet som tu äst, utan altid aftaga, hwilket 
ock wärkeligen är skedt, som finnes af gamla Bref ock Handlingar, men alt oaktadt lät föra honom til B ahus 
i Fängelse, theräst han 3:die dagen effter, befans wara borto.” 


64 7 ff. Eldborgs skål. Också här är källan Oedmans arbete (s. 77 ff.):... ”När the skulle dricka Eldsborgs 



Skål, tände the 2 stora lius ock satte på Gålfwet, emillan hwilka lades et hyende, på hwilket alla som i Huset 
woro, then ene efter then andre, skulle sätta sig ock dricka Eldsborgs Skål med dricka i en Trä-skål ock när 
the utdruckit skulle Skålen kastas bak öfwer Hufwudet i Gålfwet, hwälfdes tå Skålen öfwerända, trodde the, 
at then Skålen kastat skulle thet året dö; men stod hon rätt upp, wore tekn at han skulle lefwa.” Bruket är 
västnordiskt. Från Sverige är det känt från Bohuslän och Västergötland och så gott som uteslutande genom 
Oedman. (Wikman, K. R. V., Eldborgs skål i: Studier och uppsatser tillägnade Otto Andersson, Åbo 1929.) 

67 12 ende son: Längre fram talas på två ställen om Reors broder (76: 11 , 78:26). 

KOPPARKITTELN. 

Tr.: Nornan, Årg. 21 (1894; tr. 1893), s. 6—21. 

84 11 Tjänarna or. Tjenarne (85:27, 87:6, 33, 89:28 tjänarna!) 88 34 han or. hon. 

Koppark i ttcln togs med i den danska men inte i den svenska upplagan av Osynliga länkar. S. L. skriver 12/4 
1894 till Ida Falbe-Hansen: ”Kanske vi ock få taga med 'KopparkittcliT. De tycka ej om den i Stockholm, 
men jag tycker den bör med och har skrifvit det till dem däruppe nu.” Den som ratade berättelsen var säkert 
Matilda Widegren, på den tiden S. L:s litterära rådgivare. 

83 36 ött av ödet bestämt. När S. L. 3/4 1928 skickade ett kapitel av Anna Svärd till renskrift, skrev hon till 
V. Olander: ”Jag tänkte smuggla in ordet ödt, det vore ett så utmärkt förvärv för språket, och jag satte in det 
så, att det inte kunde missförstås. Du förstod det ju också. Skulle det inte vara intressant, att få sätta in ett 
nytt ord i ordboken? Men det måste stavas ’ödt’. Tänk litet på saken. I värmländskan finns det. Och varför 
inte åstadkomma litet ord.” 

NJALAS BRAGD. 

Tr.: Palcttskrap. 1893, julnr, s. 15—16. Med 2 ill. av K. Borgh. 

96 2 or. har punkt efter mörda. 

Dikten fanns med på innehållsförteckningen för Osynliga länkar, som 4/3 1894 sändes till Bonnier. 

Namnet Njala har S. L. troligen lärt känna från en uppsats i Svenska familj-journalen Sveas båda första 
nummer för 1893, Lille Niala. Litet om lapparnes sätt att uppfostra sina barn. Den läses på samma sida som 
de första avdelningarna av hennes eget bidrag Reors saga. 

STOR-KERSTIN OCH LILL-KERSTIN. FOLKSAGA. 

Tr.: Svenska familj-journalen Svea, Årg. 9 (1894), s. 171, 174 (2/6). 

Titel: Stor-Kerstin och Lill-Kerstin. Folksaga, bearbetad af Selma Lagerlöf. 

Sagan grundar sig med säkerhet på muntlig tradition och tycks vara västsvensk. Enligt docent W. Liungman 
finns sagan om djurbrudgummarna (Aarne typnr 552 B) i fem uppteckningar i Västsvenska 
folkminnesarkivet i Göteborg, varav två från Dalsland, en från Västergötland, en från Östergötland och en 
utan ursprungsbeteckning (Liungman nr 31, 277, 291, 417, 505). I samtliga är det fråga om tre systrar och 
tre brudgummai', en gumse, ett bi och en fiskmås. Det är tänkbart att S. L. för det drastiska motivets skull 
har utelämnat biet, som gör honung i gröten, vilket fadern söker göra efter. Fyra av uppteckningarna slutar 
med att fadern kastar sig i sjön, den återstående slutar med att djuren, som har förvandlats av en häxa, blir 
prinsar igen. 



KUNGAHALLAS FALL. 


Tr.: Ord och bild, Årg. 3 (1894), s. 261—264 (juni). — Hs: Tryckms m. bläck. S. 1—8. Birger Mörners 
samling, Örebro stadsbibliotek. 

Hs är starkt genomarbetad före tryckningen och uppvisar följ. varianter: 

102 12 nederlagets nesa ä. fr. heta gårdagsskri 103 1 skri ä. fr. ljud 5 fast ä. fr. där (urspr.: som) — bort 
fram 6 tunga ä. fr. öga 7 ” Ser... präst ?” ä. fr. Hvad månne han nu tänker, Anders prest? 9 han skönja kan ä. 
fr. Förnimmer han 11 komma kommo 13 höja bundna händer lyfta sina blickar 18 Men kvinnor visa ä. fr. 
Och några peka (urspr.: knyta) 19 Männen Männer (ä. fr. Andra) 20 folket ä. fr. skeppen 24 Ja Ah (ä. fr. 
Men) 104 11 vilja... präst ä. fr. se på Anders prest, att han 12 bland oss stora tecken ä. fr. tecken på Guds 
bud. 15 späda ä. fr. våra 18 och spådde nöd ä. fr. i staden 105 4 nedkallades ... vrede nedkallade du alla 
himlars vrede 11 klaga ä. fr. jämra 12 med i 17 timme timma (av annan hand ä. t. timme) 18 fruktar ä. fr. 
tvekar 24 blott skenbar stränghet blott synbar stränghet (ä. fr. Guds stränga tuktan) 29 dess ä. fr. vårt — 
folkets ä. fr. våra 31 ringa sak ä. fr. ock en lek 106 1 upp dess deras (ä. fr. våra) 2 det dem (ä. fr. oss) 3 
Just... komma ä. fr. Och nu är tid för Gud, för Gud att hjälpa 5 Nu... hovstat ä. fr. Nu i detsamma kommer 
Venderkungen 7 trötte ä. fr. vilsna 13 ger... avfärdstecken ä. fr. efter honom föres Korset dit 14 Och Men 
— då... skeppet ä. fr. då det vräkes ned på skeppets däck 16 försmäda beskratta 20—21 saknas i hs 23 stå 
upp ur dina stån upp ur edra 29 kommet är ä. fr. ligger här 30 Nu rågas måttet ä. fr. Gud vill det icke 107 4 
vind ä. fr. luft 5 ropar ä. fr. ropte 12 fö rf a me förfarna (av annan hand ä. t. förfarne) 15 kommer ...fordrar ä. 
fr. kom, det under han begärde 16 talats ä. fr. händer 17 ökas ä. fr. öktes 18 smida samman ljusets ä. fr. 
smidde (urspr.: bundo) samman solens 19 falla såsom ä. fr. bröto fram som 21 kännes ä. fr. kändes 22 falla 
ä. fr. föllo 26 vrede... säger ä. fr. vredes bud det är, sade 32 flyter mitt i älven ä. fr. flöt i älfvens midt 108 1 
vräker han nu ä. fr. lät han föra 3 tjänar ä. fr. gjorde altartjänst för (urspr.: tjänade för) 4 seglar ä. fr. seglade 
30 prästen präster[!] — stannar ä. fr. sitter 31 hs har punkt efter korset 32 Du, Herrens Du Herrans 109 1 
rördes kring dig ä. fr. kring dig rördes 2—3 Nu... förtvivlan. Nu har du låtit hela folket dö / Och endast frälst 
oss båda, dig och mig 5 verkat hos dig hos dig verkat 7 i lågande förakt ä. fr. och klarnadt är hans anlet 11 
träd ä. fr. kors 14—15 till... korset ä. fr. Ut till mitt folk / Jag går till fångarna i Venderlandet / För att det 
sanna korset dem förkunna. — Dessa rader har strukits och ersatts av följande likaledes strukna rader: 

Och under det att vikingsblodet sjuder (ä. fr. sjöd) 

I gubbens hjärta, och hans näfvar knytas (ä. fr. knötos) 

Fullföljer (ä. fr. Fullföljde) han. ”Af dig, som frälst dig själf, 

Men låtit folket föras bort i träldom. 

Vill jag ej ta min frihet. Jag vill gå 
Till fångenskapens land, till mina bröder, 

Att dem det sanna korsets tro förkunna.” 

Hösten 1893 planlade S. L. ett större verk med ämne från det gamla Kungahälla. Hon berättar härom för 
sina danska översättarinnor 20/9 1893: ”1 höst är jag ganska lycklig, ty nu först har jag kommit mig åstad 
med ett större arbete, sedan Gösta Berlings tid. Men jag törs knappt tala om, att jag nu är så djärf, att jag 
skrifver poesi. Det är gamla minnesvärda händelser från den stora staden Kungahälla, som jag upptecknar 
på orimmad vers. Det hela liknar mest Tennysons Kunga Idyller. Jag är ej fullt öfvertygad om att det är 
något verkligt bra, men jag har roligt, medan jag skrifver och går alldeles upp i arbetet. Det skulle vara så 
bra att få visa er något af detta snart och få höra er tanke. Någon verklig förståsigpåare har ännu ej sett mitt 
arbete. Om ni tyckte om detta versifierade, så kunde det kanske föredragas i Kv. Läseförening. Det vore 



roligt.” Den 14 dec. heter det: ”Det var innerligen snällt af er att skrifva och uppmuntra mig i afseende på 
verserna. Jag har en tid varit förfärligt missnöjd med dem och ämnat öfvergifva dem helt och hållet, men nu 
skall jag nog börja arbeta på dem återigen. Jag sände en del till en af mina vänner i Stockholm [Matilda 
Widegren], som aldrig brukar vara nöjd med något af mina arbeten, nu tänkte jag att hon skulle helt 
underkänna detta. Men nu vill hon med all makt att jag skall fortsätta. Det var efter sjukdomen jag förlorade 
smaken för versskrifning. Det är rätt eget.” Bonnier fick den 27 okt. ett förslag till den nya boken: ”Det 
skulle vara mig mycket kärt att få mitt nästa arbete förlagdt hos er, och jag skall taga mig friheten att sända 
Er ett prof därpå, så snart det framskridit, så långt att jag ser, att jag kan gå i land med det. Det är på vers, 
men jag hoppas, att det skall vara lättläst som prosa. En afdelning är färdig, men andra fattas. Det är väl 
redan för sent att nu få det tryckt före jul? Eller om ej så är. Kan Ni bestämma för mig sista tiden för 
tryckning af en bok på 150 sidor om kr .? Jag har varit sjuk i höst, eljest skulle jag långt förr hafva vändt mig 
till Er.” Men redan den 19 dec. har författarinnan blifvit betänksam: ”Hvad mitt nya arbete vidkommer, så 
tror jag, att jag helst bör kritiskt öfverse det åtskilliga gånger, innan jag vågar framlägga det för Er. Jag har 
dessutom hopp om att få resa till Stockholm straxt efter jul och hoppas då att få muntligen afhandla saken.” 

Av det planerade verket finns troligen bara två stycken bevarade, Margareta Fredkulla och Kungahällas fall. 
Det förra upplästes 13/1 1894 på Nya Idun i Stockholm (referat av M[athilda] A[sp] i Hemmet och 
samhället, 1894, s. 42—43), trycktes 1895 i Dagny och upptogs 1933 i den stora samlade upplagan i stället 
för prosaversionen i Drottningar i Kungahälla. Kungahällas fall kom däremot aldrig att tryckas på nytt. 
Versberättelsen faller ju också delvis utanför novellsamlingens ram, eftersom handlingen inte rör sig kring 
någon av de drottningar, vilkas historia är förknippad med Kungahällas. 

Handlingen följer ganska noga Snorre Sturlasons skildring av Kungahällas förstörande genom venderna 
1135 i Magnus blindes och Harald gilles saga (Konunga-boken. Öfvers. af H. Hildebrand, 3, 1871, s. 161— 
166). Också i Holmbergs och Oedmans historieverk om Bohuslän har S. L. kunnat läsa om Kungahällas fall, 
och i Svenska familje-journalen för 1865 behandlas ämnet av [Gustaf] Th[omée?]. 

FRÅN RIMKRÖNIKANS TID. 

Tr.: Ord och bild, Årg. 3 (1894), s. 351—355 (aug.). 

Pluralformer på -a har återställts i följ. fall: 111 32 Ryttarnas 112 21 nybyggarna 113 29 riddarna 114 11 
murarna 115 12 Hedningarna 116 26 riddarna. 

Berättelsen sammanhänger med S. L:s studier i Erikskrönikan, som hon har gjort mycket utförliga utdrag ur 
i den första av de bevarade anteckningsböckerna. 

GUSTAV ADOLFS DRÖM. 

Tr.: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 8/12 1894. 

122 13 De or. Den 30 läktarna or. läktarne. 

Elin Wägner har i sin biografi (I: 166) antagit att Gustaf Adolfs dröm, som hon kallar ”en verklighets- och 
drömskildring i Selmas bästa historiska stil”, skulle vara i huvudsak identisk med ett festtal som S. L. höll 
vid en högtidlighet till 300-årsminnet av Gustav II Adolfs födelse på flickskolan i Landskrona 1894.1 en 
cirkulärartikel med titel Gustav-Adolfs-året, som publicerades i ett antal svenskfinländska och tyska 
tidningar, bl. a. Åbo Underrättelser och Vasabladet 14/2 1932, återkom S. L. till Gustav Adolf. 


Källan för novellen är C. G. Starbäcks Berättelser ur svenska historien, varav en upplaga hade utgetts sttax 
förut, 1891—92. Det är det enda historieverk, där alla de händelser och anekdoter omtalas som den bygger 



på. Episoden om Bengt Skytte (119: 12—19) återfinns i del 4, s. 7, de båda anekdoterna om den unge 
prinsen (119: 31—38) på s. 5 och uttalandet att höken inte skulle utkläcka en duvunge (120: 15—16) på s. 

8. Hur prinsen leker Linköpings blodbad (120: 5— 15) berättar Starbäck i föregående del, s. 689, det 
patetiska och icke så allmänt kända uppträdet vid Örebro riksdag (121: 15—25) förekommer i samma del, s. 
609, utdraget ur Kristian IV:s svarsbrev (123: 35 ff.) på s. 615 och kungaordet ”ille faciet” (125: 6) på s. 
616. Själva ordalagen överensstämmer också bättre med stiliseringarna hos Starbäck än hos andra 
historieskrivare, t. ex.: ”hans ande levde frisk och stark i hans utnötta kropp” (121:21), jfr ”Men själen 
bibehöll sin styrka, fast kroppen var sliten och utnött” (3, s. 608). 

ETT RIKT GIFTE. 

Tr.: Nornan, Årg. 22 (1895; tr. 1894), s. 45—57. 

128 23 tovor or. tovar (”tovor” icke ”tovar” används 350:9 och 357: 29). 

Se Kommentar till Reors saga. 

GRÅGÄSSEN. 

Tr.: Wärmländingarne. Wärmländsk jul-tidning, 1894, s. 5—7, 9. Med 2 ill. av H. Segerborg. Omtr. utan 
ändr. i Värmländingarnes jul, Årg. 10 (1928), s. 3—5. 

Pluralformer på -a har införts mot or.: 138 31 fjädrarna 36 vingarna 142 1 holmarna. 

139 9 gåskarlen or. gråkaiien 141 32 tycktes or. tyckes. 

Om Grågässen finns en knapphändig anteckning från Landskrona 1/11 [1894]: ”Arbetar på grågässen” 
(Ant—bok 2:53). Historien om den tame gåskarlens äventyr, som också berättas i kap. Gåskarlen i 
Mårbacka, blev själva ledmotivet i Nils Holgersson. Fru Flory Gate har gjort utg. uppmärksam på att en 
liknande historia berättas i den svenska översättningen av M. J. Colerus, Oeconomia, 1683, 1, s. 112: 
”Colerus lib 15. cap. 56 förtällier en Historia om en tamd Gåsa / hwilken om Hösten hade want sigh til 
Grågäss / then samme fölgde them sin koos / och war borta then hela Winteren öfwer. När the andre Gässen 
om Wåren til stora hopar kornzno tilbaka igen / kom ock thenne Gåsen med sin hoop. När han kom til sins 
Herres Gårdh / flögh han ther nidh / och gick in vti sitt wanliga Rum och Gåsehus / the andre trodde honom 
wäl och gingo samma Wägen effter. Ther måste the eenfaldige och oskyldige grå Gässen betala thet / som 
han den skaleken hade brutit.” Colerus’ gamla arbete hörde länge till de klassiska i sitt slag, och 
överensstämmelsen är ju påfallande. Icke dess mindre får man anta att historien har kommit till S. L. genom 
muntlig tradition. Hennes syster, fru Gerda Ahlgren minns att historien berättades av fastern, Lovisa 
Lagerlöf. Medan det har förekommit att vildgäss sällat sig till tamgäss och bastarderat med dem, så känner 
man intet annat exempel på att en tam gåskarl i fria naturen parat sig med en vild gås. Om de vildgäss som 
Colerus talar om verkligen är grågäss, som tillhör samma art som tamgässen, så är det fall han nämner från 
Tyskland mera tänkbart än när det som hos S. L. troligen måste vara fråga om sädgäss. (Upplysning av 
professor Sven Ekman.) 

137 5 oljefärgstavlan : Porträttet av pastor Wennerviks ungdomskärlek, fröken Soop (se Mårbacka, s. 76— 
77). 

137 6 gårdshunden: En spökhistoria, som berättas i Mårbacka II, s. 65—66. 


138 4 provinsernas provinsrosornas (Rosa gallica), efter den franska staden Provins. 



139 25 skålen (best. form: skåle) ”litet rum mellan ladugård och lada, liten tillbyggnad till ladugård” (A. 
Noreen, Ordbok öfver Fryksdalsmålet, 1878). 

LYKTAN. EN JULBERÄTTELSE. 

Tr.: Idun, Årg. 7 (1894), s. 412-414 (julnr). Med 3 ill. av Victor Andrén. Omtr. i Nya Wermlands- 
Tidningens julnr 1927. 

Lyktan hörde till de berättelser som var påtänkta för publicering i Höst 1933. S. L. har t. o. m. för detta 
ändamål rättat igenom ett urklipp ur Nya Wermlands-Tidningen med blyerts och gjort åtskilliga strykningar, 
varvid hon bl. a. har offrat första till och med fjärde och sjunde styckena av inledningen. 

DEN DÖDSDÖMDE. 

Tr.: Linnea. Illustrerad ungdomstidning, Årg. 8 (1895), s. 5—10. Med 2 ill. av 0[ttilia] Adelborg. 
Pluralformer på -a har återställts i följ. fall: 154 10, 19, 25 rövarna. 

SANTA LUCIA. 

Tr.: Värmländingarne. Värmländsk jultidning, 1896, s. 11—12. 

160 16 fantastiskt or. fantastikt 25 Det or. De 162 20 väldige or. väldiga 163 23 helige or. heliga 37 
dolkstyng or. dolkstygn 165 36 utsända or. utsände. 

Santa Lucia skickades tillsammans med Gamla Agnete och andra legender till Ida Falbe-Hansen 28/3 1898. 
”Planen med dessa legender”, skriver S. L., ”var, att det skulle varit en från en hvar af Italiens större städer 
en från Florens, en från Rom, en från Neapel. Men nu har jag ju helt nyss skrifvit en Italiensk bok och våra 
tidningar äro öfverfyllda af italienska resebref, och det skrifves med ett ord så mycket Italien, att jag hellre 
uppskjuter boken ett år. Jag tycker det är bättre än att fylla den med småbitar från spridda håll, som ej ha 
något sammanhang.” S. L. hyste emellertid redan då ”stora tvifvel” angående dess värde, och när 
Drottningar i Kungahälla utgavs, ströks den med motiveringen: ”Den var ej lefvande utan bara stel 
legendstil.” (Br. 1.1. Falbe-Hansen 23/9 1899.) 

Santa Lucias legend ingår i Ett fornsvenskt legendarium, 1, 1847, s. 555. S. L. har dock använt någon 
italiensk källa. Vad beträffar den långt senare skrivna Luciadagens legend (tr. i En bok om Värmland, 1, 
1917, och omtr. i Troll och människor II), så är ämnet fritt uppfunnet, som S. L. skriver till V. Olander 23/9 
1916: ”... jag håller på att på fri hand yxa till en legend, placerad i Värmland.” 

TIDNINGAR OCH RÅDJUR. 

En nybyggarhistoria. 

Tr.: Vintergatan, Årg. 3 (1896), s. 123—131. Omtr. i väsentligt förkortat och ändrat skick i Julhälsning 
[Helsingfors], 1901. — Hs: Tryckms m. bläck, enstaka tillägg med blyerts. 6 bl. Överst har förf. själv 
skiivit: ”Detta är ingen legend!”, alla övriga blyertsanteckningar har gjorts av en av hennes danska 
översättarinnor, som har översatt direkt från manuskriptet. 

Trycket avviker på flera ställen från hs: 

167 15 verkliga riktiga 168 8 detta det 19 vällde välte 169 8 också troligt , att också, att 21 kommgaborg 
kungaboning 27 sista juni siste Juni 170 5 förtärt förstört 7 Så att Och 171 18 hän bort 37 glädjer gläder 
172 7 skogsmarken gräsmattan 32 modiga modige 173 5 lilla indiska lille indiske 7, 10 tycks tyckes. 



Det rör sig i dessa fall om förbättringar, som författarinnan har infört vid korrekturläsningen: så har 
”verkliga” utbytts mot ”riktiga” på grund av ordmötet på följ. rad. Två förbiseenden, som undgått upptäckt, 
har här rättats efter hs: 168 15 annat än tr. har: annat 172 11 jägarna tr. har: jägarne. I ett fall har ändring 
gjorts mot såväl tr. som hs: 170 4 är or. äro. 

Vad som ligger bakom skämtet med de stereotypt återkommande tidningsnotiserna kan utg. icke avslöja. I 
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för 1895 läses i varje fall bara följande notis om rådjur: 

”Rådjursstammen tillväxer väldeligen i våra trakter, skrifves till Varbergsposten från Torup. Då man för 
några år sedan knappast kunde finna ett enda rådjur, kan man nu vid promenader i skogarne rätt ofta påträffa 
flockar på 6 å 7 stycken. Måtte de blott skonas en tid för jägarens lod, tilläg[g]er vår meddelare.” (GHT 2/2 
1895.) 

173 1—2 Den, som gaarförrest...: De i Norge men knappast i Sverige mera allmänt kända versraderna har 
något fritt citerats efter J. S. Welhavens Protesilaos, som bl. a. återfinns i Winter-Hjelms Norsk lyrik efter 
1814. De lyder i sitt sammanhang: 

Og fra de straalende heroers alder 
gjenlyder endnu denne dybe röst: 

”Hvo der gaar foran i en alvorsdyst, 
han seirer ei, han k asm per kun og falder.” 

HÄMND FÅR MAN ALLTID. 

Tr.: I: Julafton [Sthm & Kra.], 1897. 

178 37 golvstenarna or. golvstcnarnc 180 8 vandrarna vandrarne. 

Novellen är en intressant förstudie till Herr Arnes penningar. 

EN FABEL FRÅN HAFSKUSTEN. 

Tr.: Henrik Ibsen. Festskrift [till 70-årsdagen 20 mars 1898], Bergen 1898, s. 218—220. — Hs: Utkast med 
blyerts. 2 bl. 

De två bevarade handskriftsbladen innehåller två olika utkast. Det första börjar: Då jag förra sommaren var 
i Bruges i Belgien fick jag höra följande historia. Själva sägnen berättas mycket kortfattat och avslutas med 
orden: Men om man i våra dagar berättar om den där hunden och den där vallen så är det därför att det 
ligger något i själfva historien. Man kan inte låta bli att tänka på den då man en gång hört den. Det andra 
börjar direkt: Det var tre män i en liten by utanför Briigge i Belgien, som ville försöka att bygga en dam mot 
hafvet. Det är inte här som i första utkastet och i trycket fråga om ett helt byalag, men berättelsen är 
fylligare, och först här har arbetet fördelats på fem dagar. Medan det i första utkastet bara är tal om ”en liten 
hund”, är det här en svart pudel. I avslutningen kommer vacklandet mellan moralism och esteticism, mellan 
social ansvarskänsla och individualism ännu starkare fram: Detta synes mig påminna om de lagar och 
fonner och sedvänjor, som vi resa omkring oss för att få skydd mot den stora vilda naturen utom och inom 
oss. Men så har då också naturen sina utsände, som komma och störa arbetet på sandvallarna. Denne [!] 
äro vi alltid mycket glada åt och tycka ock om deras lek. Men så blifva ock våra vallar mycket ofta 
bortsköljda af hafvet, [str.: Om vi gjorde så Det är nog ett stort oförstånd af oss att ej mer göra som ] Gjorde 
vi nu som arbetarna i Briigge skulle nog våra vallar ligga mycket säkrare. 

Den flandriska sägen som har legat till grund för En fabel från hafskusten berättas i likhet med sägnen om 



kejsarinnan Maria Teresias kassakista i Caroline Popps Récits et légendes des Flandres. Amalia Björck har 
omedelbart efter ett samtal med S. L. och Sophie Elkan den 1 febr. 1915 tecknat sig till minnes att uppslaget 

till den senare berättelsen skulle ha kommit från en ”Madame-”, som de båda resande vännerna 

besökte i Belgien. För Erwin Ackerknecht, som önskade veta närmare om flera av S. L:s motiv, uppgav hon 
däremot själv att det i detta fall hade hämtats från Caroline Popps bok. (Se Eckart, Jahrg. 2 (1907/08), s. 
709.) De två notiserna är inte oförenliga: S. L. kan t. ex. av den belgiska damen ha fått anvisning på den bok 
hon nämner. Att källan har varit litterär, bestyrks därav att båda sägnerna berättas av Caroline Popp. I den 
upplaga av Récits et légendes des Flandres, som S. L. har ägt, 4. uppl., Bruxelles 1890, finner man den 
första sägnen på s. 98—99 och den senare på s. 119—120. Boken finns jämte två andra arbeten av samma 
författarinna, Contes et nouvelles, 1880, och Paysages flamands et wallons, 1887, i den del av biblioteket 
som alltjämt förvaras i Falun. Något annat av intresse för S. L:s diktning än de båda sägnerna torde inte 
finnas i de endast delvis uppsprättade böckerna. Sägnen från Brugge lyder i den form i vilken S. L. har lärt 
känna den: 

”Damme s’appelait jadis Hond sdam — la digue du chien — un chien figure aussi dans les armes de la 
vieille cité de Van Maerlant. Voici 1’origine de cet embléme. En 1168, une grande digue fut construite pour 
préserver Bruges des invasions de la mer. Cette digue se dirigeait de Bruges vers Cadsan. De nombreux 
ouvriers y étaient employés; mais la besogne n’avanqait pas. C’était en vain qu’on renouvelait les fascines: 
chaque nuit la digue était percée et le travail du jour précédent détruit par la marée. Ce phénoméne 
préoccupait beaucoup les terrassiers qui, ne pouvant lui assigner une cause naturelle, lui en cherchérent une 
mystérieuse. 

Les ouvriers avaient remarqué qu’ils étaient sans cesse accompagnés d’un chien noir qui n’appartenait å 
personne. Il était lå le matin avant que la cloche les appelåt, il les regardait travailler toute la journée et ne 
les suivait pas le soir, quand leur tåche était finie. Le chien devint suspect. On lui attribua Einsuccés de la 
digue. La mer avait jeté lå, peut-étre, cet animal sans maitre, pour contrarier ceux qui voulaient limiter son 
cm p i re. Un matin, aprés une nuit orageuse, les ouvriers ayant de nouveau vu leur besogne de la veille 
détruite, s’emparérent du chien noir, le mirent dans la bréche de la digue et 1’ensevelirent sous une 
montagne de terre. A dater de ce moment, la digue tint bon et le travail ne subit plus drinterruption.” 

EN VÅRSTORM. 

Tr.: Svea. Folk-kalender, Årg. 55 (1899; tr. 1898), s. 32—49. — Hs: Tryckms m. bläck. S. 1—15. Bonniers 
arkiv. 

Rätt. efter hs: 184 27 togo sogo 187 8 om om om 192 35 kvällsvarden källsvarden 195 17 men med 27 
fräkniga. Käkarna fräkniga, käkarna 197 25 visman vis man. 

Varianter (oviktigare överstrykningar icke medtagna): 184 14 somförde den förde 18 sydliga länders 
saknas i hs 185 7 svängning svängning den gjorde 9 glest, gulgrönt ä. fr. glestgrönt 14 bikupor ä. fr. 
skorstenar — grönska och blomstra sända ut blommor och blad 186 4 surrade sjöngo 10 lundar lunder 24 
varm stonn värmestorm 32—34 den ä. fr. han 187 3 måtte det vara måtte vara 8 om den skulle skulle den — 
den (2 ggr) ä. fr. han 17 gullvivan ä. fr. violen 37 i skogsbacken i skogbacken (ä. fr. vid vägkanten) 188 26 
honom ä. fr. mig 36 kär mycket kär 189 11 inne långt inne 190 27 klänningsfållen klädningfållen 29 henne i 
sin hennes 191 12 slog slog hård t 36 yppersta ypperste (192 4 däremot: yppersta) 192 7 ene ena 8 andre 
andra — fat stort fat 26 framför allt voro ögonen framförallt ögonen voro 34 harmsen tänkte tänkte 
harmsen 193 7 kände visste 11 utanför utanföre 17 i gång. Härefter följ. str.: Det började också lida långt ut 
på kvällen (ä. fr. natten). Nere i staden höjde sig ej mer blå rök från ett hustak, men i dess ställe kommo 
di mflockar från älfven och från de fuktiga strandängarna, hvita och ulliga, glidande in bland husraderna 25 



hänt hände 194 6 alldeles stilla stilla, stilla 13 en bättre hustru bättre hustru — Härefter str.: Och nu kunde 
han ej tala om hvad hon var för en och drifva bort henne, det skulle ej ens hafva lönat sig om han berättat 
alltsamman om vårvinden, och om alla dens röster. Man skulle ändock endast hafva trott att han blifvit (ä. 
fr. var) vansinnig 18 Utanför Utan före 31 fram upp 34 upp opp 195 17 bänken str.: borden 25 hade kammat 
kammat 26 silver spång ä. fr. silfverring 37 så då — Efter tjäna dig str.: Därför skall du nu, herre, ej låta ditt 
förnuft löpa bort ifrån dig, utan taga det tillfånga igen. 196 14 den raske den där raske 16 jagat hade jagat 
24 och sjönk allt närmare och så sjönk alltnärmare 34 ett grässtrå ä. fr. en vass-stängel 197 22 lundarna 
lunderna 28 kände ä. fr. visste 198 3 ut ute 6 hur hennes läppar huru... 12 se på henne såsom att se på henne 
så som 24 kunde kan 28 nedanför nedanför honom. 

En vårstorm hör till Drottningar i Kungahälla men kom inte att tas med, när samlingen trycktes 1899. Denna 
prosaberättelse måste ha tillkommit senare än den nu omtryckta Kungahällas fall, som tillhör den 
ursprungliga cykeln i bunden form. Som S. L. själv upplyser om i ett brev till W. A. Berendsohn (Bonniers 
arkiv) 7/7 1925 var Heimskringla hennes källa: ” 'Drottningar i Kungahälla’ utnyttjar ju motiv, som 
återfinnas i Snorre Sturlason”. I detta fall har hon gått till Sigurd Jorsalafars saga, som i den översättning av 
H. Hildebrand som hon använde ingår i den 1871 utgivna tredje delen (s. 141—143). Där förtäljs hur kung 
Sigurd i ett anfall av vansinne förgriper sig på det käraste han äger, sin drottning Malmfrid och en praktfull 
kyrklig handskrift, den dyrbaraste i Norge. När han sitter i högsätet inför ett stort sällskap, säger han 
plötsligt: ”mycket kan förändras under en menniskas lifstid. Två ting, som jag egde, syntes mig de bästa, när 
jag kom i landet, den här boken och drottningen, men nu tyckes mig hvardera värre än den andra. Icke eger 
jag något, som synes mig värre. Drottningen märker icke, hur ett gethorn står ut ur hennes hufvud; ju bättre 
hon tycktes mig, desto sämre förefaller hon nu.” Därpå kastar han boken i elden och ger drottningen ett slag 
på kinden. Drottningen gråter, mera över kungens sjukdom än över skymfen. En ung ”kärtesven” vid namn 
Ottar birting, ”med svart hår, liten och rask, med mörk hy och belefvad”, springer nu fram, räddar boken 
och söker lugna kungen. ”Sigurd sade: ’vill du gifva mig råd, du usle, lågättade torpareson’, sprang så upp, 
drog svärdet och det var, som ville han hugga honom. Men han stod upprätt och rörde sig icke. Konungen 
slog honom då med flata svärdet, ofvanpå hufvudet; först lyfte han det med båda händerna, men slog sedan 
med flatan i sidan på honom. Sedan teg han och satte sig ned i högsätet; alle voro då tyste.” Kungen lugnar 
sig nu, förebrår de närvarande att Ottar birting har varit den enda som hindrade honom i hans uppsåt och 
utnämner honom därefter till den främste av sina ländmän. Om någon upprättelse av drottningen är icke tal. 

S. L:s förhållande till sin källa har behandlats i en artikel av O. Wieselgren (Svenska Dagbladet 2/1 1944). 
Häl - anmärks också likheten med den moderna sagoromantik som i målarkonsten företräds av Böcklin. Det 
inslag av skogsmystik som utmärker En vårstorm och ett par andra av hennes tidigare verk — särskilt 
kommer man att tänka på början av Reors saga — måste förklaras på annat sätt än genom direkt påverkan. I 
ett brev till E. Grundtvig 27/12 1900 erkänner S. L. likheten men förnekar bekantskapen med Böcklin: 

”Blott några ord för att tacka Er och Fröken Falbe-Hansen för Böcklin-bilden och den fina tanken att 
sammanställa Skogsdrottningen med ett verk af en så stor konstnär. (Det gläder mig ändock att min bit var 
komponerad länge innan jag såg någon Böcklin.)” 

195 13 en örfil given i samma sal: Den kända episoden ur Olaf Tryggvasons saga har S. L. berättat i Sigrid 
Storråda i Drottningar i Kungahälla. 

SPÖKHANDEN. 

Tr.: Idun, Arg. 11 (1898), julnr, s. 5—7. Med 2 ill. av Victor Andrén. Omtr. utan ändr. i Upsala Nya Tidning 
9/2 1906, m. fl. tidningar (Föreningen Heimdals skönlitterära uppsatser, 1906 [ fel tr. för 1905]: 12.) — Hs: 
Tryckms m. bläck. S. 1—10. Tillh. borgmästare Gustaf Lindqvist. 



S. L:s text har kunnat återställas efter hs i följ. fall: 201 19 spökrummet.” Just med tr. spökrummet”, med 25 
gul tr. ful 33 bordkanten tr. bordskanten 204 14 älsk- tr. älsk... 23 övertygad, att tr. öfvertygad om, att 205 
37 förste, den bäste tr. förste bäste 206 8 bli tr. blifva 18 Anej tr. Åh nej (hs Åhnej) 20 öppenhjärtig. — 
Hade tr. öppenhjärtig — hade 31 duperad tr. bedragen 35 själva tr. hela 207 18 frågat om tr. frågat mig, om 
208 2 så tr. då 4 hon. ”Jag tr. hon, ”jag 24 lyckades tr. lyckats 209 13, 36 tårarna tr. tårarne 210 16 
ytterrock tr. öfverrock. 

Övriga varianter: 200 5 genom köksdörren ä. fr. i tamburen 7 måste hon ä. fr. och funnit att doktorn måste 
väckas 8 Hon ä. fr. och 10 där inifrån därinnifrån (otydl., möjl.: därinncifrån) 22 hemska gamla ä. fr. 
aflöfvade 201 13 det fanns ett spöke ä. fr. spöket fanns 14 väl ä. fr. ju 202 28 naturligtvis ä. fr. så till på 
köpet 32 Vi visste ingen annan råd än ä. fr. Hon bara ber att få tala vid dig 203 1 speglarna härefter struket: 
som voro infordrade[!] 6 stor ä. fr. full 9 bjudit ä. fr. bjudit kring 11, 12, 13 måtte ä. fr. skulle 15 hade ä. fr. 
skulle ha — tyckts ä. fr. sett ut så där 17 hade ä. fr. skulle ha 28 vilja spela ä. fr. dölja något 37 ständigt mer 
ljus ä. fr. och så har hon bedt att du skulle ko mm a 204 6 upptäckte ä. fr. kunde upptäcka 13 Efter honom 
struket: som han kunde (var.: skulle) fått tidigt nästa morgon 36 Efter hade han struket: fått lust att se den 
fina nacken 38 Efter lampskenet struket: i soffhörnet 205 3 Efter detta ä. fr. Också [= Och så] 27, 28 Den 
den ä. fr. Det det — Efter igen struket: Han fick det så öfver sig hennes tal. Han liknade Han blef ruskig och 
hemsk 206 35 Efter livet struket: Och att han skulle vara en sådan — så obehaglig, att det ej låg inom det 
möjligas gräns att bli kär i honom 36 visa... förbannande ä. fr. ha... blygsel — Härefter struket: Det var 
(nog nå) som om detta endast varit bisaker 207 4 häftigt ä. fr. våldsamt 8 kväll ä. fr. kvällse 13 skrev ä. fr. 
skrifvit 15 inte kunde ä. fr. kunde inte 25 att... övernaturligt ä. fr. hvad det var 31 Efter kom struket: l ik som 
— på ä. fr. med 208 9 i känslan av försakelsens ä. fr. af öfverraskelsens 10 satte fingerspetsarna ä. fr. satt 
och vägde fingrarna 13 tagit hans parti ä. fr. värmt upp honom 14 hämnd... den ä. fr. stämning, så att han ej 
kände sig så oändligt bedragen 22 bort all beräkning och klokskap ä. fr. hela härligheten 29 form ä. fr. 
formen 30 var ä. fr. är 209 3 behövde ä. fr. kunde 4 ena ene[!] 14 honom ändå ont ä. fr. ändå ondt i honom 
31—33 Samlivet... ens ä. fr. Han lät henne veta hvilken ljufhet allt skulle Men hon och samlifvet med henne 
stod då 36 kommo ä. fr. stodo 210 19 bunden ä. fr. piskad — skulle jag tycka ä. fr. inte sannt 20—21 
kommer... dig ä. fr. kunde har du naturligtvis otyget genast öfver dig. 

Spökhanden trycktes i den danska översättningen av Drottningar i Kungahälla, Legender og Fortadl inger, 
1899, och upptogs både i en innehållsförteckning till Drottningar i Kungahälla, som medföljde ett odaterat 
brev till Bonnier från 1899, och i en innehållsförteckning till Osynliga länkar, som bilades ett brev av den 
15 aug. 1899. Den 10/10 sänder hon den sista novellen, Bröderna, varmed hon hoppades att det t illtänkta 
arkantalet skulle vara fyllt. ”Skulle så ej bli förhållandet, finnes redan nu som reserv en liten novell 
Spökhanden, som i fjol jul blef införd i Iduns julnummer, men som den så nyss varit införd i en så spridd 
tidskrift, antager jag, att det är bättre att ej använda den.” 

Den miljö till vilken novellen har förlagts är tydligt Landskrona. 

SAGAN OM BERGEN. 

Tr.: Med titel: Sagan om bergen. Österländsk legend tr. i Caritas. Utg. till förmån för Bazaren för 
beklädnad och sjukhjälp åt fattiga barn i Helsingborg den 21 mars 1902, s. [1—2]. Utan undertitel omtr. i 
Julkvällen, [Arg. 27] (1907), s. 3. Det senare, förkortade och i språkligt avseende omarbetade trycket följs i 
texten. 

Den äldsta versionen avtrycks här nedan i sin helhet med reviderad stavning och interpunktion: 



Sagan om bergen. 
Österländsk legend. 


Det var en gång för mycket längesedan nere i Egypten en skön vår, strax innan den förbrännande 
sommarhettan ännu hade vidtagit. Träden började att byta om blad. De fingo nya och vackra i stället för de 
gamla, som voro nötta och fula. Ur palmkronornas mitt sköto nya blad fram, sammantryckta och hårda som 
svärdsklingor, och dessutom började alla fruktträden att blomma. På den tiden var [det] stolta berget 
Mokattam, som med lodräta väggar och bred kam står som en skyddsmur längs den grönskande Nildalens 
östra sida, alldeles betäckt av träd. 

Det var ej som andra berg klätt med mörka furor eller dystra ekar, utan ur en mark, som var rikt vattnad av 
källor och bäckar, uppstego ljusstammiga popplar, högt vajande palmer och framför allt en massa av de 
härligaste fruktträd. 

Så snart våren kom, stod hela berget vitt och rött av blommande mandelträd, av aprikos- och pers i ko träd, av 
de granna granatblommorna, av de starkdoftande, blomklädda pepparbuskarna och av de mörkgröna 
orangernas stora blom kl asar. 

På den tiden tävlade Mokattam med de fagra ängderna omkring Damaskus om äran att anses vara platsen, 
där det jordiska paradiset varit beläget. 

En vår, just då Mokattamberget stod i sin högsta fägring, var tiden inne, att Gud skulle nedstiga till 
människorna och kungöra dem sin heliga lag. Och Gud lät tillkalla en av sina änglar och befalla honom, att 
han skulle draga ned till jorden och spörja bergen: Vilket av er, I berg, är värdigast att mottaga Herren? 
Vilket av er är mest förtjänt av den äran, att Guds heliga lag förkunnas från dess hjässa. 

Då ängeln flög fram över jorden, såg han, att Mokattam, som låg i rödvit vårfägring över den grönskande 
Nildalen, var det skönaste av alla jordens berg, och han tillsporde berget, såsom Gud hade befallt honom. 

Då svarade genast det sköna berget Mokattam: 

”Intet av alla jordens berg har en skrud praktfullare än jag. Intet är min like i fägring. Intet är mera värdigt 
att trampas av Guds fot och att mottaga hans lag.” 

Men då ängeln hade förnummit detta svar, flög han långsamt vidare. 

Då ängeln fortsatte sin färd österut, kom han till ett lågt och ringa berg, som låg mitt i en kal och ofruktbar 
sandöken. 

Ängeln höll inne i sin flykt, och han tillsporde berget, så som Gud hade befallt honom. 

Men berget låg tyst, och intet svar utgick från dess klyftor. 

Åter flög ängeln vidare, han tillsporde alla jordens övriga berg, och alla försäkrade honom, att de voro 
värdiga att bliva skådeplatsen för den heliga lagens förkunnande. De berömde sig av sin skönhet, av sin 
höjd, av sina klyftor och isöknar. Karmel prisade sina blomsterängar och Libanon sina rätt ur havet 
uppstigande klippväggar. 

Då vände ängeln tvehågsen och med trötta vingslag åter till Mokattam och sporde det för andra gången. 

Det stolta berget Mokattam gladde sig, då ängeln kom åter, och svarade med än större tillförsikt än förut, att 
intet berg var värdigare att mottaga Herren. 



Med än tröttare vingslag for ängeln vidare österut och kom till det tysta berget i den nakna öknen och sporde 
det för andra gången, såsom Gud hade befallt honom. Och berget låg tyst och stilla som förut. Intet svar 
utgick från dess klyftor. 

Och ängeln tillsporde berget, varför det ensamt låg tyst och ej ville mottaga Herren. 

”Vad vill du, att jag skall svara?” sade berget. ”Jag är ett fattigt och oansenligt berg, jag reser mina kala 
väggar ur en öde öken. Hur kan jag vänta, att Gud skulle vilja nedstiga till mig och kungöra sin lag från en 
så ringa plats?” 

Men detta svar behagade ängeln, och nästa dag steg Herren ned till ett ringa berg i en öde öken och 
förkunnade sin lag. 

Och allt från den stunden och intill denna dag står berget Sinai klätt med grön, vajande skog. 

Men allt från den stunden ligger berget Mokattam öde. Dess skogar äro stenar, dess källor äro uttorkade, och 
sand från öknen utsås varje dag av vinden över dess breda kam, där ej en blomma växer. 

BLAND GAMMALT FOLK. 

Tr.: Med titel: Bland gammalt folk. Novell tr. i Den svenska familjejournalen [Norrk.], 1908, s. 146, 158, 

170—171, 182, 194 (23/4—21/5). Hs: Tryckms m. bläck. S. 1—27. Kungl. Biblioteket. 

Rättelser efter hs: 214 12 trehundra 300 215 4 annan en annan [S. L. skriver gärna utan artikel, t. ex. ”det 
var annan sak”, ”det var given sak”] 13 kålgårdar kolgårdar 219 24 i går och i i går 220 15 fler än syster 
flera, syster 222 21 i vit mössa saknas 223 6 nu saknas 31 färgar färgare [jfr 228 1, 232 23, 233 16, 237 6] 
226 19 nu saknas 233 10 svarar vaktmästarn svarade vaktmästaren. 

Mot hs och tr. har följ. rättelser gjorts: 220 14, 16 styng, stynget stygn, stygnet 229 27 vagnen vaggan 231 
14 vill vilja. 

Övriga varianter: 213 4 t. o. m. 217 28 Dovertie genomgående ä. fr. Doverty 213 13 Iförhoppning... skall ä. 
fr. Och jag tänker att även syster skall bli glad att på detta sätt 20 mitt skrivbord min skrivpulpet 214 18 gav 
ä. fr. stack till 215 5 damastservetter damastservietter 26 växer står 216 4 6febr 1900 med annan hand ä. fr. 
6 Mars 1908 7 tvärvigg ä. fr. bitvarg 11 nedstoppad nerstoppad 217 5 fått får 11 äger har 22 Arma arma 
218 8 till hit till 23 för annars skulle hon om hon inte skulle 219 21 ju inte inte 220 11 den flickan det 
barnet 20 hade... henne ä. fr. behövde hon 21 efter hemmet struket: så att [hon] fick aldrig lära sig arbeta 31 
svag uttröttad 221 1 rådmannens ä. fr. rådmanskan så att hon inte har blivit alldeles kringvänd 27 togo ... 
här ä. fr. hade gått hit för att elda och koka kaffe 222 15 efter henne struket: som de andra 32 hon saknas 
223 14 var förmiddag alla dagar 36 ju en en — har har ju 224 6 tänka på att ä. fr. undra om inte 9 voro... 
död ä. fr. ha varit skolkamrater och goda vänner sedan Alice dog 10 på senare tider ä. fr. sedan dess 15—17 
och jag undrade... henne ä. fr. men han måtte ändå ha varit fästad vid Maria 21 kommit med ä. fr. inte hade 
tegat med 225 24 släcka lampan släcka 29 som förut saknas 226 12 dog doge 25 något annat någon annan 
29 i sitt rum hos sig 30 kommer ko mm a 227 10 har inte inte hade 36 snart snart som 228 2 att jag saknas — 
hade hade jag 13 till ut till 30 blev såg ut 37 efter fredligt: omkring sig 229 7 nätterna natten 27 efter alla 
struket: de gamla frun t imren 230 7 blev o blev 10 kommit till min hjälp hjälpt mig 22 inte kunde kunde inte 
29 över nu över 231 5 tvättningen den tvättningen 11 inte hon hon inte 12 ned ner 31 efter henne: att 
ko mm a 232 7 att så att 21 gossen finns Lilly har gossen 22 ännu än så länge 233 18 minsta minste 234 5 
styr på barnen barnen hela och rena 32 på visit till och roa sig hos 235 11 barnkammaren barnkammarn 236 



3 såg se 6 knät knäet 28 kunde hon bli kanske hon blir. 

Korrekturet har säkert lästs av förf., då flera klara förbättringar har införts. A andra sidan har flera fel 
förblivit orättade, vilket måste bero på att manuskriptet har stannat hos redaktionen. Tack vare en 
efterlysning i Dagens Nyheter 22/2 1943 kunde det förvärvas till Kungl. Biblioteket från bokhandlare G. 
Wingren. I köpet ingick följande brev, där S. L. energiskt avböjer ett omtryck av novellen: 

Falun 29. 11. 1913. 

Herr G. Wingren. 

På den fråga, som Ni för några dar sen tillställde mig, om berättelsen ”Bland gammalt folk”, får tryckas, 
nödgas jag i anseende därtill att berättelsen skrevs i stor hast och utan någon glädje och inspiration, lämna 
det svaret att berättelsen i fråga inte får vidare offentliggöras. 

Med utmärkt högaktning 

Selma Lagerlöf. 

Den person som vänt sig till Er, har inga som helst rättigheter att utge novellen eller att därför uppbära 
ersättning. 

När detta brev blev bekant, var novellen sedan länge uppsatt i tryck. Den av författarinnan själv så omilt 
bedömda miniatyrromanen, vars omtryckning i en postum samling torde vara fullt försvarlig, har i en 
anmälan av A. Österling i Stockholms-Tidningen 2/12 1943 kallats ”alldeles överlägsen i sin blandning av 
lugn sirlighet och underfundig psykologi”. F. Böök jämför den med Anna Wahlenbergs borgerliga noveller 
(Svenska Dagbladet 25/11 1943), och A. Blanck säger bl. a.: ”både poesi och psykologi och så en vacker, 
ljus predikan om godhetens evangelium. Den stillsamma brevstilen är imiterad så känsligt att man ibland 
tänker på Almquists konststycken” (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 23/12 1943). 

Vad den närmare dateringen beträffar, vågar man väl anta att författarinnan genom att i handskriften datera 
brevet av den 6 februari 1900 ”6 Mars 1908” har råkat förråda just den dag det skrevs. 

213 3, 15 Fredrique, Agathe: S. L. har förmodligen lånat namnen från Fredrika Bremer och hennes syster. 

230 25 skrota (fryksdalsmål) jollra och skratta. Svenska akademiens ordbokssamlingar upptar ett språkprov 
från 1688. 

EN SOMMARDRÖM. 

Tr.: Barnens dagblad, Falun 1908, s. 2—6. Omtr. i Daggdroppen. Svensk ungdomstidn., Arg. 13 (1909), s. 
182—183, 187—191, 195— 198; Fågel Blå. En barnkalender, Årg. 12 (1909), s. 5—21; Pelle Frisk och 
Stygga Mimmi. Berättelser = Barnbiblioteket Saga, 90, 1922, s. 3—23. 

Den till Barnens dag i Falun 30—31 maj 1908 utgivna publikationen, som redigerades av Valborg Olander 
och Selma Fagerlöf, innehöll bl. a. som bilaga en plansch av Carl Farsson och på första sidan följande vers 
av Selma Fagerlöf: 

Hvad är ljufvare att minnas, 

Hvad stål' ljusare för tanken 
Än en barndom full af lycka? 

Du, som äger detta minne, 



Gif en skärf, att unga skaror 
Måtte ut i lifvet draga 
Rika på den milda honung, 

Som ur barnafröjder samlas 
Och är hjältats bästa näring! 

Hvad är bittrare att minnas, 

Hvad står mörkare för tanken 
Än en barndom utan glädje? 

Du, som äger detta minne, 

Gif en skärf, att unga skaror 
Måtte ut i lifvet draga 
Utan kunskap om den saknad, 

Som dig följde likt en skugga 
Och förödde hjärtats rosor! 

EN JULNATT I BETLEHEM. 

Tr.: En julnatt i Betlehem. Med bilder från det heliga landet af Olle Hjortzberg. Jul-rosor, 1908, s. [6]— 

[11], — Hs: Utkast m. blyerts. S. 1—22. 

Rättelser efter hs: 260 29 virgine vergine 261 2 mellan mellem 24 måste måsta 27 tålamod tålmod 262 32 
korsfararnas korsfararnes 265 33 jag jeg. Rättelse mot både tr. och hs: 252 10, 262 13 okvädinsord(en) 
okvädingsord (en). — Följ. ord har av förbiseende icke ändrats efter hs: 258 5 innevånarne hs innevånarna 
261 26 munkarnes hs munkarnas. 

Varianter: 250 13 utgöra utgjorde 251 1 drogo avtågade 12 hans hela hans 22 Det var De voro 23 tyckas 
synas 28—31 pärlemorarbeten ... mark [efter många strykningar:] perlemorarbeten. Konsuln som så 
mången annan ung man var om inte precis en fritänkare, åtminstone ytterst likgiltig för religiösa frågor. Det 
kunde ha förefallit honom, som om han spelade [en] löjlig roll där han red, som huvudperson i en kyrklig 
procession. 252 1 skara av åskådare åskådarskara 2 på ner på 7 dess jord dens mark 13 inre hjärtan 31 
medla i förlika 35 till tills 253 19 planlagt bemedlat 27 var nu var 32 försöka våga försöka 37 arbete arbete 
för hans skull 254 31 bevarade och hjälpte hade bevarat och hjälpt 255 6 låg... sin tvärbranta ligger... en 
tvärbrant 7 hade har 12 glädjas gladas 256 1 Betlehem, det hade inte kunnat dö utan Betlehem och hade 3 
hade ägt ägde — hade stått stod — ned ner 14, 25 ned ner 27 man kan än i dag i densanvna se intrycket 
efter hans kropp format sig efter hans kropp såsom man kunde se ännu i dag 32 rikare på under än alla 
andra framför alla andra så rikt på under 257 1 i flydda tider förr i världen 5 försöka bota bota — spetälska 
spetelske 11 konsul, att konsul, var viss att 18 alla det 27 jerusalemsboma latinarna 33 tvåtusen tvåhundra 
258 10 Efter någon tid hade grottans På sistone hade grottans gamla 24 inga människor ingen människa 26 
första förra 28 det sitt barn 31 sig ner ner 34 dit till den arma bergshålan 36 till tills 259 10 började bedrevo 
15 beröva de kristna skrämma bort de kristna från 23 ned ner 31 kapitäl kapitäler 33 till i 34 ned ner 260 3 
efter öden ett långt stycke, som saknar motsvarighet i trycket: 

Då en resande anländer till Betlehem lämnar han sin vagn på ett stort ljust torg en fri skön plats med en 
behaglig utsikt över kullar och bergräckor, som äro klädda i de ljuvaste färger. Men detta torg är ingenting 
annat än förgården till den stora kejsarbasilikan, fast dess pelare numera ligga kullstörtade. Vem är det, som 
har vräkt dem till marken, och hur har det blivit så, att Betlehemiterna numera sälja sin vete och sina 
pärlcmorarbctcn på en plats, som en gång har varit invigd och helgad? 



På torgets östra sida reser sig en hög husgavel nästan lika enkel som en brandmur och därtill illa medfaren 
med lossnande rappning och bortfallna stenar. Detta är fasaden till Helenas basilika. Men inte ha väl hennes 
praktälskande byggmästare lämnat den i detta skick? Vem är det, som har plundrat den gamla fasaden på 
dess marmorbeläggning? Vilken rovlysten erövrare har fört bort bilderna och de rikt sirade portarna? 

Nere vid marken finns en öppning så låg, att den liknar en källarglugg. Ingen fullväxt kan passera den utan 
att nära nog krypa. Denna glugg är den förnämsta ingången till födelsekyrkan. Men sådan har förvisso inte 
porten till kejsarbasilikan alltid varit. Den har varit hög och bred, men de kristna ha måst mura igen den. 

Vad är det för fiender, som ha tvungit dem till att göra ingången så trång och svårtillgänglig? Har denna 
basilika varit en fästning som stundom några få munkar ha försvarat mot en hel anstormande här av 
musulmän? 

Det är ett väldigt högt och långsträckt rum, som utbreder sig innanför den trånga ingången. Det platta taket 
med synliga tvärbjälkar, understödes av röda kolonner. Ljuset tränger sparsamt in genom trånga fönster, på 
de mörknade väggarna synas spår av bilder, men man kan inte urskilja vad de föreställa. På golvet leka 
betlehemitiska barn, turkiska soldater lappa sina kläder och försäljare av pärlemor och oliv trä utbjuda sina 
varor. Vad är då detta för ett rum? Det är ingenting annat än det treskeppiga långhuset i kejsarbasilikan, som 
genom en mur har blivit alldeles skilt från koret. Varför är den ena hälvten av kyrkan på detta sätt alldeles 
utlämnad till folket? Varför äro betlehemiterna så hemmastadda härin ne? Betyder detta, att kyrkan en gång 
var den enda säkra platsen i staden? Har det varit folkets vana att fly in hit med sina dyrbaraste ägodelar och 
med barn och får och getter, då beduinernas rövarskaror ryckte an mot staden? Restes kanske muren mellan 
koret och långhuset först på denna tid för att hindra djuren att tränga ända fram till högaltaret? 

Denna mur, som delar kyrkan i två delar, förtar det intryck av mäktig storlek, som den eljest skulle 
efterlämna. Den besökande vredgas på muren och skulle vilja jämna den med jorden. Men törhända talar 
kyrkan sådan, som den nu är, kraftigare om de kristnas trångmål i Det heliga landet och om den sega 
ihärdigheten hos de munkar, som ha haft kyrkan i sin vård och bevarat den genom tidernas vedervärdigheter 
än om muren inte funnes där. 

260 20 inte mycken uppmärksamhet åt dessa altaren dem inte mycken uppmärksamhet 22 ned ner 32 ägas 
ägas och tändas 261 1 Men... Tänk Stackars, heliga födelsekyrka, hur skall den någonsin få fred så som den 
är delad och inrättad! Tänk 7 skulle grekerna ko mm a grekerna och 12 leder leder in 13 komma tåga 14 in i 
kyrkan och tåga t\’ärs över koret ned fram över koret ner 15 läsa en mässa förrätta gudstjänst 25 ännu än 31 
var är 262 6 plötsligt rätt snart 8 förvilla de sig förvirras de 9 tonen , och tonen, de intonera falskt och 24 
latinerna latinarna 263 1 ned ner 4 på en kudde i en krubba 15 nedkommen nerkommen 19 ned ner 28 
latinske latinska 34 latinerna latinarna 31 förlora bli fördrivna från 264 1 gynnsammare gynnsammare för 
dem 2 latinerna latinarna 7 nu stått stått 11, 16 officeren officern 265 17 därför över 266 1 lampan den 22 
Också jag Jag också 29 dagar dar. 

Det är sannolikt En julnatt i Betlehem som åsyftas i ett brev till V. Olander med poststämpel Floda station 
10/7 1908: ”1 dag skulle jag ha min novell färdig, men så måste jag ju läsa upp den för S[ophie] E[lkan], och 
hon var inte nöjd med slutet utan ogillade detta och vill att jag skall göra om det, vilket har försatt mig i ett 
gement humör. Nu sitter jag i valet och kvalet och vet inte hur jag skall göra.” Av andra berättelser kan bara 
En bortbyting komma ifråga, men den kan inte kallas novell. Berättelsen från Palestina angick ju S. E. på ett 
särskilt sätt, och man kan också förstå att dess oväntade upplösning måste ha förbryllat henne. 

251 14 ka vass er urs pr. turkiska gendarmer, de europeiska konsulernas i främre Orienten uniformerade och 
beväpnade tjänare. 




255 23 dragoman tolk. Vad som här berättas om konsuln har hänt S. L. själv. Sägnen om de vise männens 
brunn, som hon tidigare hade behandlat i Kristuslegender, fick hon från muntlig tradition. I ett brev till 
professor Knut Lundmark 1/1 1931 (tr. i Saga och sed, 1943, s. 4) skriver hon: 

”Med anledning av dagens brev vill jag berätta att invid landsvägen mellan Jerusalem och Betlehem ligger 
en ganska stor, alldeles rund sten, som är urholkad och när man tittar ner i den ser man en blank vattenyta. 
Denna kallas för de vise männens brunn och då jag en gång i tiden färdades här berättade min dragoman den 
ifrågavarande legenden för mig. Något vidare vet jag inte och kan inte minnas mig ha hört den ifrån annat 
håll. 

Den av mig i berättelsen inlagda skildringen av de tre vise männen såsom varande gamla och fattiga har jag 
dock fått från annat håll.” 

Sägnerna om Daniel i lejongropen och profeten Elia är lokala traditioner som anknyter sig till de apokryfa 
delarna av Daniels bok och till 1. Konungabokens 19. kap. 

VÅR PÅ KYRKOGÅRDEN. 

Tr.: Idun, Årg. 25 (1912), julnr, s. 8—10. Med 2 ill. av Hilding Nyman. Omtr. med titel: På kyrkogården i 
Hufvudstadsbladet 10/6 1928. De där införda ändringarna är icke autentiska. — Hs: 3 utkast m. bläck, alla 
ofullst. 18 bl. Diverse utkast med blyerts och maskinskrift. 8 bl. 

Novellen skrevs och skickades till Idun redan på våren. I ett brev till V. Olander [efter 10/4 1912] skriver S. 
L.: ”Jag har inte skrivit till dig och inte till någon annan heller på jag vet inte när. Jag har arbetat med en 
novell, som jag har lovat Idun. Jag hade ämnat sända den till dig, men den var verkligen så snyggt 
renskliven, att jag inte tyckte att den kunde bli bättre utan sände den direkt.” Spiritusmotivet hade kort förut 
använts i den för Julrosor 1911 skrivna Spirrtus, med titel Tjänsteanden omtryckt i Troll och människor, 
1915. 

EN EMIGRANT. 

Tr.: Bonniers månadshäften, Årg. 8 (1914), s. 517—538 (juni). — Hs: A) En emigrant. 1. Renskr. m. bläck. 
28 bl. Vatten märke: 1911. 2. Maskinsklivet tryckms, rätt. m. bläck och blyerts av S. L. och V. Olander och 
en tredje okänd stil. S. 1—19. 4:o. Bonniers arkiv. B) Den märkvärdiga dockan. 1. Utkast m. blyerts i Ant— 
bok 22: 23—67 (högersidor). 2. Maskinskliven renskr. m. rätt. av V. Olander. S. 1—16. 4:o. Trycket följs 
häl - med varianter antecknade ur hs A 2. 

De tre stilarna i A 2 kan ibland vara svåra att skilja åt. I tveksamma fall har ett frågetecken satts. Varianterna 
uppdelas här nedan i tre grupper, först ändringar av V. Olander, därefter ändringar av annan hand och sist 
övriga varianter, dvs. egenhändiga ändringar eller avvikelser mot trycket. 

Ändr. av V. Olander: 277 20 den sig 278 21 skapat om omskapat 24 ovanför ovan 279 14 inte hade hade 
inte 283 14 ändå dock 28 en gång till än en gång 284 10 ska skall 286 10 finns finnas 33 denna känsla den 
287 5 där som där 16 åtminstone hon hon åtminstone [?] 288 24 hade varit varit 35 hade kommit kommit 
291 38 en gång till än en gång 293 30 tillbaka åter 35 påminna påminner[?] 294 17 ska skall 296 2 hittat 
på ställt till med 27 en gång till än en gång 35 Jämvägs-Laban dockan 297 1 den dockan 5 en gång till än 
en gång 37, 38 ska skall 298 2 en gång till än en gång 299 7 ska skall. 

Ändr. av annan hand: 277 12för ty 278 1 flera fler 3 bleve blevo 18 eljest annars 280 10 förmå att förmå 19 
Ska Skall 282 10 ju då 17 klassen klass 284 11 tillbaka åter[?] 294 16 konduktören konduktörn 23 verser 



vers 295 10, 17 tidningarna tidningen 296 6 nu visade visade[?] 9 tidningarna tidningen 23 
järnvägsstationen järnvägsstation 297 17 gången gång 22 förut hade tänkt hade tänkt förr 299 21 vill vilja. 


Övriga varianter: 277 18 lappdockan ä. fr. trasdockan 278 6 dörren ä. fr. dörrn[?] 7 gick till ä fr. tillgick[?] 

11 enfaldig ä. fr. dum 26 i mörkret ä. fr. så sent på natten 281 11 då ä. fr. härvid 282 19 ändå då 25 inbilla 
sig ä. fr. ställa det så 283 3 blev ä. fr. kom 22 kvar sin docka ä. fr. sin docka i behåll 284 12 ett ett stort 285 
11 ohyggligt ä. fr. fult 20 de ä. fr. man 34 Den hette ä. fr. Det var — Dickson, och ä. fr. Dickson. Han 286 
17 den ä. fr. dockan 288 28 ner ä. fr. ned 289 35 uppgifter ä. fr. meningar 290 19 skrubben och läxorna ä. 
fr. den här skrubben 24 samma nära nog samma 21 förstod ä. fr. märkte 291 22 dockan den 292 18 sättet ä. 
fr. sätt 36 de råka utför ä. fr. hända dem 293 20 modem ä. fr. modern honom 37 hade börjat ä. fr. börjat 
295 3 1 fått det infallet ä. fr. hittat på 296 30 just som då 298 13 man ä. fr. en 35 store stora ä. fr. store 299 
17—18 Om... Meningen tillagd med bläck 26 stackars ä. fr. fattig. 

Följ. rätt. har gjorts enl. hs: 281 28 fingo tr. finge 296 9 mycken tr. mycket (jfr 296: 20). Mot både tr. och hs 
har rättats: 284 22 Och så Också. 

En emigrant påbörjades redan 1912, vilket framgår av ett brev till V. Olander 10/2 1914: ”Jag kom alldeles 
ur tagena med mitt författarskap, då ditt telefonmeddelande kom [om politik], annars har jag varit riktigt 
flitig ett par dar. Det hände sig år 1912, att jag skulle skriva en bit för Idun, som jag hade lovat under 
jubileumsåret, och jag vet inte vad som var åt mig, jag började den ena novellen efter den andra, men kunde 
inte göra någon färdig. Dessa bitar äro inte så oävna nu, då jag läser om dem. En har jag gjort klar och två 
andra skall jag försöka göra i ordning för att få litet pengar, så att jag kan klara mig under denna svåra 
februari månad, innan han kr äntorna börja och teatern.” Den berättelse som låg färdig, då brevet skrevs, var 
Dödskallen (senare En underlig julgäst), som enligt dagboken hade renskrivits dagen förut. På En emigrant 
arbetade S. L. som bäst enligt dagboksanteckningar för 7/2 och 12/2: ”Skriver på Utvandraren” och ”Har 
skrivit hela dagen på utvandraren”. Av de övriga under 1914 tryckta berättelserna kan bara En 
Värmlandssägen och Vägen mellan himmel och jord komma ifråga, eftersom S. L. arbetade på Gammal 
fäbodsägen redan i oktober 1913 och fick idén till Stenen i sjön Rottnen först i november 1914. 

En emigrant trycktes först i översättning till tyska i Neue Freie Presse 12/4 1914. Härom skriver S. L. i brev 
till Bonnier 17/4 1914: ”Nu är jag litet bättre i tillfälle att besvara den vänliga förfrågan om bidrag till 
nrånadshäftet, som Ni ställde till mig för ett par veckor sedan. Bara ett par dar', innan Ert brev kom, hade jag 
nämligen efter enträgen uppmaning skickat en berättelse till Neue Freie Presse i Wien, men jag var - ganska 
osäker om den skulle falla dem i smaken, (den var - ämnad för deras påsknunrnrer), och innan jag hade fått 
visshet härom, ville jag inte skicka den till någon annan. Nu har - den blivit införd, jag fick i förrgår ett 
tacksamt telegram därom, och nu sänder jag den till Er, så snart som jag får tillbaka manuskriptet. Ifall Ni 
vill ha den, sedan den redan har - varit ute i Tyskland lämnar jag den med glädje. Någon annan fruktar - jag, att 
jag inte kan sända, åtminstone inte för närvarande.” Det var - flera gånger tal om att trycka En emigrant på 
nytt. När E. Grundtvig 14/5 1914 mottog korrekturavdrag för översättning till danska, meddelade S. L. att 
hon ämnade ta med berättelsen i en novellbok till hösten. Hon fruktade att inte bli färdig med Kejsarn av 
Portugallien, därför att invalet i Svenska akademien hade stört henne i arbetet. Emellertid blev romanen 
färdig, och novellsamlingen uppsköts till nästa år, men av någon anledning togs En emigrant inte med i 
Troll och människor. Några år senare hade Bonnier fått höra att berättelsen skulle komma att ingå i en 
samling berättelser på Langens förlag med titeln Die Silbergrube och begärde den för Julstämning. S. L. 
svarade 29/1 1930: ”Tack för förfrågan om ’En emigrant’ för Julstämning. Berättelsen kom först ut i Neue 
Freie Presse, men som jag råkade få höra dålig kritik över den, lämnade jag inte ut den till svenska blad till 
en början. Sedan lär jag dock, efter vad Valborg nu påminner mig, ha lämnat den till någon publikation för 
välgörande ändamål, ty hon har läst den i tryck. Vill du ändå ha den, så kan jag nog skaffa den genom 



amanuensen Afzelius på Riksbiblioteket. Jag är ledsen, att jag inte kan sända den nu genast. I mina gömmor 
har jag endast funnit själva början på tyska, men jag har inte fortsättningen. Detta låter dock inte så galet. 
Berättelsen är mycket lång ungefär två tryckark i vanligt romanformat. Något kan strykas men bara någon 
sida.” När det visade sig att En emigrant redan hade stått i en Bonnierpublikation, förföll saken. 

Sista gången som den svårplacerade berättelsen skulle dras fram ur glömskan var vid förberedelserna till 
den sista berättelsesamlingen Höst. Den är med i en plan över innehållet i en anteckningsbok (22:20—21). 
Anledningen till att den ändå inte fann sin plats där var dock inte att författarinnan ansåg den dålig, tvärtom. 
Hon skriver nämligen 13/8 1933 till V. Olander: ”1 morgse låg jag och tänkte på att berättelsen om dockan 
borde kallas Den märkvärdiga dockan eller Den märkvärdiga Herr Laban. Kanske hela boken kunde 
uppkallas efter den?” Det finns t. o. m. en fullständig omarbetning av En emigrant, men med den förhåller 
det sig så att den måste ha översatts efter tyskan. Hon har fortfarande inte haft tillgång till sin egen svenska 
originaltext utan har varit så illa tvungen att omarbeta efter Marie Franzos’ översättning i Die Silbergrube. 
Att det förhåller sig så ser man lättast på versen s. 295. Omarbetningen har knappast någon likhet med den 
ursprungliga versen: 

Än är jag här, än är jag där, och överallt har man mig kär. 

Det är en direkt översättning efter tyskan: 

Ich bin bald hier, ich bin bald dort, 

Man hat mich lieb an jedem Ort. 

Mit niemand tauschen mag. 

Det är väl sannolikt att språkdräkten, som på detta sätt måste lånas, inte tillfredsställde S. L. och att hon 
därför avstod från att trycka den färdiga omarbetningen. Då den sista versionen knappast erbjuder större 
intresse, eftersom skiljaktigheterna huvudsakligen är av formell art, så har den inte heller här tryckts om. 

Uppslaget till berättelsen om den resande dockan har S. L. fått genom tidningarna, som i början av 1900- 
talet ofta innehöll notiser om en docka vid namn Laban, som under flera års järnvägsresor lärde känna större 
delen av vårt vidsträckta land lika bra som en Nils Holgersson. Järnvägslaban var en figur i kroppsstorlek, 
med huvud av trä och iklädd stinsuniform. Han dyker upp 1904, man vet inte riktigt när, uppgifterna är 
motsägande, men någonstans i södra eller västra Sverige är det. Sedan blir han ett omtyckt ämne för skämt 
bland järnvägstjänstemännen, som skickar honom som hedrad resenär från station till station, hälsar honom 
med tal och sång vid ankomsten, väljer in honom i nykterhetsföreningar och andra sammanslutningar och 
skänker honom klädesplagg, ordnar och utmärkelsetecken, musikinstrument, vapen och otaliga andra saker. 
Laban hade bland mycket annat pistoler och fioler, rävsax, stilett, handklovar, reseapotek och sparbanksbok, 
där han samlade medel för välgörande ändamål. Han ”avlivades” i Hallsberg, okänt när, på föranstaltande av 
en järnvägsman, som lär ha haft mindre sinne för skämt än känsla för värdighet. I Järnvägsmuseet kan man 
studera Labans tidigare öden i två dagböcker, som förvaras där jämte en mängd fotografier och 
tidningsurklipp. (Se bl. a. Dagen 24/10 1908, Aftonbladet 24/2 1943 och art. av [G.] R[eutermar]k i Svensk 
trafiktidning, Årg. 10 (1929), s. 754—755.) 

Djupare sett handlar En emigrant om fantasien, diktargåvan, som kan förhånas men inte kvävas. Det är 
Selma Lagerlöfs egen historia i sinnrik förklädnad. Slutdialogen har en viss likhet med Ellen Keys uppsats 
Dockor (Julerosor, 1904; omtr. i Verk och människor, 1910), särskilt slutet: ”Vår tid har allt mer 
uppmärksammat barnets lekdrift i allmänhet och med rätta sammanställt skaparlusten i denna livsyttring 
med den i konstdriften”. 


292 7—12 Käre gosse...: Andra, något ändrade strofen av den kända dikten ”Röka tobak är ett bruk”, f. f. g. 




tryckt i F. Boijes Prinsessans A. B. C—bok, 1835. 


295 22—25 Jag är en fattig Laban, jag...: Parodi på näst sista strofen av Runebergs Soldatgossen. 

EN VÄRMLANDSSÄGEN. 

Tr.: Idun, Årg. 27 (1914), julnr, s. 17—18. Med 2 ill. av Edvard Berggren. Omarb. och med titel: Med 
främmande ögon. Folksägen tr. i Barnens dagblad [ Karlstad], 1934, s. 2—3, 22. — Hs: I. Värmland och 
värmlänningarna. Tryckms m. bläck. S. 1—8. Tillhör professor Amandus Johnson, Philadelphia, USA. En 
mikrofilmkopia, som av honom har ställts till förfogande, förvaras nu i Kungl. Biblioteket. II. A) Med 
främmande ögon. Utkast m. blyerts, rätt. m. bläck. S. 1—6. B) Folksägen. Renskr. m. maskin. S. 1—7. 4:o. 

Rätt.: 300 2 dem tr. o. hs de 301 9 den dan , tr. da’n hs den da’n. 

I. Varianter från hs: Titel: Värmland och värmlänningarna 300 6 annars stodo och väntade ä. fr. brukade stå 
och vänta 17 ögonen ögona 19 herrgårdshusen herrgårdshusena 22 tjänstefolket tjänstfolket 301 5 här uppe 
häroppe — gav alldeles för lite mjölk ä. fr. var klena att mjölka 7 kreaturen kreaturen a 11 upp opp 13 gått 
hade gått 20 intet inte 302 8 ögonen ögona 14 vallen åkern 21—22 inte... rätt ä. fr. jag ginge fram till den 
och lade min hand på väggen 24 husen husena 34 slog slogo 303 1 fönstren fönsterna 3 opp ä. fr. mitt 6 stod 
ä. fr. stodo 7 var ä. fr. voro 14 till gengäld till gengälds 33 in bland träden ä. fr. upp i skogen 304 1 har ha 4 
gick ä. fr. gingo 31 därvid nu 38 I hs nytt stycke efter fötter 305 5 efter där str.: så 9 inte... brukade ä. fr. såg 
ostädad ut 20 såg se 23 I hs nytt stycke efter bygden. 

II. Vid omarbetningen 1934 har S. L. inte haft sitt original till hands utan varit tvungen att översätta tillbaks 
sin egen berättelse från tyskan. En jämförelse med Marie Franzos’ översättning, som är lättast tillgänglig i 
Der verzauberte Hof und andere neue Erzählungen, 1933 [1932], visar att omarbetningen trots dess något 
modernare och på sina håll ledigare språk är starkt beroende av översättningen och så mycket färglösare i 
ordvalet att den måste betraktas som en försämring. Från några rader i början kan följande exempel 
antecknas: ”arbetade sig fram” (hindurcharbeitete), ”inte fanns någon utsikt till” (gar keine Aussicht war), 
”utarbetad” (abgearbeitet), ”född och uppvuxen” (geboren und aufgewachsen). Översättningen är också 
felaktig, som när tyskans ”Tanne” tolkas med ”tall”. Den senare versionen trycks därför med reviderad 
stavning och inteipunktion i kommentaren. De två bevarade handskrifterna avviker hela vägen från trycket, 
men avvikelserna är knappast av intresse. Vid tryckningen har slutet förkortats avsevärt. 

Med främmande ögon. 

Folksägen. 

Det var en gång en bondhustru, som en vacker sommarmorgon gick uppåt skogen med stävan på armen för 
att mjölka sina kor. Men hur det nu kom sig, fann hon dem inte i den lilla björkhagen i skogsbrynet, där de 
an nars brukade stå och vänta på henne, utan hon måste gå längre inåt skogen för att söka dem. 

Bondhustrun hade varit i dåligt humör, redan då hon gick hemifrån, och det blev naturligtvis inte bättre, då 
hon inte träffade på korna. Medan hon arbetade sig fram genom tät ungskog och svåra moras, tänkte hon på 
hur besvärligt och arbetsamt hon hade det och att det inte fanns någon utsikt till att hon någonsin skulle få 
det bättre. Hon tyckte ju bra om sin man, men hon kunde inte undgå att märka, att han började bli gammal 
och utarbetad, han liksom hon själv. Gården, ja, den höll hon ju mycket kär, något annat skulle ha varit 
onaturligt, då hon var både född och uppvuxen där, men hon såg nog, att den var liten och oansenlig och 
inte kunde nämnas i samma andetag som de präktiga, ståtliga storbondehemmen närmare kyrkan. Djupt inne 
i skogen låg den, så att man inte träffade en främmande människa på hela långa veckan. Och vad tjänarna 



beträffade, så ville hon ju alls inte påstå, att de var oärliga, men lata och slarviga, det var de då, så att det 
förslog. 


I morse, då hon vaknade, hade hon talat vid mannen om att de borde sälja den här gården, som låg så långt 
bort i vildmarken, och bygga sig en annan nere i kyrkbyn, där det var lättare att finna sin utkomst. Men han 
hade rakt inte velat höra på henne, och det hade hon blivit förtretad över. För hon hade allt haft rätt, ja, det 
hade hon. De små kulliga korna, som de måste hålla sig med här inne i skogen, mjölkade bra dåligt. Och 
fälten var magra och frostlänta, och skogen, där boskapen måste gå på bete hela sommaren, var stor och 
mörk, och hon gav sig aldrig in i den utan att tänka på att en vacker dag komme hon nog att gå vilse där. 

Plötsligen stannade hon och såg sig omkring. Ja, nu hade det inträffat, som hon hade ängslats för alltsedan 
ungdomen. Medan hon hade gått här med sina sorgsna tankar, hade hon alldeles glömt bort att lägga märke 
till korsvägar och rös, så att hon rakt inte mer visste var hon befann sig. Rätt framför henne stod en stor tall, 
som föreföll henne välbekant, men den stod inte på sin rätta plats. Så långt kunde hon inte ha vandrat. Hon 
lyssnade efter koskällor och lurar, men hon hörde ingenting annat än ett svagt fågelkvitter. 

Hon satte sig på en sten och slöt ögonen, men det hjälpte inte det minsta. Hjärtat klappade våldsamt, och 
tankarna voro vilda av skräck. Hon hade hört talas om människor, som hade gått vilse i just den här skogen. 
De hade irrat omkring i dagar och veckor, och ett par av dem hade aldrig hittat ut ur skogen utan svultit 
ihjäl. 

Bondkvinnan hade inte ro att sitta stilla så länge, att hon blev klar i huvudet, utan hon skyndade djupare inåt 
skogen för att finna rätta vägen. Hon tänkte inte mer på att söka korna, nu gällde det bara, att hon själv 
skulle kunna hitta hem. 

Då hon hade vandrat i någon timme och inte hade mer aning om var hon befann sig än ett nyfött barn, 
ljusnade det hastigt omkring henne. Träden försvann. Hon kom ut på en öppen glänta, och mitt på denna såg 
hon en stor präktig gård. 

Hon blev stående helt förskräckt. Hon visste ju, att i den här trakten fanns ingen annan gård än hennes egen. 
Vad hon nu såg, kunde inte vara annat än en synvilla. 

Det var det värsta, som kunde hända. Trollen hade förvänt synen på henne. Hon försökte sig inte på att gå 
fram till trollgården eller vad det nu kunde vara för slag, men ögonen drogs ditåt, därför att hon aldrig hade 
sett ett präktigare bondställe. Själva boningshuset var tydligen gammalt, men starkt och fast timrat, och 
lador och förrådshus fanns så många, att de kunde ha räckt till för en hel by. Men i alla fall kunde hon 
knappt förstå hur de skulle räcka till att förvara allt det slagna höet. Kornet stod ännu oslaget. På de kraftiga 
stråna vaggade så tunga ax, att hon inte begrep, att de kunde hålla sig upprätt. 

”Det är ändå inte så värst olikt mot hemma hos oss”, tänkte hon, ”bara att det är hundra gånger större och 
vackrare. Ja, trollena behöva inte fråga efter vad de kostar på sig. Jag är säker om att hela gården inte är 
byggd av annat än tallbarr. Om jag inte vore så förtrollad, att jag inte kan bruka ögonen, så skulle jag nog se, 
att hela härligheten inte är annat än en vanlig myrstack.” 

Hon såg gårdsfolket gå fram och åter mellan husen, men det föll henne alls inte in att fråga någon av dem 
om vägen. Nej, då hade de nog tvingat henne att smaka av trollens mat, och därmed vore hon i deras våld 
till evig tid. 

Hon gick tillbaka in i skogen. Hon klättrade uppför branta berg och rutschade utför kala hällar, men 
ingenstans träffade hon på en väg eller en skogsbäck, som hon kunde känna igen. Hon gick som på botten av 
en stor sjö, och hon tänkte på att så här skulle hon få gå och gå ända tills att de gröna vågorna slog samman 



över henne och kvävde henne. 


Men just som hon tänkte detta, fogade det sig så, att hon åter stod i skogsbrynet och såg densamma ståtliga 
gården än en gång. 

Där stod den med vridna pelare, som uppbar förstukvisten, och ett par höga äppelträd vid ena gaveln. 
Rödmålad var den, och den lyste fram ur all grönskan, som omgav den, liksom en lysmask en sommarnatt 
lyser vid vägkanten. 

Den här gången hade hon kommit så nära in på gårdshusen, att hon kunde se hur ordentligt allt var hållet. 
Kärror och plogar stod i sina skjul. Vedstackarna var väl upplagda. Vägarna löpte räta genom åkrarna. Små, 
kraftigt byggda hästar, just sådana, som hon tyckte bäst om, betade i en ingärdad hage. 

Ju mer hon såg av allt detta, ju bättre tyckte hon om det. ”Ack, om detta vore min gård”, tänkte hon. ”Just så 
skulle jag vilja bo. Jag ser ju, att den ligger en smula ensamt, men den är vacker i alla fall med bergen 
bakom och den lilla sjön nedanför den.” 

”Mannen där borta, som just går in i hagen för att hämta hästarna, är väl husbonden. I hela mitt liv har jag 
aldrig sett en så ståtlig och kraftig karl.” 

Men allra mest glädje hade hon av att se på korna, som nu kom ut ur skogen och blev stående framför 
gårdsgrinden. 

”Det är trollkor, det ser man genast”, sade hon. ”Långa spenar och förgyllda horn och alla brandiga till 
färgen. Sådana kor skulle det allt vara en glädje att få mjölka.” 

Allt vad hon såg lockade och drog med sådan makt, att hon måste skynda tillbaka in i skogen. Hade hon 
stannat längre, så hade hon inte kunnat stå emot lusten att gå fram till trollgården och ta allt, som där fanns, 
i betraktande. Men om hon hade gett efter för detta, då visste hon, att hon aldrig mer skulle ha kunnat vända 
tillbaka till ärliga, kristna människor. 

När hon vandrade tillbaka in under träden, kunde hon inte låta bli att gråta över att hon var så förtrollad, att 
hon inte kunde finna sig till rätta i sin egen skog. 

”Det är straffet för att jag inte är nöjd med det hem, som jag har”, sa hon till sig själv. ”Det är därför, som 
trollen har fått makt över mig.” Hon grät och hon vandrade. Hon hade en känsla av att stenar och träd gick i 
dans runtom henne. Inte en gång solen stod rätt på himmelen. Den höll sig inte i söder, där den borde finnas, 
utan hade svängt över åt norr. Alla små blommor, som annars doftade så ljuvligt, sände ut liklukt. Taltrasten 
följde henne från träd till träd och gjorde narr av henne. Hon sökte fr a mför allt akta sig för att komma i 
närheten av den förtrollade gården. Men i alla fall gick det så, som hon visste, att det måste gå. Helt plötsligt 
stod hon i skogsbrynet och såg ned på trollgården. Där var allt sig likt. Korna hade lagt sig ned fr a mför 
grinden. Husbonden hade spänt en häst för arbetsvagnen och börjat köra in hö. 

Omigen kände hon stark lust att gå närmare och mjölka korna samt riktigt se efter hur allt var ordnat och 
inrättat på ett så präktigt ställe. 

Hon kunde inte längre göra motstånd. Dragningen var för stark, hon måste gå in på trollgården. 

Då hon kom fram till grinden, där den präktiga boskapen låg och idisslade, reste den sig och kom vänligt 
bölande emot henne. Hon stannade och såg beundrande på de vackra djuren, men då kom skälikon fram och 
stack mulen in i handen på henne, såsom vore hon van att i den handen finna en eller annan läckerbit för sin 
räkning. 



Nu kunde hon inte låta bli att se, att detta var hennes egna kor. Hon kände igen varenda en och kunde nämna 
dem vid namn. 


Men hur hängde detta ihop? Hur kunde hennes kor ligga och vänta framför trollgården? 

I samma ögonblick öppnades ingångsdörren, och en liten tös kom utspringande. Hon var rakt ingen 
trollunge. Hon hade långt, ljust hår, klara, blå ögon och rosor på kinderna. Det var hennes egen jänta, det såg 
hon strax. Hon skyndade uppför trappsteget, tog barnet i sina armar och tryckte det intill sig. ”Men hur kan 
du vara här på detta ställe?” ropade hon. ”Jag är väl där jag skall vara”, sa barnet. 

Bondhustrun stod rent rådlös och förstod ingenting. Under tiden började den lilla att knyta opp hennes 
huvudduk, som hade sjunkit nedåt nacken under den långa vandringen. Hon tyckte väl, att modern inte såg 
lika prydlig ut som vanligt. Till sist gick knuten opp, så att hon fick duken i handen. 

”Vänta litet”, sade modern, ”vänd duken på andra sidan, innan du sätter den på mig.” 

Och sannerligen hjälpte inte det gamla beprövade medlet mot förvirringen. Inte förr hade bondhustrun fått 
den vända duken knuten under hakan än hon såg var hon befann sig. 

Hon stod på sin egen gård, där hon var född och uppvuxen. Två gånger förut på samma morgon hade hon 
stått där, men då hade hon varit förbytt och förhäxad och inte kunnat känna igen den. 

Hon blev stående med barnet på armen och såg sig om. Nu visste hon då, att en sådan gård fanns inte make 
till i hela trakten. Och den hade hon velat lämna. Hon riktigt skämdes. 

Tänk, att den här gården kunde vara så vacker och ståtlig! Det var då en stor lycka, att hon en gång hade 
kommit att få se den med främmande ögon. 

En Värmlandssägen hörde till de berättelser som påbörjades 1912 och fullbordades 1914. (Se kommentar 
till En emigrant.) Enligt anteckningsbok 22: 20—21 tänkte S. L. på att trycka omarbetningen i Höst 1933 
med en annan, från tyskan lånad titel Den förtrollade gården. 

Det är inte säkert att En Värmlandssägen i sin helhet är folklig till sitt ursprung, fastän flera drag ur folklig 
tradition kan påvisas, som synförvändningen och dess botemedel ut- och invändandet av huvudduken. 

304 8—9 Talltrasten: I ett program till Karl-Gcrhards jubileums revy, 1938, har S. L. i en liten uppsats med 
titel Den nye taltrosten tillämpat värmlandstraditionen om den gäckande och härmande fågeln på Karl- 
Gerhard. 

TVÅ FARKOSTER. 

Tr.: Idun, Årg. 37 (1924), julnr, s. 4—5. Med 2 ill. av Gunnar Widholm. — Hs: 3 versioner med blyerts. A) 
Två farkoster. 4 bl. B) Mats [Matilda Widegrens kamratnamn ]. 4 bl. På sista bladets verso- sida ett 
överkorsat utkast med titel Fredsrörelsen (aldrig tryckt). C) Två farkoster. 6 bl. med rätt. av V. Olander, 
som delvis har iakttagits i trycket. Den sista versionen överensstämmer i det närmaste med trycket, men 
förmodligen har en renskrift också funnits. Den första versionen avviker starkt från de båda senare. Här är 
huvudpersonen ”Den fridsamme”, som författarinnan kallar sig i Dimman och andra av Stämningar från 
krigsåren. Allegoriens motsatspar är här inte Freden och Kriget utan Skönheten och Fulheten: ” ’Ack’, 
tänkte den fridsamme, som alla dagar arbetade med en och samma tanke. 'Om man kunde lära människorna, 
att verkligen älska skönheten. Skulle inte detta kunna hindra dem från att utgjuta varandras blod? Längtan 
efter skönhet, avsmak för fulhet finns hos dem alla. Skulle man inte kunna lära dem att göra sig själva till 
konstverk. Om man reste dem ur fulhetens förnedring, skulle det inte då bli omöjligt att förorsaka förstöring, 



otäcka stympningar av människokroppar, man skulle inte kunna tänka på att försätta människor till 
skyttegravarnas smuts’.” Hos segelbåtens kvinnliga besättning är det framför allt skönheten som betonas 
och hos jagaren framför allt fulheten: ”Ingen saga har någonsin skapat ett fulare odjur tänkte den fridsamme. 
'Och på samma gång har här ett krigets verktyg fått sin rätta gestalt. Fruktansvärd, ohjälplig fulhet’.” I 
slutmeningen understryks allegorien: ”Det är Fulheten som är på jakt efter Skönheten.” 

Av några med bläck på lösa folioblad nedskrivna minnesanteckningar från världskriget 1914—1918, 
tydligen förberedelser till Stämningar från krigsåren, framgår det att ett intryck från so mm aren i Strömstad 
1915 — i novellen uppges följande sommar, då S. L. likaledes vistades i Strömstad — har gett uppslaget till 
novellen: 

”... Patron Ivar i Strömstad [ofullb. utkast finns bevarat]. Arbetslösa stenarbetare. 

Fredssöndag [27/6 1915]. Fredsprotester. Upprop. 

Koksavtal med Göteborgs gasverk. 

Svår ungdom i Strömstad. 

Den mörka och den ljusa båten. Förbättrat förhållande till Norge. Norrmännen köpa socker och dricka 
spirituösa i Strömstad. 

Sommartorkan övergår i regn i slutet av Juli.” 

Enligt en dagboksanteckning skickades ”korrektur på julnovellen” till Idun 25/6 1924. 

I MARKNADSTIDER. 

Tr.: Hemmets journal [Malmö], 1928, julnr, s. 8—9. Med 3 ill. av G. Lannmark. — Hs: 2 utkast m. blyerts. 
A) 3 bl. B) S. 1—6. 

311 8 voro A vore B voro 12 rött guld, matt guld Här rättat efter hss, tr. har: rött gult, matt gult 313 27 
roade blickar tr. roande blickar B roade ögon. 

Kapitlet med samma namn i Ett barns memoarer, 1930, bygger på samma händelse men berättas helt 
annorlunda. Den unge adjunkten hos S. L:s farmorsbror Erik Wennervik d. y. hette Edvard Emil Ekström 
(1814—1858). Han var son till komministern i Kil Anders Gustaf Ekström, blev student i Uppsala 1835 och 
prästvigdes 1837. Han fick 25/7 1840 missiv att bli komministersadjunkt i Östra Ämtervik. Redan 1/6 1842 
missiverades han att biträda fadern i Kil, vilket väl tyder på att han skött tjänsten hos Wennervik mindre väl. 
Han tog i alla fall pastoralexamen och blev efter många småförordnanden så småningom pastorsadjunkt i 
Sillerud 1855. Men påföljande år intogs han på Vadstena hospital, där han dog. S. L:s faster Ottiliana (1822 
— 1911) var vid det omtalade tillfället ännu inte tjugu år fyllda. Hon gifte sig 1849 med Erik Tullius 
Hammargren. Se kommentar till Prostfolket i Karlskoga. 

Historien om faster Nanas ungdomskärlek berättades 1906 av k lock ar Melanoz i Östra Ämtervik för Sven 
Lagerlöf, som då gjorde följande uppteckning (bland S. L:s papper): 

”Emil Ekström bodde på Halla. Han va adjunkt hos Wennervik. W. va en supare te början men han la bort 
dä. . .. Ekström ble tillvaratagen på Ombergs marknan, han va så full så han kun int kåm hem. Och 
skräddarn skaffa honom kvarter. Men om morgon kom skräddarn körande mä honom. Och då sof prästen 
och va full och huf hang öfver. Och då gick Regementsskrifvarn och Nana och promenera bortom Halla. 

Och då sa Regementsskrifvarn 'Ser du nu Nana hurdan han ä?’ Ja dä såg hon. Se hon va så kär ien för han 



var så rar så.” 


314 19 norrut åt prästgårdshållet: Granngården till Mårbacka, Halla, åt Sunnehållet, var på den tiden 
prästgård. 

TRÄBIBELN. 

Tr.: Stockholms-Tidningen, julnr 1929. Med 5 ill. av D. Tägtström. — Hs: I. [Svenskbybibeln .] A) 
Folkvandring. Blyerts. 8 bl. B) Svenskby (på värmländska). Blyerts. 9 bl. C) Sagostil (på värmländska). 
Blyerts. 10 bl. D) Svenskby-bibeln (Svenskbybornas bibel , Bibeln). 4 olika utkast till början. Bläck och 
blyerts. 4 bl. E) Bibeln (på riksspråk). Blyerts. S. 1—4. F) Bibeln (på värmländska). Blyerts. S. 2—3. II. 
Träbibeln. A) Bibeln. Blyerts. 1 bl. B) Sinclairsvisan (Sinclair sbibeln ). Blyerts. 6 bl. C) Utan titel. Blyerts. 

6 bl. D) Träbibeln. Renskr. m. bläck, anteckningar m. blyerts av V. Olander. S. 1—9. E) Utan titel. 
Maskinskr. 1 bl. F) Träbibeln. Renskr - . m. maskin, egh. rätt. m. bläck och rätt. av annan hand m. blyerts. S. 1 
—8, 9 [a—b]. 


De 70 manuskriptbladen kan uppdelas i två grupper. I den tidigare är det uteslutande tal om den bibel som 
svenskbyborna förde med sig från Sverige och nu för med sig tillbaka. I den senare gruppen har detta motiv 
sammanställts med ett annat. På en versosida i den sista versionen (II C) sammanfattas uppslaget på 
följande sätt: ”träbibeln, som den gamla under hela sitt liv hade försökt att få bort ur kyrkan, och den bibeln 
från Gammalsvenskby, som hade fört de sina ur träldomens land och borde ha en egen kyrka”. Det äldsta 
utkastet är en rent historisk redogörelse för svenskbybornas öden, delvis med anknytning till Harry 
Blombergs roman Babels älvar. Det första utkastet i den andra gruppen (II A) utgår från en dansk 
tidningsartikel, som S. L. hade läst under sin vistelse på Skodsborg. Hon berättar här i eget namn om 
träbibeln i Östra Ämterviks kyrka. Sinclairsvisan är ett försök till fantastisk gestaltning av motivet med Karl 
XII som hjälte. I flera av utkasten har S. L. använt ett värmländskt färgat talspråk. Renskriften med bläck av 
Träbibeln innehåller ännu bara berättelsen om hur Bolla Östlund (i Sinclairsvisan kallad Bolla Enström) får 
sin idé att skänka en bibel till kyrkan, hur hon läser om svenskbyborna och deras bibel och om ett samtal 
med kyrkoherden (icke lärarinnan). Bolla har här ännu inte beslutat sig för att skänka bort pengarna. Denna 
version är betydligt mera drastisk än den slutgiltiga. Bolla besklivs som ”en tandlös, gammal gumma på 
ålderdomshemmet”. Samtalen är verklighetstrognare. ”Vad i Guds namn går det åt dig?” blir - sedan ”Vad i 
all sin dar gråter du för?” och ”Vad pratar du för smörja?” blir ”Vad pratar du för dumheter?”. En annan 
mening som senare befanns stötande var: ”Dessutom gick hon en vacker dag och skaffade sig ett barn. Ja, 
det var då vad hon minst hade ångrat av allt hon gjort, men naturligtvis hade det försinkat insamlingen”. I 
maskinrenskriften har ett nytt slut tillagts (s. 6:r. 18 — s. 9 [b] har ingen motsvarighet i renskriften med 
bläck). Det är sannolikt att den sista bevarade renskriften också har tjänat som tryckmanuskript, eftersom 
många rättelser tydligen har - gjorts på tidningens redaktion. De ganska inkonsekventa och delvis onödiga 
rättelserna har inte alltid iakttagits. Men om det manuskriptet skickades in, så måste berättelsen ha 
underkastats en grundlig omarbetning under tryckningen. Slutet (fr. o. m. 325:26) finns inte i manuskriptet, 
scenen i handelsboden är - en helt annan, och episoden med fröken Björkbom saknas. De avslutande raderna 
(328: 17—32) skiljer sig däremot obetydligt från trycket. 

Rättelser efter hs: 317 9 äro tr. är - , hs äro [av annan hand ä. till: är] 318 36 och 328 18 socknen tr - . socken, hs 
socknen [av annan hand ä. till: socken] 319 19 gingo saknas i tr. 21 hit saknas i tr - . 324 2 och 325 14 
häradsdomarn häradsdomaren. 

Varianter: 317 2 finns det finns 318 3 fanns det funnos 21 för att att 33 den den här - 319 3 efter rinna 
fortsätter hs: och hon började skratta. 35 skänka skaffa 320 5 tjugu tjugo 11 den andra andra 321 22 
tabernaklet om tabernaklet 322 12 lite litet 323 16 såsom så som 21 slut sist 324 7 bort fram 34 på ner på 



325 6 sådan sådan där 8 många ju så många 11 fattigstukäring fattighuskäring 18 hade skrivit skrivit. 


S. L. förberedde sitt tal om svenskbyborna med att läsa Harry Blombergs historiska roman Babels älvar, 
enligt vad hon 22/9 1929 skriver till V. Olander: ”1 går skrev jag brev och läste Harry Blombergs bok. Den 
är ju förfärligt tråkig, men man blir dock rörd över allt vad de stackrarna fingo lida på den tiden”. Och hon 
fortsätter: ”1 dag harjag återigen skrivit brev på förmiddagen, men i eftermiddag får jag sätta mig att 
fundera över Svenskbyborna igen.” Arbetet gick långsamt. Den 24 sept. rapporteras: ”Jag skriver Svenskby, 
men har inte än åstadkommit något”. Och den 1 okt.: ”Annars tänker jag på Svenskby, stående, sittande, 
liggande. Det kan hända, att det där med bibeln blir den frälsande idén. Är det inte märkvärdigt, att jag inte 
alls har sett detta omtalat i svenska tidningar. Det var en dansk professor [Johannes] Östrup, som tycktes 
vara väl inne i saken, som nämnde om den. Han till och med omtalar, att bibeln var tryckt 1618 och säger, 
att svenskarna reste ut till Dagö 1670, vilket nog är troligt. Det är ju möjligt, att det fanns svenskar på Dagö 
redan förut, men dessa, som sedan foro till Svenskby, måste ha varit senare ankomna, hur skulle de annars 
kunna ha kvar så mycken kärlek till Sverige och bevarat språket. Nå det där behöver jag inte syssla med.” 
Slutligen heter det den 10 okt.: ”Du undrar väl hur det går med Svenskbyborna. Ja, efter tre veckors arbete 
harjag nu kommit så långt, att jag har kunnat sätta ihop en historia om deras bibel, som kan användas, efter 
vad jag hoppas. Den är omkring åtta sidor, det är ju lagomt och inte tråkig utan verkligen en liten historia. 
Men jag har inte formen klar ännu, utan jag har ännu några dagars arbete, innan jag får skicka den till dig till 
renskrivning, som du var så hygglig och erbjöd. Detta var ibland de svåraste saker, som jag har gjort. Jag 
undrar om jag inte skulle ha funnit det svårt även i mina yngre dar, nästan över förmåga. Jag tror, att Böök 
skulle ha varit rätte mannen att hålla det där talet. Han kunde ha klämt i och talat om bolscheviker, så att 
man skulle ha ryst och häpnat.” Talet fick emellertid en hård kritik. Det var den mindre utarbetade och mera 
drastiska versionen som skickades till bedömande, och den bär också många spår av väninnans kritiska 
läsning. S. L. beslöt sig slutligen för att skriva ett helt nytt tal, och det blev den humoristiska interiören från 
hemsocknens stämmor, I sockenstugan, som i stället lästes den 25 nov. och mottogs med stort bifall. 
Träbibeln var påtänkt för Höst, som man kan se av en plan (Ant—bok 22:20—21). 

Det var, som ett av utkasten avslöjar, S. L. själv som förargade sig över den gamla altarprydnaden, ett 
enkelt, förgyllt träkors, från vars armar en veckad, vit svepduk föll ned och som stöddes mot en på altaret 
ställd trälåda i form av en tjock bok med mörka pärmar och ordet Biblia målat på ryggen i guldbokstäver. 
Denna konstlösa men enligt uppgift anslående och dekorativa altarprydnad utbyttes mot en altartavla av 
Charles Piltz, främst genom att S. L. frikostigt bidrog till tavlan. 

I Svenska Dagbladets årsbok, 1929, finns en särskild artikel om svenskbybornas hemresa, och i följande 
årgång är en längre notis införd under 3/4 1930. 

STJÄRNGOSSEVISA. 

Tr.: Julstämning, 1938, s. 2—5. Med 4 ill. av Einar Norelius. — Hs: I. Utkast till dikten m. blyerts utan titel. 
A) Fragment av början på ett folioblad. B) Fragment av slutet från 331:15, inskrivet på 3 blanka blad i ett 
sovjetryskt tidskriftshäfte, Internationale Literatur. Deutsche Blätter, Jahrg. 7 (1937), H. 11. II. Utskrifter m. 
maskin, ändr. m. bläck. 4:o. A) S. 1—2 (fragm.). B) S. 1—5. 1) m. egh. ändr., s. 2 dubbelt. 2) m. ändr. av V. 
Olander. C) S. 1 (fragm. av inledn. och början av dikten). 

Några av V. Öländers ändringsförslag har upptagits: mor (330: 12, 26) har ändrats från morsan och sikte 
(331: 10) från skåda, varjämte hennes singularformer har införts. Det bevarade fragmentet av början, som 
väl också är det äldsta, lyder: 

Stjärngossar små 
tulta och gå, 



snön på gatan är djup och tung 
Stackars den, som är liten och ung. 

Hur skall den, som har sitt hem 
I Falun långt uppe i Nifelhem 
kunna finna vägen till Betlehem? 

Natten är mörk och stjärnorna släckta 

De sista raderna i fragmentet av slutet har en o färdigare form, som dock starkare vittnar om 
dagshändelsernas andel i dikten: 

O ben att han sträcker sin spira ut 
och gör på krig och på örlog slut, 

O ben att han sparar vår arma jord 
för blodsutgjutelse död och mord 

Stjärngossevisan tillkom under en tid av sjuklighet och djup depression, då S. L. förtvivlade om att 
någonsin mer kunna dikta. Dess tillkomst blir bäst belyst av några citat ur brev till V. Olander. Den 7 jan. 
1938 skriver hon från Falun: ”De heliga Tre konungar ha varit här i två kvällar och det har varit en stor fest 
för mig.” Stjärngossarnas besök i Lagerlöfgården gav uppslag till något av det sista S. L. lyckades få färdigt. 
Den 25 jan. berättar hon: ”1 dag känner jag mig som en liten skolflicka. Det långa poemet om 
Stjärnegossarna, som jag har snickrat ihop under många sömnlösa nätter kommer nu till påseende. Sätt 
ko mm a och punkt och stor bokstav och rätta allt du kan finna på. Det är intet skaldestycke för fint folk, utan 
för barn. Det vill vara lättläst och lättfattligt. Då du har gjort dina rättelser, så skicka det hit tillbaka, sedan 
låter jag skriva rent det och skickar det till Bonnier och frågar om han vill ha det i en jultidning och låta det 
vackert illustreras. Det är allt mycket anspråkslöst, men kommer att bevara i minnet denna vackra urgamla 
sed.” Den 28 tackar hon för hjälpen och svarar: ”Jag har nog tänkt på att det behövdes ett litet prosaföretal. 
Jag skall skriva det nu. ’ Bctlchcms strand’ förekommer i deras visor. St. S[t]efanus = Staffan var av 
Herodes utsänd för att döda Jesus. Märkvärdigt nog ingå också ett par rader om honom i de vise männens 
sång. Legender äro seglivade.” Den 1 febr. mottog hon ett brev från Bonnier, som meddelade att han med 
glädje antog dikten för en jultidning och på författarinnans förslag skulle låta Einar Norelius illustrera den. 

Det är nog ingen tillfällighet att ett av de första bevarade utkasten har skrivits in i ett häfte av en i Moskva 
tryckt tyskspråkig tidskrift, som har utgetts till den ryska revolutionens 20-årsminne. I häftet ingår bl. a. en 
novell av André Malraux med ämne från spanska inbördeskriget. Nu som alltid tog S. L. livligt del i 
världshändelserna, och de spelar också tydligt in i dikten. Om hennes deltagande vittnar också det öppna 
brev som hon senare under året riktade till Kvinnokommittén för Spaniens barn (Stockholms-Tidningen 
30/9 1938). 

Stjärngosse vandringarna i Falun har gammal hävd. På senare tid hade den vackra seden urartat så att den 
yttre formen förvanskats och myndigheterna övervägde att förbjuda dem. 1932 togs stjärngossevandringarna 
därför om hand av Falu stads hembygdsnämnd. Sångerna övas numera in i skolorna, och de insamlade 
medlen går till olika välgörande ändamål. Varje grupp består av fem (icke fyra) barn, som föreställer 
Herodes i papperskrona, de tre vise männen i höga toppmössor av papper och Judas med pungen. De i 
dikten inflätade folkliga traditionerna är ganska fritt behandlade. Att Falun är byggt på ett ”gungande tak” 
sy ftar på den alltjämt levande men oriktiga tron att gruvgångarna går in under staden. Bergakungen är inte 
känd i Falun, men väl ”bergfrun” eller ”gamla mormor”. Vad som sägs om hans ”julerus” är därför en fri 
uppfinning. Icke heller den vilde jägaren är, såvitt man vet, känd i Falun men kan ha att göra med 
folktradition från Dalarna — man kan erinra om Den vilda jakten i Jerusalem. De citat som S. L. gör ur 
stjärngossarnas visa skiljer sig något från den variant av den över stora delar av Sverige spridda visa som nu 



sjungs i Falun och som lyder: 


Goder afton, goder afton, både kvinnor och män! 

Säg haven I sett stjärnan från Österland? 

Den stjärnan hon lyste över hela vårt land, 

Till dess att vi kommo till Betlehem fram. 

Vi sökte efter Jesus i kyrkor och hus, 

Vi tände upp lampor, vi tände upp ljus, 

Förgäves vi sökte, han fanns inte där, 

Men i krubban vi funno Guds son, Jesus kär. 

Och Judas med pungen och pungen är tom. 

Ack, kära goda vänner, skänk Judas en slant! 

Vi önska Eder alla ett gott nytt år! 

Det gamla är förgånget, allt är nu vordet nytt. 

Haven tack, haven tack för den redeliga skänk, 

Denna skänk skall belönas av Gud i himmelen. 

Som stjärnan på vår himmel hon lyser på vår jord, 

Så säga vi tack och godnatt! 

Arkivarien Alvar Silow i Falun har haft vänligheten att med hjälp av fil. kand. Karin Hessling och rektor 
Petrus Envall lämna upplysningar om den lokala traditionen. 

SELANDER. 

Tr.: Postumt tryckt i Julstämning, 1940, s. 2—5, 34—35. Med 5 ill. av D. Tägtström. — Hs: Tryckms. m. 
bläck. S. 1—5, 6 1 —6 2 , 7—18. 

Titel i hs ä. fr. Söderberg 337 3 är vad man kan ä. fr. var hvad man kunde (är har sedan förtydligande 
skrivits med blyerts av annan hand) 32 kusten ä. fr. Sundskusten 340 10 Gud ja med annan stil ä. t. Ja 341 
36 låga av annan hand str. m. blyerts 342 6 ärlor ä. fr. lärkor 17 vada i ä. fr. grumla 27 den av annan hand 
str. m. blyerts 344 5 efter stränge str.: och detta hade härdat honom till förakt. 345 14 efter tomhänt str.: 
Och han kunde ej tänka sig möjligheten, att i hast skaffa något annat ätbart än räkor och krabbor. 346 23 
fördragsamt ä. fr. beslutsamt 347 6 efter bränsle str.: ty mors ved kunde de ju ej klyfva. 22 Det är karaktär 
på dig av annan hand m. blyerts ä. t. Du är dugtig du. 

Selander, som i likhet med Trollmusik föreligger i fullt tryckfärdigt skick, har sannolikt aldrig tryckts. Båda 
berättelserna hör antagligen till tiden mellan Gösta Berlings saga och An t i kr ists mirakler. De verkliga 
händelser som utan tvivel ligger till grund för berättelsen går i annan form igen i En historia från Halland 
(1910, omtr. i Troll och människor, 1915). Selander är mycket noggrant lokaliserad till Landskrona. Det har 
varit S. L:s mening att berätta vidare om sin hjälte. Så sent som i det aldrig fullbordade verket Rönnebergs 
sparbank uppträder Selander under namnet Evander och Tilländer (Ant—bok 22). 

335 10 fäladen gemensam betesmark för by eller stad (särskilt i Skåne). 

341 19 stenflisorna (sydsv.) stenhällarna. 


TROLLMUSIK. 
En julberättelse. 



Tr.: Postumt tryckt i Svenska Dagbladet, julnr 1940. Med 2 ill. av Einar Norelius. — Hs: Tryckms m. 
bläck. S. 1—12. 

353 15 efter den str.: främlingar kunde det vara värre för, isynnerhet, då de hörde den första gången. 23 
slags or. slag 26 efter den str.: i Svartsjö 355 15 efter annan str.: tills det blef full musik 17 sol-skygga feltr. 
för solskygge 357 24 trumslagaren ä. fr. soldaten 358 34—35 Blir... ha ä. fr. och ha de själfva annat än 
tiggeri att lefva på 360 17 om saknas i or. 361 31—32 skrattade... galghumor ä. fr. lyste af skälmaktighet 
362 27 efter allihop str.: Det är bara en, som har synd. Han, som stör och förbjuder. 29 gullharpoma jfr 362: 
16 guldharpor. 

Trollmusik måste att döma av papper och stil vara samtidig med Selander. Papperet bär märke av lack, 
varför manuskriptet bör ha skickats till påseende, men det är inte känt att det har tryckts. 

Ämnet är nära besläktat med Legenden om julrosorna och har säkert hämtats från en gammal bok, som S. L. 
kände väl till, Syner och röster ur det fördolda av K. A. Nicander och G. C. Norling, 1838, en samling 
spökhistorier, som knyts samman av en ramberättelse. Den historia som S. L. har fäst sig vid heter 
Julnattsmusiken i berget och läggs i munnen på tonsättaren och orgelspelaren abbé Vogler. När Vogler en 
gång skötte orgeln i Bergens domkyrka, stod en gammal bonde och lyssnade uppmärksamt, medan han 
spelade utgången. Organisten sade då till honom: ”Så vackert har du aldrig hört förr”. Bonden svarar att han 
nog har hört ännu vackrare i berget hemma under julnatten och erbjuder de båda orgelspelarna att höra 
musiken i berget. De far nu till bonden och tillbringar julaftonen i hans gård, som ligger vid foten av ett 
stort berg. Vid midnattstid pälsar de på sig och går i det klara månskenet uppför berget och får mycket 
riktigt höra den överjordiskt sköna musiken. ”Organisten stod bredvid mig och sade efter någon stund: ’Det 
häl - är trolleri!’ Han lade sig ner på berget, försökte titta genom en remna, och ropade: 'Hör upp i fans 
namn!’ — I samma ögonblick tystnade musiken — och organisten rullade död vid mina fötter.” Denna 
sägen är i julberättelsen bara en bakgrund till en historia om hur klockaren i Svartsjö lyckas häva ett slags 
bann, som vilar över honom vid jultid, därför att en av hans förfäder, som var organist i Karlstads 
domkyrka, hade förbannat trollens musik så som det berättas i boken. Han gör det genom att vara god mot 
människotrollen på deras eget vis, så att han låter den ene få behålla sitt julbrännvin och den andre bo kvar i 
sina luftslott. Liksom man i Svartsjö känner igen Östra Ämtervik och i trollberget Storsnipa helt nära 
Mårbacka, så känner man i de båda gubbarna igen två bygdeoriginal, som har vunnit ryktbarhet genom S. 
L:s diktning. Jan Nilsson i Skrolycka (här Ola Jansson) blev tjugu år senare huvudpersonen i Kejsarn av 
Portugallien. Han var född 1811. I husförhörsböckerna är Jan antecknad som ”velig” och ställd under 
förmynderskap av Jon Larsson i Ås. Hustrun hette Britta, f. 1798, och i äktenskapet föddes två döttrar, 
Kjerstin, f. 1836, och Katrina, f. 1843. Katrina tog enligt husförhörsboken ut arbetsattest till Stockholm 
1862 och kom sedan till Åbo, där modern dog hos henne 1876. Jan själv dog först 1898 som rotehjon i 
Svenserud och levde alltså, när S. L. för första gången lät honom skymta i sin diktning. Dessa data om Jan i 
Skrolycka meddelas till rättelse och fullständigande av vad som tidigare har sklivits om förebilden till en av 
S. L:s intressantaste skapelser. (Se bl. a. uppsatser i Fönstret, 1932, nr 45 och 1933, nr 1.) Den andre 
gubben, Agrippa eller Greppa Prästberg kallad, hette i verkligheten Karl Jansson Prestberg och var i motsats 
till den oförarglige Jan en besvärlig passagerare, som beredde socknen mycket bekymmer. Prestberg, som 
var soldat och trumslagare från Prästbols soldatrote i Östra Ämtervik, var född 1800 och avled 1881. 
Husförhörsboken säger om honom att han är ”känd som drinkare, lever godtyckligt och skiljd från hustrun”. 
Greppa uppträder som bifigur i Kejsarn av Portugallien, och i Ett barns memoarer har ett helt kapitel ägnats 
åt honom och hans beryktade husbåt. När han en gång motats ut ur socknen, löste han sitt bostadsproblem 
på det viset att han inrättade sig ett flytande hemvist på en pråm i Lryken. I tidskriften Lörr och nu för 1874 
har Nils Gabriel Djurklou rest honom ett minnesmärke och förevigat hans husbåt i två träsnitt. 


352 7 orgeln var ett ganska styggt och elakt gammalt instrument: Den gamla orgeln skildras också i kap. 



Mamsell Marie i Gösta Berlings saga och i kap. Kyrkresan i Ett barns memoarer. Den stod färdig till 
kyrkans invigning av biskop Agardh den 3 sept. 1848. Det var, som man kan tänka sig av S. L:s ol ik a 
skildringar, inte något framstående instrument. I sockenstämmoprotokollen finns antecknat att mamsell 
Aurora Myrin erbjudit sig att bekosta förgyllningen på orgeln, för vilket kamrer P. G. Andreios Liedback 
(farbror Eberhard) tackade henne med en hyllningsdikt. Det ser ut som om erbjudandet inte skulle ha tagits i 
bruk, ty ett senare protokoll meddelar att målaren Dalström erhållit ”full likvid” för ”målning och 
förgyllning af orgelverket”. Eftersom S. L. vid skildringen av Mamsell Marie har tänkt på mamsellerna 
Maria och Aurora Myrin, så tycks historien om hennes kärlek till den glade orgelbyggaren inte alldeles 
sakna grund. (Kyrkoherden i Östra Ämtervik Sigfrid Åkerblom har varit vänlig att ur kyrkböckerna lämna 
kompletterande upplysningar om Jan Nilsson, Karl Jansson Prestberg och orgelverket.) 

RÖNNEBERGS SPARBANK. 

Tr.: Inledningskapitlet först tr. i Från skilda tider, efter korrekturet även i Saldo. Tidskrift för 
sparfrämjandet, 1943, nr 4, s. 3, 10. — Hs: Inledning, Egh. rättad renskr. m. maskin. S. 1—3. 247 bl. icke 
närmare daterbara utkast och renskrifter i olika format, m. blyerts, bläck och maskin. Dessutom flera 
blyertsutkast med växlande titlar i anteckningsböcker: 22: 110—22, 16 (trol. från våren och förso mm aren 
1933), 22:90—80 (inledningskap.), 23:39—292 (1933—våren 1935), 25:41—42, 126—125 (o. febr. 1936), 
26:82—90 (trol. början av 1938). 

Det aldrig fullbordade ålderdomsverket började skrivas på uppmaning av bankdirektör J. H. Jönsson i 
Uppsala, som önskade en propagandaskrift om sparsamhet för Svenska sparbanksföreningens avdelning för 
sparpropaganda. På våren 1933 sökte han intressera S. L. för saken och försåg henne också med litteratur i 
ämnet. Bevarade utkast och ett kort till bankdirektör Jönsson, där hon tackar för de sända skrifterna, som 
hon ännu inte hade hunnit se, visar att hon redan då börjat skriva på en berättelse. Från Hultafors sanatorium 
svarar hon 16/7 1933: ”Jag tänker mycket på sparsamhetsskriften och hoppas att det till sist skall lyckas mig 
att få den rätta formen på den, ännu har - det inte kommit så långt.” När - hon hade mottagit en påminnelse i 
brev, svarar hon den 23 april 1934: ”Jag har - länge väntat på en sådan förfrågan, som jag i dag har - erhållit. 
Ert tålamod har - verkligen varit över all förväntan stort, men jag får - också säga, att tidsomständigheterna ha 
varit mig ogynnsamma. Sålunda medförde min födelsedag en massa korrespondens, som jag först helt 
nyligen lyckats få besvarad. Det är - också annat, som gör förslaget svårt. Hur kan man uppmuntra till arbete, 
då just arbetet är det som fattas och hur uppmuntra till sparsamhet, då så mycken nöd ropar efter frikostigt 
givande. I alla fall kan jag nu tala om, att jag har - börjat en berättelse, som jag vill hoppas skall kunna 
användas för det åsyftade ändamålet. Men att säga när den blir färdig, det kan jag inte, det beror mest på om 
jag kan få arbeta i ro utan för mycket störning av gäster och besvärliga uppdrag. Men om den blir - bra, så är 
det ju dock skäl i, att nu lämna mig ännu några veckor eller skall jag säga månader till dess fullbordan.” 
Efter ännu en påstötning svarade hon den 7 sept.: ”Som direktör Jönsson kanske er in rar sig korresponderade 
vi i maj [april] detta år om den segslitna affären, och jag upplyste då, att jag just hade börjat en berättelse, 
som var avsedd för Er räkning. På denna berättelse skrev jag sedan omkring femtio sidor, och den tycktes ju 
kunna bli ganska läsbar för barn, men den är dock helt ofullbordad och borde bli åtminstone hundra sidor 
till.” Efter att ha nämnt de vanliga hindren, turister, sjukdom och affärer, slutar S. L. med att ”det ser dåligt 
ut för sparsamhetsskriften. Inte blir - den färdig i år så mycket är dock säkert. Nog skall jag en gång göra den 
färdig, men den är så lagd, att jag nog kan få den tryckt som en vanlig berättelse, så att bankdirektören 
behöver inte taga någon hänsyn till mig, ifall Ni finner, att uppdraget borde ges till någon annan.” 

Med ett brev från den 10 sept., där uppdragsgivaren tackar för löftet, upphör korrespondensen mellan 
honom och S. L., men berättelsen var därför inte glömd. Hon nämner den helt kort i ett brev till V. Olander 
3/10 1934 som ”den där längre berättelsen, som jag började i våras” — den måste dock ha påbörjats redan 
föregående vår. Nya fullskrivna sidor i anteckningsböckerna visar att arbetet återigen har tagits upp 1935 — 



hon meddelar V. Olander den 11 maj att hon hoppades bli färdig med ”sparsamhetsberättelsen” redan i juni, 
om hon inte blev för mycket störd. Dessförinnan ville hon ta reda på ”några lokala förhållanden” i Skåne för 
att lyckas härmed, och dessutom måste hon inhämta sin goda vän fröken Elise Malmros’ tillstånd att 
använda hennes namn, eftersom hon hade råkat bli en av huvudpersonerna i berättelsen. På våren 1936 görs 
nya kraftansträngningar. ”Det skulle vara skönt att få bort den ur tankarna”, skriver hon den 8 april till sin 
huvudkorrespondent. Men resultatet blir återigen bara nya utkast i böckerna. De allra sista utkasten kan 
dateras så sent som 1938, då Elise Malmros hade gått bort. 

Efter att ha övergett ett första uppslag om en kvinna i Värmland, vilket med titel Sparsamhet finns bevarat i 
Anteckningsbok 22: 7—10, 15—16, började S. L. skriva om den lilla sparbank i Landskrona som hade 
grundats av en av hennes intimaste vänner från Landskronatiden, Elise Malmros. Hon ger i det här - tryckta 
inledningskapitlet en intim och humoristisk skildring av banklokalen och av fröken Malmros’ verksamhet. 
Det var annars de filantropiska intressena som utgjorde det starkaste bandet mellan vännerna, och när S. L. 
efter hennes död inför en minnesruna i Korrespondenten 1/7 1937, så framhäver hon framför allt hennes 
praktiska välgörenhet: ”Jag tänkte på Elise Malmros, då jag en gång för längesedan nedskrev sagan om den 
gamla Agneta, den fattiga gumman på Alperna, som öppnade sin stuga för de osaligas frysande andar och 
fann ersättning för sitt livs ensamhet genom att skänka dem värme och ljus.” Men efterhand flätades andra 
motiv från Landskronatiden in i berättelsen. Bland annat uppträder här' den resolute pojken Selander i den 
hittills otryckta novellen under namn av Evander och Tilländer. Berättelsen kom mer och mer att avlägsna 
sig från den propagandaskrift som hade avsetts och från det vardagliga inledningskapitlet. Om Rönnebergs 
sparbank hade utförts, så skulle den i fantastik ha överträffat Körkarlen, som på samma sätt hade börjats 
med ett rent praktiskt syfte för ögonen och under arbetets gång hade omformats till någonting helt annat än 
det inlägg i kampen mot tuberkulosen som den skulle ha blivit. I sin biografi har - Elin Wagner lämnat en 
kortfattad redogörelse för berättelsen (II: 275—277) och dess fantastiska inslag, bl. a. själavandring, som 
står - i en egendomlig motsats till det nyktra ämnet. 

De anförda breven till J. H. Jönsson har' ställts till förfogande av fru Viveka Anshelm, Hällbybrunn, och 
breven från honom av Sparfrämjandet. 

SJÄLEN. 

Tr.: Postumt tr. i Bonniers litterära magasin, Årg. 9 (1940), s. 515—517. — Hs: I. Utkast m. blyerts i 
anteckningsböcker. A) Brevet, Skuggan på heden , Den döda , Ett brev i Ant—bok 25:60—104 (trol. mars— 
april 1936). B) Anteckningarna övergår' så småningom till bläck. Själen {Spöket). Ant—bok 26: 196—159 
(efter 1 juli 1937). II. Utkast m. blyerts på lösa fol—blad. A) Den döda (på norska). S. 1—4, 4 opag. bl. B) 
Skuggan (i brevform). S. 1—2 (= 1 bl.). III. Själen. Bläck m. många ändr. S. 1—8. 4:o. IV. Själen (definitiv 
version). Maskinrenskr. S. 1—6. 4:o. 

Själen har en egendomlig och fängslande tillkomsthistoria. 1930 mottog S. L. ett på tyska skrivet brev från 
en holländsk läkarfru i Bussum. Den 18 mars 1931 skrev S. L. ett utförligt svar' på engelska, som dock 
aldrig avsändes, därför att adressen hade förkommit. Vid genomgången av S. L:s skriftliga kvarlåtenskap 
påträffades de båda breven, och i samband därmed gjordes ansträngningar att ko mm a i förbindelse med den 
holländska läkarfrun. Det lyckades också att finna hennes adress och att genom en annan person skicka 
henne en hälsning och ett särtryck av Själen. På grund av kriget har' S. L:s brev ännu icke kunnat sändas till 
adressaten. Förrän detta har' skett och tillåtelse erhållits från Holland, kan intet närmare meddelas av 
innehållet i S. L:s brev. De själsliga erfarenheter av kontakt med de döda som det holländska brevet berättar 
om har - lagts till grund för Själen. Särskilt de äldsta utformningarna av ämnet följer dem mycket noga, och 
en av dem behåller t. o. m. brevformen. I en anteckningsbok för 1936 (25:52) meddelas följande lista över 
novellämnen: 



Begravningar. 

Återkomsten till Värmland [färdigskriven sept. 1927, tr. 1928, intagen i Höst 1933]. 

Eko och liljekonvalje. 

Gestalten i soffhörnet. 

Brevet (holländskt brev). [Själen.] 

Tavlan (tyskt brev?). 

Udd [Rönnebergs sparbank ]. 

Pojken med Ronnstaven [rönnstaven?]. 

Syftet med listan och sambandet mellan de där uppräknade titlarna är oklart. När S. L. skrev ner de första 
utkasten, anknöt hon dem till några betraktelser över själens liv efter döden och ”mellantillståndet”, som rör 
hennes personliga erfarenheter under moderns jordfästning i november 1915 (Ant—bok 25:53—59). Elin 
Wägner meddelar i sin biografi (II: 138—140) utdrag ur det märkliga brev som S. L. skrev till V. Olander 
18/2 1916 och ur de nämnda anteckningarna om ”mellantillståndet”. (Se också s. 277—280, där Själen 
behandlas.) Fastän Själen är mycket noga genomarbetad och ren sk riven, så verkar det som om förf. hade 
tänkt sig en fortsättning, som nu bara finns skisserad i vissa utkast. Det är tydligt att S. L. i anslutning till 
brevet har velat visa hur den levande räddas av den döda från att möta samma öde. Genom varningen från 
henne görs noggranna efterforskningar, och det visar sig att de hemlighetsfulla dödsfallen beror på att 
dricksvattnet blivit förgiftat av blyhaltig färg. I en sen version hjälper den döda en skugga över till det andra 
landet. Det är den målare som genom att använda giftig oljefärg till en vattencistern har fyra människors liv 
på sitt samvete. Det är intressant att se hur S. L. efter att ha sett ämnet från den levandes ståndpunkt 
slutligen kommer att se det från den dödas. 

SJÄLVBIOGRAFI. 

Tr.: Med titel: Selma Lagerlöf tr. i Les prix Nobel, 1909 (tr. 1910), s. 72—75, med porträtt; övers, till tyska 
s. 76—80. — Hs: Utan titel. A) Egh. m. bläck, rätt. av V. Olander och S. L. S. 1—5. B) Renskr. av V. 
Olander. S. 1—5. 

Ändringar och tillägg av Valborg Olander: 

7 3 Åmterviks socken ä. fr. Emtervik 20 begåvning ä. fr. talang 23 för flickor tillagt 24 år vid ä. fr. på 8 2 det 
tillagt 4 Elementarskolan för flickor flickskolan 11 1889 m 1889 15 pristävling pristävlan 16 erhåller detta 
utdrag ä. fr. tilldelas den 32 möjlighet ä. fr. utsikt 9 3 som tillagt 12 erhåller ä. fr. får 19 fru tillagt 23 
inträffar också den händelsen ä. fr. utmärker sig även därigenom 10 6 hälsas ä. fr. mottages 7 som 
utkommer 1902 tillagt (fel skr.: 1892) 8 i likhet med likavälsom 14 dessutom tillagt 15 läsebok för 
folkskolorna ä. fr. folkskoleläsebok 17 genomgången ä. fr. uttömd 22 de härefter struket: sakta, men säkert 
29 Finland tillagt 33 Nobelpriset blivit henne tilldelat ä. fr. hon har tilldelats Nobelpriset 37 Vetenskaps- 
och Vitterhetssamhället ä. fr. Vitterhets sällskapet 38 Svenska Litteratursällskapet i Finland ä. fr. Finska 
litteratursällskapet 11 13 det henne möjligt att tillhandla sig ä. fr. hon satt i stånd att tillhandla sig (A hon 
satt i tillfälle att förvärva B hon satt i tillfälle att tillhandla sig) 15 voro det tillagt. 

Övriga varianter: 7 6 några... fäderneslandets saknas i hss 8 14 sändas några av de färdiga sändes en 
avdelning av boken 33 beslutar besluter 9 12 konung kung 14 hon hon äntligen 23 År Aret 26 bo i bebo 10 



9 för saknas i hss 17 listan den långa listan 112 kreerad krönt. 


Följ. ändringar har vidtagits mot tr. och hss: 10 24 Falbe-Hansen tr. Falbe Flansen — Mitzi tr. Mizi. 

EN SPELMANSHISTORIA. 

Tr.: Idun, Årg. 4 (1891), s. 428—430 (24/12). Med teckning av Jenny Nyström. — Berättelsen Sändebudet 
(tr. i Vårbrodd. Publikation utg. av general Mannerheims barnskyddsförbund [Flfors], [1] (1921), s. 10—12; 
omtr. i Vinterblomman. Basaren i Landskrona 4—5 mars 1922, s. 3, samt med lätta ändringar i Flöst, 1933) 
bygger på samma upplevelse men får anses som en helt nyskriven novell. 

Pluraländelser på -a har insatts: 12 20 Ägarna 13 9 tankarna 21 drillarna 16 15 mästarna. — Den urspr. 
formen kvarstår i originaltryckct 13 38 vingarna. 

Berättelsen har säkert föranletts därav att den gamle fältmusikanten och kyrkvaktaren i Östra Ämtervik 
Johan Gustaf Asker, av S. L. kallad Jan Öster, avled i Prästbol 14 mars 1891. Johan eller Jan Asker var född 
13 okt. 1817 och tillhörde en spelmansfamilj; brodern Petter var också fältmusikant. En del av hans låtar 
finns utgivna i Värmlandsdelen av Svenska låtar, två mazurkor och 20 valser har 1925 utgetts av R. 
Turesson med titel 20 värmländska valser för fiol. Se vidare Mårbacka, kap. Orkestern. 

DET ÄR EN STILLA KVÄLL I MITT ARBETSRUM. 

Tr.: Tryckt postumt i Elin Wägner, Selma Lagerlöf II: 149—153. — Hs: Egh. maskin skr, m. rätt. 3 bl. 4:o. 

17 3 Efter arbetsrum str.: Utanför ha redan nattens skuggor börjat falla 6 sydlig vind, över ä. fr. lätt sydlig 
vind framöver 19 I ä. fr. Men i 18 3 Efter gumma str.: därute på gatan 12 all tro till ä. fr. allt hopp om (Vid 
ändringen har om av förbiseende icke ändrats) 24 Efter ungdomens str.: lätta 19 19 ut frå ut 32 Efter den 
evige str.: inom mig 36 eller om ä. fr. ty väl förstod jag, att 20 1 harm ä. fr. misstro 3 och intressen senare 
tillagt. 

Fragmentet hör till Stämningar från krigsåren och kan dateras till februari 1918, då S. L. bodde i Falun. I 
februari 1917 bodde hon däremot på Mårbacka. 

MINA HÄNDER... 

Icke tidigare tryckt. Faksimil av början i Elin Wägner, Selma Lagerlöf 11:320. — Hs: Utkast m. blyerts. 1 bl. 
Vatten märke: 1914. Fragmentet hör till samma tid som Stämningar från krigsåren: på versosidan ett utkast 
på tre rader till början av Dimman (tryckt 1916). Det har skrivits med många strykningar. Efter första 
stycket har följ. meningar strukits: Mina ögon, mina stackars ögon, vågar jag knappt mer betrakta i en 
spegel. De öro rödkantade, ögonlocken bli tunga, rynkorna samlas omkring dem. Efter det som tryckts 
följer två lösryckta meningar längre ner på sidan: Det var en ljum kväll, som så många andra och En kväll 
satt jag alldeles ensam på verandan, nästan utan att tänka. 

ETT MINNE FRÅN STRIDSÅREN. 

Tr.: Nordens årsbok, 1920, s. 67—81. Hs: Tryckms med ni askin skr, och egh. ändr. S. 1—16. 4:o. Hs bär 
datumstämpeln 1 MRS 1920. 

Korrekturet har säkert icke lästs av S. L. Texten har därför korrigerats efter hs: 


23 36 tredagars möte tredagarsmöte 25 18 de saknas 26 skall vill 36 blicken anblicken 27 7 ha hava 29 15 



danskes danskas 20 döptes döptas 22 danske danska 27 kallade kalla 36 en saknas 30 20 förnämsta 
förnämste 23 alla de de alla 24 hade saknas 31 7 slingrade slingrade sig 36 av alla alla 32 29 sttecken efter 
han saknas 33 6 lidelsefullt lidelsefullhet, 15 innevånare invånare 23 kunde kan 34 20 evärdliga evärdeliga 
32 innebyggare inbyggare 35 4 tala talade (hs ä. fr. talade) 36 31 kristendom kristendomen 37 11 rätte rätta. 

Ett minne från stridsåren utarbetades 19/2—27/2 1920 enligt dagboksanteckningar: ”Skriver på 
Askovskapitlet” (19/2), ”Skriver på Askov, går dåligt” (20/2), ”Arbetar - på Askovsäventyret” (21/2), 
”söndag. Detsamma” (22/2), ”Askovsäventyret 5 sidor” (23/3 [23/2]), ”Har - skrivit färdig Askovhistorien” 
(26/2—27/2). I brev till V. Olander 3/3 skriver S. L.: ”Den där Askovhistorien tog hela åtta dar - och litet till, 
men jag är så glad, att den blev gjord och blev färdig på en gång. Det hade ju länge legat mig i tankarna, att 
jag skulle skriva den. Jag fick tack för den igår från styrelsen med de ordalagen, att detta skulle bli en 
prydnad för årsskriften.” 

S. L. övertalades att resa till Askovs folkhögskola av Ludvig Sch röder, vilkens bekantskap hon gjorde på 
det sjunde nordiska skolmötet i Stockholm 6/8—8/8 1895. (Brev till Ida Falbe-Hansen 12/8 1895.) Några 
mötesförhandlingar över mötet på Askov den 25 till 28 sept. 1895 finns inte tryckta, men Höjskolcbladct för 
detta år - innehåller ett referat av Poul Bjerge-Stövring, varur följande må anföras till belysning av S. L:s 
minnen. Mötet öppnades av L. Schrödcr, varefter Poul La Cour höll ett föredrag om sina reseintryck från 
Venedig. Samma dag besågs La Cours ”Forsögsmplle” och Fr. Hansens Sandmarksforspg. Nästa morgon 
höll Jacob Appel ett föredrag om naturforskningens betydelse genom tiderna och L. Schrödcr två föredrag 
om Grundtvigs ställning omkring 20-talet i anslutning till dikten Nytaarsmorgen. Bland övriga föredrag 
under mötet nämns pastor Th. Helwegs om tillståndet bland danskarna i Amerika, cand. theol. L. Moltesens 
om den romersk-katolska kyrkan och den danska folkkyrkan, den senare så kände politikern redaktör H. P. 
Hanssen N0rrem0lles om nationalitetsfrågan i Söndcrjylland och Herredsfoged Rosenörns om de 
västjylländska fiskarnas arbete. Föredraget om den danska santalmissionen nämns icke. Om S. L:s 
uppläsning sägs följande: ”Den svenske Forfatterinde Selma Lagerlöf var ogsaa blandt M ödets Deltagere. 
Hun lasste et Par Fortadl inger. Den lille, sjaslfulde, paa een Gang bestemte og deltagende Kvinde med sit 
ejendommelige, simple, men varme og udtryksfulde Sprog gjorde et stasrkt Indtryk paa hvem, der blot 
nogenlunde forstod hendes Oplassning.” 

SONETTER. 

Tr.: Innan vi började. Festskrift utg. av Sveriges författareförening, 1921, s. 81—85. 

VAD DET KOSTAR. 

Tr.: Karlstad stifts julbok, 1925, s. 16—20. — Hs: 2 utkast m. blyerts. A) Solnedgångar. 4 bl. Vattenmärke: 
1922. B) Om solnedgångar. 3 bl. 

42 4 jämngrå rättat efter hss; tr. har: järngrå 6 ned A B ner 10 med A B i 45 21 dens B dens, ordet saknas i 
A. 

”De sköna solnedgångarnas mästare” hette inte Fredriksson utan Anton Berndt Peter Santesson. Han var 
född 1825 i Slågarp och dog genom självmord i Hälsingborg 16/12 1892. Efter att ha tagit kameralexamen i 
Lund 1848, blev han gymnastiklärare vid flera läroverk och utgav ett flertal böcker om gymnastik och tre 
böcker av mera litterärt innehåll: Ur naturen och samhället, 1880, De fyra årstiderna, 1883, och I Sverige, 
1887. (Se Sjöström, C., Skånska nationen, 1904, nr 4098 och notiser i Sydsvenska Dagbladet 17/12 och 
19/12 1892, som omtalar hans litterära verksamhet men icke att han skulle ha skrivit tidningsartiklar.) Utan 
tvivel är det en naturskildring med titel Hösten och signerad A. B. S. i Korrespondenten, Landskrona28/9, 
5/10 1889 som S. L. har behållit i minnet. Den är omtryckt efter Stockholms Dagblad (22/9), som 7/7 



dessutom innehåller ett annat naturkåseri med titel Sommaren. Särskilt den första delen av Hösten st ämm er 
väl överens med S. L:s beskrivning. Där skildras just en solnedgång och växlande molnformationer: ”Den 
andra ytterligheten förebådades middagstiden sistnämnda dag, när en hel rad molnjättar tittade upp vid 
horisonten — de hade försofvit sig, voro lurfviga i peruken och sågo yrvakna ut — der de en god stund 
orörligt stirrade med hemsk ljusgul uppsyn ut öfver rymden. Härefter tågade de liksom på gifvet tecken 
plötsligt fram öfver hvalfvet, öfver allt i vårt land, våldsamt hällande ur sina omätliga ämbar, och dessa voro 
fylda med skyfall, åska och cyklon om hvart annat.” 

TAL I SVENSKA AKADEMIEN DEN 20 DECEMBER 1926. 

Tr.: I sammandrag tryckt i Dagens Nyheter m. fl. tidn. 21/12 1926. — Hs: I. Egh. utkast m. anilinpenna. A) 
Utan titel. Slutet på dialekt. S. 1—15. B) Ny version på riksspråk betecknad med ”nytt” eller ”rätt”. S. 1— 
16. II. Avskrifter m. bläck av V. Olander. A) Utan titel. S. 1—14. B) Selma Lagerlöfs anförande vid Sv. 
Akademiens sammankomst 20 Dec. 1926. Några av rättelserna är av S. L. S. 1—13. Den sista renskriften 
följs häl - . 

I hs II B är följ. ändringar egenhändiga: 46 22—23 vi... jag jag och min reskamrat, fröken Valborg Olander 
47 15 rätt oansenliga föga imponerande 26 passerat pälsat om sig i 28 statvåningen praktvåningen 51 17 
här som där där som här 56 26—27 Vi... brukade I den smala gången utanför gemaken brukade 
bojardöttrarna 58 2 så ytterligt genomförd tillagt. 

Jämförelsen mellan de båda utkasten å ena sidan och mellan original och avskrifter å den andra visar alltför 
många i det hela obetydliga avvikelser för att de skulle kunna antecknas. Här nedan anmärks tillägg och 
uteslutningar av meningar eller längre stycken, varvid den senare, mera utarbetade handskriften I B i 
främsta rummet citeras: 47 13 Efter passerades fortsätter I A, B: där sedermera så många hjärtslitande 
scener skulle ko mm a att utspelas 32 Efter hus fortsätter B: På ena sidan hade den en ficka, ett litet krypin, 
tydligen avsett för en mera intim samvaro. Troligen var denna lika stor som ett vanligt svenskt förmak, men 
i jämförelse med salongens propo[r]tioner kröp den ihop till en obetydlighet. I samma våning funnos fru 
Nobels mottagningsrum och sängkammare och mycket mera. 48 6—12 men... ovanliga Detta stycke saknas 
i A, B 21—33 Detta stycke ersätts i A av följ.: Den publik, som då år 1912 applåderade den unga 
adelsdotterns kärlek till rebellen var finns den nu? Kanske att knappast någon enda lever kvar i Rysslands 
huvudstad. Anade någon av dessa människor, att en tid skulle komma, då rebellernas vapen skulle vändas 
mot dem själva, att flykten till utlandet skulle bli deras enda räddning undan egna landsmäns obarmhertiga 
mordlust och förstörelselusta. 49 12 Efter land fortsätter B [A ungefär likalydande]: Som bekant torde vara 
hade Alfred Nobels far, Emanuel Nobel redan år 1837 på inbjudan av ryska regeringen överflyttat till St 
Petersburg för att med av honom konstruerade minor skydda rikets kuster. Han utvecklade här en betydande 
verksamhet och anlade fabriker och gevärsfaktorier, byggde ångmaskiner och propellerbåtar och skall i 
synnerhet under Krimkriget ha gjort staten stora tjänster. Efter detsamma erhöll han dock av den nya 
regeringen inga beställningar, han måste lämna sin rörelse till sina kreditorer och reste missmodig åter till 
Sverige. En av hans söner Ludvig Nobel stannade emellertid kvar i Ryssland. Han sysslade först med 
vapentillverkning, men kom sedan genom att hans bror Robert hade inköpt naftakällor i Baku att ägna sig åt 
även denna industri, som av de båda bröderna uppdrevs till en betydelse, som vi ännu ha i friskt minne. 
Detta företag var dock långt ifrån den enda industri, varåt de ryska Nobellerna ägnade sig. De ha också 
varit tillverkare av separatorer, de ha varit ivriga byggmästare och de byggnader de uppfört för sina 
underordnades nytta och trevnad ha gjort deras namn ärat och hedrat bland deras nya landsmän. Dessa 
genialiska män på en gång uppfinnare och organisatörer hade tydligen i Ryssland funnit det verksamhetsfält 
som passade dem, kraftkarlar som de voro, funno de i ett land, där praktiska föregångsmän voro en 
sällsynthet obegränsade tillfällen att bygga och skapa att utvidga sin makt och grunda en stor förmögenhet. 



Man kan inte undra på att de hade glömt faderns bedrövliga erfarenhe[ter] och med stor sympati omfattade 
sitt andra fosterland. I hur hög grad svensk arbetsduglighet och ärlighet av dem uppskattades vill jag 
påminna om i detta sammanhang. För de många tusen arbetare, som stodo i deras tjänst, användes nästan 
uteslutande svenskar som arbetsledare. Jag tror också, att de ansågo att det förtroende, som visades dem av 
den ryska regeringen till inte ringa grad härrörde av den respekt för svenskarna, som genom forna tiders 
erfarenheter grundlagts i Ryssland. 49 19 Efter rådgivare fortsätter A: Familjen i Petersburg räknade vid 
mitt Rysslandsbesök inte många medlemmar. Där funnos fru Marta Nobel Oleinikov rätt dotter till fru Edla, 
nybliven medicine doktor, som höll på att inreda ett eget sjukhus, där fanns hennes man doktor Oleinikow, 
och Rolf Nobel, den yngste bland Nobellerna, som ännu inte hade tagit studenten. Till husfolket hörde också 
en ryska Anastasia som förut hade varit guvernant men nu levde kvar i huset, som en omistlig vän, och 
doktor Nobels sekreterare. Gästfriheten var obegränsad. Det hände, att endast helt få personer slogo sig ner 
vid det långa matbordet vid början av en måltid, men mot slutet av densamma voro en hel rad av nya platser 
besatta. [Fortsättningen avviker formellt men icke sakligt.] 51 9 ff. Från motsvarande ställe övergår A från 
riksspråk till dialekt 52 11 ett par förnäma finländare, greve Tolstoj A Finlands representant hos Kejsaren 
general F. Feo Tolstoys son Greve Alexis, som [var] gift med en dotter till doktor Westerlund B Jag råkade 
också general Fangsfeld Finlands representant i Petersburg, greve Tolstoy son till den store Tolstoy 15 Efter 
beståndande fortsätter B: Det fanns de, som fruktade, att Ryssland skulle ko mm a att tilltvinga sig våra 
norrländska gruvfält eller några av Norges isfria hamnar. Det fanns andra, som avskydde hela det dåvarande 
styrelsesättet, men någon fruktan för revolution och sammanstörtning, det fanns inte. 26—27 Vi... nattåg B 
Efter att i sex [A fem] dagar ha vistats i Petersburg foro vi med nattåget 34 Efter märkvärdigheter fortsätter 
B: Jag bör kanske nämna, att då vi sade till någon av Moskvasvenskarna, att vi voro komna för att lära 
känna det riktiga Ryssland, så försäkrade de genast att det riktiga Ryssland inte fanns i Moskva. Det riktiga 
Ryssland fanns i Kieff, och de tyckte, att vi borde resa dit. Detta kunde emellertid inte låta sig göra. Vi 
fingo nöja oss med vad Moskva hade att bjuda på av gammalt och karakteristiskt. 53 17 Efter tavlor 
fortsätter B: Den lär ha varit utställd på Stockholmsutställningen 1897 och jag tror inte, att den väckte 
någon uppmärksamhet. 57 16 Efter tiden fortsätter B [meningen struken i II A]: Man visade oss en stol 
varpå Alexander III hade suttit vid sitt besök hos de heliga männen 57 36 — 58 6 Utförligare i A: Vem har 
inte dessutom genom doktor Per Findbergs föreställningar i Göteborg och Stockholm och genom 
Griinewalds dekorationer och dräkter fått ett begrepp om vad som kan åstadkommas genom att allt 
genomsyras av konst. Men då jag såg Hamletföreställningen i Ryssland var väl denna riktning ännu ganska 
okänd, och någon svensk teater, där man beräknade posens och färgernas skönhetsvärde torde väl knappast 
ha funnits. Jag vill inte tala om själva spelet. Hamletframställare hade jag sett lika goda eller bättre. Det var 
regins, det var den konstnärliga regins trolleri, som första gången geck [opp] för mej. 59 12—24 Slutet 
saknas i A. 

S. F:s tal blev hårt kritiserat, och hon anhöll att det icke skulle tryckas i Svenska akademiens handlingar. 

Det skedde heller inte: där nämns endast att fröken Fagerlöf efter minnesteckningens uppläsning höll ett 
föredrag med titel ”Intryck från en Rysslandsresa år 1912”. I akademiens arkiv saknas också manuskriptet. 
De närmare omständigheterna framgår av ett brev till E. W. Dahlgren av den 30 sept. 1927 (Kungl. Bibi.): 
”Hela året har jag varit betänkt på att omarbeta den där uppsatsen från min ryska resa, som jag läste upp i 
Svenska Akademien vid förra högtidssammanträdet. Den tillfredsställer mig på intet vis. Jag har tillexempel 
blivit påvisad en del misstag, som jag har begått. Dessutom finner jag nu, att jag talar för mycket om mig 
själv och mina intryck från Ryssland och för litet om Nobellernas verksamhet där. När jag började skriva 
uppsatsen, var det just om detta jag ville skriva, men blev olyckligtvis besatt av Ivan den Förskräcklige 
såsom vid den verkliga rysslandsresan. Omarbetningen har dock förhindrats av arbetet på en roman, och jag 
skulle nog vara så ofantligt tacksam, om det finge anstå, tills denna blir färdig, men då kan inte föredraget 
komma in i detta års upplaga utan måste stå över till en annan gång. Kan detta gå för sig? Jag skulle också 



vilja fråga om en annan sak. Är det absolut nödvändigt, att detta tal blir publicerat i Akademiens 
handlingar. Det var ju tillkommet av en ren tillfällighet, bara för att utfylla tiden, och jag tänkte mig 
knappast, då jag skrev det, att det skulle komma in i handlingarna. Går det inte helt enkelt an att utelämna 
det. Det är en så obetydlig sak, att jag helst inte skulle vilja egna mer arbete åt detsamma. Om detta kunde 
låta sig göra, så skulle jag bli allra mest nöjd, men i alla händelser, vore jag så tacksam för att slippa 
omarbeta talet detta år.” 

Att Repins målning verkligen gjorde ett skakande intryck på S. L. och har varit avgörande för hennes 
uppfattning av den ryska folkkaraktären, framgår tydligt av ett brev till Ida Bäckmann från mars 1912, där 
hon säger sig ha ”blivit överraskad av en märkvärdig talang för grymhet hos detta folk, som annars ser så 
godmodigt och tåligt ut”. (Bäckmann, Ida, Gralsökaren, 1940, s. 266—268.) 

BJÖRNEBORGARNAS MARSCH. 

Tr.: Bonniers veckotidning, Årg. 5 (1928), nr 47, s. 12—13, 63 (18/11). Med 2 ill. av Yngve Berg. — Hs: 
Utkast m. blyerts. A) 1 bl. (fragm.). B) S. 1—5. C) S. 1—6. B skiljer sig mycket från den slutliga versionen. 
Slutet är helt annorlunda. Löjtnantens tillfälliga lynnesförbättring genom döttrarnas spel blir ett exempel på 
hur han kan få nya krafter genom det som är vackert, en vacker dikt eller en vacker melodi. Däremot betonas 
döttrarnas leda vid spelet inte alls. Viktigast är att händelsen utspelas fem år längre fram i tiden: de båda 
flickorna är inga barn och fadern är inte några och femtio, de är 14 och 18 år och fadern ej fullt 60. C 
kommer nära den tryckta versionen, men stiliseringen avviker genomgående. Efter seger (63:28) 
förekommer följ. stycke: ”Det finns människor som säga, att många gånger ha de sluppit undan straff för 
sina onda gärningar, men för sina goda ha de sällan undgått att få lida både dyrt och länge. Det är ett vågat 
påstående, men att det kan finnas någon sanning i det fingo löjtnant Lagerlöfs små döttrar erfara.” De båda 
slutmeningarna (66: 35—37) saknas här. 

6131 vore or. voro. 

I brev till V. Olander Mårbacka 10/10 1928 skriver S. L.: ”Jag höll förra veckan på att skriva en bit för 
Bonniers, som också skola ha ett Selma Lagerlöfs nummer i veckotidningen och arbetade snällt hela veckan. 
Då jag kom till Lördagen, fann jag alltsammans tråkigt och stillöst och förkastade det. Det blir kanske bra 
till en annan gång, då det har fått ligga till sig.” 16/10 heter det: ”Kan du tänka dig, att jag i dag verkligen 
har sänt av alla mina noveller...” 

Lru Hedda Grönkvist berättar att S. L. vid något tillfälle, när Ack, Värmeland du sköna hade sjungits, skulle 
ha yttrat: ”Det är allt bra mycket roligare att sjunga den sången än att spela Linska rytteriets marsch, som jag 
och mina systrar måste göra i vår ungdom. Se, pappa hade fått för sig, att vi skulle spela den fyrhändigt som 
avslutning på varje tillställning, och jag minns, hur glada vi var, när han en gång glömde bort det. En gång 
stod vi påpälsade ute i en kall förstuga redo för hemfärden och trodde, att vi sluppit undan — men plötsligt 
hördes hans röst: L-l-i-c-k-e-r! Mer behövde vi inte höra, förrän vi visste vad det var fråga om, och det 
hjälpte inte med mindre än att vi måste in igen och spela.” (Mårbacka och Övralid II: 206—207.) Lru 
Grönkvist har i brev upplyst om att detta berättades på Gylleby före 1928. Att det var Linska rytteriets 
marsch, är ett minnesfel. S. L:s syster, fru Gerda Ahlgren, bekräftar att det var Björneborgarnas marsch och 
upplyser samtidigt om att rätta tiden var åren 1877—1878. 

66 13 bottforer ytterstövlar. 

ANDROMED AS KLIPPOR. 


Tr.: I: Julstämning, Jubileumsnummer 1906—1930. Med 4 ill. av P. Lindroth. — Hs: I. Utkast m. blyerts. 



A) Värmländskt. På dialekt. S. 1—12. (Versosidorna 5—6 hör till en annan version.) B) Övriga utkast. På 
riksspråk. 19 bl. II. Utkast m. bläck. A) Andromedas klippor. S. 1—9 (fragm.). B) Äldre version av slutet. 

S. 12—16. III. Utkast m. maskinskr. 17 bl. 4:o. — Korrektur: Oombrutet korrektur utan rättelser. 5 spalter. 

Vid ombrytningen har på 6 ställen nya fel kommit in, som tack vare korrekturet kan rättas. Dessa fel är: 73 3 
berömda berömde 76 16 Berätta... Elkan. Hela raden har utfallit i korr. och i stället upprepas 76:3—4 (Vi... 
Elkan) 77 7 Kassiopeia Kassiopea 79 21 Ett barn Ett enda barn 23 förfärat förfärad 84 18 båda både. 

I övrigt visar korr. följ. avvikelser: 68 1 plan resplan 70 28 tyske tyska 71 35 var i voro i 73 10 till klockan 
klockan 74 19 Beirut Be i ryt 24 det den 75 13 vidare saknas 76 33 om en 77 1—9 har... låter... är [or—tr.: 
äro] ... stannar ... syns [or—tr.: synas] ... kungör hade... lät... voro ... stannade ... syntes ... kungjorde [korr. 
har på ett enda ställe presens, infinner, or—tr. har konsekvent presens] 80 4 skyndar [or—tr.: skynda] störta 
81 26 kom kommo 29 satt sutto 82 10 vägen saknas 22 överfor överforo 83 37 får vi sitta sitta vi. 

Mot både korr. och or—tr har citationstecken införts i stället för tankstreck i enlighet med S. L:s eget bruk. 
Citationstecknet, som i korr. och or—tr. står efter heller (80: 22), har flyttats till efter kungadotter (80:21). 
Slutligen har pluralform på 31 ställen ändrats till singularform (68:25, 69:1, 77:6, 9, 28, 29, 30, 78:17, 20, 
21, 22, 23, 31, 32, 37 (2 ggr), 79: 1, 5, 6, 8, 16, 25, 31, 80: 2, 4 (2 ggr), 10, 81:9, 82:1, 2, 17). 

En fullständig redogörelse för de många utkasten kan av utrymmesskäl inte lämnas. Grupperingen har gjorts 
efter manuskriptens yttre, icke efter ordningsföljden, då det knappast är möjligt att ange i vilken ordning de 
olika, oftast fragmentariska versionerna har tillkommit. Det längsta blyertsutkastet på riksspråk, som 
möjligen är det äldsta, börjar med resan till Jaffa i vagn med Jemil. Sophie Elkan hör sig för om vägen från 
Jaffa till Haifa. Trots alla hinder beslutar man sig för att resa landvägen, och berättelsen avbryts just då 
vagnen hejdas av en bäck. Andromeda nämns aldrig. Här berättas (s. 4) en episod om Sophie Elkan, som 
endast förekommer på detta ställe: Det är för resten något rätt underligt med rädslan. Sophie Elkan vars 
hjärta darrar bara vid tanken på en sjöresa är i många andra fall en hjälte. Vi stodo för några dagar sedan i 
den Heliga gravens kyrka i Jerusalem och betraktade de många pilgrimer, som passerade genom den. Jemil 
hade just råkat säga, att hit hade alla fritt tillträde utom judarna. ”Nå”, frågade Sophie Elkan, ”om en jude 
skulle smyga sig hit in helt obemärkt hur skulle det då gå?” — ”Han skulle bli sliten i stycken Mrs Elkan”, 
sade dragomanen helt allvarligt utan ett ögonblicks tvekan. Vi kunde inte tvivla på att han visste vad han 
sade, men Sophie Elkan promenerade med största lugn vidare genom kyrkan. Underrättelsen hade inte på 
minsta sätt berört henne obehagligt. 

I den på mycket nyckfullt talspråk nedskrivna versionen, som S. L. kallar ”Värmländskt” och vars förra 
hälft närmar sig den slutgiltiga versionen, saknas Andromeda likaledes. Slutpoängen om Perseus (84: 16— 
20) finns inte här, och versionen avslutas mycket konstlöst: Vi skrattade och jublade. Vi kunde knappast tro 
på vår lycka. Då vi åter skakade framåt över kamelspåren tyckte vi, att vi gungade på ejderdun. Vi kommo 
fram till den judiska kolonien utan vidare äventyr och nästa dag voro vi framme i Haifa i god tid. Sedan 
fortsatte vi resan programenligt från Haifa till Nazareth och Tiberias och tillbaka igen. Sedan från Beirut till 
Baalbek å Damaskus och tillbaka igen. Sedan från Beirut till Konstantinopel, Athen, Brindisi och tillbaka 
igen hem till Sverige. Det var oupphörliga sjöresor, det var ständiga utfärder i små roddbåtar å klättrande 
utför och uppför fallrepstrappor, och Sophie Elkan var lika rädd som förut, men hon gick igenom det 
modigt, hon föreslog aldrig mer så länge som vi voro kvar i orienten, att vi hellre skulle ta landvägen. — 
Och vad mig beträffar, när jag har mina ögonblick av tvivel och oro, då tänker jag [mig] sittande fast i dyn 
därnere i gamla Judaland och minns hur den räddande vagnen ko mm a [kommer] rullande nerför 
dalsluttningen — I ”Värmländskt” har ett längre stycke på s. 6—7 strukits, som är intressant därför att det 
tar upp en grundtanke i romanen Jerusalem och novellen En julnatt i Betlehem. Här anförs tre historier om 



människor i Jerusalem, som för S. L. själv berättat om Guds ingripande i deras liv, en engelsk miss, som 
lyckats komma i tid till omnibussen, en amerikanska, som fått kallelsen att bota spetälska och en engelsman, 
som manats av en röst att fortsätta en process med en mohanmiedan. De två första historierna upptas 
annorlunda utförda i ett av de maskinskrivna utkasten, där de flätas in i en märklig, personlig betraktelse om 
Guds ledning: 

Ingen stad i världen är en Guds stad i samma grad som Jerusalem. Ingenstädes är Gud så närvarande. Se där 
vad som måste vara tilldragande för ett [hjärta] som törstar efter att känna sig i samband med sin skapare. 
Liksom skyn, som driver omkring på den vida himlen utan att veta vart han skall kastas av vinden, så är 
människan på andra ställen i vär[l ]dcn. men inte så här i Jerusalem. Här finns en regerande Gud. Man hör 
tillexempel en människa berätta, att hon höll på att ko mm a för sent till omnibussen. Då vänder hon sina 
blickar mot höjden och ber Gud om hjälp. Och hon gör det inte förgäves. Omnibussen har på ett eller annat 
sätt blivit fördröjd, så att hon hinner fram innan den har börjat färden. Och en annan berättar hur hon hade 
fått Guds kallelse att arbeta bland de spetelska. Hon vill inte hon undflyr. Då blir hon av Gud jagad och 
förföljd. Hon förlorar man barn, förmögenhet. Då underkastar hon sig cg nar all sin tid åt dessa utstötta 
stackare, som andra människor inte törs se åt och blir lycklig, nöjd, full av Guds frid. Åt oss två säga 
människorna, som råka oss. Vad har Ni här i Jerusalem att göra? Varför har Gud sänt er hit? Det är den 
styrande Försynens stad. Här ha de talat dessa profeter, som tolkade ett helt folks historia såsom en vandring 
under Guds ledning. Här var varje olycka ett straff från allmakten, varje framgång ett tecken på Guds 
välbehag. Gud, Gud, Gud fanns överallt, han styrde för sparvar som för människor. Och denna gamla tro har 
bitit sig fast i marken i husen, den möter i stadsporten, den följer en på gatan. Här nöjer man sig inte med att 
tro, att en Gud finns till, man tror också att han styr, man vänder sig till honom och man får svar, man 
knackar och det varder upplåtet. Det är detta, som våra landsmän känna. De gå under Guds ledning. De 
trampa en underlig mark under fotterna Gud är dem nära, han bor i denna stad. Vi för vår del skratta litet åt 
denna heta tro på samma gång, som vi finna den avundsvärd. Att alltid vara viss om att Gud vakar, leder, 
styr, att aldrig tveka om var hjälpen finns att söka. Att i alla vedermödor kunna säga till sig själv Gud vill 
det. Det är han, som har skickat mig hit. Vi skulle vilja ha det så ställt vi också, men vi kunna inte. Var på 
något annat ställe i världen finns denna trons smitt [a] som här sprider sin feber från människa till 
människa? Vi äro dömda att vandra vår väg fram utan ledning av något annat än ett svagt människoförstånd. 

I en troligen tidig utformning finner man Andromedamotivet på versosida 5 i ”Värmländskt”. S. L. ligger i 
sängen och försöker tänka sig hur Andromeda kunde ha känt det, när hon skulle ställas ut för vidundret. Hon 
hinner då inte längre än till det ögonblick då dödslotten har dragits. Vid frukosten är Sophie Elkan mycket 
nedstämd och går snart in på sitt rum, medan S. L. fortsätter att fantisera om Andromeda. Hur litet 
verklighetsunderlag det finns för den episod som sedan blir kärnan i novellen, ser man därav att den har 
behandlats olika i olika utkast. I två utkast med m a skinskrift har sagan en helt annan verkan på den 
lyssnande reskamraten än i ett av utkasten med bläck. I de båda förra låter hon övertala sig att resa till sjöss, 
i det senare blir hon ond över den alltför tydliga parallellen med Andromeda men låter försona sig genom ett 
litet skämt, men slutpoängen är i båda fallen att tjänaren kommer in med bud att båten har gått. I det andra 
utkastet med bläck, som avbryts mitt i sagan, berättas denna mycket mera kortfattat än i trycket. S. L:s 
reflexion om sin reskamrat, då hon ber henne berätta, går här mera rakt på sak: Jag blev tveksam. Sophie 
Elkan brydde sig för det första inte ett dugg om sagor och för det andra var hon ingen god lyssnare. Hon 
talade helst själv. 

Som vanligt lämnas den första underrättelsen i brev till V. Olander. Den 19 mars 1930 heter det: ”Den sista 
veckan har jag skrivit en berättelse för Bonnier. Det är en reseberättelse från Syrien med Sophie Elkan och 
mig som huvudpersoner. Om den kan intressera någon vet inte jag, men den var lätt att skriva, och jag har 
kladden färdig. Nu ligger den och mognar före renskrivningen.” Berättelsen insändes till Bonnier med brev 
den 30 mars: ”Här sänder jag nu en historia från mina reseår, som jag hoppas, att du må kunna använda för 



din jultidning. Jag är ledsen att den har blivit så lång, men jag har inte tid att skriva om den än en gång och 
förkorta den för allt annat, som skall göras. Dessutom är den stora allmänheten så förfärligt okunnig om 
förhållandena i orienten, så att man kan inte vara nog tydlig. Du är väl så snäll och skickar korrektur i sinom 
tid och vore jag då bra tacksam om jag kunde få en sex avdrag för eventuella översättare.” Samma dag 
skriver S. L. till V. Olander: ”Vet du, att i dag har jag avsänt Bonniers manuskript direkt till honom. Det är 
ett minne från orientresan och det blev så långt hela 20 sidor. Vet du, jag tyckte inte, att jag ville besvära dig 
med det. De flesta sidorna sågo rätt snygga ut, och naturligtvis finns det fel, men de böra inte vara svårare 
än att de kunna rättas i korrekturet. Du hade nog i alla fall satt dig att skriva rent det hela, och det ville jag 
inte nu, då det bara var fråga om en tidskrift.” Också Andromedas klippor var påtänkt för Höst. 7/8 1933 
frågar S. L. sin danska översättarinna till råds: ”Jag skulle vilja be dig om ett råd angående just denna 
Andromedas klippor. Den kom till i all hast, och jag har aldrig varit fullt nöjd med den. Hur ter den sig för 
dig? Är den inte för lång? Kan den intressera utomstående? Passar den i den påtänkta novellsamlingen?” 

82 30 karavanseri [riktigare karavanseraj] karavanhärbärge. 

TAL I RADIO FÖR DANSKE DRAMATIKERES FÖRBUND DEN 9 MARS 1931. 

Icke tidigare tryckt. Ytterst kortfattade referat i de danska tidningarna. — Hs: A) Danske Dramatikere. 25 
årsfest. Tal i radio. Utkast m. blyerts. 3 bl. B) Utan titel. Maskinskr. m. egh. rätt. S. 1—3. 4:o. 

Varianter från A: 

85 8 Efter dem: i deras festliga samkväm på Nimbs restaurang 11 Efter flera strykningar börjar andra 
stycket: Jag erkänner, att detta har sin riktighet. Om jag nu skall söka förklara förhållandet så får jag för det 
första säga, att det åtminstone har en symbolisk betydelse. 86 8 Efter vänta str.: Jag hade inte mod att 
övervara föreställningen, men den måste visst ha varit ett lidande för åskådarna. 18 Efter missnöjd: 
Språkbehandlingen var [str.: dålig och] vårdslös 87 14 Efter till str.: Jeppe, till Gjenboerne, till Kära släkten, 
till Elverhöj och så myck. 

85 20 dockteater: Två sagospel på vers, Guldäpplena och Snö och blod, finns ännu bevarade. 24 Emma 
Gad: Dansk författarinna (1852 —1921), har fra mf ör allt skrivit skådespel med nutidsämnen. 

86 1 skådespel för en festföreställning: Sankta Annas kloster. Dramatisk dikt i två akter, med handling från 
o. 1400, uppfördes på Dagmarteatret 30/8 1895. (Se notiser i Korrespondenten 17/8, 22/8, 3/9 och referat i 
Utkiken 2/9 1895.) 

86 13 Tösen från Stormyrtorpet. Stormyrtösen. Folkskådespel i fyra akter efter Selma Lagerlöfs berättelse 
”Tösen från Stormyrtorpet” av Bernt Fredgren och Selma Lagerlöf. Sthm 1913. Pjäsen hade urpremiär i 
Göteborg i april 1913 och spelades på Det ny Teater i Köpenhamn och flerstädes i Dan mark 1913 och följ. 
åi' samt på Miinchener Schauspielhaus hösten 1914. 

DE BLINDAS RÄTT. 

Tr.: Jul trevnad, [Årg. 1] (1933), s. 5—7. Med 3 ill. av Stina BeckFriis. — Hs: Utkast med blyerts i 
Anteckningsbok 22: 181—158. 

I brev till V. Olander Mårbacka 6/8 1933 skriver S. L.: ”När jag var i Skåne [hos frih. Henriette Coyet på 
Torup] bad mig landshövdingskan Ramel om ett bidrag för någon slags publikation, som skulle utges för de 
blindas räkning. Så länge som jag var i Hultafors hade jag glömt hela saken, men nu återkom minnet och jag 
har skiivit en liten bit på fyra sidor och även skickat av denna.” 



Av det här berättade reseminnet framgår att S. L. har lånat några drag från Santa Lucias kyrka i Rom för sin 
skildring i An t i kr ists mirakler av de blinda sångarnas skrå i jesuiternas kyrka Santa Lucia i Diamante. 

Varken i Paternö eller Taormina, som varit förebilder för Diamante, finns någon åt Santa Lucia helgad 
kyrka. 

JULKLAPPSBOKEN. 

Ett barndomsminne. 

Tr.: Jacobson, Helja & Landergren, Anna, 1 001 böcker för Sveriges ungdom valda och sammanställda. 
Sthm 1933, s. III—VII. — Hs: Utkast m. blyerts utan titel i Ant—bok 22: 115, 117, 119, 121—123, 125, 

127, 129, 131, 133. 

K. O. Bonnier, som hade utverkat ett bidrag till en publikation för en barnboksvecka i november 1933, 
tackade för detta den 17 oktober. Han framförde då en begäran från kommitténs ordförande, bokhandlare G. 
Josephson, som med hänsyn till den icke franskkunniga publiken gärna ville ha en ändring av titeln 
Nouveaux contes defées. S. L. svarade 19/10 1933: ”Det var roligt, att du tyckte om mitt lilla bidrag. Vad 
honoraret beträffar så hade jag tänkt begära hundra kronor, om nu kommitténs kassa räcker till så mycket. 
Titeln återigen kan ju väl gå an såsom herr Josephson föreslagit, men jag tycker, att det borde vara 
'Julklappsboken’ inte 'Min Julklappsbok’.” 

94 35 Svea: Kalenderns första årgång för 1874, som utkom till julen 1873, kan inte ha varit med bland 
julklapparna 1868. 

95 19—20 ” Nouveaux... Ségur: Ersätts i or—trycket av ett faksimil av hela titelbladet till barnboken, som 
alltjämt finns i boksamlingen på Mårbacka. 

96 8 Grönlunds metod: Grönlund, J. U., Lärobok i fransyska språket, efter H. G. Ollendorffs nya method. 
Sthm 1855. (6. uppl. 1874.) 

SAGAN OM VÄRMLANDS PRINS. 

Tr.: Idun, Årg. 51 (1938), nr 24, s. 12—13, 30 (11/6). Med 2 fotogr. och 2 ill. av Per Beckman. — Hs: I. 
Utkast m. bläck. 4:o. A) Kronprinsen (Hertigen). 6 bl. (fragm.). B) Då Hertigen av Värmland första gången 
besökte sitt hertigdöme. 11 bl. II. Tryckms m. maskinskr., rätt. av S. L. och V. Olander. Samma titel som 
föreg. (Då ändrat till När av V. Olander.) S. 1—8. 4:o. Tillhör Idun. 

Ändr. av V. Olander: 100 38 Det har Nu har det 102 3 Och Nu 4, 28, 32, 36 när då. 

De båda utkasten skiljer sig mycket från maskinrenskriften, men skiljaktigheterna erbjuder intet av större 
intresse. Variant i tr—ms: 100 2 vackra vackre. Rätt. av utg.: 101 8 ska tr. skall, tr—ms skall, men det ena T et 
bortraderat. 

DEN HELIGA GRAVENS KYRKA. 

Föredrag i Falu föreläsningsförening. 

Tr.: Nordisk tidskrift, 1902, s. 157—180. (Med 5 ill.) 

Pluralformer på -a har införts mot or.: 104 6 judarna 105 15, 23, 30 herdarna(s) 106 33 judarna 107 9 
stadsinvånarna 110 17, 23 krigsknektarna 23 missdådar nas 111 5, 12 judarna(s) 5 romarna 112 1 judarnas 
116 13 rövarna 117 11 riddarna 118 24 väktarna 119 27 inkräktarna 120 1 munkarna 124 12 
krigsknektarna. 



Övriga ändr. mot or.: 108 3 hade ha 12 trädstammen trästammen 112 25 tills till 114 26 undersåtar 
undersåter. 

Den 6 dec. 1901 skliver S. L. till Elise Malmros (avskrift av brevmottagarinnan): ”Minns du att jag höll en 
föreläsning i Goodtemplarsalen en gång om Rom [i Landskrona 11/4 1897], som alla voro så nöjda med. I 
Söndags höll jag en här om Den Heliga Grafvens kyrka i Jerusalem, som gick så där bra den också. Jag har 
så småningom fått ett namn häruppe som uppläsare och nu i Söndags hade jag väl en 400 personers publik, 
flera än lokalen kunde rymma. Du skulle ha sett så de lyssnade. Det var roligt, jag talade i två timmar nästan 
och jag tror att jag var trött i två dagar.” Falu föreläsningsförening bildades 1900, men enligt meddelande 
saknas uppgift om föredraget, som inte heller tycks vara annonserat eller refererat i ortspressen. I Nordisk 
tidskrift meddelas föredraget med följande redaktionella not: ”Emedan författarinnan själf kommer att inom 
kort på annat ställe begagna denna artikel, få inga längre citat ur densamma meddelas.” Detta skedde i 
inledningskapitlet till Jerusalem II, som sedermera uteslöts. När samlingen Höst förbereddes, tänkte S. L. 
enl. ett brev till V. Olander 17/9 1933 på att trycka om det. Men hon hade glömt hur det var och hade det 
inte tillgängligt. 

JULGUDSTJÄNSTEN I MORA. 

Tr.: Gustaf Vasa-minnet. Vid aftäckningen af Vasastaden på Mora strand den 11 juli 1903. Utg. af Mora 
Tidning. Borlänge 1903, s. 7. 

131 1 skingrande (danism) gällt. 

VINTER I DALARNA. 

Tr.: Vinteridrottsfästen i Falun den 21—25 februari 1907. Fästskrift. Sthm 1907, s. 4—5. Med 3 fotogr. 
Omtr. med titel: Vinter i Dalarna i Vinterboken. Utg. av Gustaf Stjcrnström. Upps. & Sthm 1910, s. 19 — 
23 

130 1 Dalarna or. Dalarne. 

SCOUTRÖRELSEN. 

Tr.: Med titel: Scoutrörelsen. Tal vid ungdomsmötet i Arvika tryckt i Dagens Nyheter 25/6—26/6 1912, 
med titel: Selma Lagerlöfs stora tal om scoutrörelsen vid ungdomsmötet i Arvika i Scouten, Ärg. 1 (1912), 
s. 118—122 (juli) och med stora uteslutningar i Arvika Nyheter 27/6, 29/6 1912. 

Trycket i DN är mycket felaktigt och ofullständigt, varför trycket i Scouten har följts. Följ. rättelser har 
dock införts efter DN: 135 35 kunna sin läxa or. kunna 139 15 arbetare med bud till pojkarna or. pojkar 
med bud till arbetarna 29 hade or. ha 141 3 fria och or. fria, 144 36 ett elände or. elände 146 19 
noshörningen or. noshörningar. I några fall kan det vara tveksamt vilken text som är riktig: 135 7 hyggliga 
DN hyggligare 138 7 tills DN till 141 14 tjänat DN stannat 144 8 i DN vid 147 26 scoutartiklama Båda 
texterna: scoutlagarna. 

Om arbetet på talet skriver S. L. den 22 juni 1912 till V. Olander: ”Jag orkar inte skriva mer än ett ord, för 
jag har hela dagen arbetat på ett tal, som är sjutton sidor långt. Så går det, då jag skall försöka fatta mig 
kort... I morgon reser jag till Arvika. Usch! Inte är det synd om dig, som slipper ko mm a dit. Jag kan inte 
tänka mig något tråkigare.” 

145 37 ff. Gustaf Hellström: I en ar t ikel i Dagens Nyheter 13/9 1909, Hvad vi ha att lära af England, 
omtalade G. H. för första gången boy-scoutrörelsen och anbefallde den för Sverige. Han återkom 18/10 



utförligare till ämnet i artikeln Boy-scoutsorganiseringar. 
NÅGRA ORD OM 1914 ÅRS PSALMBOKSFÖRSLAG. 


Tr.: Svenska akademien i psalmboksfrågan. Med särskilda yttranden av Verner von Fleidenstam, Per 
Hallström, Selma Lagerlöf, E. A. Kailfeldt, K. A. Melin, Vitalis Norström. Sthm 1915, s. 16—20. — Den 
mycket personligt hållna detaljgranskningen, Anmärkningar rörande nya psalmer för Sv. Psb. (s. 21—38) 
har på grund av sin kataloguppställning ansetts falla utom ramen för detta urval. — Hs: A) Utkast m. 
blyerts. S. 1—4. B) Renskrift av V. Olander. 4 bl. Svenska akademiens arkiv. Till Anmärkningar finns tre 
hss: A) Egh. m. blyerts. 10 bl. B) Mas ki navskrift m. rätt. S. 1—9. C) Renskrift av V. Olander. 12 bl. 

Svenska akademiens arkiv. 

Varianter: 148 4 detta A det 5 år 1819 A 1819 år 5—7 att... (153?) A de många psalmer, som utgallrats och 
trots att nära nog ett par hundra nya psalmer B att... (152?) 8 ordval A, B ordaval [149 26 kvarstår ordaval] 

9 återfinnes A, B återfinnas 12 likasom A liksom 18 bifall från A insteg hos — den Wallinska A Wall in ska 
21 också A kanske också 149 2frestas A frestas ovillkorligen 12, 13 icke A inte 14—15 Det... av A, B Av 
15—16 inhemska svenska A, B svenska 16—17 säkert ingen finns A, B finns säkert ingen 18—21 
medelgoda, och... psalmer A, B medelgoda. De 23 Flere A, B Flera 26 vändningar och ordaval A, B 
uttryckssätt 34 ja, A och 150 1 ett tillskott A tillskott 2 röna A möta 3—4 förslaget... innebörd I A tillagt av 
V. Olander 6—7 och norska psalmböckerna A psalmboken — ofta A, B flera gånger 17 ha framställts A 
framställts 18—19 och ... kyrkan” A [med V. Öländers hand:] och för ”nya livsrörelser inom kyrkan” 20 
icke A inte 22 den svenska A svenska 26 införda psalmerna A nyinförda psalmer B nyinförda psalmerna 32 
—33 bilägger undertecknad A [Av V. Olander ä. fr.:] biläggas 151 3, 5 icke A inte 4 däri A där 5 detta A 
det. 

V. Olander tackas 19/5 1915 ”för löftet att renskriva mina psalmfunderingar”, och det sammanfattande 
utlåtandet utlovas till nästa dag. Renskriften har också daterats ”Mårbacka den 20 Maj 1915”. På själva 
utkastet har S. L. skrivit: ”Jag undrar om inte något i den här vägen kan sägas? Man kan hålla på i 
oändlighet, men Åhfelt har sagt det bättre och detta slags författarskap är just inte i min väg. Det viktigaste 
är nog kritiken, om de ville ge sig tid att se igenom den. Detta har varit riktigt huvudbry. Skönt att det är 
slut.” Sedan S. L. hade återfått det hela med kritik, gick det rättade manuskriptet till renskrift med ett brev 
från Strömstad 21/6 1915. När Svenska akademiens broschyr hade utkommit, skriver hon bl. a.: ”Litet grand 
av äran för att inte psalmboksförslaget gick igenom tycker jag, att jag kan ta åt mig och du förstås också som 
har varit den verkställande och drivande kraften” (25/10 1915). 

149 3 Ahfeldt: Åhfeldt, Clemens, Till försvar för Sveriges gamla psalmbok. 1912. 

149 28 ”Sigurds” berömda samling: Hedenstierna, Alfred (Sigurd), Den oumbärlige talställaren i: 
Kaleidoskop, 3, 1907. 

HÄLSNING TILL KVINNORÖSTRÄTTSMÖTET DEN 13 MAJ 1917. 

Tr.: Dagens Nyheter; Svenska Dagbladet 14/5 1917; Föredrag av Selma Lagerlöf, Louise Stenbock, Agda 
Österlund, Agnes Ingelman och Anna Wicksell hållna å offentligt möte i Auditorium i Stockholm den 13 
maj 1917. [Utg. av] Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, Sthm 1917, s. 3—5; med titel: Må 
grundstenen bli lagd. Selma Lagerlöfs hälsning till rösträttsmötet å Auditorium i Rösträtt för kvinnor, Ärg. 

6 (1917), nr 11, s. 2. 

Trycket i Föredrag, som saknar titel, har följts. Följ. fel har rättats efter Rösträtt för kvinnor: 153 21 



förbudet förbundet 155 5 material materiel. I övrigt avviker R. f. kv. i följ. fall: 152 4 motståndarna 
motståndarne 19 icke inte 153 11 invånare innevånare 27 kristendomen kristendom 154 38 Huru små Hur 
små än 155 7 tillåtelsen tillåtelse. 

Då S. L. var förhindrad att infinna sig, upplästes talet av Ann Margret Holmgren. 

TAL VID LANDSFÖRENINGENS FÖR KVINNANS POLITISKA RÖSTRÄTT MEDBORGARFEST I 
STOCKHOLM DEN 29 MAJ 1919. 

Tr.: Med växlande titlar i Dagens Nyheter; Svenska Dagbladet 30/5 1919; Hertha, Årg. 6 (1919), s. 108— 

110. Talet hölls också i Uppsala och trycktes i Upsala Nya Tidning 2/6 1919, med uteslutande av första och 
femte till sjunde meningarna. — Hs: Vid Auditoriemötet efter rösträttssegern. Maskinskr. m. egh. rätt. S. 1 
—4. 4:o. 

Hs, som är en omarbetning, där talrika språkliga ojämnheter har avlägsnats, följs här med anförande av 
varianter från tidningarna och Hertha (H): 156 12 man råkar, då sådant händer en den råkar, som råkar ut 
för sådant 14 tänker säger 17 man, varför man, min son, varför [i UNT saknas r. 16—19] 20 tills att H t ills 
24 ner DN H UNT ned 157 26 gått onyttjat onyttjat gått 29 som är det yppersta det yppersta är 34 rensning 
så DN H UNT; hs SvD resning 37 jag tror också alla de andra kanske mången annan — ha har 158 2 god 
och omöjlig DN H UNT god omöjlig 5 inte DN H UNT icke 11 ner egennyttan ned [SvD ner] egennytta 21 
skulle kunna 22—23 att... medborgares deras namn måste vara medborgare 26 få vara vara 31 ha fått fått 
35 och gjort blott som blott gjort 37 har isberget har [H ha] isblocket 159 2 för H på 7 nu verka verka 10— 
12 så... seger även skall föra den till seger, hur omöjligt det än må synas, skola en gång tillfälligheter 
inträda som hjälpa [SvD hjälper] den [UNT dem] fram 12 till fram till 17 dem DN H UNT oss 18 de inte 
bliva inte de bli [SvD bliva] 25 och eller 26 grymheten mordlusten 32, 33 dem er. 

Varianter i hs: 157 11 förbittrade ä. fr. missmodiga 29 vad som är det yppersta ä. fr. vad det yppersta är 158 
2 och omöjlig senare tillagt 11 egennyttan ä. fr. egennytta 21 skulle ä. fr. kunna 22—23 att... medborgares 
ä. fr. deras namn måste vara medborgare 34, 37 isberg(et) ä. fr. isblock(et) 159 7 nu senare tillagt 10—11 
omöjligt... skola ä. fr. omöjlig den än må förefalla, så skola 14 kommit ä. fr. kommit fram 15 den ä. fr. denna 
16 nu efter detta senare tillagt 18 de inte bliva ä. fr. de bliva 20 hädanefter ä. fr. efter detta 25 tämja ä. fr. 
bekämpa 26 grymheten ä. fr. mordlusten 32 ett lyckligt, harmoniskt liv ä. fr. i en lycklig värld — dem ä. fr. 
oss 33 dem ä. fr. er. 

I DN och H inleds talet med följande strof: 

I ljusnande natten brinner 
en våreld på bergens topp. 

Nu sol över bergen rinner, 
nu dag går opp! 

Det är ett mycket fritt citat ur Sigrid Leijonhufvuds av Elfrida Andrée tonsätta Kantat, som skrevs 1911 och 
som också uppfördes vid mötet 1919: 

Brinn högre och liva och ena, 
du våreld på bergets topp! 

Brinn högre i väkter sena 
tills dag går opp! 



ETT MINNE. 


Tr.: En bok om Ellen Key. Sthm 1919, s. 11—14. — Ma skin skri vet tr—ms m. egh. rätt. S. 1—3. 4:o. 

162 7 dessa sista hs alla dessa. 

S. L. skriver i brev till Bonnier 5/9 1919: ”Jag har svarat Elin Wägner, att jag skall sända ett litet bidrag till 
Ellen Key-boken på högst en sida, ett uttalande ungefär i samma väg, som det jag skickade till 'Litteraturen’ 
för Hamsums[!] räkning.” Den 30 sept. berättar hon för V. Olander: ”1 går och i dag har jag arbetat på Ellen 
Key-utlåtandet och nu är det färdigt. Det blev tre skrivsidor. Riktigt bra.” 

S. L. hyllade Ellen Key offentligt vid hennes 75-årsdag, då Idun hade valt henne till årets pristagare (Idun, 
Årg. 38 (1925), s. 3) och vid hennes död (Svenska Dagbladet 26/4 1926). När GöteborgsTidningen i en 
nekrolog hade citerat några rader ur Ett minne, förtydligade hon sin framställning i en insändare den 17 maj 
1926 med titel Ellen Keys fosterson. Efter att ha återgett raderna fortsätter hon: ”Detta yttrande syftar på en 
ar t ikel av mig, införd i en hyllningsskrift till Ellen Key på hennes 70-årsdag. Jag anser mig därför böra 
nämna, att Ellen Key sedermera skyndade sig att rätta den uppfattning jag hade fått av hennes fosterson. 
Med sitt yttrande, att han var obegåvad, hade hon endast velat säga, att han saknade den konstnärliga 
begåvning, som hon till en början hade trott sig finna hos honom. Han hade visat sig vara en präktig 
yngling, arbetsam och kunskapstörstande, till största delen hade han försörjt sig själv och endast i mycket 
ringa grad begagnat sig av hennes hjälpsamhet. En känsla av besvikelse hade det väl vållat henne, att han 
visat håg för den militära banan, men denna hade hon för länge sedan övervunnit. Han hade inte heller 
stannat som man i ledet, utan fått plats vid Stockholms Tygverkstäder samt var nu Tyghantverkare och 
verkstadsföreståndare. I sitt förhållande till henne hade han alltid visat tacksamhet och tillgivenhet, och hon 
var lycklig över att ha bidragit att utveckla honom till en verksam och duglig samhällsmedlem. Mårbacka 
den 12 maj 1926.” 

Se vidare om förhållandet mellan S. L. och Ellen Key Elin Wägners biografi II: 215—219. Några utdrag ur 
S. L:s brev till Ellen Key har meddelats av O. Wieselgren i Bonniers litterära magasin, Årg. 11 (1942), s. 
592—600. 

HJORDVARELSER. 

Tr.: Tryckt som särskild skrift: Hjordvarelser. Sthm, tr. Aftonbladet 1920. (4) s. (Svenska hjälpkommittén 
för krigsfångar i Sibirien. Flygblad, 2.) 

I en dagboksanteckning 5/4 1920 antecknar S. L.: ”Skrivit om Sibiriska fångar och skickat Matilda 
[Widegren]”. Utförligare berättar hon i brev till V. Olander 11/4 1920: ”På annandagen fick jag ett brev från 
en tysk sjuksköterska, som var rätt gripande. Hon bad mig göra något för de sibiriska fångarna. Jag skrev 
verkligen ett par sidor och skickade till Mats. Det var ju ingenting märkvärdigt, men jag undrar just var 
Matilda har gjort av biten. Jag har ingenting hört.” 

TAL VID EVA FRYXELLS BEGRAVNING DEN 8 APRIL 1920. 

Tr.: Utan titel tr. i Nya Wermlands-Tidningen 9/4 1920. — Hs: Eva Fryxell. Maskinskr. m. egh. rätt. S. 1— 

4. 4:o. 

Hs följs här i stället för det mycket bristfälliga trycket. 

5. L. har antecknat i dagboken: 1/4: ”Eva Fryxell död.” 3/4: ”Eva Fryxell skall begravas i Sunne på 
torsdag.” 6/4: ”Skrivit om Eva Fryxell.” 7/4: ”Skall tala i kyrkan i morgon.” 8/4: ”Farit till Sunne först till 
Noreens och råkade där Fru Agnes Schagerström, generaldirektör Karl Axel Fryxell, Olof Fryxell, 



Stationsinspektor Hugo Fryxell. Sedan till station, där vi mottogo Eva Fryxells lik, Vagnprocession till 
kyrkan. Tal i kyrkan av kyrkoherde Gunelius och av mig. Tror att det gick rätt bra, fast det var - mycket 
enkelt. For sedan hem.” För V. Olander berättar - hon 11/4: ”Sedan på tisdag och onsdag mitt ibland alla 
påringningar från inspektörer och anbud om gödselinköp, skrev jag tre sidor om Eva Fryxell... Där - talade 
först prästen och sedan läste jag upp vad jag skrivit. Det var - svårt, att inte bli rörd, men jag tror, att jag 
hördes. Jag fick tacka Eva för att hon i sin tid uppmuntrade mig att resa ut i världen och bli något, och det 
var - jag glad åt. Släktingarna voro visst nöjda.” 

169 20 ett bröllop här i trakten: S. F:s verser till marskalkarna vid Ernst Holmbergs och Ellen Chölers 
bröllop på Gårdsjö den 12 aug. 1880 finns tryckta i Midsommarbladet. Stockholmsjournalisternas 
sommartidning, 1924. 

VID SOPHIE ELKANS GRAV. 

Tr.: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 9/4 1921. — Hs: Tryckms m. bläck. S. 1—8. 4:o. 

Varianter från hs: 171 26 fröjdat oss fröjdats oss[!] 172 8 åter ha ha åter 26 den tiden en gång — efter tös 
str.: och hur du hade fr amf ör andra fått den gåvan, att du kunde fröjda dig åt varje blomma på din väg 173 
22 mera mer 24 hade saknas 29 framtiden livet 174 7—8 Ty... skedde ä. fr. Och du bar - inom dig en aning 
om att du levde i en bländverkens värld, visshet om att vad som hände tillförde dig rikedom. 12 Och 
sålunda Och, sålunda (ä. fr. Och se, sålunda) 16 dig mig. 

Talet hölls vid jordfästningen på Mosaiska kyrkogården i Göteborg den 8 april. 

FARMORS PREDIKAN. 

Tr.: Tidevarvet 24/11 1923. — Hs: A) 4 utkast m. blyerts. 7 bl. B) Utkast m. bläck. S. 1—5. 

I fem olika utkast prövar - sig S. L. fram mot den slutliga versionen, som inte är bevarad i handskrift. 
Ursprungligen är - det fråga om en gammal fru, som kallas Malla Morasus, men till slut har detta ändrats till 
”min farmor”. Intressantast är ett av de tidigare utkasten, där S. L. söker återge vad den gamla frun skulle ha 
sagt på predikstolen, något som förefaller att vara ganska personligt: ”Jag vet inte om hon hade kommit att 
säga så mycket om Jesus och om himmelriket. Det hade varit så mycket jordiskt, som först skulle ha retts 
opp. Om nu någon till exempel drack sig full varje dag, så måste man ju först och främst skaffa honom av 
med dryckenskapen, men om han väl var nykter och levde som en ordentlig människa, så var - det ju en smal 
sak, att vinna saligheten åt honom. 

Prästerna ta det inte på det sättet. De börja med att tala om himmelen och tron på Gud och de påstå att om 
en man har en rätt längtan efter det eviga livet, så sköter man sig väl också här - i det timliga. 

Jag föreställer mig alltså, att innehållet i den gamla fruns predikan skulle ha blivit något i den här vägen: 
Lägg bort att vara slarviga och lata, sköt era sysslor, skaffa Er inte oäkta barn, men om det ändå har - gått så, 
så tag vård om dem. Var - inte snåla, inte grälaktiga, uppför Er anständigt vid arvskiften, ropa inte in skräp på 
auktioner, lura inte någon vid hästbyten och så vidare, ja låt bli allt detta, så får Ni ko mm a in i himmelriket, 
då Ni äro döda. 

Prästen däremot han vill detsamma men han önskar - gå en annan väg. De vilja, att man skall börja med att 
tro sig vara en himlens medborgare.” 


EN BISKOPSMIDDAG. 



Tr.: Årsbok utg. av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, 1926/1927 (tr. 1927), s. 46—52. 
Bidraget utgör svar på följande rundfråga: ”Betydelsen för Sverige och svensk kultur att sambandet mellan 
moderlandet och svenskarna i utlandet bevaras.” Som särskild skrift omtrycktes uppsatsen med titel: Öppet 
brev till allt Sveriges folk. Gbg, tr. Eländer 1927. 7, (1) s. — Hs: Utkast m. blyerts. A) 5 bl. B) S. 1—5. C) 1 
bl. 

Trycket i Årsbok följs här med varianter från Öppet brev (ÖB) och hss: 179 5 upp hss opp 180 6 i dag har 
du ÖB du i dag har 181 2 och varnar saknas i ÖB 21 ville hss ÖB vill 182 35 upp hss opp 183 34 —35 ett... 
med saknas i hss ÖB 184 5 millionerna bortdragna svenskarna hss millionerna svenskarna. 

PROSTFOLKET I KARLSKOGA 1869—1899. 

Tr.: Från gamla prästhem i Värmland och på Dal. Minnen saml. och utg. av Th. Ekelund. Lund 1930 = 
Minnen från gamla svenska prästhem, 6, s. 1—16. Med 3 fotogr. Partiet om Erik Tullius Hammargren har 
med vissa uteslutningar lånats från: Erik Tullius Hammargren. Min konfirmationslärare, tr. i Ekelund, Th., 
Gralén, J. S. & Leyler, L. E., I Karlskoga bergslag. En hembygdsbok. Upps. 1926, s. 183—194 (omtr. i 
Julhelg för svenska hem, 1927, s. 17—21). Partiet om Ottiliana Hammargren har med undantag av slutet 
ny skrivits. — Hs: Prostfolket i Karlskoga 1869—1899 (ä. fr. Minnen från Karlskoga prostgård). Renskr. m. 
bläck. S. 1—15. Till Erik Tullius Hammargren finns 2 hss: Utkast m. blyerts. 12 bl. och renskr - . m. bläck. S. 
1—9. 

Varianter ur hs: 186 32 Efter under-visning stimmarna: framför allt skulle han ha skött sina lektioner i tyska 
språket med en håglöshet, som gjorde det för eleverna omöjligt att vinna någon färdighet i detta ämne. 33 
intressant så intressant 35 loj trög och lat (även 187:6) 188 17 dittills hittills 18 kristendomens religionens 
(överskr. m. V. Öländers stil: kristendomens statskyrkans) 22 tala hårda ord dundra 34 Efter självklart: 
Hans ställning var alltid den medlande och förklarande. 189 15 lilla saknas 20 bobyggnader bobyggande 21 
vilken som (ändr. av V. O.) 190 8 alltifrån alltfrån 19 sådant ändamål den skull (ändr. av V. O.) 28 något 
något av våra 191 17 hyste kände 193 3 fallenhet fallenheter 4 min faster hon 16 neg hon inte hon neg (ändr. 
av V. O.) 23 som såsom 195 A förtrogna förtroligare 25 gav gjorde (ändringsförslag av V. O.) 196 24 
frikyrklig nykyrklig (ändr. av V. O.) 27 allt det nya sektväsen, med väckelser, med lekmannapredikanter 
197 10 Också detta Detta också 33 tills till — där här. 

Vid omarbetningen av uppsatsen från 1926 har flera partier om prosten H. uteslutits eller sammandragits: 
186: 29—187: 8, 188: 5—13, 34, 190:33—191:2, längre stycke före 196:34.1 stället har många nya partier, 
huvudsakligen om prostinnan H., t illkommit: 189:2—4, 35—37, 190:7—13, 191:24—196:33, 197:5—19. 
Många större och smärre ändringar har dessutom gjorts. 

185 24 tillämplig tillämpligt [rätt. efter upps. 1926] 192 32 författarskap författareskap [rätt. efter hs]. 
Uppsatsen skickades enl. dagboksant. 14/2 1930 för renskrivning till V. Olander. 

188 30 ”Bibelns första blad”: Skriften trycktes i Örebro 1865. 

192 7 Petrus Lagerlöf: Professor i Uppsala, nu mest känd för Sång till Elisandra (1648—1699). 11 
Christina Lagerlöf: Dotter till prosten Erland L. i Arvika och Agneta Troili (1787—1855). 12 Ernst 
Lagerlöf. Son till kronofogden Anders Henrik L. och Anna Catharina Kihlström, brorson till den 
föregående, kapten vid Bohusläns regemente (1819— 1869). 37—38 kaptenskan Wästfelt: Maria W., f. 
Uggla (1792—1872), g. m. kapten Axel Ferdinand W. (1786—1843) — förebilden för kaptenskan Uggla i 



Gösta Berlings saga. 


193 6 Catharina Roos af Hjelmsäter: Catharina Lagerlöf (1786— 1865), dotter till ryttmästare Carl Adam 
L. och Sofia Gustava Bratt, 1814 g. m. prosten i Nyed Magnus L. 25—27 Det finns en historia...: Se 
berättelsen I marknadstider. 31 en äldre syster: Elisabeth Carolina L. (f. 1813), 1830 g. m. köpmannen i 
Åmål Gustaf Kjellin (f. 1800). 

OM SVENSKHETENS BEVARANDE. 

Ti:: Årsbok utg. av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, 1931, s. 3—9. — Hs: Utkast med 
blyerts. A) Gammalt. S. 1—5. B) Om svenskhetens bevarande (fragm.). S. 1—2, 5. C) 1 bl. Endast lösryckta 
ord och meningar. 

Viktigare varianter: 200 10 Nej... Fryksdalen. A Nej, inte åt det hållet. Jag skall till Stockholm. B Nej [str.:] 
då, jag skulle resa norrut till [ä. till:] uppåt Fryksdalen. 203 30 upp A opp. 

Reseminnet har också utnyttjats för radiotalet till Amerika — se nedan 207: 15 ff. 

VÄDJAN TILL AMERIKA. 

Tr.: Med titel: Vädjan till Amerika. Selma Lagerlöfs tal till amerikansk radiopublik på söndagskvällen 
tryckt i Svenska Dagbladet 13/2 1933 och med annan titel i Dagens Nyheter s. d. — Hs: Icke egh. 
maskinavskr. S. 1—5. Dessutom tre maskin skrivna ex. av översättningen till engelska, som lästes i radio, 
den första med egh. strykningar och uttalsbeteckningar av S. L., det andra med förslag till ändringar och 
uteslutningar av Radiotjänst. Dessa båda ex. tillhör Mårbackastiftelsen. Det tredje ex. tillhör Radiotjänst. 

Talet hölls 12/2 1933 kl. 20 svensk tid. Det nämns helt kort i ett brev till V. Olander Mårbacka 30/12 1933 
[1932]: ”Det blir nog bra om du kommer onsdag åtta dar, så hinner jag kanske dikta färdig amerikanska 
föredraget.” Reseminnet (207: 15 ff.) används också i Om svenskhetens bevarande, men i helt annan form 
och förlagt till långt senare tid. 

GUSTAF FRÖDING. 

Tr.: Med titel: Företal av Selma Lagerlöf tillägnat författarinnan tr. i Bäckmann, Ida, Gralsökaren. Sthm 
1940, s. VII—XXIII. — Ett brottstycke ur företalet trycktes i Göteborgs-Tidningen 18/8 och Nya 
Wermlands-Tidningen 20/8 1935. — Hs: I. A) Företal. Utkast m. blyerts. 8 bl. B) Inledning. Efterskrift. 
Utkast m. blyerts. 14+6 bl. II. A) Företal. Utkast m. maskinskr., egh. rätt. m. blyerts. 4 bl. 4:o. B) Inledning. 
Efterskrift. Renskr. m. maskin, egh. rätt. m. bläck. S. 1—12, 1—4, 4:o. 

Om det häl - föreliggande avtrycket av S. L:s egenhändiga renskrift jämförs med företalet till Ida Bäckmanns 
bok, så visar det sig att detta hela vägen har ändrats och rättats av utgivarinnan. Företalet har antagligen 
tryckts efter en avskrift av originalet, vilket enligt ett här nedan anfört brev 1932 återsändes till Mårbacka. 
För det mesta rör det sig om rena vårdslösheter, men att ändringarna ibland kan vara medvetna, tycks 
framgå av ett stycke som skall tryckas av här. Det bör i sin helhet jämföras med texten i denna del, 222: 17 
—31 — de mera betydande ändringarna har kursiverats: 

”Hon berättade att de nu varit skilda åt sedan 1904. Hon hade blivit utestängd från honom av hans syster 
och hans förmyndare, men kanhända man till sist förmått honom att själv vilja ha det så, eljest skulle han 
väl inte ha underkastat sig det. Jag framkastade en förmodan, att han inte var fullt tillräknelig. Men då 
flammade hon upp. Gustaf Fröding hade varit sjuk, men han hade nästan alltid varit fullt tillräknelig. Han 



visste mycket väl vad han gjorde. Han blev utskriven från hospitalet 1905, och sedan dess hade han ju varit 
en fri man. Den första tiden innan hon had e förmåtts att tro, att det var han själv som ville skilsmässan, 
hade hon försökt att få råka honom, men sedan hade hon begivit sig ut på resor. Nu försökte hon ärligt 
kämpande att aldrig mer tänka på honom. På de sista åren hade hon omsorgsfullt undvikit att nämna hans 
namn.” 

I det häl - föreliggande omtrycket har inga andra ändringar vidtagits än att rubriken Inledning har ersatts av 
Gustaf Fröding och att följande har utelämnats efter s. 221, r. 30: 

Kära Ida Bäckmann. 

Se här, nu är jag kommen så långt i min framställning, att jag finner det lämpligast att överlämna ordet åt 
dig själv. För denna gång har jag talat ut. Om jag får lust att tillägga något, kommer det att ske i en 
efterskrift. 

Selma Lagerlöf 

Efterskrift. 

(följer efter Ida Bäckman [n] s berättelse). 

Förhistorien till företalet om Gustaf Fröding berättas av S. L. själv i en insändare till tidningen Fönstret, 
1930, nr 29 (15/11), s. 7: 

Till redaktionen av tidningen Fönstret. 

Då jag år 1911 på kvinnorösträttskongressen i Stockholm för första gången sammanträffade med Ida 
Bäckmann överraskades jag av att höra henne berätta små Frödingsanekdoter och citera Frödingsyttranden, 
som syntes mig i högsta grad intressanta och genialiska och som gåvo mig, som endast hade råkat Gustaf 
Fröding några korta ögonblick under hans studenttid, en ny och levande bild av den store diktaren. Ur detta 
första intryck uppstod helt naturligt en önskan, att Ida Bäckmanns Frödingsminnen skulle bli upptecknade 
och offentliggjorda, och, ehuru jag är övertygad om att hon själv redan förut hade haft planer i samma 
riktning, var det troligen min uppmuntran, som bragte dem till verkställighet. 

Jag följde boken under hela dess tillblivelse, och jag gladde mig åt Frödingsgestalten, sådan jag såg den 
framträda, underbart tilldragande och egendomlig. Visserligen fick jag bilden av en själssjuk och lidande 
människa, men också av en man av en rörande älskvärdhet och aldrig svikande humor. Jag var verkligen 
lycklig vid tanken på att svenskarna snart skulle ko mm a i besittning av denna intima och intressanta 
teckning av deras älsklingsskald, och jag var säker om dess framgång. 

Hur fullkomligt denna min förväntan sveks, är väl känt. En opinion[s]storm, som av intet kunde hejdas eller 
mildras, uppstod mot boken, och jag beklagade då och gör så ännu, att Ida Bäckmann inte vid dess 
utgivande hade haft att tillgå en klokare och försiktigare rådgivare än jag. En sådan skulle ha rått henne att 
förbigå under tystnad några yttringar av Frödings själssjukdom, vilkas blottande sedan ogillades av 
allmänheten. Både Ida Bäckmann och jag ansträngde oss visserligen att ur boken utsöndra allt, som för 
Frödings släktingar och vänner kunde förefalla sårande, men en person, som hade varit mera inne i 
förhållandena och råkat några av hans anhöriga, hade kunnat ge lyckligare råd. 

Och framförallt skulle en sådan vis rådgivare ha förmått Ida Bäckmann att vänta med bokens utgivande. Det 
borde ju även för mig ha stått klart att människorna i Frödings omgivning, som sågo ett hemlighetsfullt 
lidande angripa detta härliga snille, deras och hela landets dyrbaraste egendom, måste i sin villrådighet och 



tvekan råka i strid om behandlingssättet och valet av botemedel. Denna strid hade efterlämnat en bitterhet, 
som inte hade hunnit svalna, då boken kom ut, och jag fruktar mycket, att det var min brist på varsamhet 
härvidlag, som vållade dess fall.l 

Under ett besök på Mårbacka i oktober 1931 kom Ida Bäckmann med ett förslag att översätta boken till 
engelska. S. L. lovade då att skriva ett företal till boken och skickade Ida Bäckmanns 1913 utgivna bok 
Gustaf Fröding till sin amerikanska översättarinna Velma Swanston Howard med ett långt brev för att sätta 
henne in i saken och genom henne söka nå en amerikansk förläggare. Det lyckades aldrig, men företalet 
skrevs under februari. Några brev till V. Olander (odat. från febr., 10/2, 18/2, 21/2) omtalar kortfattat 
svårigheterna att skriva det, men 27/2 kan hon meddela: ”Det är allt underbart, att Fröding är färdig. Jag 
trodde aldrig jag skulle komma så långt. Jag hoppas, att det skall visa sig vara till någon nytta, men det gör 
detsamma, när det nu är färdigt. Det har gått bättre att skriva rent på skrivmaskin än det brukar och det är 
jag glad åt. Det är så tråkigt, då kroppen strejkar. Det blev 16 sidor.” Ida Bäckmann tackade i ett brev av den 
3 mars (tryckt i hennes bok Mitt liv med Selma Lagerlöf, 1, 1944, s. 146—147), vilket omtalas i brev till V. 
Olander 6/3: ”Nu har Ida B. läst manuskriptet och sänt det tillbaka och rätt skall ju vara rätt, så att jag får 
erkänna, att hon var både nöjd och tacksam.” 

211 24—25 en av de gamla herrgårdarna: Öjervik. 

214 28 1880: Mauritz Hellberg, som nämner sammanträffandet på Öjervik (Frödingsminnen, 1925, s. 143 
—145), uppger att det bör ha ägt rum 1881, vilket bekräftas av dottern i huset, Siri Fröding-Torgny 
(Mårbacka och Övralid, 1, 1940, s. 45—46). Intrycket av den unge studenten Fröding har bevarats i en dikt, 
På fotvandring, där systrarna Selmas och Gerdas och deras kusin Alma Schensons äventyr skämtsamt har 
besjungits av S. L. 

VÄRMLAND. 

Tr.: Sverige i färg och bild. Under redaktion av Ewert Wrangel och A. Gierow. [Bilaga till Hemmets 
veckotidning.] Malmö 1936, s. 96, 100. — Hs: Utkast m. blyerts i Ant—bok 25:120—106. S. 120—114 
innehåller ett mera fantasibetonat förslag, som alldeles skiljer sig från den tryckta versionen. 

GÖSTA EKMAN. 

Tr.: Svenska Dagbladet 15/1 1938. — Hs: Gösta Ekman. In memoriam. Utkast m. bläck. 3 bl. Utkastet 
skiljer sig genomgående från den tryckta texten, särskilt slutet från 230: 30 avviker. 

I ett brev till V. Olander Falun 12/1—13/1 1938 skriver S. L.: ”1 dag den 13de har jag skrivit en sak om 
Gösta Ekman. Den är helt sann. Titta på den, rätta på den. Duger den så sänd den till en tidning.” Till Ida 
Bäckmann skriver hon 16/1 1938: ”Den lilla uppsatsen var ju ingen märkvärdighet, men den var i alla fall 
för mycket för mina svaga krafter. Armen värkte och huvudet blev alldeles tomt. Jag måste ligga och sova 
ett par dar efteråt. Tänk jag har nu en sådan lust att författa, men kan inte ännu.” (Mitt liv med Selma 
Lagerlöf, 2, 1944, s. 35.) 

Hermelin och purpur hade premiär den 5 febr. 1913. Lovisa Ulrika spelades av Selma Viklund af Klercker. 

TILL MATILDA WIDEGREN. 

Minnesord. 

Tr.: Dagens Nyheter; Svenska Dagbladet 7/2 1938. Även utg. som särskild skrift: Till Matilda Widegren. 
Minnesord. [Sthm, tr. Oskar Eklund 1938.] (4) s. Utgavs av Internationella Kvinnoförbundet för fred och 
frihet till förmån för Matilda Widegrens minne. — Hs: Utan titel. A) Maskinskr. m. egh. rätt. m. bläck och 


rätt. av V. Olander m. blyerts. S. 1—3. 4:o. B) Ma s ki n ren skr, av föreg. 2 bl. 4:o. 


Trycket i Till Matilda Widegren. Minnesord följs här. Av hs A framgår att V. Olander har ändrat alla 
pluralformer till singularis och det ursprungliga på din grav (232:5) till vid din bår. 

Minnesorden upplästes vid jordfästningen den 6 febr. 1938 av officianten. 

SOPHIE ELKAN. 

Tr.: Med titel: Ett postumt romanfragment tryckt i Selma Lagerlöf. Ett minnesalbum. Sthm 1940, s. 9—14. 
Med 5 ill. av Georg Lagerstedt. — Hs: I. Utkast från 1922. Utan titel. Med blyerts. Ant—bok 17: 29— 58. 

II. Utkast från 1939—1940. A) Sophie Salomon. Med bläck. Ant—bok 26: 149—102. Troligen påbörjat i 
oktober 1939. B) Judeunge. Morbror August (fragm.). Med bläck. Ant—bok 27: 1—8. Påbörjat i slutet av 
febr. 1940. C) Utkast med olika kapitelrubriker. 45 bl. i växlande format, m. blyerts, bläck och maskinskr. 
En stor del av utkasten från 1939 har skrivits på danskblandad svenska. 

Rubrik saknas i or. I Judeunge, som trycks efter hs II B, har följande rättelser införts: 235 16 börjat skolan 
Or. har genom en ändring blivit oklart. Ursprungligen har stått: kommit in i Fru Brueneggs [Bruenechs] 
skola; senare har skola ändrats till skolan och de fem föregående orden har strukits 236 17 sig uteglömt 237 
9 dag uteglömt. Till detta kapitel finns f. ö. bara några rader med bläck på ett olinjerat folioblad. 
Söndagsmiddag trycks efter en maskinrenskrift med många felslagningar på 6 folioblad, som omfattar kap. 
Söndagsmiddag och Födelsedag, det senare fragmentariskt. Följande rättelser har införts: 240 1 ha uteglömt 
5 Det De. 

Den aldrig fullbordade biografien om Sophie Elkan påbörjades ganska snart efter hennes frånfälle 5 april 
1921. Den närmaste anledningen till att arbetet sattes i gång så tidigt var en påstötning från Karl Wåhlin, 
som önskade en artikel för Ord och bild. Dagboken har följande att säga om saken: ”Försökt skriva om 
Sophie Elkan, men nu bett Jeanna [Oterdahl] göra det i mitt ställe” (17/2 1922), ”Skriver om Sophie” (18/2), 
”Arbetar med S. E.” (19/2), ”Jeanna har lovat skriva om Sophie Elkan för Ord ö Bild i mitt ställe” (21/2), 
”Brev till J. O. härom” (24/2). Jeanna Oterdahl, som också skrev den beställda ar t ikeln för Ord och bild, har 
i Mårbacka och Övralid, 1, 1940, s. 158—172, skrivit om S. L:s planer på en levnadsteckning över 
väninnan. När S. L. tackar för tidskriftsartikeln i augusti 1922, skriver hon: ”Förlåt mig, som inte för länge 
sedan har skrivit ett ord till tack för din teckning av Sophie. Jag var - mycket glad åt den. Allt är - sant och rätt 
uppfattat, rättvist och kärleksfullt. Detta måste bli bestående vid varje kommande skildring av henne. Men 
sedan kommer det svåra, det som gör att pennan faller mig ur handen, då jag börjar - skriva. Den inre 
historien, hennes förhållande till de närmaste, den stora kärlekshistorien, som berättas överallt i novellerna, 
men som man inte för ännu levande personers skull vågar häntyda på. Hennes och mitt förhållande, vad allt 
detta är svårt. Men nu finns det dock en bild av henne, och det gör mig lycklig att tänka på. Nog måtte väl 
människor se att hon var något i hög grad ovanligt och förtjusande redan av detta. Tack för att du så vackert 
har - utfört en uppgift, som egentligen borde ha varit min.” Det försök till en fri levnadsteckning i korta 
kapitel som gjordes 1922 kan studeras i en av anteckningsböckerna. Det är - en blandning av betecknande 
händelser ur Sophie Salomons barndom och mera allmänt hållna karakteris t iker. Början görs med det kapitel 
som sedan kallades Söndagsmiddag. Därefter berättas om faderns ruin och morbror August Abramson. 

Efter några sidor om Sophie Elkans väsen följer ett utkast till det senare kapitlet Fänrikens marknadsminne. 
Till slut har spridda minnen och drag ur Sophie Elkans liv nedskrivits, bl. a. berättas om mödernesläkten, 
om hennes förhållande till judendomen och svenskheten och om Nääs. 

Först långt senare tas den förlorade tråden upp igen. I ett brev till Ida Bäckmann 21/10 1939 kan S. L. 
meddela: ”Jag har beslutat nu vad mitt nästa arbete skall handla om, och även gjort en liten början. Det skall 



bli en biografi om Sophie Elkan. Du har ju alltid tyckt om henne, så att jag hoppas, att du skall bli 
intresserad av att lära känna en sådan människa. Hon är nog värd att bli omskriven. Under dessa veckor har 
det mer och mer kommit för mig som en plikt att skildra henne. Jag ämnar inte alls resa bort denna vinter 
utan stanna här och arbeta på detta. Här finnas många av hennes brev och därjämte kort från våra resor, som 
kunna vara till hjälp. Jag har en ganska bra idé i fråga om behandlingen, men det blir ett stort studium.” 

(Mitt liv med Selma Lagerlöf, 2, 1944, s. 243.) Det är tänkbart men inte sannolikt att arbetet på biografien 
har påbörjats redan tidigare. Utkasten på lösa blad är svåra att datera noggrannare — de är delvis, att döma 
av stilen, mycket sena. Övriga utkast har skrivits in sist i en anteckningsbok, närmast efter ett skisserat 
företal till Karl Artur Ekenstedt, som har daterats Falun 12. 9. 1938. Av anteckningsboken framgår att 
ordningsföljden har varit: Inledning, Söndagsmiddag, Födelsedag, Fänrikens marknadsminne (Porslin), 
Morbror August. Utom dessa kapitel, varav det sista är oavslutat, finns ett längre fragment med titel 
Brindisi, en berättelse från samma resa som Andromedas klippor. Fullt utförda och språkligt färdiga är 
egentligen endast de båda kapitel som här har tryckts efter de mest utarbetade manuskripten. Senast 
tillkommet är med full säkerhet kap. Judeunge, det allra sista som S. L. har skrivit. Den bok där kapitlet har 
skrivits in köpte förvaltare R. Kajland, enligt vad han har berättat, i Sunne, så sent som i februari 1940. Det 
har alltså sysselsatt S. L. de sista veckorna av hennes liv. Till Judeunge saknas tidiga utkast. Det är också 
tydligt inspirerat av judeförföljelserna i Tyskland. Själva händelsen är kanhända fritt uppfunnen: i utkasten 
från 1922 skriver S. L. uttryckligen att Sophie Elkan inte hade erfarenheter av judehat. Det ser nästan ut 
som om S. L. till slut hade tänkt sätta det märkliga kapitlet först i boken. 

Också V. Olander får i ett brev 24/10 1939 veta litet om de nya planerna: ”Medan jag talar om brev, så skall 
jag bikta vad jag för närvarande håller på att skriva. Jag vill försöka med en biografi över Sophie Elkan. Jag 
har bara gjort en liten början ännu. Det är bara ett försök, men jag är ju den enda, som kan låta hennes minne 
leva upp. Hon ägnade mig mycken del av sin tid och förde mig till de underbara länderna i söder och öster. 
Jag är skyldig henne, tycker jag, att åtminstone göra ett försök. Jag vet ännu inte alls om jag kan lyckas. 
Tyvärr såg jag henne aldrig, förrän hon redan var gammal, färdig människa. Jag letar nu fram gamla brev 
från henne, som äro mycket svårlästa.” Svårigheterna låg också på annat håll. Också för Jeanna Oterdahl 
berättar hon 28/10 om sina förberedelser: ”Än så länge håller jag på att läsa igenom Sophies alla böcker, och 
det är ett ganska drygt arbete redan detta, fast det är roligt. Sophie lade ju alltid in så mycket av sina egna 
erfarenheter i sina skildringar. Den som bara kunde skilja på sanning och dikt, framför allt i novellerna, då 
hade man nära nog hennes biografi färdig.” Av Jeanna Oterdahl begär hon vidare upplysningar om Sophies 
skolgång. Den 5 november låter hon Ida Bäckmann få en inblick i sina sista litterära arbeten: ”Jag forskar nu 
bara efter Sophie Elkans karaktär och levnadsöden. Jag läser hennes böcker och hennes brev och försöker att 
inte låta någon dag gå utan att åtminstone skriva några rader om henne. Det är allt bra nyttigt för mig. Jag är 
i fint och gott sällskap och känner stundom att vi språka och hjälpa varandra som förr. Jag skall inte fara till 
Stockholm, utan vill sitta he mm a vid arbetet. Det är störande med den politiska oron, den hindrar mig allt 
mycket” (a. a. II: 255). Den andra januari 1940 läste hon kapitlet Söndagsmiddag högt för Ida Bäckmann, 
vilket visar att hon ansåg det fullt färdigt. 

FRU FASTA OCH PETTER NORD. 

Tr.: Osynliga länkar. Sthm 1894, s. 1—59. Omtr. i 2. uppl. s. å. — Hs: Petter Nord och fru Fasta. Renskr. 
m. bläck. S. 1—26 [a—b], 27—43. S. 26 b—40 har skrivits med annan hand, möjl. av S. L:s mor, men har 
egh. rätt. 

Hs, som har bevarats av de danska översättarinnorna och är försedd med blyertsant. till ledning för 
översättningen, är icke tryckms och avviker genomgående från trycket. Eftersom den danska översättningen 
i Usynlige Lasnker, 1894, har gjorts direkt efter manuskriptet, kan man hänvisa till denna. Man har att räkna 
med att de noggranna danska översättningarna i vissa fall, när handskrifterna har förkommit, kan tjäna som 



ersättning för dem. Varianter av större intresse: 


247 26 boll topp 252 2 en silltunna fotogénliggarn 27 förnimma hur de se hur de uppskörtade sina hvita 
togor och 253 25 gulbleka grå 254 17 Efter gatpojkar: Petter Nord var inte med i socialistföreningar, ty han 
trodde icke på framtiden 256 14 ämnat var ämnad 257 36 Långe-Petter ä. fr. Midfasto-Petter 37 Träsko- 
Petter ä. fr. Petter Katt 259 20 upp opp 262 17 Efter blod: Hans kamrater voro som höstgångna rankor, utan 
styrka och saft. 26 Efter ben: Det var som galenskap. Sedan de kommit till att strida, visade desse fredliga 
arbetare en grymhet och vildhet, som de aldrig skulle kunnat tro sig i stånd till. 263 29 Efter och: kväft. 
Kanske han skulle hafva eldat upp, ej tillåtit människorna att hafva fred och lycka, utan tvungit dem, jagat 
dem, piskat dem framåt. 264 7 livade den stilla fröjdade den mjältsjuka 274 14 den sovande skogen 
Järnskogen. 

Rättelse: 260 26 lågt or-tr. låg. 

S. L. tyckte sig minnas att novellen skulle ha tryckts till någon del, innan den gavs ut i bokform o. 15 maj 
1894. Hon trodde också att Idun hade vägrat att ta emot den. Att novellen skulle ha tryckts före Osynliga 
länkar, måste vara ett minnesfel. Den ännu outgivna berättelsen upplästes av henne i Studentersamfundet i 
Köpenhamn den 3 mars (notis i Utkiken 7/3 1894). När den sändes till Bonnier 4/3 1894, kallas den 
nyskriven: ”Härmed sändes en novell, och som den är den enda, verkligen nya i samlingen, antar jag, att den 
bör stå först.” 

Då novellen borttogs i tredje upplagan av Osynliga länkar 1904, så berodde det antagligen främst på att den 
1899 tryckta berättelsen En herrgårdssägen har ett slut, som kan betraktas som en intensivare och 
konstnärligt överlägsnare variation av slutet i Fru Fasta och Petter Nord. 

Småstaden med den långa gatan nedanför det röda berget, med terrasserna och kyrkogården högst uppe på 
berget är Kungälv. Den närbelägna stora staden är Göteborg. Till händelserna har S. L. säkerligen fått 
uppslaget från annat håll. 

ETT ÄVENTYR I VINETA. 

Pr.: Utg. som särskild skrift: Ett äfventyr i Vineta. Med teckningar af Plans Nic. Plansen. Malmö & Sthm, 
Envall & Kulls konstförlag (tr. Köpenhamn) 1895. 45 s. + omslag. (Bilaga till Jul-album, 1895.) 

285 4 ena or. ene 291 24 fulla or. fullt 295 27 ena or. ene 298 17 stockarna or. stockarne 19 den lätta or. 
lätta 302 21 bänkarna or. bänkarne 303 9 finna or. finner 304 7 fördenskull or. för dess skull 308 27 kommo 
or. komma. 

Den ännu otryckta novellen upplästes till förmån för syföreningen i Landskrona i Stadshotellets stora sal 
den 12 febr. 1895. (Annons och notis i Korrespondenten 9/2, 14/2; notis i Utkiken 13/2.) Om dess tryckning 
skriver hon till E. Grundtvig 15/3 1895: ”Jag har fått bref från Winkel & Magnussen kunstforlag, om bidrag 
till et Hefte (’i lighed med vort Jule Album’) hvad är det för folk. Jag känner ej till Albumet. Jag har ej tid 
att skrifva något nytt, men jag har liggande, I Vineta //hvilken jag tycker är riktigt bra. Den är lång, så lång 
som Dunungen, — skall jag erbjuda den?” 

283 34 ff. Motivet med vimpeln som inte kunde hissas har hämtats från en tidningsnotis. Bland S. L:s 
tidningsurklipp finns ett odaterat urklipp med följ. innehåll: ”Som ett märkligt omen omnämner Arvika 
tidnings meddelare följande egendomliga omständighet. Vid h. Brochs sista afresa från Hillringsberg, då 
han der bevistat en bolagsstämma skulle flaggorna hissas. Sedan svenska flaggan nått toppen skulle man till 
att hissa den norska, som dock stannade på half stång. Flaggsnörena hade kommit i olag och alla försök att 



före afresan höja eller sänka flaggan misslyckades.” 

302 19 bedhussalen bönhussalen. Den påfallande danismen har väl delvis använts för att undvika 
upprepning av ordet bön. 

304 22 ff. Också motivet om hustrun som hjälpte sin man att begå självmord har hämtats från en 
tidningsnotis. I landskronatidningen Utkiken 23/12 1893 berättas händelsen på följ. sätt: ”Hustrun, som 
hjälpte mannen att begå själfmord. På sin tid omtalades ett egendomligt drama från Tidersrum, därvid en 
kvinna varit sin man behjälplig att begå själfmord. Hon hade hjälpt mannen, som ej själf kunde flytta sig, ut 
i en båt, hvarifrån han sedan vältrat sig i sjön och omkommit. Hustrun blef af häradsrätten frikänd från allt 
ansvar. Detta utslag har nu hofrätten faststält.” 

MELI. 

Tr.: Med titel: Meli. Skiss tr. i Varia, Arg. 4 (1901), s. 41—45. Fullständigt omarb. och väsentligt utvidgad, 
tr. som särskild skrift: Meli. Berättelse. Med illustrationer i färg av Gerda Tirén. Sthm, Folkskolans 
barntidning (Stina Quint); tr. Svenska boktr—a—b. 1909. 32 s. (Tilläggshäfte till Guldslottet, 1909.) — 

Omtr. i Sagor man inte glömmer. [Utg. av Eva v. Zweigbergk. Sthm 1943, s. 172—191.] — [Ny uppl.], med 
smärre, språkliga ändringar: Meli. Berättelse. Illustrerad av Helge Artelius. Sthm, Bonnier 1934. 51 s. 
Texten från 1934 följs här. — Hs: Till 1901 års version saknas hss. Till 1909 års version finns följ.: A) 
Fragment m. blyerts. 2 bl. (Motsv. 317:9—318:6.) B) Fragment i ni a skin skr, med många felslagningar, på 
skäii brevpapper i 4:o. 2 bl. (Motsv. 315: 37—317: 8, 318: 7—321: 18.) C) Fullst. utskr. m. bläck: Meli. En 
sjuksköterskehistoria. S. 1—14. Alla tre avviker starkt från trycket. 

Varianter från 1909 års text: 310 20 ska skall (genomgående ändring) 313 9 att när 33 Och A, 38 på 
svansen svansen — som saknas 314 11 För Ty 23 förhärjande verksamhet närvaro 37 mycket mycken 315 
34 En I 35—36 ropen... borta, de friska barnens lekar, som höras långt borta ifrån. 316 14 Plötsligt 
Plötsligen 20 tycks synes 26, 28, 32 honom {han) den 317 2 företar företager 4, 5 han (honom) den 24 när 
då 318 28 för ty 32 invånare innevånare 319 19 sköta bota 320 12 efter saknas 18 till på — åt till 21 
vänner sina vänner 30 den han 322 22 har hört ha hört 28 då så 36 kanariefågeln kanarifågeln. 

S. F. tänkte ta in Meli i En saga om en saga, enligt vad hon skriver till Bonnier från Nääs 17/7 1908, men 
hon ansåg den behöva ”en grundlig omarbetning”. Den 28 juli skriver hon: ”Jag har nog funderat på Meli, 
men jag tvivlar på att den kan bli så bra, att jag vill sätta in den i samlingen.” Ännu 1933 övervägde S. F. ett 
omtryck i en novellsamling: Meli finns upptagen i en plan för Höst i Ant—bok 22:20—21. Emellertid fick 
hon så många förfrågningar från olika håll att hon följande år beslöt sig för att ge ut berättelsen som 
illustrerad barnbok, för vilket hon ansåg den bättre passa än att upptas i hennes samlade skrifter. (Brev till 
Bonnier 27/9, 9/10 1934, 1/1 1935.) 

Uppslaget till Meli fick S. F., enligt vad V. Olander har berättat, från Landskrona. Händelsen har dock 
förlagts till Falun. 

Då den första versionen av Meli väsentligt skiljer sig från den sista, trycks den här i sin helhet med 
reviderad stavning och interpunktion. Från början saknades flera viktiga partier, bl. a. vistelsen på lasarettet, 
som ger Meli hennes inriktning, och episoderna med hunden och fågeln. Däremot finns här ett slut som 
saknar motsvarighet i den sista versionen. 


Meli. 

Skiss. 



Ingen, som ser henne ute på gatan, kan låta bli att tänka: Vad hon är olycklig! Ett stackars puckelryggigt 
barn, vad hon är olycklig! 

Hon är ej mer än sju år, och hon har redan det långa ansiktet och de långa, tunna händerna. När helst hon 
skall ut på gatan, sätter hennes mor på henne en fotsid kappa, som har en stor krage, vilken ligger i djupa 
veck över ryggen. Och man försöker att ej se något, man ger akt på sina ögon för att de ej skola uppsöka vad 
de ej böra märka. 

Man frågar henne om lekar och dockor, man bemödar sig att tala till henne som till ett vanligt barn. 
Ovillkorligen söker man tala hurtigt och raskt och höjer rösten, för att den ej skall sjunka ned till något 
medlidsamt och jämrande, dit den oupphörligen närmar sig. 

Hon är liten och späd, egentligen kan man ej tro, att hon är mer än fem år. Också har hon allt hittills ansetts 
för liten att gå i skola, men nu till hösten skall hon börja. 

”A, Amelie, vad det blir roligt för dig att ko mm a i skolan och få kamrater att leka med. Det blir annat än att 
jämt gå hemma hos mor.” 

Hon lyfter sitt lilla genomskinliga ansikte och småler förhoppningsfullt. Men säkerligen är allt detta om 
kamrater, lekar och skolor döda ord för henne. Denna lilla ömtåliga varelse är naturligtvis tvungen att föra 
ett helt annat liv än ett vanligt barn. 

Nästa gång man råkar henne, får man veta, att hon både börjat sin skola och slutat den. Och hennes mor 
viskar sakta, att Meli ej tålde det. Hon blev så trött, och hon måste ligga hela eftermiddagen. 

Så lyckönskar man henne att få stanna hemma hos mor, såsom man förut lyckönskat henne att få gå bort. 
”Nu blir det mor, som får lära dig läsa, Meli, och du får lov att skaffa dig en tupp, som värper var gång du 
lärt en ny bokstav.” 

”Nej, Meli skall inte lära läsa än”, säger hennes mor. ”Hon skall nu först lära sig spela.” 

”Skall Meli spela?” 

”Ja, Meli tycker om att spela. Och nu får hon gå hem till en av lärarin norna, som skall spela med henne. 

Meli blir ej trött av att sitta ensam med lärarin nan i ett fint rum och spela. Men i skolan var det så mycket 
oväsen.” 

Och så viskar modern återigen, att Meli får lov att ha något arbete utomhus, hon måste gå ut någonstans 
med en skolväska för att känna, att hon är som andra barn. 

Men om ett par veckor är spelningen också uppgiven. Meli fick ont i ryggen av att spela. Hon är för liten, 
hon måste vänta till nästa år. 

Vad skall det bli för ett liv, tänker man, för den, som är så svag och så o färdig. Vad hon är olycklig! 

Men Melis mor märker, att barnet ser bekymrat ut, då hon talar om att spelningen måst upphöra, och hon 
tillägger genast: ”Men det gör rakt ingenting, ty Meli har så mycket att göra hemma. Inte sant, Meli?” 

”Jo”, säger barnet, och det tar sin mor i handen och skyndar hemåt för att fullgöra alla de bortglömda 
plikter, som ligga och vänta. Och modern går med men ser sig tillbaka och ger en en blick, som visst ej 
uttrycker någon sorg, långt förr en beundrande stolthet. 


Det är en blick, som gör en undrande. Melis far arbetar hos en snickare, Melis mor är en fattig flicka, dotter 



till en gruvarbetare. Då hon gifte sig, var hon rask, duktig, högröstad och kanske litet framfusig, litet simpel, 
ja, just som en var annan. Men nu är hon mycket förändrad, hennes röst har blivit vekare, och dragen bli 
kvinnligare för varje gångande år. Är det Meli?- 

Melis föräldrar hava byggt sig en liten stuga ett par alnar utanför staden, på den fria, öppna marken där. Ni 
kan inte tro vad det är för en plats. 

Staden är en gammal gruvstad, och utanför den funnos i forna tider en hel mängd hyttor för malmrostning. 
Hyttorna äro borta numera, men naturen har ej ännu kunnat repa sig efter deras närvaro. Den är som död, 
och ingen har kallat den till uppståndelse. 

Melis far har omhägnat några kvadratmeter utanför sin stuga med stängseltråd. Det är kanske meningen, att 
där skall bli en trädgård. Men för närvarande är alltsammans betäckt med rätt stora gråstensblock, och 
mellan dem ligga små kantiga slaggstycken. Det är där som överallt på den sidan om staden. Där synes 
ingen jord, och där växer inte ett strå. 

Och nu skall ni tänka er, att det är en solig sommardag där ute på slaggmarken. Där är mycket hett, och det 
är ej tal om att där finnes ett skuggande träd. De små slaggbitarna bliva glödande under solstrålarna; fram 
emot middagen kommer det nästan lika mycken värme från jorden som från himlen. 

Det är mycket, som kan ko mm a en att vantrivas där ute även en vacker dag. Täta dammoln driva ständigt dit 
över från den närliggande gatan, och tunga moln av svart, osande rök ditsändas av lokomotiven, som 
ko mm a tungt flåsande två och tre i sällskap och arbeta sig uppför en skarp lutning. Ligger vinden från norr, 
kommer frän lukt från pappersbruket, blåser den från väster, för den med sig skarpa ångor från det stora, 
gamla huset nere vid sjön, där man smälter svavel. 

Också gå alla människor, som bo där i närheten, tröga och trumpna vid sitt arbete och bara vänta, att dagen 
skall taga slut. De äro friska och starka, men de tänka alls ej på att vara lyckliga. Och hur skulle de kunna 
vara det? De utföra endast samma slags arbeten, som andra gjort före dem och på samma sätt. Ingen av dem 
företai - sig något nytt, ingen går några vägar, som endast äro hans egna. Ingen har en sysselsättning, som kan 
komma honom att glömma den mattande hettan och törsten och tröttheten. 

Barnen, de starka, friska barnen, stå i flockar och hänga vid järnvägsövergången. De klättra upp och ned på 
bommarna, krypa ut och in genom ett hål i planket. Dessa fria, sorglösa barn tyckas ej heller kunna finna ut 
något sätt att göra sig en ny glädje. De kunna ej hitta på något bättre än att hoppa fram och tillbaka över 
järnvägsskenorna och krypa ut och in genom sitt plank. Också hör man dem mycket sällan skratta, men de 
ko mm a lätt i gräl, de skrika högt mot varandra och fara ständigt samman och slåss. 

Under tiden sitter den lilla puckelryggiga i sin trädgård, som endast består av gråstensblock och 
mångfärgade slaggbitar. Hon är ensam, ty hennes mor är rädd för solskenet och håller sig helst inomhus, 
men den lilla trives förträffligt mitt i solbaddet, hon kan aldrig få nog värme. 

Men ibland springer hon upp och rusar in till sin ma mm a för att berätta: ”Jag har så roligt. Vill ej m a mma 
ko mm a ut och se.” 

Det roliga är en gräshoppa, som burit sig så oförsiktigt åt, att hon brutit ena lårbenet. Men hon har haft tur 
på samma gång, i det att olyckshändelsen råkat ske just i Melis trädgård, som eljest just ej kan ha mycket att 
bjuda en gräshoppa. Och nu har den lilla puckelryggiga tagit upp djuret med sina långa, spensliga fingrar 
och undersöker skadan. Därpå börjar hon raskt och händigt att spjälka benet med en kluven tändsticka, det 
är intet tvivel om att ej gräshoppan snart skall vara botad. Och så lägges gräshoppan varligt på rygg, för att 
hon ej skall råka i frestelse att begagna det sjuka benet och rubba förbandet. Hon blir i stället insatt i en liten 



bur, som är gjord av gamla spelkort, och hon får sin plats inne på Melis lasarett. 


På nordsidan av den största av stenarna, som är insvängd undertill, så att den liksom bildar ett litet grottvalv, 
stå några små burar, somliga av halmstrån, andra av papp, av trästickor eller ståltråd. De äro ordnade i två 
rader i det lilla välvda rummet under stenen, ordentligt som bäddarna på ett lasarett. 

Hit föres också gräshoppan, ty grottan under stenen är ingenting mindre än ett sjukhus. Det har gett hälsa 
och vård åt en oändlig mängd olyckliga, och även nu är det fullt av små hälsosökande patienter. 

Det är här, som den stackars puckelryggiga, som är för klen att gå i skola, har funnit sitt arbete. Då 
gräshoppan är omsedd, tar hon fram bur efter bur för att ge vård åt deras innevånare. Hon har där en vacker, 
vit duva, som har svåra sår på ryggen och i huvudet. Det stackars djuret har varit i hökens klor men blivit 
räddat i sista stund och fört till Meli. Och den lilla flickan har på något övernaturligt sätt lärt sig konsten att 
sköta om sår, duvan förstår det, hon smyger sig intill henne och lägger huvudet upp emot hennes infallna 
kind, då hon blir framtagen ur buren. 

Så är där en sparv, som brutit vingen men fått den lagad och stadigt fastbunden intill kroppen. Han är snart 
frisk, han rusar helt levnadsglad fram och tillbaka i buren, och Meli skrattar åt honom, därför att han 
ständigt faller omkull, hots allt vad han flaxar och slår med den flygfärdiga vingen för att hålla sig i jämvikt. 

Men bredvid sparven sitter en liten, liten mus, som är alldeles stilla och håller upp ena benet i luften. Det är 
en sorglig syn för Meli, ty den lilla bedrövade musen kan hon ej bota. Han har fått ena foten alldeles 
avslagen i råttfällan, såret kan nog läkas, men den stackarn måste halta eller springa på tre ben hela livet 
igenom. 

Där finnas också ett par kattungar, så små, så små, de ha inga ögon, och de kunna ej gå med sina små ben, 
knappast krypa. De äro ej sjuka, men deras mor har övergivit dem, och så har man burit dem till Meli. Man 
känner redan till Meli i grannskapet, man vet, att allt vad som är mest svagt och hjälplöst finner hjälp och 
skydd hos den lilla puckelryggiga. 

Allra längst inne sitter en kanariefågel i en ståltrådsbur. Han är ruggig, hans tjädrar äro ej längre gula utan 
hava bleknat till vitt. Det är ej svårt att se, att han är sjuk, han vill varken sjunga eller äta. Han tillhör den 
gamla frun i mjölkförsäljningen och har suttit vintern igenom inne i hennes lilla mörka rum och sjungit, utan 
att längta varken efter ljus eller luft, men sedan sommaren kommit, har han alltjämt suttit stilla på en och 
samma pinne och trånat bort. Och fågeln är den gamla fruns största skatt, och då hon anförtrodde honom åt 
Meli, måste far och mor häpna över att hon förvärvat så stort förtroende. 

Alltsedan han kommit, kan ej barnet göra annat än sitta och blicka in i hans små, svarta ögon. De sitta l ik a 
tysta, lika orörliga dessa två, den sjuke och sjuksköterskan. När man frågar flickan hur fågeln mår, svarar 
hon blott viskande. Man skulle nästan kunna tro, att hon hörde honom berätta vad som fattas honom, varför 
han är så stilla och undergiven, varför han längtar efter att få dö. 

Om en stund kallar hennes mor på henne. Meli hör på rösten, att det är stor glädje å färde, hon springer in 
med glad förväntan strålande ur de små, bruna ögonen. Och där inne står en grannkvinna med en stackars 
kyckling, som brutit av sig ena benet. Det är en liten, gul dununge, bara några dagar gammal, och han kan 
alls ej gå. Kvinnan hade funnit honom liggande hjälplös på marken, och man hade måst döda honom, om ej 
Meli funnits att tillgå. 

Den lilla flickan skrattar, detta är ju den enklaste sak i världen. Hon tar den lilla kycklingen mellan sina 
konstförfarna händer och botar skadan på ett par ögonblick med ett par stickor och litet garn. Hennes mor 
och den främmande stå bredvid och ge akt till hur de magra fingrarna hantera de enkla redskapen. Och för 



en gång glömmer grannkvinnan bort flickans svaghet och oformlighet för att rätt uppriktigt beundra henne. 


Men Meli skyndar ut till kanariefågeln för att sitta och vakta på honom. Om en stund kommer hon in till sin 
mor helt blek och berättar, att fågeln kvittrat en smula och att den hoppat över till en annan pinne. Kanske 
han blir frisk nu. ”Tror mamma, att han blir frisk nu?” frågar hon. 

”Vad har du gjort vid honom?” frågar modern lika allvarligt. Då gör Meli reda för den kur hon har använt. 
”Tror inte m amm a det är bra?” frågar hon. 

Hon går ut igen, och modern blir sittande och tänker på henne. Hon kan ej förstå Guds godhet, som givit 
henne ett sådant barn. Ett barn, som vet och förstår ting, som hon ej har någon aning om. Ett barn, som är ett 
sådant under av godhet. 

I själva verket kretsa moderns tankar ständigt kring Melis arbete där ute vid ”sjukhuset”. Men hon tänker ej 
på de stackars patienterna utan på Meli själv. Hon frågar sig om ej så mycken godhet en gång skall bli 
belönad. Hon drömmer om den dag, då den gode Guden skall löna Meli med hälsa. Hon känner, att dottern 
håller på att sätta in en sparkassa av välgärningar, som en gång måste bli återgäldad. Hon vet ej hur, hon 
endast drömmer, ack, dessa drömmar hava givit hennes väsen blidhet och lugn. 

Då fadern kommer hem för att äta sin middag, det är bara en kort stund, ty han har lång väg från verkstaden, 
skyndar han genast ut till Meli för att höra hur det går med patienterna. Hon visar dem för honom en efter 
en, han tar dem försiktigt mellan sina stora händer, han känner dem alla, man märker, att han är god vän med 
dem. Han förundrar sig över hur han kommit till att hålla av de där småkrypen. I dag under arbetet har han 
kommit på sig med att gång på gång undra hur det gick kanariefågeln. 

Om Meli visste vad hennes sjukhus spelar för en betydande roll. På samma gång som det skänker modern 
de milda drömmar, som försköna hennes dagar, väcker det hos fadern uppfinningsförmåga och 
verksamhetslust. Hans hjärna arbetar för att finna ut medel att hjälpa Meli. Den är aldrig mer slö eller 
sysslolös. 

På hemvägen har han fått syn på en råttfälla, som låg utslängd på gatan. Den har han genast tagit vara på 
och frågar om Meli kan använda den. Kanske den kan göra tjänst som säng på lasarettet. 

Och Meli tar den i sina armar och går bort och gömmer den i sitt förrådshus, som hon har grävt ut åt sig 
under en annan stor sten. Det är mycket rörande och lärorikt att se ned i Melis förrådshus, att se dessa små 
halmbuntar, hopsamlade på gatan, varav hon förfärdigar sina burar, dessa små tygbitar, som äro hennes 
förband, dessa små slaggstycken, på vilka hon samlat litet vaselin, litet plåster, litet mat för fåglar och möss. 

Då de alla tre, far och mor och hon, sitta vid middagsbordet, kan Meli knappast få ned en enda bit. Hon 
tänker på kanariefågeln, hennes hjärta är där ute hos sjuklingen. Kanske han dör nu, då hon har gått ifrån 
honom. 

Vad det vore förfärligt om han skulle dö, och hur skulle frun i mjölkbutiken kunna leva utan sin lilla fågel. 

Melis far talar med henne, han lovar, att han till kvällen skall taga med sig något grönt till fåglarna, och 
dessutom skall han komma hem så tidigt, att han kan hjälpa henne att göra en riktig bur av den där 
råttfällan. 

Och modern uppmanar henne att äta. 

Men i samma ögonblick Meli fattar kniv och gaffel, hör hon utifrån klar fågelsång, en hel lång, pärlande 
drill. 



Det är kanariefågeln. Hon reser sig upp men sätter sig genast ned igen. ”Blir han inte bra nu? Tror inte 
mamma han blir bra nu?” frågar hon jublande. 

Men spänningen, vari den lilla sköra varelsen befann sig, har varit så stark, att nu, då den ger med sig, 
brister hon i gråt. 

”Vad i Guds namn är det?” 

”Jag är bara så glad.” 

”Nå, så gå då ut till fågeln och se efter om han är frisk.” 

Så snart hon är gången, se föräldrarna på varandra och le i sin lycka. 

”Det finns inte ett lyckligare barn i hela stan”, säger fadern. 

Och han har törhända rätt. Man skulle nästan vara frestad att tillropa den lilla Meli: ”Var glad, att du blivit 
en sjukling, var glad, att världen är stängd för dig, så att du blivit kastad tillbaka på dig själv! Var glad, att 
du ej kan följa med den stora flocken på allfarvägen utan måste söka dig fram på bivägarna, som löpa fram 
genom ängar och hagar och där du kan plocka lyckoklöver och sötblomster. 

INNEHÅLL. 


Självbiografi 7 

En spelmanshistoria 12 

Det är en stilla kväll i mitt arbetsrum 17 

Mina händer 21 

Ett minne från stridsåren 22 

Sonetter 38 

Vad det kostar 42 

Tal på Svenska akademiens högtidsdag den 20 december 1926 46 

Bjömeborgarnas marsch 60 

Andromedas klippor 67 

Tal i radio för Danske Dramatikeres Förbund den 9 mars 1931 85 

De blindas rätt 88 

Julklappsboken. Ett barndomsminne 92 

Sagan om Värmlands prins 97 

Den heliga gravens kyrka. Föredrag i Falu föreläsningsförening 104 

Julgudstjänsten i Mora 126 

Vinter i Dalarna 131 

Scoutrörelsen. Tal vid ungdomsmötet i Arvika den 23 juni 1912 134 

Några ord om 1914 års psalmboksförslag 148 

Hälsning till kvinnorösträttsmötet den 13 maj 1917 152 

Tal vid Landsföreningens för kvinnans politiska rösträtt medborgarfest i Stockholm den 29 maj 1919 156 
Ett minne 160 

Hjordvarelser 163 

Tal till Eva Fryxells minne 167 

Vid Sophie Elkans grav 171 

Farmors predikan 175 

En biskopsmiddag 179 

Prostfolket i Karlskoga 1869—1899 185 

Om svenskhetens bevarande 199 

Vädjan till Amerika 205 

Gustaf Fröding 211 

Värmland 226 

Gösta Ekman 229 

Till Matilda Widegren. Minnesord 232 



Sophie Elkan. Judeunge. Söndagsmiddag 

235 

Fru Fasta och Petter Nord 

242 

Ett äventyr i Vineta 

282 

Meli 

310 

Efterskrift 

324 

Kommentar 

329 


Noter 

1 ) 

Till denna insändare har ett utkast med blyerts (1 bl.) och det maskinskrivna tryckmanuskriptet (2 bl. 4:o) 
bevarats. Utkastet inleds med följande stycke: ”Det har länge varit min mening att i mina nu påbörjade 
memoarer i sinom tid införa en framställning av tillkomsten av Ida Bäckmanns Frödingsbok. För att inte 
alltför mycket föregripa denna skildring vill jag denna gång sedan boken genom ’Fönstrets’ artiklar har 
framdragits ur glömskan endast göra ett kortare uttalande.” Renskriften avviker endast däri att vållade i 
sista meningen ersätts av föranledde. 


Digitaliserad av Litteraturbanken. 

Konverterad av Arkivkopia och publicerad på 
https://arkivkopia.se/sak/littbank-LagerlofS FranSkildaTider2 . 

Filen skapad 2018-12-13 18:45:54.057701